Alltså jag tror på riktigt inte att det finns någon som är lika feg som jag när det gäller att cykla i skogen. På riktigt. Det är inte nåt jag bara säger. Och jag förstår inte varför, för jag är sällan feg annars. Jag bränner gärna på för allt vad cykeln håller i nedförsbackarna när jag är på landsvägen. Jag är inte särskilt rädd för bilarna (även om fler och fler bilister beter sig som idioter). Jag älskar att ligga tätt på hjulet framför när vi kör fort i klunga. För två veckor sen när vi körde höghöjdsbana – inte rädd. Men när jag ska cykla i skogen – panik. Det här gör att jag helst cyklar själv (eller med barnen). Per funkar också bra, för med honom kan jag hyperventilera och gråta en skvätt om det blir för stenigt. Han är van och så länge jag inte är energitom eller hangry så är jag ändå vid gott mod och tycker det är roligt däremellan. Vissa dagar kan jag garva åt mig själv där jag sparkar mig fram, eller leder cykeln, mellan rötter och stenar. Och jag vill tycka att det är kul, för det är ju så härligt att vara i skogen!

Jag tyckte att det började kännas bitvis lite bättre inför MTB-Vättern som jag körde tillsammans med Ida i början av juni. Men sen har jag inte cyklat i skogen sedan dess och idag när jag var ute var jag nästan tillbaka på ruta ett igen. Nedför går bättre, när jag inte behöver trampa samtidigt, utan bara låta cykeln sköta farten och jag kan koncentrera mig på att titta rakt fram och åka med. Jag tror det handlar om kontrollbehovet. Det finns där i så många andra sammanhang, även om det har blivit väldigt mycket bättre med åren. I skogen har jag ingen kontroll över cykeln. Dessutom har jag så dåligt teknik och vet inte riktigt hur cykeln beter sig i olika situationer och hur jag då ska förflytta min vikt. Jag vet jag vet, jag måste öva, annars kommer det aldrig bli bättre.

Ok, från och med nu är min målsättning att komma ut på MTB:n en gång i veckan. Det behöver inte vara ett långt pass, det viktiga är att jag tränar lite teknik en stund. Får jag sen in lite pulsträning (som inte beror på rädsla), så är det en bonus. Och skulle det nu inte lyckas bli en gång i veckan, så må det vara hänt, det är som sagt bara en målsättning och en önskan.

Nu ska jag packa det sista och göra mig redo för en hel helg i skogen, helt utan fejsbook, insta och blogg. Mobilen kommer vara avstängd och jag ska bara njuta av att vandra och sova i vindskydd tillsammans med mannen i mitt liv ❤

Tar med mig kameran för att ändå kunna ta lite bilder om andan faller på, så återkommer jag eventuellt med en blogguppdatering på söndag. Återstår att se om han fortfarande är mannen i mitt liv 😉