Oj vad längesen det var som jag skrev här… Jag har fått en hel del mer eller mindre försynta förfrågningar om denna plötsliga bloggdöd. Det finns två huvudsakliga orsaker till den. Den här bloggen har ju kommit att handla i första hand om cykling och den senaste tiden har jag verkligen ifrågasatt mitt varande som cyklist. Jag har tyckt att det är väldigt kul att träna andra saker, men när jag har satt mig på cykeln har jag ofta fått i det närmaste panikångest. Benen har inte velat vara med och jag har fått svårt att andas. Med andra ord har det inte varit jätteroligt att cykla. Eller att skriva om cykling.

Vätternrundan gick ju därefter. Det blev den kortaste rundan i historien eftersom jag vände efter 2 mil och cyklade tillbaks till Motala. Men det är glömt och jag har gått vidare nu. I söndags var jag ute med Staffan, Robban, Sam och Thomas och cyklade. Det gick riktigt hyffsat trots kraftig vind. Jag fick ihop 11 mil i helt ok tempo. Jag gjorde inte mycket dragjobb, men jag var med. När jag kom hem var jag som en urvriden disktrasa och jag hade verkligen kört slut på kroppen. Men huvudet tyckte att det var helt ok. Resten av dagen tillbringade jag i ryggläge i soffan för att försöka vara lite snäll mot kroppen. Jag tror att om jag bara tillåter mig själv att vara ”sämst” just nu så kanske jag hittar tillbaks till glädjen. Jag är inte i samma bra form som jag var förra året, trots coach-hjälp, jag får gilla läget helt enkelt. Den troliga anledningen till att jag har tillgodogjort mig träningen sämre i år, är också anledning nummer två till att jag inte har bloggat på länge. Jag har sjukt mycket runt omkring mig just nu, och har haft hela våren. Nystartat företag, en massa utbildningar, resor, träning, tävling, familj, heltidsjobb (utöver företaget) osv. Mitt huvud är helt slutkört, vilket gör att kroppen inte heller fungerar som den ska. Det hjälper inte att allt jag gör är så himla roligt, det går inte ändå! Nu har jag semester från mitt ”vanliga” jobb, börjar komma ikapp med firman, har släppt kraven på cyklingen och försöker göra det som känns kul och roligt för att på något sätt åtminstone rädda upp resten av cykelsäsongen (för den är ju hör-och-häpna faktiskt inte slut bara för att Vätternrundan har varit)…

Nu är vi på väg till Kinnekulle för några dagars slappande, hejjande och tävlande. När vi körde Kinnekulleloppet tidigare i år, så lovade jag mig själv att inte ställa upp i SM. Mina ben är inte backstarka i år. Och mitt huvud ska vi inte ens prata om. Men men, spelar roll, nu är vi på väg iallafall. Det ska bli kul, häftigt att ha kört en tävling mot Emma Johansson! Och jag kan ju inte ens försämra min placering från förra gången vi körde där. Så jag har allt att vinna. Det är ju bara ett SM – hur svårt kan det vara? 😉 Håll en tumme för att jag åtminstone ska kunna vara mitt bästa jag på lördag, det är allt jag begär av min kropp och knopp just nu.

Foto: Anna Adelman