Då var det dags igen! Redan dagen efter min mer eller mindre lyckade tävlingspremiär var det dags att göra ett nytt försök. När jag vaknade på söndagsmorgonen bestämde jag mig ganska omgående för att det inte skulle bli någon start. Jag hade hostat hela natten, jag var snorig och det pep i bröstet när jag låg ner. Inte ens jag kunde få det till att jag borde köra. Men bara jag kom upp ur sängen och fick i mig frukost och kaffe så började kroppen vakna till liv igen. Starten skulle ju inte gå förrän 12.25, så jag hade gott om tid på mig att piggna till och känna efter. Eller inte känna efter. Efter frukosten rullade vi iväg och hämtade ut nummerlappen och sen åkte vi ut efter banan och njöt av solen när vi tittade på när ungdomsklasserna körde. Jag blev mer och mer sugen på att köra och bestämde mig för att (mot allt bättre vetande) starta. Att jag inte skulle orka köra 76 km visste jag redan, men om jag inte startade kändes det som att jag hade blivit bortskrämd av lördagens avhängning. Jag ville inte känna efteråt att jag hade hoppat över starten av feghet.

Strax före 11 ringde Anna, en annan SubXX:a, som också skulle göra tävlingsdebut, och vi möttes upp och åkte tillbaks till husbilen för att byta om och göra oss redo. Idag var jag om möjligt ännu lugnare än dagen innan. Kanske för att jag inte satte någon press på mig själv. Idag var jag helt säker på att jag inte skulle fullfölja loppet, så prestation fanns inte riktigt med i bilden.

Det började dra ihop sig och vi rullade ner till starten och inväntade uppropet innan starten gick. Det första jag gjorde var att sikta in mig på ett (vad jag trodde) starkt bakhjul. Det var en tjej jag kände igen och som jag vet tävlar mycket och är duktig. Ganska snabbt upptäckte jag att i dag var inte hennes dag och luckan framför henne blev större och större. Men idag fattade benen vad jag försökte få dem att göra, så jag tog mig förbi och ikapp klungan igen. Fort gick det från start. Ryckigt var det. Jobbigt var det. Men vad kul det var! Efter ett par varv så började det kännas riktigt bra och förkylningen störde inte så värst längre. Jag höll mig rätt långt bak i klungan, men jag hängde med. Inte med lätthet, men jag gjorde det. Efter några varv började det dock bli rätt jobbigt med alla igångdrag i kurvorna och jag tappade några meter varje varv, som jag fick jobba ikapp när tempot drogs ner. Efter dryga 5 varv, 2 mil, kastade jag in handduken. Det var bara att inse, min träning och motivation har inte varit på topp senaste månaden, jag skulle INTE hålla i dryga 5 mil till…

Resten av loppet hängde jag med Per i dikeskanten, tog kort och skrek på tjejerna. Både Sara och Mirella var med i den utbrytning på 5 tjejer som gick iväg nåt varv efter att jag hade klivit av, och som sen bara ökade avståndet bak till klungan. Grymma brudar!

Supernöjd med insatsen och hungrig på mer! Nu vet jag ungefär vad som krävs och vad jag behöver bli bättre på till nästa år. Pepp till max!

Fortfarande med i matchen

Dagens muppbild 😉

De fem tjejerna i utbrytningen

Vinnaren

Sara och Mirella rejsar om tredjeplatsen