Åh vad jag velade fram och tillbaks igår. Jag var kräkstrött vid 19.30 när jag hade lagt barnen. Var det smart att träna? Kroppen kändes rätt nedbruten, dumt att dra ner immunförsvaret ännu mer? Bättre att lägga sig direkt och sen gå upp 03.30 för att hinna köra passet före jobbet imorse. Men då skulle det å andra sidan bli 3 filmer på samma dag. Hade det bara varit vilken etapp som helst, så hade jag väl bara kört och fått det överstökat. Men nu var det ju etappen from hell…  Tillslut bestämde jag mig ändå för att köra, men att jag skulle ta det rätt lugnt, mest för att ha det gjort. Hade det inte varit en del av Touren så skulle jag faktiskt inte ens tänkt tanken att sätta mig på cykeln igår kväll. Men nu var det ju det och valen var inte jättemånga. Nej, ge upp var definitivt inte ett av dem. Inte min grej.

Så jag sparkade igång film nr 1, som var The Wretched. Och nog kände jag mig som ett vrak allt! Men benen var fortfarande pigga, så när jag väl kom igång med cyklandet så flöt det på riktigt fint. Lugn och fin klättring på tunga växlar = I like. 100% intensitet genom hela filmen. 49 minuter, tror jag det var. Sen hoppade jag av cykeln, bytte till film nr 2 – The Long Scream. Intensiteten fortfarande uppe på 100%. Benen fortfarande bra. Men det var här det började knaka i pannbenet. 30 min lång Time Trial. Det var bara en enda lång raksträcka (nästan) av hög intensitet och rätt hög kadens. Exakt en sån film som man måste vara så sjukt j-vla mentalt taggad för att orka köra. Och jag var ju precis allt annat. Eftersom jag inte kunde tänka på nåt annat än min sköna säng, så drog jag ner intensiteten till 90% för att göra plågan lite  mindre. Sen var det som en enda lång spurtsträcka. Enda problemet var att jag var så j-vla missnöjd när jag klev av cykeln efteråt. Det är en sak om benen tar slut, det är inte mycket att göra åt. Men jag vet att benen hade klarat hela vägen på 100% om bara huvudet hade varit med mig. Då har jag svårt att vara nöjd.

Gäller detta även när man sitter på en trainer?