Måndagens träningspass fick förskjutas lite till tidig tisdagmorgon. Det passade bättre eftersom jag hade lite mycket annat att göra i måndags kväll och Per ändå skulle till gymmet på morgonen. Eftersom det ”bara” var stabilitet och rörlighet jag skulle träna så kändes det ok med två pass samma dag. På kvällen vankades det nämligen premiär i UNO tour. Det är typ träningstävling med en massa ruskigt starka cyklister. Och så var ju jag med…

Då banan bland annat var uppför Ånnabodabacken så hade jag kallt räknat med att komma sist. Och det ganska rejält. Sist blev jag, men jag blev inte avhängd i starten som jag hade räknat med, utan var med hela vägen fram till och en bit uppför backen. Sen var jag tvungen att slå av lite och köra mitt eget tempo. Var näst sist uppför backen, vände runt och trampade för allt vad benen bar nerför. Blev ändå ikapprullad i slutet av backen. Visserligen rätt bra, för då fick jag en rygg att följa. Vi jobbade ikapp en tredje (den andra damen i loppet) och körde sen lagtempo resten av loppet. Vi körde på bra och benen kändes helt ok, förutom precis när jag var uppe och drog i vinden. Vi närmade oss dem framför lite hela tiden, men kom aldrig ikapp. När det var kanske 500m kvar tog jag min sista förning, slog av för mycket, kom aldrig in på hjul och rullade i mål sist.

Före start (Foto: Per Sjögren)

Bra träning, men självförtroendet fick sig en smäll. Igen. Ältade resten av kvällen hur dålig jag är och att jag nog borde sluta cykla.

Inledde dagen 05.30 med en 40 minuters löptur i återhämtningstempo. Det var framförallt återhämtning för själen. Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag hade ingen pulsklocka och ingen musik. Benen kändes riktigt okej, trots gårdagkvällens urladdning. Insåg också att om jag inte ska cykla, vad ska jag göra då? Löpa? Hahaha, knappast…