Etiketter
I’m alive!
Det var ju inte så farligt det där – men riktigt kul! Nu tog ju vi det VÄLDIGT lugnt runt, joggade lugnt och fint och tog det försiktigt vid de hinder där det fanns någon form av skaderisk – vilket var de flesta. Men vi tar det från början, hinder för hinder.
- Fire. Inte så farligt som det låter. Ett antal rader med brinnande vedträn som man skulle hoppa över. Det värsta med det här hindret var den hemska röken som gjorde att man inte kunde andas ordentligt. Host host.
- Pain. Ett gäng amerikansk fotbollsspelare med mitsar tacklade de tävlande. Den enda tacklingen jag åkte på kom från Marit, som fick en rejäl knuff som sedan fortplantade sig till mig.
- Walls. 4 containers som man skulle klättra i och ur. Här var första hindret där jag hade en nackdel i att vara kort. 2 av de 8 väggarna vi klängde över var Linda tvungen att agera uppkastare (fräscht det låter…) åt mig. Här började också de första ”skadorna” komma. Blåmärken och svullnader på underarmarna och jag lyckades även fastna med byxorna i en vass metallbit och dra upp en reva.
- Ice tank. Ett av de på förhand läskigaste hindren. En stor container fylld med 13-gradigt vatten, som de hela tiden fyllde på isbitar i. Mitt i containern satt en planka som man var tvungen att dyka under. Kallt, men inte alls så farligt som jag hade trott. Rätt kul faktiskt. Här hade man ju dessutom hunnit bli varm av allt springande och klättrande.
- Barbed wire. Transport medelst ålning, under taggtråd. Fördel att jag är liten. Kunde nästan krypa, men nu började man bli ordentligt smutsig. Gött!
- Monkey bar. Armgången var ett av de hindren jag hade sett fram emot och som jag visste att jag kunde hantera. Det visade sig också vara det enda hinder där jag fick svälja stoltheten och gå under. Jag kom inte en enda pinne! För att jag ens skulle nå upp till första pinnen fick jag hoppa. Där blev jag hängande utan fart. Sen var det rätt långt (åtminstone för mina armar) mellan pinnarna, så att börja från noll och sen sträcka sig till nästa var omöjligt. Jag gjorde ett par försök och försökte även gunga igång lite fart, men det gick inte alls. Så det var bara att hoppa ner och gå. Marit kom en bit och Linda liten bit till, men det var verkligen inte vårt hinder.
- Ladder. Klättring 4 meter upp för en ställning, och ner igen på andra sidan. Gick utan problem. Vi stressade inte, med risk för att halka på pinnarna, utan tog det lugnt och fint.
- Tunnels. Här var det riktigt lätt. Tunnlarna var i svart tyg/väv eller liknande, och för min del var de väldigt stora. Krypa på knä var inga som helst problem. Dock lyckades jag köra upp huvudet i ett av järnrören till ställningen nånstans på mitten. Typiskt dumt.
- Cage. Över under, över under osv. Här hade jag lite för korta ben igen. Alternativt fegade lite för mycket. Men även här var jag lite rädd för att halka på pinnarna eller kliva snett när jag hoppade ner. Sög lite energi, men inte så mycket som väntat.
- Tires. Ett av favorithindren. Bra kondis, starka ben och hyffsat bra balans = vinnande kombo i det här hindret.
- Nettrap. Stooort nät spänt mot backen. Inte heller det här var så svårt som det såg ut. Det var bara att lyfta upp, krypa in och sen mosa på. Knäna började här dock kännas lite småömma av allt krypande och ålande på ojämnt underlag. Det kändes aldrig riktigt som att det skulle ta slut.
- Coastal ranger. Kustjägaren var ett hemligt hinder som ingen visste riktigt vad det skulle bjuda på, mer än att det skulle vara riktigt tufft och jobbigt. Men det visade sig att det skulle bli mitt favvohinder idag! Först kröp man under ett kamo-nät som slutade nere i vattnet. Och inte vilket vatten som helst. Det var träskvarning på det. Det var dy, rötter, vass och annat spännande. Vattnet var helt omöjligt att se igenom. Ibland var man tvungen att simma, ibland sjönk man ner till magen i dy, ibland räckte vattnet bara till knäna innan man in nästa stund förlorade fotfästet och sjönk till midjan igen. Jag garvade så jag höll på att kissa på mig! 😀 Och långt var det, men det gjorde ju inte så mycket. Tyvärr klappade jag knät i en sten när det blev grunt och vi skulle upp ur vattnet. Oskönt.
- Canal. Ja efter att ha smugit runt i träsket så var ju simmandet över kanalen en riktig barnlek… Det var ju inte som att det var Engelska kanalen vi simmade över.
- Dirt tank. Som istanken, fast med vatten och lera. Men igen, efter kustjägaren så var det inte mycket att skryta med att man hade doppat huvudet i lite lervatten…
- 10 000 volt. Mitt riktiga skräckhinder. Jag har under mitt liv som hästtjej fått tillräckligt många stötar av elstaket. Det var det enda hindret som jag på förhand hade sagt att jag inte skulle göra. På förmiddagen bestämde jag mig dock för att köra, men under loppet ändrade jag mig återigen och sa till tjejerna att jag skulle går runt. Tycker inte det är jätteskönt med elstötar. Men så var de ju så fula att de hade satt elhindret precis före målportalen och dessutom spärrat av så att det kändes som att man fuskade om man inte sprang igenom de 100-tals trådarna. Till råga på allt var det ju (inte helt oväntat) publikfavorithindret, så det stod ju ett par personer där… Så jag tog sats och sprang. Vid första smällen vek sig benen. Eller så halkade jag helt enkelt i leran. För jösses vad lerigt det var. Fick ett par smällar när jag låg ner. Tog mig upp på benen igen, men kom inte långt förrän jag dök igen. Jaja, jag tog mig igenom tillslut. Lite mörbultad och väldigt lerig. Och lycklig.
Sjukt kul arrangemang. Lite sämre hemsida. Rätt nerlastad nu… Så jag vet inte riktigt vad vi fick för tid, men ca 1:50 tror jag det blev. Med tanke på hur lugnt vi tog det så känns det kanonbra. Och man vill ju inte gå ut för hårt, då blir det ju så svårt att slå nästa år 😉
Här kommer ett gäng diverse bilder från dagen:
Såhär glada var vi innan starten
Lindas mentala status ifrågasätter vi alla då och då…
- In i dimman…
Och så hopp ner i isvattnet!
Se så graciösa vi är!! Typ.
Och så vidare. Lätt fuktiga.
Kul hade vi iallafall
Upp för ”väggen”
Och så ner igen
Fina Linda
Här dyker jag omkring bland eltrådarna
Och här dyker jag igen…
Försöker ta mig levande (eller åtminstone stående) ut
I mål!
Linda – som alltid lika lycklig i målet!
Tre smutsiga och tuffa vikingar
ALMSAN 