Sala Silverman 2022 – Race Report

21 söndag Aug 2022

Posted by almsan in Medeldistanstriathlon, Tävling, triathlon, Vélo Performance

Etiketter

argon18, bad ass, betty design, Medeldistanstriathlon, poc, race report, Sala Silverman 2022, tävling, Vélo Performance Racing Team

När alla blickar var riktade mot Kalmar passade jag och Lotta (och ganska många andra ändå) att sticka till Sala och köra en medeldistans istället – gött att ”bara köra en halva” 😉

Jag och Per åkte dit på fredagskvällen och sov i husbilen på parkeringen. Alltid skönt att kunna hämta ut nummerlappen och förbereda allt på kvällen innan. Somnade snabbt och tyckte jag hade sovit riktigt gott. Det tyckte inte min Garmin…

Har aldrig haft så dåligt sömnresultat förut 😆

Well. Drack lite kaffe och pillade iordning det sista på cykeln innan jag och Lotta gick och checkade in direkt när de öppnade kl 7.

Sen tillbaks till husbilen och åt lite frukost, skötte toabestyren och klämde ner mig i våtdräkten. Nu hävde regnet ner, så det gjorde inget att dra på sig våtdräkten även om det var 45 min till start. Kollade till det sista på cykeln och lyssnade med ett halvt öra på racebriefingen innan vi hoppade i vattnet och kände lite på det. Det var snudd på våtdräktsförbud, då vattentempen pendlade mellan 23-24 grader. Men jag misstänker att de gärna vill att folk ska ha våtdräkterna på sig för att slippa drunkna, så det slutade på 23 grader och godkänt med våtdräkt.

Vi gick in i startfållan och ställde oss på beräknad simtid. Jag räknade med att simningen skulle ta ca 40 min, vilket verkar vara det tempo jag fastnat i när jag tävlar. Målet var att våga köra på på simningen och bli trött. Starten gick och jag slängde mig i. Två varv skulle simmas, totalt 1935 m. Jag körde på rätt tufft (för att vara jag). Vågade lägga mig på fötter, trängdes vid bojarna och höll min linje (jag simmade sjukt rakt! 😱). Blev trött, men tvingade mig själv att inte gå ner i bekvämlighetstempo.

Stängde av klockan lite för tidigt, då jag reste mig upp för att gå sista biten på det grunda, men döm om min förvåning när det stod 35 nånting! Officiella tiden blev 36 min, men ändå ett rejält pers på simningen. Mål nummer ett för dagen ✔️.

In till T1 för en växling till cykeln. Även den gick tydligen väldigt snabbt. Officiell tid 1:58. Lotta hade simmat på 30 min, så hon var long gone.

Oklart dock varför jag tog på mig hjälmen innan jag fått av mig våtdräkten helt 🧐

Upp på cykeln och försöka få ordning på puls och andning. Löjligt trött i armarna och fick vid ett flertal gånger skaka ur mjölksyran innan pulsen sjönk och jag kunde fokusera på att bli trött i benen. Tre varv à ca 28 km skulle avverkas, totalt fick jag ihop 85 km. Jag gav vad jag hade tror jag. Fokuserade på att hålla en effekt jag tyckte att jag borde kunna hålla. Ruggigt jämna varv blev det iallafall: 49:23, 49:15, 49:42. Benen kändes bra och jag har ju fortfarande cykeltränat alldeles för lite för att kunna göra mig själv och cykeln rättvisa. Men snygga var vi!

Tiden för cyklingen stannade på 2:28 vilket gav en snitthastighet på ca 34,5 km/h. Det finns mer att jobba på där.

När jag kom in i T2 hade jag tagit in nästan hela Lottas försprång och hörde att hon växlade ut på löpningen lagom när jag ställde ifrån mig cykeln. På 1:13 lyckades jag springa med cykeln till min plats, ta av mig hjälmen, sätta på mig löparskorna, suga i mig astmamedicinen, plocka på mig mina gel och dricka en Intendshot innan jag sprang ut på första 7 km-varvet av tre. Inte illa pinkat!

Löpningen börjar med en lätt uppförslutning och som vanligt så känns det ju rätt tufft i början. Andningen är ansträngd, pulsen hög, benen springer för fort samtidigt som det känns som att de rör sig alldeles för sakta. Jag kämpade med att få ner pulsen. Om det kändes lätt i Frankrike så var det allt annat än lätt nu. Det här skulle bli en tuff avslutning. Tog sikte på Lotta och tänkte att vi kanske kan ta sällskap på löpningen och göra det hela lite trevligare.

Första km gick i 4:49-tempo. Dvs för snabbt. Fick plötsligt väldigt svårt att andas. Tittade till på pulsen som var 212 (!). Nog för att jag har hög maxpuls, men jag har inte varit över 200 de senaste 5 åren. Tänkte att det måste vara nåt fel med klockan, men pulsen varierade mellan 209 och 215 samtidigt som jag var alldeles skakis. Stannade för att kunna andas och få pulsen att sjunka. Det gjorde den. Började gå lite sakta. Kändes som att ALLA sprang om mig. Massa folk jag kände igen sprang förbi och peppade och jag ville bara gråta – jag ville definitivt inte promenera en halvmara. Tankarna drogs till mannen vi skjutsade till akuten när vi var på Mallis. Han hade beskrivit samma fenomen, jag trodde han överdrev, men på akuten tog de honom på stort allvar och det visade sig att han hade hjärtflimmer, blev inlagd i flera dagar och fick träningsförbud när han blev utskriven. Tänkte att det kanske var klokast att bryta och söka upp sjukvårdare.

Pulsen sjönk dock så fint när jag bara gick. Joggade några steg igen och pang så var pulsen över 200. Nu var det mycket å ena sidan å andra sidan… Å ena sidan borde jag bryta (det är inte värt att riskera hälsan), men å andra sidan så funkar det ju att gå utan att pulsen är så hög. Eftersom jag har gjort bra tid på de första två grenarna så har jag gott om tid att promenera runt. Å ena sidan – jag kan ju lika gärna bryta, det spelar ju ingen roll, jag kan ju vara nöjd med det jag gjort hittills. Men å andra sidan – tänk om jag bryter nu och missar en pallplats helt i onödan (vi var bara 4 startande i min AG och jag visste inte var jag hade de andra) – det kommer kännas assurt efteråt. Man bryter inte om man inte är skadad. Men tänk om det är nåt fel på hjärtat då?

Bestämde mig sen för att ta mig runt det första varvet för att stämma av med Per hur min placering såg ut i förhållande till de övriga. Joggade lugnt nedför och på platten. Gick uppför. Var så sjukt törstig! Efter 4 km var det depå. Jag drack två muggar vatten och hällde en i nacken. Kämpade vidare. Fick i mig en gel, men mådde fortfarande skit. Hade håll/kramp i magen upp mot diafragman. Kom runt första varvet och pulsen hade stabiliserat sig högt, men inte onormalt högt. Drack 3 muggar vatten vid varvningen. Per väntade vid langningen, men jag behövde inget eftersom jag inte fått i mig de gel jag plockade på mig vid växlingen. Jag fick veta att jag låg tvåa i min AG. Förstaplatsen visste jag redan när jag såg startlistan att den var utom räckhåll, men nu visste jag iallafall att det var långt kvar innan jag halkade av pallen. Sa att jag skulle ta ett varv till och fortsätta så länge jag inte blev 4 – för då kunde jag lika gärna kliva av.

Sagt och gjort, jag tuffade på och det började faktiskt kännas lite bättre. Gick i den brantaste uppförsbacken, men annars kunde jag jogga iallafall och pulsen var mer normalhög nu. Sen kom det lite regn och jag tänkte nästan gråta en skvätt för att det var så skönt! Vid depån efter 11 km drack jag 4 muggar vatten och hällde över mig en eller två. Livet började återvända och jag orkade både byta några ord och peppa dem som sprang förbi mig (för det gick fortfarande så sakta att det var jag som blev passerad). Jag pratade lite med alla glada gulliga funktionärer som hejjade när jag sprang förbi. Fick i mig två gel på varv två och bälgade i mig ytterligare mer vatten vid varvningen. Tog 3 gel av Per när jag gick ut på sista varvet. Fick också höra att mitt 12 minuters försprång ner till 3:an hade sjunkit till 6 minuter. Men det stressade mig inte särskilt, för nu mådde jag bra igen – eller så bra som man brukar göra 14 km in i löpningen på en medeldistanstriathlon 😝. Det hör väl inte till vanligheterna att man mår bättre och bättre ju längre man kommer in i ett lopp, men sista varvet kändes faktiskt riktigt kul. Jag hade ingen vidare fart, men jag sprang (till skillnad från i Frankrike, när jag bara sprang för att göra en godkänd löptid) enbart för placering. På det här varvet fick jag springa om rätt många som kämpade, en del var till och med ute på sitt första varv. Och vad skönt det var att få hejja på dem lite.

Sista kilometrarna in mot målet var härliga – snart är det över! Nu höll det på att komma en tår igen, härliga känsla av trötthet och lättnad när målet är nära. Per stod på upploppet och Lotta (som tagit tillbaka tiden jag cyklade in) hade kommit in i mål drygt 6 min före mig och stod och väntade ❤ . Även hon tyckte att löpningen hade varit ovanligt tuff i den fuktiga värmen. Halvmaran tog mig 2:08. Inte en tid att vara nöjd med egentligen, men med förutsättningarna som blev så var det en vinst att ta sig i mål – tiden var oviktig.

Min totaltid blev 5 h 15 min, vilket gav en 9:e plats bland alla damer och 2:a plats i min AG. Lotta blev 8:a totalt och 1:a i sin AG. Det är så fint att ha en vän som man ser upp till, att jaga och tävla MED utan någon som helst känsla av att tävla MOT.

Jag har kommit fram till att jag fick i mig för lite vätska i förhållande till den fuktiga värmen som var. Jag simmade över min förmåga i våtdräkt i 24-gradigt vatten och cyklade sen hårt. Troligtvis var jag urvätskad när jag hällde i mig koffeinshoten och tog astmamedicinen (som båda påverkar pulsen) i T2. Det gjorde att hjärtat fick jobba väldigt hårt. Jag brukar alltid göra så i T2 utan problem, men som sagt, i kombination med för lite vätska så blev det nog spiken i kistan.

En fördel med att jag inte kunde gå så hårt i löpningen är att benen känns oförskämt fräscha idag 😉.

Och jo, jag var nöjd när jag kom i mål och jag är fortfarande nöjd – hade inte kunnat göra det bättre (förutom att dricka mer vatten…)

Åstadsloppet 2019

17 torsdag Okt 2019

Posted by almsan in Distanspass, löpning, Tävling

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Åstadsloppet, halvmaraton, ifk nora, tävling

Nu har det slarvats med bloggandet igen… Mörkret och tröttheten som kommer som ett brev på posten (eller kanske mer som ett spam-mail i inkorgen), vilket gör att jag väljer att rensa hjärnan med att spela Candy Crush eller lyssna på ljudbok istället för att göra nåt vettigt (typ blogga) när jag får en stund över. Men en racereport från Åstadsloppet måste jag ju klämma ur mig känner jag.

Målet med dagen hade förändrats lite fram och tillbaka under veckan. Från allra första början var tanken att försöka springa på 1:45, dvs 2 minuter snabbare än Norasjön Runt och 13 min snabbare än Åstadsloppet 2018. Sedan Norasjön Runt för 4 veckor sedan har jag inte löptränat supermycket. De första två veckorna efter hade jag fortfarande viloperiod, för att sedan hinna ha två (av tre) veckors förberedelseperiod innan grundträningen startar (på måndag). Jag har med andra ord bara sprungit kort (6 km som mest) och i lugnt distanstempo (5:35-5:45/km). Men jag tänkte att de där 2 minuterna borde jag kunna putsa av bara för att Åstadsloppet är så mycket plattare än Norasjön Runt (haha, you wish). Om jag inte hade tappat alldeles för mycket vill säga. Plan A var alltså att springa i ett tempo som skulle räcka till 1:45 (4:59). Plan B var att gå ut i det tempot, känna hur det kändes och sen köra på känsla. Plan C var att köra på känsla från start och sikta på att bara förbättra förra årets tid på 1:58. När vi stod på startlinjen landade jag på Plan D: ”Kör med farthållaren för 1:50, då får du en bra inledning och ett jämnt lopp. Känns det skit borde du kunna plåga dig med när du har en rygg att följa. Känns det bra kan du öka halvvägs.”

Ok, sagt och gjort, starten gick och jag hängde på farthållaren. Det gick lite för fort eftersom det går nerför i början och han ville ha lite marginal tills vi skulle ta samma backe tillbaks i slutet. Kroppen kändes kanon! När gruppen efter 3 km saktade in för att ta vätska i depån valde jag att fortsätta i samma tempo. Jag hade Maurten-gel (både vanliga och med koffein) och 1,5 dl vatten med mig, så jag planerade inte att göra några stopp alls idag. Efter att jag släppt gruppen hamnade jag lite ensam och vinden tog tag. Bestämde mig för att öka lite för att komma ikapp de som jag hade inom synhåll, för att få lite vindskydd. Men när jag kom fram kändes tempot så bra att jag inte ville sakta in och lägga mig bakom. Så jag sprang om och var ensam igen. Fick syn på nästa grupp och upprepade samma procedur. Gång på gång. Inte särskilt effektivt och energisnålt, men men…

Eftersom jag har minne som en guldfisk så kan jag inte, som många andra gör, guida er igenom loppet särskilt detaljerat. Men jag kände hela tiden att jag hade läget under kontroll och njöt av känslan att allt kändes så bra och att det inte alls kändes så tungt och besvärligt som förra året. Vädret var helt perfekt, jag sprang i linne och korta shorts och varken frös eller svettades. Däremot var vinden riktigt tuff på sina håll. Vid ett tillfälle låg jag längst fram i en grupp, när en kille sprang om och la sig framför mig och vi tuffade på. Helt plötsligt var det bara han och jag kvar och vi låg och växeldrog under några kilometer. Tempot var egentligen lite för hårt (eller?), men kändes ändå bra, så jag bet ihop och körde på.

Tyvärr var min (Pers) klocka lite för positivt inställd idag vad det verkade som. Hade jag vetat det hade jag nog kunnat öka ytterligare lite. Enligt klockan sprang jag nästan 500 m extra, vilket gjorde att mitt km-tempo såg ut att vara högre än det var. Enligt klockan höll jag ett snittempo på 4:59/km, vilket borde göra sluttiden till 1:45:09 (-ish). Nu blev den 1:47:42 (netto) och 1:47:59 (brutto). Så några sekunder långsammare än Norasjön Runt alltså…

Sista hundra meterna spurtade jag mot Malin-Charlotta som kom ikapp mig och hetsade som sjutton 😉 Höll på att kräkas i bortre kurvan före mål, och släppte av något på tempot. Dåliga tävlingshorn där… Var precis lika trött i mål som förra året, men betydligt mycket mer nöjd med insatsen i år.

Förklaringen till varför jag nästan kräktes på slutet…

Något som känns riktigt bra är att jag mentalt har tagit mig över 5-minutersspärren. Det spelar inte så stor roll att klockan kanske var överdrivet positiv till mitt tempo, för oftast är det inte kroppen utan huvudet som hindrar mig. Som talar om att jag inte orkar springa så fort så länge. Förut var det 6:00/km som var ”den magiska säkerhetsgränsen”, sen har det blivit 5:30/km och senare även 5:00/km (om jag har en bra dag). Men nu vågade jag springa under 5-minuterstempo under flera km i sträck, trots att det var ett långt lopp. Mer sånt!

Inte så roliga bilder, men jag tog inte en enda bild själv och verkar inte ha fastnat på någon annans heller vad jag har sett. Så ni får hålla tillgodo med nördig Garmindata 😉

9 dagar kvar…

08 torsdag Aug 2019

Posted by almsan in ironmanträning, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

ironman, ironman kalmar, mål, tävling, triathlon, Vélo Performance Racing Team

Ironman Kalmar närmar sig med stormsteg. Det jag har haft som stora mål och träningsfokus i över ett år. Jag känner mig oerhört lugn. För lugn? Jag har gjort jobbet. Kanske inte fullt ut, men så mycket som livet i övrigt har tillåtit. Simningen har gått från noll till att jag faktiskt kan känna mig trygg i att jag inte kommer vara sist upp ur vattnet. Löpningen fick jag formbesked på i Mora – att jag inte bara kan hålla undan, utan även öka ut avståndet bakom mig (åtminstone på kort distans och med det givna motståndet). Cyklingen är det jag är minst nöjd med i år. Jag upplever att jag, trots mycket cykling, har sämre fart i år. Men det hänger ihop med bristen på fartpass, så det är inga konstigheter. Eftersom jag har lagt väldigt mycket tid på löpning och simning, så har cyklingen hamnat lite på efterkälken. Samtidigt är det min starkaste gren och där det krävs mest insats för små förbättringar. Och jag är på inget sätt dåligt cykeltränad, det kände jag också i Mora. Men som vanligt är allting relativt. Dessutom upplever jag att uthålligheten på cykeln är bra, så jag hoppas att jag ska kunna känna mig nöjd efter målgång i Kalmar också.

När jag anmälde mig till IM Kalmar så sa jag kaxigt nog att målet var 10.30 (med perfekta förutsättningar). Men det kräver en högre fart på cykeln än vad jag har i år, även om förutsättningarna skulle vara perfekta. Så målet har sänkts och flera andra mål har satts. Om inget särskilt händer så har jag inga tvivel på att jag kommer klara distanserna inom tidsgränsen och komma i mål som en Finisher, men det är sällan det räcker som mål för mig. Jag vet att det är första gången och att man inte ska ha så höga krav förrän man verkligen vet vad som krävs. Men jag går igång på höga mål. Det gör att jag tränar bättre och pushar mig när det väl är dags för tävling. Med det inte sagt att jag inte har andra mål, lägre mål, delmål och framförallt processmål som jag fokuserar på under tävlingen. Under ett triathlon blir det många mål: tidsmål (drömtid, maxtid, realistisk tid) , processmål (känslan, tekniken, välmåendet mm), placeringsmål osv i varje delmoment och totalt i tävlingen. Många mål kommer jag nå, men inte alla (en del är för tuffa redan på förhand) – för vad skulle jag då ägna mig åt att förbättra under 2020 om jag avslutade 2019 med att vara helt nöjd? 😉

Morakniv Triathlon 2019

04 söndag Aug 2019

Posted by almsan in Cykling, Foton, ironmanträning, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ 2 kommentarer

Etiketter

argon18, corima, Maurten, Morakniv Triathlon, olympisk distans, poc, sailfish, tävling, Vélo Performance Racing Team

Idag var det dags att testa olympisk distans i Morakniv Triathlon (1500 m simning, 42 km cykling och 10 km löpning). Tanken var att det här skulle bli ett sista hårt pass inför Kalmar, få lite mer tävlingsrutin och våga köra mig trött. Jag är lite feg på längre distanser, vet inte riktigt var jag har mina gränser och vågar därför inte köra riktigt hårt. Av någon anledning är jag rädd att det bara ska ta tvärstopp innan jag är i mål. Men idag var alltså dagen när gränserna skulle testas!

Cykeln incheckad och klar. Vi var på plats tidigt och jag kunde i lugn och ro fixa med mina grejer när jag ätit frukost.

Vädret var inte på min sida. Jag hatar att frysa! Strax innan start var det ca 15-16 grader i luften, mulet och regnet hängde i molnen. Fördelen var att de 19 graderna som vattnet bjöd på, kändes varma och omfamnande. Jag var mest orolig över att frysa på cykeln eftersom jag kör i ärmlös dräkt och vindarna kändes väldigt kalla. Det skulle visa sig att det inte var ett problem, eftersom ”om du fryser får du ta i mer” alltid går att applicera 😉

Simning 1500 m 30:29 (2:00/100 m)
Well, starten gick iallafall. Det var inte supertrångt i simstarten eftersom vi startade från vattnet längs en brygga som löpte längsmed kajen, så det var inte förrän när första bojen skulle rundas som det blev lite stökigt. Det var en 750 metersbana som skulle simmas två ggr. I början upplevde jag att jag låg med rätt långt fram, men ganska snart kändes det som att fältet drog i väg och jag hade inga fötter alls att gå på. Tänkte att jag är väl kanske bland de sista, men jag gör min egen simning så får jag köra ikapp på cykeln sen. Kände ändå att jag gick på rätt hårt eftersom jag större delen av tiden var tvungen att andas i tvåtakt. Tänkte att ”det här är bra, jag vågar ta ut mig redan på simningen – nu kan det bara bli bättre”. Så skönt när det började närma sig slutet på simningen och jag visste att det ”värsta” var gjort. Och att jag hade tagit i från start. När det sen visade sig att jag var fjärde dam upp ur vattnet så kändes det ännu skönare.

Cykling 42 km 1:16:09 (34,5 km/h)
Fick till en bra växling och kom ut på cykeln som tredje dam. Benen kändes toppen, och jag körde upp till andra plats ganska snabbt. Flåsade sjukt mycket, men det kändes ändå tryggt och hemtamt att få sitta på cykeln. Mantrat ”ride like there’s no tomorrow” fick symbolisera cyklingen. Jag försökte att bara bortse från att det fanns ett moment kvar efter cyklingen. ”Håll effekten högt – skit i vilka watt du tror att du orkar hålla i 42 km – bara ös”. Det var en 10,5 km-bana som skulle köras 4 varv. Platt som en pannkaka, men det blåste en del. Det gjorde mig dock inte ett dugg, det underlättade bara. Sida mot ut och sida med hemåt – perfekt! Precis i början av varv 2 körde jag om Åsa som låg först. Ok, nu var det bara att ösa och skapa så stort avstånd som möjligt för att ha en chans att hålla undan även på löpning och åtminstone ta en pallplats. Mot slutet av varv tre höll det på att gå lite illa när en kvinna på damtralla cyklade rakt över ett övergångsställe utan att för en sekund titta åt något håll eller förstå att hon korsade cykelbanan i en triathlontävling. Jag fick slå på en tvärnit och stoppa ner ena foten för att inte köra på henne. Lite extra adrenalin sådär när man börjar bli lite trött… Efter tre mil började benen göra sig påminda, så då fick jag fokusera lite extra på att trycka på och inte bli lat när det gick lätt. ”Håll effekten uppe , det gör inget om du blir trött. Vad är det värsta som kan hända? Att du blir omsprungen för att du är trött i benen? So what? Gör en riktigt bra cykling nu!”

Men känslan att ligga först i en tävling – outstanding! Första, men förhoppningsvis inte sista gången. Peppade mig själv med att ”om det skiter sig mot slutet, så kom du åtminstone in som etta efter cyklingen. Du ledde tävlingen!”

Helt ok växling igen och så ut på den avslutande löpningen.

Löpning 9,9 km 44:18 (4:41/km)
Jag var trött, men benen kändes faktiskt bra! Trippade på och tittade till på klockan för att bilda mig en uppfattning om farten. 4:10-tempo. Pulsbandet funkade inte vilket nog var lika bra – onödigt att se hur hårt man tar i… 😉 Jag är verkligen ingen snabblöpare, min bästa 10-km tid är höga 49 minuter, så nåt 4:10-tempo visste jag att jag inte skulle kunna hålla. Men målet idag var ju att bli trött, så jag struntade helt i att försöka pacea mig och fokuserade istället på att hålla uppe farten för att ev hålla undan. Jag hann inte komma så långt innan jag tyckte mig höra speakern säga att även Åsa var inne för växling. ”Jaha, men det var kul så länge det varade”. Löpningen var skitjobbig (helt oväntat…) Hade lite problem med andningen första kilometerna och tänkte att jag borde ha haft astmamedicinen i växlingszonen, som jag hade i Vansbro. Men nu hade jag inte det, så jag försökte koncentrera mig på att andas ordentligt och inte stressa upp mig över att det kändes lite onödigt tungt. 3 varv skulle avverkas på en 3,3 km-bana (även om Garmin säger att den nog bara var knappa 3,2 km). Bortre delen av banan var grus och lite motlut och lite motvind. Rätt motigt med andra ord. Fördelen var att när man kom tillbaks ut på asfalten så kändes det lättare igen med medvind, lite medlut och hemåt. Win! Fick rapport av Per att jag hade tappat 30 sekunder till tvåan på första varvet. ”Ok, jag hade 2:30 i början av löpningen, jag borde få njuta av ledningen ett varv till iallafall. Börja inte känna efter nu, spring bara.” Första 5 km gick på 23 minuter – min snabbaste 5:a någonsin tror jag. Gött! Skön känsla. Jobbig känsla. Samtidigt började tankarna smyga sig på, att jag ju faktiskt orkade hålla uppe tempot och då borde hon inte kunna ta in två minuter till på de sista två varven. Om hon inte är riktigt snabb i löpningen vill säga. Eller om jag klappar ihop totalt. ”Tänk inte så mycket, spring bara, njut av att du leder”. Så härligt med alla som hejjar och peppar efter banan, både tävlande, funktionärer och publik. Det gör att man lyfter sig en extra nivå även när det är sjukt tungt. Mot slutet av varv 2 fick jag följecykel. JAG fick följecykel! Han pratade konstant och jag försökte vara trevlig och svara. Han sa att sista varvet var ett spurtvarv och jag tänkte förklara för honom att såhär snabbt har jag aldrig sprungit förut, så någon spurt lär det inte bli tal om. Men jag nöjde mig med ett kort ”absolut”, för det var ungefär vad syret räckte till.

Efter vändningen på sista varvet började folk gratulera mig efter vägen och allt jag kunde tänka var ”sluta jinxa, snart kommer jag bli omsprungen”. Nu visade det sig att tvåan bara hade tagit in under första varvet, för att sen börja tappa igen, så när jag väl kom i mål så hade avståndet ökat och jag hade inte behövt oroa mig för att bli slagen på upploppet. Men som Per sa ”Det var ju ingen idé att berätta för dig, för då hade du slagit av och tagit det lugnt på slutet…” Och det hade han ju alldeles rätt i. Inget kan elda på så mycket som att känna sig jagad. Det fanns stunder under löpningen när jag tänkte att jag ju kunde nöja mig med en pallplats iallafall och ta det bara liiiiite lugnare. Men jag känner ju mig. Jag hade inte varit nöjd då. Inte om jag inte gett allt. Nu påstås det att jag såg oförskämt fräsch ut på löpningen, så kanske fanns det mer att ge, men jag kan ändå inte vara annat än nöjd. Mest nöjd är jag ändå att jag verkligen överträffade mig själv på löpningen. 9,5 km (enligt min Garmin) på 44 minuter! Och i mål först av alla damer var jag på 2:33:31 med en marginal på 3:24 till 2:an och 12:54 till 3:an.
Fjärde bästa tid i simningen, bästa cykeltid och bästa löptid (!). 16:e plats totalt om man inkluderar herrarna. En bra dag helt enkelt!

screenshot_20190804-221244_connect2411702896289626113.jpg

Tack kroppen för att du visade att du faktiskt kan leverera! Eller är det kanske huvudet jag ska tacka? Kan vara så att det mest är det som sätter stopp och fegar ur… Hursomhelst så samarbetade de fint idag.

Mina finaste supporters! Och i handen håller jag ”medaljen” bestående av en superfin ”Eldris” från Morakniv.

screenshot_20190804-171916_facebook1914554624798979052.jpg

Första priset: Ett graverat knivset – riktigt fint pris! ❤

Nu är det bara 2 veckors formtoppning kvar till dagen då kroppen och knoppen verkligen ska få bekänna färg… Träningen är gjord, så nu ska det bara finslipas och hållas igång de sista två veckorna.

Vansbro Triathlon 2019

30 söndag Jun 2019

Posted by almsan in Cykling, Distanspass, Foton, löpning, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ 3 kommentarer

Etiketter

argon18, corima, medeldistans, race report, sailfish, tävling, Vansbro Triathlon, Vélo Performance Racing Team

Så var det äntligen(?) dags att se om kroppen ville vara med och leka och om jag, trots bristen på växlingsträning, ändå kunde göra saker och ting rätt och i rätt ordning, under press. För att inte tala om, om jag skulle överleva simningen!

Vi kom fram till Vansbro vid 01.30. Jag sov större delen av vägen från Stockholm. Den stund jag var vaken åt jag. Så att jag bara fick 4,5 timmes sömn i sängen var inget jag kände av, jag kände mig utsövd och redo.

Jag hade packat allt som skulle användas under dagen i min lilla plastlåda, så jag inte behövde rota runt i husbilen bland sovande barn och allmänt kaos. Efter att jag ätit frukost, hämtat deltagarkuvertet och preppat cykeln med startnummer så gick jag och checkade in cykeln och ställde i ordning min plats. Jag hade ju förmånen att ha startnummer 1 och här var det verkligen en förmån! Stort växlingsområde på gräs med både in- och utfart med cykeln på samma ställe – ca 2 meter från min plats. Jag behövde alltså aldrig springa med min cykel – det var RIKTIGT lyxigt!! För även om det var lika långt för alla att springa från uppgången av simmet till utgången med cykel, så kunde jag koncentrera mig på att lyfta på fötterna istället för på att leda cykeln.

Solen sken och det var riktigt varmt, speciellt när våtdräkten hade kommit på – då längtade jag inte efter nåt annat än att starten skulle gå så jag fick häva mig i vattnet.

Dags att värma upp (?!) och ställa sig i startfållan utifrån vilken tid man trodde sig simma på. Ställde mig i 35-40-ledet och när starten gick blev det kaos som väntat. Fick kämpa lite för att få plats och hade fullt upp med att hitta rytmen när vi redan hade simmat 200 m och det var dags att runda första bojen. Jag höll på att missa den helt! Sen var det nedströms i 800 m och där fick jag lite mer utrymme. Simmade lite mer i utkanten av allt folk och det gick bra tills jag fick en herre med navigationsproblem på min ena sida. Vi var ungefär jämnsnabba, men jag lyckades få mig ett par smällar och vid ett tillfälle hade jag honom uppe på ryggen. Simmade ifrån honom vid vändningen och sen fick jag simma ifred ett tag igen när vi var på väg uppströms och de avslutande 900 m. Blev lite trångt igen på slutet, men simningen i sig kändes rätt bra åtminstone bitvis och jag fick en officiell tid på 36:33 vilket innebar 10:e dam upp. Asnöjd med tanke på att simningen är min stämsta del i triathlon. Trodde jag iallafall fram tills idag…

Sen gjorde jag en riktigt bra växling – trots att jag inte gjort en enda växlingsträning på hela säsongen. Så bra att jag var snabbast av alla damerna i T1 (40,9 sekunder). Kul att ha en 1:a någonstans i resultatlistan iallafall 😉 Det innebar att jag plockade 2 placeringar och gick ut på cykel som 8:e dam.

Så skönt att komma ut på cykeln! Trygghet. Hitta flowet. Vi hade medvind ut fram till vändningen på varv 1. Jag kände igen den lätta känslan från förra helgen när vi testade banan. Men jag vet också att jag blev rätt slut i benen efter bara ett varv då, och nu skulle jag köra 2. Så jag tog det lite försiktigt, höll koll på effekten och tänkte att om det fortsätter kännas såhär lätt så är det bättre jag ökar på andra varvet. Blev omkörd av 2 tjejer, varav en var Sara som sen vann. Den andra tjejen körde jag om igen lite senare. I övrigt fick jag (som väntat) köra om några tjejer som var snabbare i simningen. Blev omkörd av en hel del killar, men det såg jag bara som ett tecken på att simningen hade gått bra.

Efter vändpunkten vid 22 km blev det som väntat lite tuffare, med en hel del kantvind där det var öppna fält. Men det kändes fortsatt bra och kontrollerat. Benen var pigga, jag fick i mig vätska och energi enligt plan och milen rullade på. Vid vändningen stod familjen och hejjade, filmade och gav lite nya krafter. Jag hade all energi jag behövde med mig från start, så langningen körde jag bara rakt igenom. Sen var det ju bara ett varv kvar. Ut på varv 2 och jag märkte att jag trots allt tappade lite effekt mot varv 1, så jag kunde nog inte kört så mycket snabbare idag även om det kändes hyffsat lätt och kontrollerat hela vägen. Känslan var att hade jag varit tvungen att cykla 18 mil istället för 9, så hade det gått bra det också. Kom in i växlingsområdet igen efter en cykeltid på 2:41 (drygt 33 km/h i snitt), som 4:e dam. Finns en hel del mer att ge på cykeln. Det har varit mycket fokus på löpning och simning under våren, så jag har inte cyklat alls så mycket som jag brukar. Sen behöver nog sittställningen på cykeln justeras lite mer, så jag får ut mer kraft i tempoposition. Learning by doing!

Växlingen till löpning tog lite längre tid, men då tog jag på mig strumpor och packade på mig energi. Bibehöll dock fortfarande min 4:e plats.

Japp, sen skulle det springas. Ut från växlingsområdet på gräs och sen vidare några meter i lösgrus, innan gruset blev lite fastare under fötterna.

Kände mig som bambi på hal is. Eller snarare bambi som sprang i knädjup snö och inte kom nånstans. Per peppade på sitt eget kärleksfulla sätt och ropade att jag skulle öka för barnen orkade inte vänta längre… En snabb titt på klockan visade att jag sprang i 5:15-tempo och konstaterade att det var för snabbt. Slog över till att bara visa puls första kilometerna, för att försöka komma in i ett vettigt löpflow. Och det gjorde jag faktiskt, även om jag inte trodde det i början. Det kändes bra och jag började hålla koll på hur många damer jag mötte i vändningarna. Fick det till 3 före mig. Var fullt medveten om att min löpfart inte räcker till att ta mig upp på pallen. Så mentalt ställde jag in mig på att försöka hålla så många bakom mig så länge som möjligt och att inte tappa mer än att jag skulle få en topp 10-placering. Höll mig springande hela tiden, men promenerade mig igenom alla vätskedepåer och passade på att dricka och hälla över mig vatten. Det var riktigt varmt, men jag gillar ju värme, så det störde mig aldrig.

Tjejen som låg närmast bakom mig såg jag ju också i alla vändningar. Hon såg pigg och glad ut och hon närmade sig lite för varje gång vi möttes. Vid ca 12 km fick jag ruskig håll precis vid bröstbenet på höger sida och det påverkade andningen en del. Fick byta lite fokus ett tag och släppa av lite på farten men ändå se till att hålla mig springande. Lugnade mig lite med energiintaget, men ville inte sluta dricka vatten ändå pga värmen. Strax därefter var det vändning igen och då såg jag att nu var hon ikapp och jag skulle inte kunna hålla undan i 8-9 km till. Jag hejjade på henne lite när hon sprang förbi och vi bytte ett par ord innan jag lät henne rulla iväg och återtog fokus på min egen löpning.

Några km senare släppte hållet i magen och löpningen började kännas bättre igen. I med mer energi och se till att få upp tempot igen. In mot bortre vändpunkten där jag skulle få mitt andra armband och sen var det bara några km kvar. Började motivera mig med att ”Även om du tappar all fart nu, så kommer du vara i mål inom 20 minuter. Så bit ihop och kör nu!”

Känslan när man får ta höger och springa in på upploppet! Och familjen står och hejjar ❤ Nästan så jag tänkte gråta en skvätt. Så härligt när man är sådär riktigt trött och riktigt nöjd (både med insatsen, men kanske framför allt över att vara klar) och så står alla man älskar där och ropar på en. Då är det svårt att inte bli lite fuktig i ögonen 😉 Löpningen tog 1:57, vilket gav ett snittempo på 5:35/km och det var väl ungefär vad jag hade förväntat mig (hoppats) kunna hålla.

En 5:e plats av alla damer är jag supernöjd med! Men som vanligt så triggar det mig ju bara till att bli ännu bättre när pallen faktiskt finns inom räckhåll…

Idag var det 30 startande damer i tävlingsklass och närmare 80 damer totalt som körde medeldistans. Jag kom dessutom 2:a i min age-group, men det var mindre imponerande eftersom det bara var jag och hon som vann som var med där 😉 Av alla som körde medeldistans (damer och herrar, tävling och motion), så kom jag på en hedrande 99:e plats av över 300 startande). Helt klart godkänt för att vara min andra tävling och den första på medeldistans!

Idag ska jag vila och sen är det på’t igen med träning. Nästa tävling blir om drygt en månad, då blir det olympisk distans i Morakniv Triathlon. Den kör jag mest för att det verkar vara en trevlig tävling och för att jag ska få träna på växlingar och själva tävlandet. Då kommer jag dessutom köra i motionsklass, eftersom de bara har tävlingsklass på sprinten och sprint känns alldeles för kort. Olympisk blir iallafall lite längre (1500m + 40 km + 10 km)

Och sen är det bara 2 veckor kvar till tävlingen med stort T!

Åstadsloppet 21 km race report

13 lördag Okt 2018

Posted by almsan in Distanspass, Foton, löpning, Tävling

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Åstadsloppet, ifk nora långlöpning, race report, tävling

Jösses, nu har det nästan gått en månad igen sen jag skrev här… Sen dess har jag mest varit förkyld, jobbat och tränat mestadels lågintensivt för att komma igång igen efter förkylningen. Det har inte blivit många löppass sen Norasjön Runt och definitivt inget långt eller snabbt, utan mer några myspass på 8-10 km och utan något direkt tempo. Idag har jag dock gjort tävlingspremiär inom löpningen också, i IFK Nora långlöpnings färger! Många motionslopp har jag gjort, men aldrig kört tävlingsklass på löpning.

Efter Norasjön Runt blev jag sugen på att testa hur snabbt jag skulle kunna springa en halvmara som var mer eller mindre helt platt. Runt Norasjön fick jag ihop 233 höjdmeter på 21 km. Alla säger att Åstadsloppet är ett väldigt lättsprunget lopp där man kan kapa 5-10 min på sin tid jämfört med Norasjön Runt. Så innan jag blev sjuk satte jag målet att springa på 1:45. Jag förstod ju själv att det inte skulle funka efter förkylningen, men samtidigt så brukar ju min kropp funka över förväntan om jag bara får på mig en nummerlapp. Så förhoppningen fanns ju ändå där att det kanske skulle kunna gå ändå. Och att det skulle kunna ta längre tid än 1:50 fanns inte på kartan! Men ack vad jag bedrog mig…

Jag resonerade lite innan om att jag kanske gynnas av ett lite backigare lopp, eftersom jag gärna tuggar på uppför, får med mig farten bra utför (tills jag blir för trött) och sen känns de platta och utförspartierna så väldigt lätta. När det är platt hela tiden (73 hm fick jag ihop idag), så måste jag ju driva på för att hålla uppe farten och då kommer huvudet in.

Idag fick jag slita från start. Vaderna var stela, jag kämpade med håll till och från, det var tungandat och kroppen ville liksom aldrig riktigt vara med. Det fanns ljusglimtar, men de varade sällan mer än 500 m åt gången. Bäst gillade jag nog ändå de få uppförsbackar som var, framförallt sista biten upp mot universitetet. Vid ett par tillfällen kändes det som att jag fick upp tempot riktigt bra. Tittade på klockan, som hånande berättade för mig att det hade jag minsann inte alls fått… Tillslut fick jag lägga fokus på att inte tappa för mycket fart och se till att hålla mig under 6-minuterstempo. Det gick bra, även om km 18 gick på 5:59 😉

Troligtvis sitter förkylningen, eller åtminstone efterdyningarna av den, kvar i kroppen. Det var härligt med mycket folk som hejjade, men jag var tvungen att ha musiken högt i öronen för att överhuvudtaget ta mig framåt, så jag hörde inte så mycket av hejjarropen. Men det är ändå peppande att se folk man känner som står och hejjar. Bäst av allt var ju såklart hejjarklacken bestående av mina två älsklingstjejer och mor å far ❤ – det gav extra energi att höra deras rop!

Bilderna talar sitt eget språk – det blev inte direkt roligare och roligare. Jag kunde inte riktigt njuta av upploppet, jag ville bara att det skulle ta slut. Men jag kom i mål och fick världens bästa mottagande i mål av mina stolta tjejer och Saga som om och om igen upprepade att jag skulle vara nöjd och att jag var så himla duktig ❤ Så då kunde jag ju inte annat än att åtminstone försöka vara nöjd, även om det var rätt halvhjärtat… Tiden? Istället för att putsa av 7 minuter från Norasjön Runt fick jag lägga på 6 min – totaltid 1:58.

Så nu är det bara att bryta ihop, vila och se till att vara i bättre slag nästa lördag när det är terräng-DM på hemmaplan. Innan dess ska jag ägna mig åt både mental och kroppslig återhämtning under 4 dagar i Skottland!

Foton av Hanna & Lars-Åke:

U6 dag 1 Prolog

07 måndag Jul 2014

Posted by almsan in CK08 Ride of Hope, Cykling, Tävling, Tempo

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

maxpuls, Prolog, tävling, tempo, U6 Cycling Tour 2014

Då var premiärdagen avklarad! Är jag nöjd? Jo faktiskt. Ganska iallafall utifrån givna förutsättningar. Dvs att jag har tränat för dåligt på sistone pga andningsbesvären. Men jag ska väl ta det från början.

Startade dagen tidigt (strax efter 6), vaknade utvilad innan klockan ringde. Har sovit som en gris, med öronproppar i natt. Vilket tydligen var tur eftersom det hade varit ett jäkla liv på vägen utanför mitt i natten. Men vilket härligt väder! Redan vid halv sju var det ju supervarmt och gött ute. I like! Satt ute och käkade frukost. Sen var jag tvungen att ta tag i dagens stora nöt – tempo- eller linjehoj? Det är ju en tempoetapp och jag har tempocykeln med mig, alltså borde svaret vara givet. Men eftersom jag knappt har kört på den + att banan avslutades med en lång seg backe, så var jag osäker på om jag skulle tjäna så mycket på att ta tempocykeln. Stack ut en sväng för att testa backen med tempohojjen. Konstaterade ganska snart att jag inte är tillräckligt hemma på växlarna för att jag ska känna mig bekväm. Risken är stor att jag skulle växla åt fel håll mitt i backen när hjärnan är kokt. Så jag bestämde mig för att ta linjecykeln ändå. Den vet jag var jag har och jag vet hur jag växlar utan att behöva använda huvudet. Dessutom var det ju premiär på startramp, så jag hade tillräckligt med mentala påfrestningar ändå. Risken var att alla negativa mentala grejjer skulle väga över mot den mentala fördelen man har med att man KÄNNER sig snabbare på tempocykeln.

Det var skönt att vara ute i god tid och fixa med allt i lugn och ro. Kl 9 började de första starta, så vi gick ner och kollade lite för att jag skulle få se hur det såg ut i startområdet med rampen och sånt. En stund senare gick vi tillbaks till husbilen och jag började värma upp på trainern. Jag hann sitta ca 30 minuter innan resten av tjejerna kom. De hade en 50 minuters cykeltur hit, så de var mer eller mindre klara. Vi pratade och peppa lite innan vi rullade iväg mot starten. Camilla var först ut som nr 10 och jag efter henne som nr 20.

Starten gick bra och jag gick säkert ut lite för hårt, men planen var att hellre krokna i backen än att komma i mål med krafter kvar. Missade en del i vändningen, då jag trodde att vi skulle vända i korsningen, men i själva verket skulle vi vända före korsningen. Kom för fort, fick lättare hjärnsläpp, bromsade för mycket och tappade lite för mycket fart. Ingen större skada skedd, men ändå. På väg tillbaks började det kännas lite tungt, men huvudet var med och jag lyckades pressa på skapligt trots sandpappret i munnen. Enligt min gps låg tempen på ca 30 grader… Strax före kurvan blev jag omkörd av tjejen som startade bakom mig. Det kändes som att jag tog kurvan rätt bra (åtminstone för att vara jag) och fick med mig en del fart in i backen. Inte så mycket som jag hade önskat, men ändå helt ok. Backen gick rätt bra, jag tappade lite tempo och blev tvungen att växla ner ganska tidigt, men jag gick inte helt stum och lyckades ändå få upp farten en del på krönet. Jag slet rätt bra de sista hundra metrarna in i mål. Det kändes som om det brann i lungorna, men jag kunde andas och benen fick sitt syre, så allt var frid och fröjd.

Den officiella tiden blev 6.26,6 (1.05,7 efter Sara Olsson som vann) och räckte till en 51:a-plats. Av 67. Inte så mycket att hänga i julgranen kanske. Men jag kan komma på väldigt många positiva saker med dagen, vilket känns kanon! På rak arm kommer jag på de här, helt utan inbördes ordning:

Jag startade
Jag fullföljde
Jag tog ut allt vad jag hade (jag hade för 17 gubbar den högsta uppmätta pulsnoteringen någonsin – 205 slag/min!)
Jag kom inte sist
Jag var dessutom en av få med linjecykel (om det nu spelade någon roll)
Min kropp fungerade – jag fick luft trots maximal ansträngning, mina ben trampade och mitt huvud ville ge allt

Ja, det var väl det tillsvidare. I morgon är det en ny dag, då ska kroppen hålla rätt mycket längre…

Eftersom jag inte har lyckats ta några kort idag, så får ni hålla tillgodo med mina högintressanta Garmin-kurvor 😉

Ja det här var vad jag hade i benen idag. Såhär på efterhand hade jag kanske kunnat pressa lite mer, men just då kändes det tillräckligt
Man ser rätt tydligt var vändning, kurva och backe var…

Som sagt, jag meskörde inte alltför mycket iallfall…

En samling trötta men glada tjejer

22 tisdag Apr 2014

Posted by almsan in CK08 Ride of Hope, Cykling, Foton, SubXX, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Barncancerfonden, ck08 ride of hope, Coop Konsum Nora, tävling, tjejcykling, träningstävling

Igår vankades det chans för alla tjejer att prova på att tävla. Visserligen i Stockholm, men eftersom det var vi i CK08 Ride of Hope som anordnade, i samarbete med Barncancerfonden, så åkte jag ju naturligtvis dit. Jag tog med mig Ann-Britt också. Hon är inte den som säger nej till en chans att testa något nytt! Skön inställning, själv är jag oftast på tok för feg.

Det kom en stor och brokig samling tjejer. Och vi hade så kul! Jag tror och hoppas att alla hade lika kul som det verkade. Många hade aldrig tävlat förut och fick till och med mig att känna mig rutinerad. En del var nya på klungcykling och en del var till och med nya på racer. Men inte stoppade det dem inte!

Jag hade tänkt ta det lite piano och öva min klungkörningsteknik. Jag var seg i benen och hade suttit i bilen i närmare tre timmar och sen inte hunnit värma upp överhuvudtaget. Men nej. De där hornen… De gav mig ett ordentligt träningspass! Men jag kände mig stark, och det var skönt att få jämföra sig med enbart tjejer för en gångs skull. Jag kanske inte suger så hårt ändå?

Vi körde tre varv på en milslång bana, med omstart efter varje varv. Det är ett superbra upplägg där alla verkligen kan känna att de är med. Det var många lyckliga leenden. Men även många trötta ben. Och det prologhostades till både höger och vänster efter varje varv. Jag hoppas att många fick mersmak och kände att de kanske törs prova på att tävla på riktigt snart!

Vi avslutade med fika som bästa Palle på Coop Konsum i Nora hade sponsrat med. Mycket uppskattat! Och det bästa av allt – 1100:- insamlat till Barncancerfonden!! Det tackar vi ödmjukast för.

Här kommer ett urval bilder från dagen. Fotografer var Cecilia Ohlsén Börjesson och Jesper Andersson. Fler hittar ni på www.jeppman.com