Idag var det solocykling som gällde. Per låg hemma på soffan och vilade upp sig efter sina 2(?!) öl på 40-årsfesten igår. Eftersom jag hade möjlighet att bli upphämtad om jag skulle bli tvungen att åka och jobba, så drog jag iväg lite längre än de obligatoriska 30 minutrarna hemifrån. Det var minus 8 grader och vinden bet ordentligt i kinderna. Solen tittade fram mellan molnen emellanåt, men värmde tyvärr inte nämnvärt. Lite snö hann det komma också. Tyvärr gjorde jag en liten miss i vägvalet. När jag svängde av landsvägen och in på grusvägen blev det snabbt isgata. Och ojämn sådan. Det var som att åka på en tvättbräda. Men envis som jag är så tänkte jag att, ”det blir nog bättre”. Vända är inte min grej. Det blev inte bättre. Snarare tvärtom. Men jag cyklade på, med hjärtat i halsgropen. Jag är inte bara envis, jag är feg också… Det skumpade så mycket att jag 3 gånger på 8 km var tvungen att stanna eftersom batterierna till värmesulorna hoppade loss. När jag kom ut på asfalt igen så var det åtminstone inte isgata hela tiden, bara bitvis. Annars hade jag nog inte varit hemma än. Väl ute på Karlskogavägen igen var det ren asfalt och jag kunde dra upp tempot igen. Förutom att det blåste rak motvind, så så vidare fort gick det ju inte ändå. Men snabbare än det promenadtempo jag hade på grusvägarna. Landade tillslut hemma igen, djupfryst, med vätskebrist (vattenflaskan hade ju fryst ihop efter ca 45 minuter) och tömd på energi. Men cykellycklig som vanligt efter hemkomst! 3 timmar och 6,3 mil blev det idag.
Väl hemma satte jag på mig varma torra kläder, drack en kopp hett te och sen var det dags för veckans sista träningspass med mamma. Löp-/gångintervaller i 60 minuter. Sen var värmen tillbaks i kroppen, men jag är rätt trött.
Sammanfattningsvis har jag lyckats få ihop 12 träningstimmar den här veckan. Inte illa pinkat!
Idag får ni inga bilder, jag hade fullt upp med att inte köra omkull…
