• Om mig
  • Säsongen 2019
  • Säsongen 2020

ALMSAN

~ En blogg om träning och livet som endorfinjunkie

ALMSAN

Etikettarkiv: sol

Vätternrundan 2013 – en osannolik historia

16 söndag Jun 2013

Posted by almsan in Cykling, Distanspass, Motionslopp, SubXX

≈ 1 kommentar

Etiketter

klungkörning, punktering, sol, SubXX, Vätternrundan, VR

Ja vi kan ju lätt konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig… Blandade känslor inför min tid på 8 timmar och 50 minuter är bara förnamnet. Men vi tar det från början.

I fredags kväll samlades i stort sett hela SubXX för pastabuffé och försnack. Stämningen var upprymd och förväntansfull och i vissa fall rätt nervös. Vi gick igenom upplägget igen, det delades ut namnlappar och tidsplaner. Sen gick jag hem för att få en skön natts sömn innan det var dags att samlas vid starten kl 9.30 på lördagen.

2013-06-14 19.11.46 2013-06-14 19.12.00

Eftersom Per startade redan 5:26 på morgonen, så irrade jag omkring ensam i husbilen från typ 7 på morgonen. Jag hade förberett allting redan kvällen innan, så jag hade lite för mycket tid över kan man säga. Peppade igång med musik på hög nivå och stämningen var på topp. Strax efter halv 9 rullade jag iväg till starten. Kunde ju lika gärna hänga där, som att hänga här alldeles ensam. Tjejerna droppade in en efter en. Stämningen växlade mellan uppsluppen och sammanbiten och det småfixades med cyklarna. Den stora frågan bland många var som vanligt: ”Vad ska du ha på dig?” Tur att man är varmblodig av sig och sällan behöver fundera så mycket över klädfrågan.

2013-06-15 09.23.44 2013-06-15 09.24.03 2013-06-15 09.24.12 2013-06-15 09.24.22 2013-06-15 09.24.2410:06 rullade den snabbaste, snyggaste och mest väldoftande tjejklungan iväg från starten i Motala. Mot-/kantvinden var tuff, och det gick rätt ryckigt bitvis. Det var många som kämpade för att hålla upp hastigheten när de kom längst fram. VI hade sagt innan start att vi skulle ta det ”lugnt” och inte få panik om hastigheten låg under 36 km/h de första milen eftersom det var så tuff vind. Vi räknade kallt med att köra in det på väg från Jönköping.

Redan efter Gränna (eller var det kanske ännu tidigare?) började vi tappa folk. Jag kände mig pigg, men såg fram emot körningen upp från Jönköping. Efter 7-8 mil nånting kände jag att mitt bakhjul började vobbla. Tittade ner och ser att det är tvärplatt. Jaha, bara att vika ut och se alla mina teammates susa iväg…

Här var jag fortfarande med i klungan! (www.eskillago.wordpress.com)

Här var jag fortfarande med i klungan! (www.eskillago.wordpress.com)

Här var jag fortfarande med i klungan! (www.eskillago.wordpress.com)

Här var jag fortfarande med i klungan! (www.eskillago.wordpress.com)

Förflyttade mig själv och cykeln över vägräcket och stod en stund och fnurlade lite i solen. Skulle jag bryta? Skulle jag cykla vidare? Konstaterade att hur som helst lär jag ju byta punkan och rulla vidare till en depå. Jag är inte särskilt snabb på slangbyte, så jag tog det med ro. Vid en närmare inspektion visade det sig att det var en trasig säkerhetsnål från någons nummerlapp som hade gått rakt igenom däcket och slangen… Vad är oddsen på det?! Det tog säkert 5 minuter, men vad gör väl det när man ändå ska hålla på och cykla hela dagen? Jessica, som hade släppt tidigare kom förbi, stannade en stund och konstaterade att jag skulle komma ikapp henne, så hon körde vidare. Med hjälp av kolsyrepatronen sköt jag bort gängtejpen från ventilförlängaren. Bra där… Fick iallafall i skapligt tryck i däcket och gjorde mig redo för avfärd igen. Då hoppade kedjan av. Prioriterade snabbt framför snyggt och rullade sen iväg, med fingrarna täckta av olja.

Hängde på Ride Of Hopes 8:30-klunga och fick en fin resa till vår langningsdepå i Bankeryd. Där möttes jag av Elna och BrittMarie som servade med vatten, smågodis och peppning. Fiona satt i diket och mådde dåligt. Anna stod med kramp. Men stämnningen var ändå bättre än väntat. Vi bestämde oss för att vänta in Jessica, som inte hade orkat hänga på när jag rullade förbi henne, och sen fincykla i bekvämlighetstempo in i mål. Trots allt var ju vädret kanon, och cykla är ju kul, så jag släppte alla prestationskrav och så cyklade vi iväg igen. Annas kramp släppte tyvärr inte, utan hon blev tvungen att bryta i Fagerhult. Och så var vi bara 3 subbor kvar. Fiona blev blekare och blekare och mådde inte alls bra, så i Hjo kastade även hon in handduken. Då hade Jessica återfått krafterna med besked och vi hängde på en blandklunga som hade efter vägen. Det var bland annat cyklister från Happy MTB och CK Lunedi, och lite annat löst folk. Så då var det bara att gasa på igen. Vi körde på en riktigt bra belgisk kedja hela vägen in i mål. Jag hade en liten mental svacka mellan Askersund och Medevi, men i övrigt kände jag mig stark och pigg hela vägen. Åtminstone såhär i efterhand… Ingen mjölksyra, ingen kramp. Lite trött i ryggen på slutet, men inget oöverkomligt.

Det var inte utan att man blev lite gråtmild när jag och Jessica gick över mållinjen sida vid sida.

Att sen världens bästa Linda hade släpat med sig hela familjen till Motala bara för att agera hejjarklack åt mig och Per – det är kärlek det! Jo, mamma och pappa var ju också där och hejjade, men det är lite mer som en plikt. 😉 Stort tack för alla glada tillrop från er allihop!

.facebook_1674648227Såhär dagen efter är det lite blandade känslor. Jag är jättenöjd över att ha bättrat på mitt PB med 55 minuter, jag är stolt över att jag fortsatte cykla trots punkan, jag är nöjd över att jag fick en trevlig cykeltur där jag kände att jag var med och hjälpte till hela vägen och ändå kände mig stark. Men. Samtidigt känns det ju väldigt tråkigt att jag inte fick chansen att gå i mål med de andra tjejerna, för hade det inte varit för punkan så är jag helt övertygad om att min tid i mål också hade varit 8:17. Å andra sidan betyder ju det bara att jag måste åka igen nästa år. Och då på under 8 timmar…

 

 

45 mil i bil och 3 mil på cykel

12 onsdag Jun 2013

Posted by almsan in Cykling, Tävling

≈ 3 kommentarer

Etiketter

CK08, endorfiner, linjelopp, sol, tävla, träningstävling

Jag tror att de flesta undrade hur det var ställt med mig igår. Varför sitter man och åker 2,5 timme enkel resa upp till Stockholm, för att cykla en ynka runda på 3 mil, och sedan åka hela vägen hem igen? Cykla tre mil kan man väl göra hemma? Jodå, det kan man visst. Men man kunde inte köra en träningstävling tillsammans med 10 andra starka tjejer hemma. Och om man, som jag, är supersugen på att börja tävla men inte riktigt har vågat ta klivet än. Inte vet om man räcker till, är rädd att bli avställd i starten, inte har koll på all taktik som ligger bakom bra cykling, osv osv. Då var det här det absolut bästa jag kunde göra för min cykling igår. Jösses vad roligt det var! Det finns inget bättre än att vara hög på endorfiner!!

Det var en härlig blandning av tjejer där. De flesta var förstås från CK08, det var ju de som anordnade tävlingen, men vi var några stycken som aldrig hade tävlat förut, nån som hade kört linjelopp senast 1981, några som tävlar i damelit och några som testat på att tävla lite innan. Ingen behövde känna sig ensam och bortkommen, det var riktigt skön stämning. Och efteråt var alla precis lika glada.

Före start

Före start

Vi hade lyxen att ha motorcykeln framför oss som dämpade mötande trafik och visade vägen. Och så hade vi en följebil, om man skulle ha oturen att få en punka. Det var lite pirrigt i början, när man inte vet riktigt var man ska placera sig. Jag ville inte bli instängd, men samtidigt ville jag ju inte ligga och ta allt dragjobb i början. Min plan var att försöka ligga på bakhjul så länge som möjligt och ”bara hänga med” så gott det gick. Ganska snabbt började Majken och Ingrid stöta. Då kom hornen ut och planen att ”bara hänga med” var som bortblåst. Efter några ryck var vi bara fyra stycken kvar i täten. Jag märkte aldrig riktigt när de andra försvann, jag tog (som vanligt) för givet att jag var tröttast och fokuserade på att inte släppa iväg nån framåt… Efter ungefär halva varvet fick jag för mig att jag skulle stöta i en uppförsbacke. Jag hade inga förhoppningar om att hänga av de andra tre, men jag tänkte att jag måste ju testa lite hur det känns. Tydligen så var det bra, för nästa gång jag kollade bakåt hade jag bara Majken med mig. Resten av varvet växeldrog vi och där nånstans började jag tappa tävlingsinstinkten. Nu var det helt plötsligt bara roligt, som vilket hårt cykelpass som helst tillsammans med någon kompis. Sista 2 km låg Majken bakom mig och jag visste ju att hon skulle spurta om mig på slutet, men det gjorde mig inte så mycket, jag var glad ändå. Rent taktiskt skulle jag väl ha slagit av på tempot och låtit henne dra, men vad gör det? Vi hade så himla kul, så det bjuder jag på 🙂 När jag hörde henne ladda för spurten hade jag inte tillräckligt med tävlingsinstinkt kvar, utan jag lät henne gå iväg och bara njöt av endorfinerna och mjölksyran. Som tredje tjej rullande Ingrid in över den fiktiva mållinjen. Ni är så starka tjejer, det är hur kul som helst att cykla med er!

När alla tjejer kommit i mål så varvade vi ner lite, innan vi fikade på kexchoklad och MER och babblade en stund. Sen var det dags att rulla hemåt igen. Klockan hann bli 23.30 innan vi var hemma. Oduschad och sopslut somnade jag med ett leende på läpparna. Vaknade alldeles för få timmar senare, inte fullt så leende, men fortfarande med en lycklig känsla i kroppen när jag släpade mig in i duschen och vidare till jobbet. Nu är det bara 3 dagar kvar till Vätternrundan. Och humöret är i topp!

Foto: Svart Karin Karlsson

Foto: Svart Karin Karlsson

20130611-214706

Foto: Svart Karin Karlsson

Till alla tjejer som tycker att det är roligt att cykla motionslopp, gillar att pressa sig själv lite extra ibland, eller har gått i funderingar att börja tävla. VÅGA! Det kommer bli fler träningstävlingar framöver, med förhoppningsvis ännu fler startande. Passar det in i mitt övriga liv, så kommer jag definitivt åka dit igen. Men en förhoppning är ju att även Örebrocyklisterna, Lindecyklisterna eller Noracyklisterna kan få till nåt liknande. Nån mer tjej än jag i hela Örebro län måste det väl finnas som tycker det är kul att tävla?!

Siljan Runt, ”lugnt återhämtningspass” och en muskelbristning

02 söndag Jun 2013

Posted by almsan in Övrig träning, Cykling, Distanspass, Foton, Intervallpass, Motionslopp, Noracyklisterna, SubXX, Vänner

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

återhämtningspass, Hannas löpgrupp, muskelbristning, Siljan Runt, sol, SubXX

Japp, det är var helgen har bjudit på – inte illa! Men vi tar det från början…

I lördags skulle jag ju runda Siljan och Orsasjön tillsammans med SubXX:orna. Uppstigning 04:30. Groteskt tidigt. Förstår inte hur jag kunde gå upp så tidigt för att träna förr. Men nu var jag alltså tvungen. Jag har svårt att få i mig frulle inför motionslopp, så jag behöver lite tid på mig. 06:30 var det samling vid starten och strax efter sju rullade vi ut ur startfållan.

Det blev en fantastiskt härlig tur! Solen sken, det var knappt någon vind, och jag upplevde att nedförsbackarna var betydligt fler och längre än uppförsbackarna. Hur ofta händer det?! Vi körde grymt bra, inga ryck, bara en jämn och fin belgisk kedja. Fortfarande är omkörningarna under all kritik – men man kan ju inte få allt, vi är åtminstone snygga 😉 . Efter 11 mil hade vi ett planerat depåstopp, för att träna på det också inför Vättern. 3 minuter. Sharp. Jag hann både fylla flaskorna, kissa (trots hängslen) och ställa upp mig och vänta i säkert 10 sekunder. Hejja hejja!

Hela rundan blev en ren njutning. Förutom en liten sväng när det bara var 15 km kvar. I en slakmota gick vi upp på ett led och gjorde en omkörning. Jag låg näst längst fram, bakom en urstark Susanne. Då sved det ett tag. Men jag insåg att det var ännu jobbigare för Susanne, så vem är jag att gnälla… Det var dock snart bortglömt, bara det började rulla lite lättare igen. Och sen var vi ju i mål. Officiell sluttid: 4:33:02. Avslutade det hela med Champagne.

SAM_0788

Magnus serverar champagne

Magnus serverar champagne

Skål!

Skål!

2013-06-01 11.50.21

Inte alla hästar i stallet...

Inte alla hästar i stallet…

Idag skulle vi köra ett lugnt återhämtningspass, allt enligt mannen i huset. Nu vet ju jag att han inte kan köra lugnt, även om han påstår sig var seg i benen… Vi var fyra stycken som rullade iväg i morse. Ingen av de andra tre såg särskilt återhämtade ut efter våra 114 km och +1000 höjdmeter. Jag körde smart/fult/fegt och tog knappt någon vind alls. Koncentrerade mig på att inte låta pulsen överstiga 85%, så ligga på rulle passade mig utmärkt! Dessutom resonerade jag som så, att så länge killarna orkar rycka ifrån i uppförsbackarna – då kan de gott ligga och ta vind också…

Träningshelgen avslutades med ett pass med Hannas löpgrupp, för att få träffa mina tjejkompisar också. De vill ju inte cykla med mig 😦 . Men är huvudet dumt, får kroppen lida. När vi körde ruscher uppför backen tryckte jag på som vanligt, vilket var dumt. Speciellt eftersom jag hade några mils cykling i benen, och hade slarvat med stretchen igår. Ajjabajja, när ska jag lära mig?! Jag trodde det var kramp i framsida lår och körde på så gott jag kunde. Nu tre timmar senare har jag fortfarande ont och börjar motvilligt inse att jag nog fått en bristning i muskeln. Så nu är det vila, tigerbalsam och kompressionstights som gäller i några dagar. Håll tummarna för att jag är fit-for-fight snart igen!

 

 

Otrogen

28 tisdag Maj 2013

Posted by almsan in Cykling, Noracyklisterna

≈ 1 kommentar

Etiketter

klungkörning, Lindecyklisterna, motvind, Noracyklisterna, sol

Man kan ju tycka att tre stycken är ungefär vad en flicka klarar av att hantera samtidigt. Men ibland vill man ju testa nåt nytt, eller hur? Idag kände jag mig lite äventyrlig och passade på att köra ett pass tillsammans med Lindecyklisternas 30+ klunga. Än så länge är jag inte medlem där, men det får det bli ändring på snart. Är jag med i tre cykelklubbar, så kan jag väl vara med i fyra?

Sju stycken var vi iallafall i vår grupp. Sällskapet lämnade inget övrigt att önska. Sex stora starka grabbar, med breda ryggar och på stora cyklar. Perfekt för lilla mig att gömma mig bakom när vindarna motarbetade oss.

På utvägen körde vi belgisk kedja. Det var riktigt jämn och fin körning, trots att det var kraftiga vindar som skakade om cyklarna rejält. Full fokus var det som gällde. Konstigt nog hade jag inga problem med vinden, jag kände mig pigg. Ända tills jag inte kände mig pigg längre. Efter knappa 4 mil vände vi hemåt igen och började köra lagtempo istället. Då hade man ju trott att vi skulle ha medvind hela vägen hem. Lååååång näsa. Och där tappade jag nappen. Hade sett fram emot lite finåkning på vägen hem, och så blåser det sida mot helt plötsligt. Var inte med riktigt efter vändningen och tappade hjul direkt. Upptäckte till min förvåning att benen inte alls var med längre. Fick bita i det sura äpplet och hojta ”dämpa”. Klämde i mig en gel för sent och tuggade styrlinda en stund innan jag kom tillbaks igen. Fick smita undan en förning, men sen återvände krafterna så sakta. Valde dock att inte ta så långa förningar, hade inget mer att fylla på med och jag ville gärna ta mig hem.

Totalt blev turen nästan 8 mil, med drygt 36km/h i snitt. Tänk vad fort det hade gått om det hade varit vindstilla… Men det kommer det väl aldrig någonsin mer bli, så så kan man väl inte ens räkna.

Dagens utmärkta sällskap

Dagens utmärkta sällskap

J-vla pollen!

24 fredag Maj 2013

Posted by almsan in Cykling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

backträning, cykel, gnäll, pollen, sega ben, skitben, sol

Idag tänker jag hävda pollenallergi… Har i och för sig aldrig haft problem med det tidigare, men det verkar ju vara väldigt vanligt, så varför inte. Eller så beror dagens jobbiga pass bara på att jag haft total cykelvila i fyra dagar. Och i stort sett total vila. Inte bra för benen. De var seeeega. Och lungorna kippade efter luft hela tiden kändes det som. Tog en liten eftermiddagsrunda alldeles solokvist. Solen sken även om det var en del mörka moln på himlen. Var bara ute dryga timmen, men jag körde på rätt bra. Så gott det nu gick med blyben och pollenlungor…

Utvärdering av sadeln: Jag tror den är bättre än den gamla. Sittbenen kändes riktigt bra idag. Svårt att tänka bort skavsåren bara och avgöra vilket ont som kommer varifrån. Men det kändes mycket bättre idag iallafall, så jag är hoppfull.

Najsigt väder!

Najsigt väder!

Ett par skitben...

Ett par skitben…

 

Börjar känna mig tjatig nu

16 torsdag Maj 2013

Posted by almsan in Cykling, Distanspass

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

cykelpendling, fincykeln, motvind, sol, Storm

Allvarligt, hur mycket kan det blåsa?! Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag tycker inte om vinden när jag cyklar! När jag cyklar med andra går det bättre. Om jag ligger först och tar vind, så vill jag ju försöka hålla upp tempot åt de som ligger på rulle. Och ligger man bakom så får man ju vila sig lite. Men när jag kör själv är det inget som riktigt motiverar mig att pressa på ordentligt. Åtminstone inte när det blåser sådär överj-vligt mycket som det gjorde igår. Jag höll på att blåsa av vägen redan från start. Funderade på att ta en kortare vända och hålla mig borta från de mer trafikerade vägarna. Funderade på att vända hemåt igen. Men jag gnetade på i styrfart med maxpuls.

Jag var tacksam att jag valde en rätt platt runda och att jag gick ut i motvinden, så hemfärden blev trevligare. Men pga vinden så höll jag alldeles för låg kadens och fick nästan kramp i ryggen, plus att knäna ömmade. Typiskt, bara för att jag tänkte häromdagen på hur bra det kändes att jag inte får ont nånstans i år av cyklingen… 75 km solskenscykling blev det tillslut iallafall. Och vad härligt det är att kunna sticka ut efter jobbet och köra så pass långt och ändå komma hem medans solen fortfarande skiner. Me like!

Dagens runda

Dagens runda

Och inte nog med det. Det duggar inte jättetätt med cyklister när man är ute och kör här, framförallt inte på vardagskvällarna. Igår mötte jag säkert sju stycken! Antagligen Örebroare eftersom jag var i de krokarna och körde. Men det roligaste var att de första två jag mötte, var tjejer! Visserligen cyklade de var för sig, men ändå.

fincykelnIdag har jag förresten cykelpendlat till jobbet. Det tog i runda slängar 2-3 minuter. Nackdelen med att bo nära jobbet…

Kramp

07 tisdag Maj 2013

Posted by almsan in Barn, Cykling, familjen, Mobilbloggat, Sjukdom och gnäll, SubXX

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

cykla, gnäl, kramp, motivationsdipp, sol, SubXX

Jag har drabbats av kramp. Inte kramp i kroppen, men skrivkramp och cykelkramp och allmän kramp. Eller bara ren motivationsdipp. Jag har ingen lust helt enkelt. När solen skiner borde ju cykellusten infinna sig, men jag sitter hellre still och njuter. Det blåser ju ändå så förbannat när man cyklar… Att skriva om tur efter tur ensam i blåsten gör mig inte heller särskilt lycklig. Det är inte det att jag inte vill cykla. Men jag vill cykla långt och snabbt och tillsammans med andra. Annars sitter jag så bra i min solstol.

Det fina i kråksången är att jag kommer få cykla långt och snabbt och tillsammans med andra, hela långhelgen! För på torsdag börjar SubXX:s träningsläger på Tjörn.  Cykel i dagarna fyra och uttagning till 8:15-laget på VR. Då kommer garanterat även skrivkrampen att släppa. Eventuellt kommer den bytas ut mot kramp i benen, men det tar jag hellre, alla dagar i veckan!

När jag går in i dethär krampartade tillståndet är det skönt att ha en oäkta hälft som (utan att han förstår det själv) förstår mig bättre än vad jag ibland förstår mig själv.

image

Mina anti-kramp-piller

Copy – Paste

01 onsdag Maj 2013

Posted by almsan in Cykling, Distanspass, SubXX

≈ 1 kommentar

Etiketter

distanspass, sol, SubXX, Tjejvättern

 

Orkar inte riktigt dubbelblogga idag. Men jag kör en klippochklistra-variant… Samma text som på SubXX-bloggen. Vi körde alltså en SubXX-träning på Tjejvätternbanan idag. Ni får några extra bilder här, som bonus 😉

Idag samlades sju av oss som ska köra för banrekordet på Tjejvättern, för att testa banan lite utan en massa annat folk. 10:00 var det uppställning i startfållan. I strålande sol men ganska kyliga vindar rullade vi ut från Motala. Vi höll rätt lugnt tempo i början och fokuserade på att få till en bra klungkörning, med bra kommunikation och mjuka växlingar. Mycket fungerar redan rätt bra, men det finns även saker vi alla behöver tänka på och träna på tills det är dags. 

 

På väg uppför Omberg inträffade en liten incident, som gjorde att min fart-/taktsensor till cykeldatorn slutade fungera. Så jag har ingen aning om hur fort vi körde. Men det spelar mindre roll i nuläget. Dessutom blåste det rätt friskt på sina håll. Efter Omberg fick vi iallafall upp bra tempo och bra snurr på kedjan. Allt kändes toppen, när jag plötsligt registrerade i ögonvrån att nåt höll på att gå väldigt fel. Sen small det bara till bakom mig. Tre tjejer gick i backen riktigt ordentligt. Såg otäckt ut. Tack och lov kom inga bilar just då. Det gick förhållandevis bra. Rejäla skrapsår, trasiga kläder och skeva cyklar. Två tjejer fick skjuts tillbaka till Motala av en kvinna som bodde bredvid vägen, och vi andra fem cyklade vidare.

 

Lätt skakade tog vi det lite lugnare resten av turen. Inte så mycket tempomässigt, men vi nöjde oss med att köra två par, och vi höll lite större avstånd än tidigare. Efteråt möttes vi upp allihop i Motala och tog en fika på Café Ströget innan var och en rullade hem till sitt.

SAM_0660 SAM_0669 SAM_0670 SAM_0671 SAM_0672 SAM_0674 SAM_0675 SAM_0677 SAM_0679 SAM_0681

 

Vårvindar friska

28 söndag Apr 2013

Posted by almsan in Cykling, Distanspass, Noracyklisterna

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Beredskap, distanspass, QOM, sol, Strava

Men hur mycket kan det blåsa egentligen? Det är ju typ aldrig vindstilla. Och skulle man mot förmodan tycka att det känns vindstilla, så är det bara att sätta sig på cykeln så är den villfarelsen borta…

Idag gjorde jag och Leif sällskap på en ”beredskapsrunda”. En beredskapsrunda innebär att man aldrig kan vara längre än 30 minuter bort från jobbet. Idag var det Leif som stod för beredskapen. Men eftersom även Per har beredskap, och han var hemma med barnen, så kunde inte jag heller dra iväg längre. Så vi snurrade runt en del. Det blev Fåsjön och Norasjön runt, plus en tur iväg mot Hällefors innan vi avrundade med Gyttorp-Striberg och Leif rullade hemåt och jag fortsatte via Nora och tillbaks till Gyttorp. Totalt skrapade jag ihop dryga 8 mil, 843 höjdmeter och nästan 3 timmar. I början kändes det riktigt bra, men sen vände vi upp i motvinden i Öskevik och då var det bara att borra ner huvudet och köra. Det blev ett antal mil i motvind. I övrigt verkar vindarna svänga lite hur som helst, aldrig riktig motvind, men heller aldrig  medvind. Eller så var det bara tungt idag. Benen fick sig en ordentlig genomkörare iallafall, och jag plockade hem två QOM på Strava. Visserligen stal jag dem från mig själv, men det är ju nästan ännu bättre! Inte många tjejer som reggar rundor här i krokarna tyvärr. Inte många tjejer som cyklar landsväg över huvudtaget här i krokarna, vilket är ännu mer tyvärr.

Sammanbiten...

Sammanbiten…

Här får Leif ta vinden

Här får Leif ta vinden

 

Recept på en bra helg

22 måndag Apr 2013

Posted by almsan in Cykling, Distanspass, Foton, Noracyklisterna, Vänner

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

cykling, grilla, milo, skogspromenad, soffhäng, sol

Nu lägger vi de negativa bitarna av helgen bakom oss och fokuserar på allt det braiga:

  • Sooooolsken hela helgen
  • Finbesök av Charlotte

Charlotte

  • Mysigt soffhäng på kvällarna
  • Massa massa cykling i soooolsken
  • Grillpremiär i soooolen

Grillpremiär

  • Ett glas rött i soooolen
  • Lång härlig skogspromenad i soooolsken

Trött Milo efter skogspromenad

(Börjar ni se ett mönster? Jo, jag gillar solen…)

Sammanfattningsvis så var hela veckan väldigt bra ur träningssynpunkt: Totalt under veckan fick jag ihop 821 min på cykeln, varav 127 min på trainern. Dryga 33 mil har jag tillryggalagt utomhus. Inte mycket att klaga på.

Fyra glada laxar i tidig morgonstund

Fyra glada laxar i tidig morgonstund

Den femte glada laxen

Den femte glada laxen

Soooolen!!

 

Soooolen!!
I lördags gick turen från Nora, via Fellingsbro till Örebro och tillbaks till Nora.

I lördags gick turen från Nora, via Fellingsbro till Örebro och tillbaks till Nora.

Robban

Robban

Thomas

Thomas

Per

Per

Vi övar klungkörning med tillsammans med en rullskidåkare...

Vi övar klungkörning med tillsammans med en rullskidåkare…

Leif, Per och Robban

Leif, Per och Robban

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →

Sponsorer

Meta

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Äldre inlägg

  • januari 2021 (1)
  • juni 2020 (1)
  • mars 2020 (1)
  • januari 2020 (2)
  • december 2019 (3)
  • november 2019 (4)
  • oktober 2019 (3)
  • september 2019 (4)
  • augusti 2019 (6)
  • juni 2019 (9)
  • oktober 2018 (3)
  • september 2018 (7)
  • augusti 2018 (5)
  • juli 2017 (5)
  • juni 2017 (4)
  • november 2014 (3)
  • juli 2014 (2)
  • juni 2014 (4)
  • maj 2014 (13)
  • april 2014 (13)
  • mars 2014 (25)
  • februari 2014 (27)
  • januari 2014 (29)
  • december 2013 (25)
  • november 2013 (11)
  • oktober 2013 (31)
  • september 2013 (25)
  • augusti 2013 (22)
  • juli 2013 (17)
  • juni 2013 (23)
  • maj 2013 (30)
  • april 2013 (28)
  • mars 2013 (25)
  • februari 2013 (34)
  • januari 2013 (52)
  • december 2012 (30)
  • november 2012 (18)
  • augusti 2012 (8)

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • ALMSAN
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • ALMSAN
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …