Men vad faan!! Jag hade skrivit ett långt inlägg om hur oinspirerande det är att blogga om trainerträningen här hemma när man under en veckas tid fått skriva om Mallis-cykling. Men jag lyckades på nåt vänster få muspekaren att hoppa upp, samtidigt som texten markerades och jag fortsatte skriva. Resultat: nästan hela inlägget raderades.

Men sammanfattningsvis så sprang jag med Marit och Linda i tisdags. Nästan 7 km i lugnt och fint prattempo. Springa är inte min grej, men i det tempot kändes det som att jag hade kunnat fortsatt hela kvällen. Förutom att det hade blivit långtråkigt.

Igår kände jag mig seg i kroppen, allmän sjukdomskänsla. Eftersom Saga hade feber och ont i kroppen så trodde jag nästan att det var influensa på g. Men jag avvaktade lite med träningen och senare kändes det bättre. 60 minuter på trainern. Intervaller över och under tröskel. Benen var med på noterna, men djupandningen funkade inte riktigt. Helt prima är det nog inte, men passet gick bra. Under påsken ska det bli skönt att få komma ut på asfalten igen. Trainer börjar kännas lite trist. Samtidigt (som det kontrollfreak jag är), så är det ju lättare att ha koll på att jag kör enligt plan. Så det är långt ifrån bara negativt att sitta inne och nöta.

Inte lika inspirerande som en bild från ett soligt Mallorca…