• Om mig
  • Säsongen 2019
  • Säsongen 2020

ALMSAN

~ En blogg om träning och livet som endorfinjunkie

ALMSAN

Etikettarkiv: tävlingspremiär

Sala Silverman Sprint 2018

26 söndag Aug 2018

Posted by almsan in Cykling, Foton, löpning, SubXX, Tävling, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

race report, sala silverman 2018, tävlingspremiär, triathlon

Jaha, igår var det äntligen dags – min allra första riktiga triathlon i tävlingsklass! Konstigt nog hade jag nerverna helt under kontroll både dagen innan och på morgonen före starten. Jag såg enbart fram emot att få komma iväg och se vad dagen hade att bjuda på. När jag tävlade på cykel så tampades jag ofta med alltför mycket nerver (eller prestationsångest) och tillslut var det inte ens roligt att tävla. Men nu var det bara lite sånadär härligt förväntansfulla fjärilar i magen.

När vi slutat jobba på fredagen packade vi husbilen och rullade iväg mot Sala. Med en liten omväg förbi Pershyttan för att Ida skulle fläta mitt hår. Vissa saker måste vara på plats när det är tävling och håret är en sån sak – stört jag vet! Eftersom jag inte kan fläta mitt eget hår och tjejerna var hos sin pappa, så fick vi helt enkelt åka dit (för även om Per är bra på mycket, så att just fläta hår är väl en blind-spot bland hans färdigheter…). Jag vet jag vet, jag måste lära mig. Det står på min att-göra-lista i vinter (där även att förbättra crawlet står med).

Hur som helst. Vi kom fram till Sala, parkerade husbilen, hämtade ut nummerlappen och stack sen ut för att checka av banan för cyklingen. Jag ville veta om det var några backar, och om de isåfall var långa eller om det var korta ”fullfart uppför-backar”. Det var knappt några backar alls och en supertrevlig bana – nu längtade jag ännu mer till starten!

På lördag morgon vaknade jag före klockan och hjärnan började genast gå igenom loppet, så att somna om var bara att glömma. Låg kvar i sängen och kollade igenom sociala medier och annat lika viktigt men ändå intressant. Inledde med det obligatoriska kaffet för att få magen att vakna. Packade sen allt  som skulle med in i växlingsområdet och gick och checkade in cykeln så jag inte behövde fundera över det nåt mer. Det är en av de sakerna som är lite läskigare med triathlon jämfört med cykling – det är så många fler saker man kan glömma. Och då kommer man inte på det förrän det är försent. När man cyklar är det liksom mest: ”Ok, jag har slang, kolsyrepatron, vatten och kanske lite energi med mig. Hjälmen sitter på huvudet och cykelskorna på fötterna – då kör vi”. Medan det under ett triathlon kan visa sig när man kommer upp ur vattnet att det inte står några cykelskor i växlingsområdet. Eller att man glömt fylla vätskesystemet på cykeln. Annars kan man göra som jag och ta det säkra före det osäkra och göra löpningen med punkalagning i ryggfickan på tridräkten… Jaja, jag tog iallafall av mig hjälmen och cykelskorna!

Ok, åter till storyn. Checkade in cykeln, lade iordning grejjerna, pratade med några bekanta. Kollade igenom grejjerna igen. Tog ett kort. Funderade lite. Kollade för sjuttielfte gången att allt var på plats. Och gick sen tillbaks till husbilen för att äta frukost och gå på toa.

IMG_20180825_083915_228.jpg
Cykel incheckad och klar

Mötte sen upp Lotta (åh så skönt att ha henne där) och gick för att titta på starten för medeldistansen och kolla lite på hur vi skulle simma. Nu simmade vi ju inte riktigt samma bana som dem, så vi blev inte särskilt mycket klokare av det. Det styrdes dock upp under pre-race mötet och inte ens jag simmade fel.

På med vaselin och våtdräkt, uppvärmning och före-start-fotografering, in i startfållan och kl 11.00 släpptes vi i tävlingsklass samt sprintstafetten iväg.
IMG-20180825-WA0031.jpg
Lotta och jag före start

Simning 650 m (14:57 placering 8 av 12)
Jag har aldrig crawlat så långt i ett sträck. För 2½ månad sen kunde jag inte crawla alls. Däremot är jag rätt snabb på bröstsim. Målet för dagen var därför att ta det lugnt, inte bli stressad eller drabbas av panik när ”alla” är snabbare än jag, utan bara försöka crawla och navigera själv hela vägen och göra mitt eget lopp. Och det kändes så bra! Jag var så stolt över mig själv där jag i godan ro faktiskt gjorde precis det jag bestämt att jag skulle göra. I efterhand blir jag dock ändå alltid frustrerad över att det går så sakta, att ”alla” är bättre än mig osv osv. Men mitt under loppet var jag nöjd!

IMG-20180825-WA0030.jpg
Starten har gått

IMG-20180825-WA0029.jpg

 

IMG-20180825-WA0000.jpg
Att ta sig ur en våtdräkt är inte heller det lättaste…

IMG-20180825-WA0004.jpg

T1 (2:28)
Typ whaaat?! Jag vet att jag medvetet tog det lugnt och att jag fipplade lite för att få ner den där punkasprayen (som jag sedan sprang med) i ryggfickan. Funderade på att skita i den då jag inte fick ner den så bra. Bestämde mig ändå för att jag ville ha den utifall att jag fick punka. Utöver det vet jag faktiskt inte, men jag hade iallafall näst längst växlingstid, så uppenbarligen trivdes jag himla bra där i växlingsområdet…

IMG-20180825-WA0011.jpg

Cykling 30 km (49:13 placering 3 av 12)
Äntligen hemmaplan! Tryggheten i att få komma upp på cykeln och (när pulsen och andningen väl stabiliserats) få lägga sig i tempoposition och bara trycka på – helt magiskt!! Målet med cyklingen var att våga köra för allt vad benen bar. Inte fega, utan ligga på omkörning så ofta som krävdes. Och är man en usel simmare som tillbringar för mycket tid i växlingsområdet, då blir det MÅNGA omkörningar. Men på min fantastiska (och snygga) tempohoj så kände jag mig så stark. Ren cykelglädje! Smolket i bägaren kom när jag med bara någon eller några kilometer kvar lyckades slå till min Garmin så den studsade av cykeln och landade i asfalten/vägkanten/diket. Eftersom mina tävlingshorn var fullt utvecklade vid det laget så fanns aldrig tanken att stanna och plocka upp den, utan tänkte kaxigt ”det är lugnt, jag vet var den ligger”. Japp. Ni som känner mig vet. Jag är totalt kartdyslexisk. Min inre kompass är så uppsnurrad att den ständigt pekar åt fel håll. Problemet är att jag aldrig (eller väldigt sällan) inser det själv, utan fortfarande tror att jag har koll på läget. Well. Mer om den stackars cykeldatorn senare.

IMG-20180825-WA0012.jpg
På väg ut på cyklingen

T2 (1:05)
Här var jag mer med i matchen. Tidsmässigt alltså. Eftersom jag varken drog åt snabbsnörningen på skorna eller tog ur punkasprayen ur ryggfickan så gick det riktigt snabbt… Kom på båda misstagen när jag sprungit iväg och brydde mig således inte om att rätta till något av det. Punkasprayen låg där den låg och störde inte och skorna satt fast bra ändå på fötterna, så det fick vara eftersom jag insåg att jag skulle vara tvungen att springa snabbare om jag tappade tid på att stanna och dra åt skorna. Lat som man är så valde jag att springa vidare.

Löpning 7 km (35:21 placering 6 av 12)
Målet med löpningen var att ta mig runt de 7 km i 6:00-tempo åtminstone. Det var vad jag hade dealat mig fram till under cyklingen. ”Om du vågar ge allt nu på cyklingen, så är det ok om du bara joggar dig igenom löpningen i 6-minuterstempo. Bara du tar dig runt.” Sagt och gjort. Förutom att löpningen kändes så bra. Tittade till på klockan och såg att jag låg på 5:00-tempo. En tjej la sig i ryggen på mig och jag tänkte att jag inte skulle bli stressad, tyckte hon det gick för långsamt så var det ju bara att hon sprang om. Samtidigt hörde jag att hon andades betydligt mer än vad jag gjorde. Insåg att jag nog ändå sprang i lite för bekvämt tempo, men eftersom farten var högre än vad jag ”behövde” enligt dealen med mig själv, så låg jag kvar. Tryckte på lite i de små kuperingarna och kände att benen svarade bra. Några kilometrar gick lite långsammare och några lite snabbare och slutsnittet hamnade på 5:09/km. Och tjejen som jag hade i ryggen försvann efter ungefär halva sträckan, vilket gav lite positiv känsla – att jag faktiskt kan springa ifrån någon!
Spurtade lite på slutet och sprang in på en totaltid på 1:43:02 och en 6:e-plats av de 12 tävlingsdamerna i sprinten.

IMG-20180825-WA0023.jpg
Känner mig stark med kanske 3 km kvar

IMG-20180825-WA0028.jpg

20180825_134926.jpg

 

Roligast var att Lotta vann damsprinten! Hon visade att ålder är bara en siffra och rutin kommer man långt med. Jag är så sjukt imponerad av hennes styrka och snabbhet!!

Men men men. Min Garmin då? Jo, vi åkte ju för att leta efter den innan vi åkte hem. Som ni kanske kommer ihåg så visste jag ju var jag hade tappat den. Eller? Nej, jag gjorde ju tydligen inte det när allt kom till kritan. Jo på ett ungefär. Men att gå och finkamma en vägren och ett dike på en sträcka av nån till några kilometer för att sen hitta en kraschad och obrukbar cykeldator stod inte högst upp på Pers önskelista kändes det som. Själv hade jag nog kunnat gå fram och tillbaka hur länge som helst. Det där med att ge upp är liksom inte riktigt så jag jobbar. Vi letade en stund men gav sen upp och åkte hem. Men vet ni vad som hände idag?! På Sala Silvermans hemsida läggs det upp en bild på kvarglömda/borttappade saker och där på bilden ligger en hel och fin Garmin 820 och jag blir alldeles gråtmild. En eftercyklist har hittat den och den är nu påväg hem till mig igen. Tacksamheten vet inga gränser!!

Nu är tävlingspremiären avklarad, jag har fått lite avstämning på vad jag ska jobba på i vinter. Var ju ingen nyhet att simningen är en grej, men fick ändå ett kvitto på vad jag kan och hur mycket långsammare jag är än de som simmar riktigt bra (närmare bestämt ca 5 min på 650 meter…) Men det var verkligen precis så superkul att köra triathlon som jag hade hoppats på, så jag behöver inte backa från mitt mål angående Ironman Kalmar nästa år.

Ser med tillförsikt fram emot vinterträningen och att ladda inför nästa säsongs triathlon-utmaningar! Kvar på tävlingsfronten i år är Tjejmilen nästa helg och Norasjön Runt (halvmara) helgen efter det.

Östgötaloppet – eller vem släppte ur luften?

13 söndag Apr 2014

Posted by almsan in CK08 Ride of Hope, Cykling, Foton, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Östgötaloppet, punka, tävlingspremiär

Dagen började kl 04.00 med två barn som klagade över magont och illamående. Fin start på tävlingsdagen! 5.30 ringde min klocka och nerverna var än så länge under kontroll. Ida var febrig och hängig men Saga piggade på sig lite. Nutellagröten slank ner oväntat lätt och jag kände mig inte alls särskilt nervös. Min mage höll dock inte med, så det blev ett antal toabesök före start…

7.30 kom resten av laget. Eller ja, alla utom Majken och Camilla kom. Camilla hade fått punka på vägen till start. Otur! Men nu hade vi ju klarat av punkan för dagen. Trodde vi iallafall. Tillslut dök eftersläntrarna upp. Det blev lite stressigt och nerverna började göra sig påminda, men vi hann köra lilla varvet som uppvärmning innan det var dags för lite pepptalk med Henrik och Mirella och uppställning för start.

Starten gick och jag fick inte i foten. Jag får ALLTID i foten! Det är inte ens nåt jag nojjar över längre. Det ordnade sig eftersom tempot inte var så blodigt i början, så jag var snart i kapp. Tänkte hela tiden framåt framåt framåt i klungan och kom faktiskt framåt. Gled bakåt, gick ut i vinden istället och jobbade mig upp på utsidan. Det kändes kanon! Jag låg ju faktiskt långt fram i klungan! Den lite längre backen kom. Inga problem att hänga med. Jag gjorde en klantig växling och tappade kedjan. Jag sjönk som en sten i klungan, men nån vänlig själ la en hand på min rumpa så jag lyckades få upp kedjan igen. Hann inte trampa många tramptag efter det förrän jag märkte att jag hade punka. Jaha. Favorit i repris. Bye bye klungan… Plockade av bakhjulet och fick vänta en stund innan servicebilen kom. Killen som skulle byta hjulet åt mig fipplade ordentligt och det tog väldigt lång tid innan jag kom iväg igen. Jag blev inte ens stressad, gav mest upp hoppet. Fick pace bakom en annan bil, körde förbi några tjejer som hade gått i backen, körde lite för hårt, en av tjejerna som hade varit med i kraschen kom i kapp och hade definitivt mer vana av att pacea så hon och bilen gled iväg från mig och så var jag ensam igen. Jag mot vinden. Satan vad det blåste. Koncentrerade mig på wattmätaren och att ligga tillräckligt hårt men inte för hårt. Fick sikte på Camilla över fälten och försökte trycka på lite extra för att förhoppningsvis komma ikapp. Det tog en stund, men tillslut kunde jag ansluta till henne och vi körde partempo i vinden. Hon berättade att Marika och en annan tjej inte var så långt framför, så vi gjorde ett försök att komma ikapp dem. Plötsligt fick vi syn på Marika och den andra tjejen i diket. De hade kraschat, men Marika sa åt oss att köra vidare, de hade fått hjälp.

Strax därefter anslöt den andra tjejen till oss och vi rullade runt på tre. Tyvärr hade mina ben fått slita lite för mycket i vinden, då jag efter hjulbytet bara hade stora klingan att gå på. När jag växlade ner på lilla klingan var det inte en växel som fungerade. Kände mig för stressad för att börja justera växlarna i farten, så jag bet ihop och körde på. Efter en liten stund fick jag säga åt dem att de fick köra, det var för långt kvar för att det skulle vara värt att bita i. Jag slog av och körde mitt eget tempo och då kom krafterna tillbaka. Jag stannade och stängde snabbkopplingen, som inte var åtdragen och hade gått upp efter hjulbytet. Sen tog jag mig tid att justera växlarna, så jag skulle orka upp för den lilla backen på det lilla varvet som skulle köras fyra varv före målgång.

Kroppen kändes riktigt bra och helt plötsligt fick jag syn på en ensam Camilla igen. Den andra tjejen hade helt klart för pigga ben för oss idag! Strax innan vi kom in för varvning blev vi varvade av de andra tjejerna som hade hunnit köra sitt första varv på lilla varvet. Vi tuggade på och försökte att inte blåsa av vägen. Efter 76 km rullade vi i mål sida vid sida, sist av alla fullföljande. Men vi fullföljde, jag satt långt fram i klungan den stund jag var med, och jag är trots allt faktiskt nöjd med min insats. Benen svarade bra och den segheten jag har känt på sistone var som bortblåst. Nu behöver jag få upp farten i benen och fortsätta våga ligga högt i klungan. Tur att säsongen bara har börjat! Och inte nog med det! Grymma Sara visade var skåpet skulle stå och klämde i med en andraplats idag. Grattis!! Och som sagt, säsongen har bara börjat…2014-04-13 08.19.15 2014-04-13 08.19.25 2014-04-13 08.21.19 2014-04-13 08.21.31jag och Camilla östgötaSara utbrytningSara på pallenSara Östgöta

Ups and downs

11 fredag Apr 2014

Posted by almsan in CK08 Ride of Hope, Cykling, Mental träning, Motionslopp, Tävling

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Östgöta motion, Östgötaloppet, kontrollbehov, nerver, säsongspremiär, tävlingspremiär

Ligger i husbilen och myser. Vi är på plats vid Ljungs kyrka utanför Linköping. Imorgon kör Per Östgöta motion och på söndag är det dags för mig att köra Östgötaloppet. Första tävlingen med elitlicens. Första tävlingen med CK08 Ride of Hope. Och första tävlingen som jag kommer att fullfölja. Jag jobbar lite på den mentala biten. Jag är ju lite av ett ganska stort kontrollfreak, åtminstone på valda delar. Och är det situationer som jag känner mig osäker i så behöver jag ha större kontroll. (Förövrigt en egenskap som Ida tyvärr har ärvt av mig). Utan att överdriva så är det här en situation jag känner mig osäker i. Här i veckan höll det på att bli nån form av katastrof eftersom jag och Per inte hade pratat igenom saker och ting tillräckligt tydligt. Jag hade planerat för att vara på plats i Linköping redan på fredagkväll (idag alltså) för att i lugn och ro få landa, kolla på motionslopp och lägga var sak på sin plats utan stress. Per å sin sida hade räknat med att han skulle hinna cykla ett distanspass hemma på lördag fm innan vi skulle åka till Linköping. Jag vet ärligt talat inte vad som hände. Men jag bröt ihop och funderade på att sälja cykeln. (För vilken gång i ordningen vet jag inte riktigt och det kommer inte att hända, men det känns ibland som att det kanske skulle vara lika bra). Nu hamnade jag alltså i sitsen att antingen snabbt ställa om i huvudet och förbereda mig på att inte vara på plats förrän på lördag kväll, eller känna mig som en hemsk b*tch som styr och ställer med alla i sin omgivning. Jaja, vi är ju här nu. Så vi behöver kanske inte prata mer om det?

Det har som sagt gått lite upp och ner det här med den mentala inställningen till säsongspremiären. Ibland blir jag så sjukt nervös när jag tänker på det så jag börjar må illa. Och sen som nu, känns det finfint. Jag menar vad kan hända? Vad är jag rädd för? Egentligen ingenting, jag är mest nervös i största allmänhet. För jag är inte rädd för att bli avhängd. Det blev jag förra året och det gick ju bra det också. Det största problemet är nog pressen jag sätter på mig själv. Jag vet hur svårt jag har med placeringen i klungan och det är det som känns jobbigt. Den här säsongen får gå ut på att vässa armbågarna helt enkelt. Och tills de har blivit tillräckligt vassa får jag hoppas att benen är desto starkare. På söndag är fokus: FRAMÅT, TILLSAMMANS & KOMMUNICERA. Hur svårt kan det va?failure

Sista Chansen – Race Report

10 tisdag Sep 2013

Posted by almsan in Cykling, SubXX, Tävling

≈ 1 kommentar

Etiketter

damelit, förkylning, husbil, klunga, kortbana, krascher, landsväg, Sista Chansen, tävlingspremiär

Nu är tävlingspremiären äntligen gjord! Bättre sent än aldrig. Ett av mina mål i år var ju att börja tävla. Och när det tillslut hände (de två sista landsvägsloppen för säsongen), så blev det i elitklass istället för veteranklass. Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Men nu är det gjort och jag vet vad jag har att vänta mig inför nästa säsong. Då blir det elitlicens och full satsning!

Men tävlingspremiären alltså…  Vi åkte till Ramnäs i fredags och installerade oss med husbilen i anslutning till den ca 1,3 km korta banan som jag alltså skulle köra 15 varv på på söndagen. Efter att ha intagit den traditionella fredagstacosen så hoppade vi på cyklarna och stack ut för att känna av banan. Vi tog några varv och den kändes kul. Lagom jobbig och svängig och kul.

På morgonen var jag oväntat lugn. Och förkyld. Men jag ville ändå starta och känna på hur det kändes att köra en riktig tävling. Och antagligen var det förkylningen som gjorde mig lugn. För första gången i år kände jag inte att jag satte nån press på mig själv. Jag var där för att lära, kanske inte ens köra hela tävlingen.

Jag värmde upp, signerade startlistan, pratade lite med Sara och Mirella som var de enda jag kände igen. Fortfarande fruktansvärt onervös. Vi ställde upp oss på startlinjen tillsammans med damjuniorerna och P15-16, och rullade iväg bakom bilen. Jag hade tänkt se till att hålla mig långt framme för att inte bli avhängd i början, och långt ut till vänster för att slippa bli trängd i kurvorna. Ganska omgående insåg att jag helt plötsligt låg längst bak och längst in till höger. I den tightaste kurvan kändes det som om jag vände runt min egen axel. Men jag höll mig på hjulen och hängde på så gott jag kunde. Det höll i dryga varvet, sen gick en grupp iväg, de flesta svarade och jag hade inte ett skit att ge. Benen och lungorna var inte med mig överhuvudtaget. Jag fick se alla glida iväg från mig. Jag kämpade vidare och hade en tjej ett antal meter framför mig som jag gjorde halvhjärtade försök att komma ikapp. Men trots att även hon såg ut att ha det tungt, så hade jag inte en chans att komma ikapp henne heller. Lungorna brände och jag hade blodsmak i munnen, så efter dryga 12 minuter så insåg jag att det här skulle ju aldrig hålla hela vägen, utan jag rullade åt sidan och tillbringade resten av loppet som hejjarklack. Det visade sig att det hade varit åtminstone två krascher i klungan, så endast två av de startande i damelit fullföljde loppet. Rätt bra taktik att inte ligga med i klungan alltså, första kraschen var redan efter 10 minuter så jag körde inte kortast åtminstone…

Sammanfattning av första tävlingen: Startat, blivit avhängd, brutit. Så – det värsta avklarat, nu var det bara att ladda om inför nästa dag och Anundsloppet. Men det ska jag försöka skriva om imorgon!

Signering av startlista

Signering av startlista

Snart dags för start

Snart dags för start

Hela startfältet

Hela startfältet

Snart snart snart...

Snart snart snart…

Här kommer klungan!

Här kommer klungan!

Här har jag fortfarande kontakt med klungan

Här har jag fortfarande kontakt med klungan

Men nu börjar det kännas lite ensamt...

Men nu börjar det kännas lite ensamt…

Japp, klungan!

Japp, klungan!

Och så jag...

Hallå, vänta på mig!!

Nervös nedräkning

22 måndag Jul 2013

Posted by almsan in Cykling, Sjukdom och gnäll, Tävling

≈ 1 kommentar

Etiketter

influensa, manflu, tävlingspremiär

Fyra dagar kvar till tävlingspremiären nu… Det enda som gör mig mer nervös än att läsa igenom PM:et, är att mannen i mitt liv sedan igår eftermiddag ligger hemma med värsta sortens influensa.

Tankarna har gått i olika banor sedan han däckade. Flytta ut i husbilen? Hålla mig undan? Sprita hela mig? Sprita hela honom? Överdosera KanJang? Proppa i mig lite extra vitaminer om-utifall-att? Tvångsmässig tvätt av händerna? Men jag gör väl som vanligt, dvs blundar och hoppas på det bästa. I värsta fall är jag väl ändå redan smittad. Så jag ignorerar och hoppas på lång inkubationstid. Nästa måndag skulle jag möjligtvis ha tid att vara sjuk nåt dygn. Men sen är det ju Ride of Hope-start på lördagen, så då måste jag vara fit for fight igen!

man-flu

Sponsorer

Meta

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Äldre inlägg

  • januari 2021 (1)
  • juni 2020 (1)
  • mars 2020 (1)
  • januari 2020 (2)
  • december 2019 (3)
  • november 2019 (4)
  • oktober 2019 (3)
  • september 2019 (4)
  • augusti 2019 (6)
  • juni 2019 (9)
  • oktober 2018 (3)
  • september 2018 (7)
  • augusti 2018 (5)
  • juli 2017 (5)
  • juni 2017 (4)
  • november 2014 (3)
  • juli 2014 (2)
  • juni 2014 (4)
  • maj 2014 (13)
  • april 2014 (13)
  • mars 2014 (25)
  • februari 2014 (27)
  • januari 2014 (29)
  • december 2013 (25)
  • november 2013 (11)
  • oktober 2013 (31)
  • september 2013 (25)
  • augusti 2013 (22)
  • juli 2013 (17)
  • juni 2013 (23)
  • maj 2013 (30)
  • april 2013 (28)
  • mars 2013 (25)
  • februari 2013 (34)
  • januari 2013 (52)
  • december 2012 (30)
  • november 2012 (18)
  • augusti 2012 (8)

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • ALMSAN
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • ALMSAN
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …