Vansbro Triathlon 2019

30 söndag Jun 2019

Posted by almsan in Cykling, Distanspass, Foton, löpning, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

Etiketter

argon18, corima, medeldistans, race report, sailfish, tävling, Vansbro Triathlon, Vélo Performance Racing Team

Så var det äntligen(?) dags att se om kroppen ville vara med och leka och om jag, trots bristen på växlingsträning, ändå kunde göra saker och ting rätt och i rätt ordning, under press. För att inte tala om, om jag skulle överleva simningen!

Vi kom fram till Vansbro vid 01.30. Jag sov större delen av vägen från Stockholm. Den stund jag var vaken åt jag. Så att jag bara fick 4,5 timmes sömn i sängen var inget jag kände av, jag kände mig utsövd och redo.

Jag hade packat allt som skulle användas under dagen i min lilla plastlåda, så jag inte behövde rota runt i husbilen bland sovande barn och allmänt kaos. Efter att jag ätit frukost, hämtat deltagarkuvertet och preppat cykeln med startnummer så gick jag och checkade in cykeln och ställde i ordning min plats. Jag hade ju förmånen att ha startnummer 1 och här var det verkligen en förmån! Stort växlingsområde på gräs med både in- och utfart med cykeln på samma ställe – ca 2 meter från min plats. Jag behövde alltså aldrig springa med min cykel – det var RIKTIGT lyxigt!! För även om det var lika långt för alla att springa från uppgången av simmet till utgången med cykel, så kunde jag koncentrera mig på att lyfta på fötterna istället för på att leda cykeln.

Solen sken och det var riktigt varmt, speciellt när våtdräkten hade kommit på – då längtade jag inte efter nåt annat än att starten skulle gå så jag fick häva mig i vattnet.

Dags att värma upp (?!) och ställa sig i startfållan utifrån vilken tid man trodde sig simma på. Ställde mig i 35-40-ledet och när starten gick blev det kaos som väntat. Fick kämpa lite för att få plats och hade fullt upp med att hitta rytmen när vi redan hade simmat 200 m och det var dags att runda första bojen. Jag höll på att missa den helt! Sen var det nedströms i 800 m och där fick jag lite mer utrymme. Simmade lite mer i utkanten av allt folk och det gick bra tills jag fick en herre med navigationsproblem på min ena sida. Vi var ungefär jämnsnabba, men jag lyckades få mig ett par smällar och vid ett tillfälle hade jag honom uppe på ryggen. Simmade ifrån honom vid vändningen och sen fick jag simma ifred ett tag igen när vi var på väg uppströms och de avslutande 900 m. Blev lite trångt igen på slutet, men simningen i sig kändes rätt bra åtminstone bitvis och jag fick en officiell tid på 36:33 vilket innebar 10:e dam upp. Asnöjd med tanke på att simningen är min stämsta del i triathlon. Trodde jag iallafall fram tills idag…

Sen gjorde jag en riktigt bra växling – trots att jag inte gjort en enda växlingsträning på hela säsongen. Så bra att jag var snabbast av alla damerna i T1 (40,9 sekunder). Kul att ha en 1:a någonstans i resultatlistan iallafall 😉 Det innebar att jag plockade 2 placeringar och gick ut på cykel som 8:e dam.

Så skönt att komma ut på cykeln! Trygghet. Hitta flowet. Vi hade medvind ut fram till vändningen på varv 1. Jag kände igen den lätta känslan från förra helgen när vi testade banan. Men jag vet också att jag blev rätt slut i benen efter bara ett varv då, och nu skulle jag köra 2. Så jag tog det lite försiktigt, höll koll på effekten och tänkte att om det fortsätter kännas såhär lätt så är det bättre jag ökar på andra varvet. Blev omkörd av 2 tjejer, varav en var Sara som sen vann. Den andra tjejen körde jag om igen lite senare. I övrigt fick jag (som väntat) köra om några tjejer som var snabbare i simningen. Blev omkörd av en hel del killar, men det såg jag bara som ett tecken på att simningen hade gått bra.

Efter vändpunkten vid 22 km blev det som väntat lite tuffare, med en hel del kantvind där det var öppna fält. Men det kändes fortsatt bra och kontrollerat. Benen var pigga, jag fick i mig vätska och energi enligt plan och milen rullade på. Vid vändningen stod familjen och hejjade, filmade och gav lite nya krafter. Jag hade all energi jag behövde med mig från start, så langningen körde jag bara rakt igenom. Sen var det ju bara ett varv kvar. Ut på varv 2 och jag märkte att jag trots allt tappade lite effekt mot varv 1, så jag kunde nog inte kört så mycket snabbare idag även om det kändes hyffsat lätt och kontrollerat hela vägen. Känslan var att hade jag varit tvungen att cykla 18 mil istället för 9, så hade det gått bra det också. Kom in i växlingsområdet igen efter en cykeltid på 2:41 (drygt 33 km/h i snitt), som 4:e dam. Finns en hel del mer att ge på cykeln. Det har varit mycket fokus på löpning och simning under våren, så jag har inte cyklat alls så mycket som jag brukar. Sen behöver nog sittställningen på cykeln justeras lite mer, så jag får ut mer kraft i tempoposition. Learning by doing!

Växlingen till löpning tog lite längre tid, men då tog jag på mig strumpor och packade på mig energi. Bibehöll dock fortfarande min 4:e plats.

Japp, sen skulle det springas. Ut från växlingsområdet på gräs och sen vidare några meter i lösgrus, innan gruset blev lite fastare under fötterna.

Kände mig som bambi på hal is. Eller snarare bambi som sprang i knädjup snö och inte kom nånstans. Per peppade på sitt eget kärleksfulla sätt och ropade att jag skulle öka för barnen orkade inte vänta längre… En snabb titt på klockan visade att jag sprang i 5:15-tempo och konstaterade att det var för snabbt. Slog över till att bara visa puls första kilometerna, för att försöka komma in i ett vettigt löpflow. Och det gjorde jag faktiskt, även om jag inte trodde det i början. Det kändes bra och jag började hålla koll på hur många damer jag mötte i vändningarna. Fick det till 3 före mig. Var fullt medveten om att min löpfart inte räcker till att ta mig upp på pallen. Så mentalt ställde jag in mig på att försöka hålla så många bakom mig så länge som möjligt och att inte tappa mer än att jag skulle få en topp 10-placering. Höll mig springande hela tiden, men promenerade mig igenom alla vätskedepåer och passade på att dricka och hälla över mig vatten. Det var riktigt varmt, men jag gillar ju värme, så det störde mig aldrig.

Tjejen som låg närmast bakom mig såg jag ju också i alla vändningar. Hon såg pigg och glad ut och hon närmade sig lite för varje gång vi möttes. Vid ca 12 km fick jag ruskig håll precis vid bröstbenet på höger sida och det påverkade andningen en del. Fick byta lite fokus ett tag och släppa av lite på farten men ändå se till att hålla mig springande. Lugnade mig lite med energiintaget, men ville inte sluta dricka vatten ändå pga värmen. Strax därefter var det vändning igen och då såg jag att nu var hon ikapp och jag skulle inte kunna hålla undan i 8-9 km till. Jag hejjade på henne lite när hon sprang förbi och vi bytte ett par ord innan jag lät henne rulla iväg och återtog fokus på min egen löpning.

Några km senare släppte hållet i magen och löpningen började kännas bättre igen. I med mer energi och se till att få upp tempot igen. In mot bortre vändpunkten där jag skulle få mitt andra armband och sen var det bara några km kvar. Började motivera mig med att ”Även om du tappar all fart nu, så kommer du vara i mål inom 20 minuter. Så bit ihop och kör nu!”

Känslan när man får ta höger och springa in på upploppet! Och familjen står och hejjar ❤ Nästan så jag tänkte gråta en skvätt. Så härligt när man är sådär riktigt trött och riktigt nöjd (både med insatsen, men kanske framför allt över att vara klar) och så står alla man älskar där och ropar på en. Då är det svårt att inte bli lite fuktig i ögonen 😉 Löpningen tog 1:57, vilket gav ett snittempo på 5:35/km och det var väl ungefär vad jag hade förväntat mig (hoppats) kunna hålla.

En 5:e plats av alla damer är jag supernöjd med! Men som vanligt så triggar det mig ju bara till att bli ännu bättre när pallen faktiskt finns inom räckhåll…

Idag var det 30 startande damer i tävlingsklass och närmare 80 damer totalt som körde medeldistans. Jag kom dessutom 2:a i min age-group, men det var mindre imponerande eftersom det bara var jag och hon som vann som var med där 😉 Av alla som körde medeldistans (damer och herrar, tävling och motion), så kom jag på en hedrande 99:e plats av över 300 startande). Helt klart godkänt för att vara min andra tävling och den första på medeldistans!

Idag ska jag vila och sen är det på’t igen med träning. Nästa tävling blir om drygt en månad, då blir det olympisk distans i Morakniv Triathlon. Den kör jag mest för att det verkar vara en trevlig tävling och för att jag ska få träna på växlingar och själva tävlandet. Då kommer jag dessutom köra i motionsklass, eftersom de bara har tävlingsklass på sprinten och sprint känns alldeles för kort. Olympisk blir iallafall lite längre (1500m + 40 km + 10 km)

Och sen är det bara 2 veckor kvar till tävlingen med stort T!

Åstadsloppet 21 km race report

13 lördag Okt 2018

Posted by almsan in Distanspass, Foton, löpning, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Åstadsloppet, ifk nora långlöpning, race report, tävling

Jösses, nu har det nästan gått en månad igen sen jag skrev här… Sen dess har jag mest varit förkyld, jobbat och tränat mestadels lågintensivt för att komma igång igen efter förkylningen. Det har inte blivit många löppass sen Norasjön Runt och definitivt inget långt eller snabbt, utan mer några myspass på 8-10 km och utan något direkt tempo. Idag har jag dock gjort tävlingspremiär inom löpningen också, i IFK Nora långlöpnings färger! Många motionslopp har jag gjort, men aldrig kört tävlingsklass på löpning.

Efter Norasjön Runt blev jag sugen på att testa hur snabbt jag skulle kunna springa en halvmara som var mer eller mindre helt platt. Runt Norasjön fick jag ihop 233 höjdmeter på 21 km. Alla säger att Åstadsloppet är ett väldigt lättsprunget lopp där man kan kapa 5-10 min på sin tid jämfört med Norasjön Runt. Så innan jag blev sjuk satte jag målet att springa på 1:45. Jag förstod ju själv att det inte skulle funka efter förkylningen, men samtidigt så brukar ju min kropp funka över förväntan om jag bara får på mig en nummerlapp. Så förhoppningen fanns ju ändå där att det kanske skulle kunna gå ändå. Och att det skulle kunna ta längre tid än 1:50 fanns inte på kartan! Men ack vad jag bedrog mig…

Jag resonerade lite innan om att jag kanske gynnas av ett lite backigare lopp, eftersom jag gärna tuggar på uppför, får med mig farten bra utför (tills jag blir för trött) och sen känns de platta och utförspartierna så väldigt lätta. När det är platt hela tiden (73 hm fick jag ihop idag), så måste jag ju driva på för att hålla uppe farten och då kommer huvudet in.

Idag fick jag slita från start. Vaderna var stela, jag kämpade med håll till och från, det var tungandat och kroppen ville liksom aldrig riktigt vara med. Det fanns ljusglimtar, men de varade sällan mer än 500 m åt gången. Bäst gillade jag nog ändå de få uppförsbackar som var, framförallt sista biten upp mot universitetet. Vid ett par tillfällen kändes det som att jag fick upp tempot riktigt bra. Tittade på klockan, som hånande berättade för mig att det hade jag minsann inte alls fått… Tillslut fick jag lägga fokus på att inte tappa för mycket fart och se till att hålla mig under 6-minuterstempo. Det gick bra, även om km 18 gick på 5:59 😉

Troligtvis sitter förkylningen, eller åtminstone efterdyningarna av den, kvar i kroppen. Det var härligt med mycket folk som hejjade, men jag var tvungen att ha musiken högt i öronen för att överhuvudtaget ta mig framåt, så jag hörde inte så mycket av hejjarropen. Men det är ändå peppande att se folk man känner som står och hejjar. Bäst av allt var ju såklart hejjarklacken bestående av mina två älsklingstjejer och mor å far ❤ – det gav extra energi att höra deras rop!

Bilderna talar sitt eget språk – det blev inte direkt roligare och roligare. Jag kunde inte riktigt njuta av upploppet, jag ville bara att det skulle ta slut. Men jag kom i mål och fick världens bästa mottagande i mål av mina stolta tjejer och Saga som om och om igen upprepade att jag skulle vara nöjd och att jag var så himla duktig ❤ Så då kunde jag ju inte annat än att åtminstone försöka vara nöjd, även om det var rätt halvhjärtat… Tiden? Istället för att putsa av 7 minuter från Norasjön Runt fick jag lägga på 6 min – totaltid 1:58.

Så nu är det bara att bryta ihop, vila och se till att vara i bättre slag nästa lördag när det är terräng-DM på hemmaplan. Innan dess ska jag ägna mig åt både mental och kroppslig återhämtning under 4 dagar i Skottland!

Foton av Hanna & Lars-Åke:

Norasjön Runt 2018

08 lördag Sep 2018

Posted by almsan in Foton, löpning, Motionslopp, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

halvmaraton, Norasjön Runt, race report

Så hur gick det nu då?
Gick iväg till torget, pratade med lite folk jag kände, träffade mamma och pappa som önskade lycka till. När det började dra ihop sig gick jag ner mot starten och ställde mig rätt långt bak för att inte ryckas med i ett övertempo när starten gick. Eftersom alla får samma starttid så förlorar man ju på det, men jag kände att några sekunder hit eller dit skulle inte göra varken till eller från på min totaltid. Fick syn på Lotta, som jag inte ens visste skulle starta. Hon hade bestämt sig strax innan att hon skulle köra istället för att köra distanspass på egen hand. Glad överraskning! Jag tänkte att jag tar rygg på henne typ fram till Hitorpsbacken (1 km) så får jag lite tempo i kroppen direkt från starten. Det kändes dock väldigt bra, så vi tog sällskap. Så skönt att ha någon att springa bredvid som hjälper till att hålla tempot uppe, jag blir ju gärna lite bekväm ibland… Så i tyst samförstånd tuggade vi på. Jag visste att jag inte skulle orka hålla Lottas tempo hela vägen, men tänkte att ju längre jag orkar, desto kortare bit kvar sen. Smart va?! Det är liksom nånstans där som gränsen för klokskaper går när man har syrebrist i huvudet.

På väg uppför Hitorpsbacken (Foto: Elin Larsson)

Någonstans mellan 6 och 7 km sa jag lycka till till Lotta och släppte av lite på tempot, medan hon petade i nästa växel och sprang vidare. Jaha, nu var det dags att stoppa i musiken i öronen och tugga på. Ny spellista för dagen, men det mesta är de vanliga gamla pepplåtarna som får mig så glad. Två nya från Eminems senaste album hade dock fått bubbla in på listan! Hann dock inte höra mer än en halv låt innan listan var slut (den hade fått rulla sen jag gick hemifrån) och tydligen ville den inte börja om från början. Nu var det dags att börja fatta beslut. Fortfarande syrebrist i huvudet och svårt att bestämma mig för vad jag skulle göra – springa resterande 14 km utan musik, eller gå en bit och trassla med telefonen för att få igång Spotify igen? Sprang vidare en bit men kom sen till nästa lite brantare backe där jag valde att gå en bit och samtidigt se till att få ordning på musiken. Sen var det bara att gasa igång igen. Petade i mig en Maurten gel var 20:e minut ungefär och drack en klunk vatten i alla kontroller och passade på att gå några steg där.

Positiv känsla när jag upptäckte att jag hade inlett med min snabbaste mil någonsin! Och på den här banan dessutom ✌ Hade några små svackor då och då men kilometermarkeringarna duggade tätt och eftersom jag cyklat banan fler gånger än jag orkar räkna, så har jag (på gott och ont) koll på varenda liten backe, kurva och raksträcka. Marit och Elin (och Gry) åkte runt med bil och hejjade på massor med ställen – bra pepp när man börjar tappa sugen ❤ Erbjöd dem att ta över, men de tyckte tydligen att de hade sprungit tillräckligt under UV90 😂

Raksträckorna är klart värst… Att se hur långt som helst och veta att man har en bra bit kvar. Apropå att se – lyckades med konststycket att få in flugor i ögonen vid 3(!) tillfällen. Sista gången var jag tvungen att gå en stund för att få ut den (ok, lite trött var jag också). Strax därefter rundade vi änden på sjön och var på väg hemåt. Tyvärr är större delen av hemvägen uppför. Men som sig bör när man rundar en sjö, så är det ju faktiskt lika mycket nerför som uppför, så det är väl egentligen inte ett giltigt skäl att skylla på när det känns jobbigt. Superbra pepp på många håll efter vägen! Alltid lika kul att se folk man känner när livet känns jobbigt. Vid Borns skola stod många och hejjade och sen bar det ju faktiskt av nerför igen.

Foto: Staffan Isaksson

Blev omsprungen lite då och då och hade inte någon extra växel att lägga i för att ta rygg, utan fick ta mig vidare i eget tempo. På bilderna ser det ju ändå ut som att jag har någon typ av löpsteg fortfarande, för så kändes det INTE. Jag hade inte ont nånstans överhuvudtaget, inte ens några stela ömma knän, vilket var en vinst i sig.

Efter nedförsbacken efter Borns skola kommer den långa sega sista backen upp förbi kyrkogården. Den gick trots allt riktigt hyffsat, här visste jag ju att det var sista backen och bara ca 3 km kvar. Och hemlängtan har alltid varit en starkt drivkraft hos mig. Det är som att jag där någonstans inser att jag kommer klara det här, att jag borde kunna driva upp det avstannande tempot något och avsluta lidandet så snart som möjligt. ”Ena foten framför den andra. Andra foten framför den ena. Repeat.” Ju närmare centrum, desto mer hejjande människor – och desto snabbare gick det plötsligt att springa igen.

Foto: Lars-Åke Kvist

Snart framme, bara sista kurvan kvar och sen spurten mot mål. För en gångs skull uteblev dock spurten. Jag hade inte sparat på krutet utan fick snällt fortsätta i samma tempo hela vägen fram till mållinjen. Bra känner jag – då vet jag att jag gav vad jag hade idag!

Sluttiden blev 1:52:46 – 4 av damerna i motionsklassen, 47:a totalt i motionsklassen. Hade jag tävlat i K35 hade jag vunnit (över hon som var den enda som deltog i den klassen, men ändå) 😂. Lotta vann (såklart) K50 på 1:45:18 🥇

Foto: Siw Theodorsson

Men hur gick det då med själva målet – att vara nöjd med insatsen, även nu ett antal timmar efter målgång? Kanon! Jag tog i, gick ut hårt och tappade tempo då och men huvudet var aldrig ett problem. När jag släppte Lotta gjorde jag det för att jag inte kunde hålla tempot, jag dealade aldrig med mig själv, jag sprang så fort som benen orkade idag och hade ju inte ens någon spurt kvar när jag kom till målrakan. Jag som ALLTID har en spurt kvar. Kollar man sedan pulskurvan så ser man rätt tydligt att det inte var tal om någon bekvämlighetslöpning idag. Snittpuls: 186. Maxpuls 196. Ny tröskelpuls: 190. I rest my case…

screenshot_20180908-182430_connect2873081245710136060.jpg

Halvmara-premiär

08 lördag Sep 2018

Posted by almsan in löpning, Motionslopp, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

almsan, löpning, Norasjön Runt, race report

Om ca en timme är det dags! Start i Norasjön Runt, ett lopp jag faktiskt inte har sprungit någon gång tidigare, trots att jag har 2 minuters promenad till starten. Så premiär på loppet, men även premiär på halvmaratondistans. Jag har sprungit lopp som har varit mer än dubbelt så långa (men aldrig på asfalt) och så har jag sprungit lopp på upp till 10 km, men aldrig 21,1 km. Men om några timmar så kan jag sätta en ✔ på det också! Om inte nåt går galet efter vägen såklart så jag får ont, men annars räknar jag med att ta mig runt iallafall.

Jag har fått många frågor senaste veckan om vilken tid jag räknar med. Helt omöjligt att svara på eftersom jag som sagt inte har sprungit en halvmara på lopp tidigare och den här är dessutom väldigt kuperad vilket gör att jag inte bara kan gissa mig till en tid. Men jag tänker mig att det tar ca 2 timmar kanske. Enligt min klocka ska jag kunna springa på 1:41 (!) och det skulle jag säkert klara rent kroppsligt. Men jag är högst tveksam till att jag har pannben att pressa upp farten och snitta 4:50/km hela vägen. Och som bekant som kommer inte det ena fungera utan det andra, så några under kommer inte ske idag. Skulle väl vara om jag fryser så mycket i regnet att jag glömmer bort att känna efter hur trött jag är och hur ont det gör… 😂 Ett tempo på mellan 5:30-6:00/km känns mer bekvämlighetsrimligt. Jag är ju dessutom anmäld i motionsklass för att ta bort lite av tävlingsmomentet. Vilket ju i sig egentligen inte spelar någon roll, jag kommer ju ändå jämföra mig mot andras tider och vara missnöjd (tro mig, jag känner mig) när det gått några timmar efter målgång. Ok, vi säger såhär: Målet med idag är att fortfarande (helt ärligt, inte sådär ”jag låtsas att jag är nöjd för att jag har lovat att vara det”) vara nöjd med mitt lopp när jag har landat i soffan ikväll och skriver min race report.

Ligger just nu på soffan och försöker intala benen att, trots att de inte har sprungit ett löpsteg på två veckor (sedan Sala Silverman), kommer kännas pigga och raska (även uppför Hitorpsbacken). Väntar också ut regnet och hoppas slippa överdragskläder före start, så jag ligger kvar här en stund till. Nu 53 min till start…

Sala Silverman Sprint 2018

26 söndag Aug 2018

Posted by almsan in Cykling, Foton, löpning, SubXX, Tävling, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

race report, sala silverman 2018, tävlingspremiär, triathlon

Jaha, igår var det äntligen dags – min allra första riktiga triathlon i tävlingsklass! Konstigt nog hade jag nerverna helt under kontroll både dagen innan och på morgonen före starten. Jag såg enbart fram emot att få komma iväg och se vad dagen hade att bjuda på. När jag tävlade på cykel så tampades jag ofta med alltför mycket nerver (eller prestationsångest) och tillslut var det inte ens roligt att tävla. Men nu var det bara lite sånadär härligt förväntansfulla fjärilar i magen.

När vi slutat jobba på fredagen packade vi husbilen och rullade iväg mot Sala. Med en liten omväg förbi Pershyttan för att Ida skulle fläta mitt hår. Vissa saker måste vara på plats när det är tävling och håret är en sån sak – stört jag vet! Eftersom jag inte kan fläta mitt eget hår och tjejerna var hos sin pappa, så fick vi helt enkelt åka dit (för även om Per är bra på mycket, så att just fläta hår är väl en blind-spot bland hans färdigheter…). Jag vet jag vet, jag måste lära mig. Det står på min att-göra-lista i vinter (där även att förbättra crawlet står med).

Hur som helst. Vi kom fram till Sala, parkerade husbilen, hämtade ut nummerlappen och stack sen ut för att checka av banan för cyklingen. Jag ville veta om det var några backar, och om de isåfall var långa eller om det var korta ”fullfart uppför-backar”. Det var knappt några backar alls och en supertrevlig bana – nu längtade jag ännu mer till starten!

På lördag morgon vaknade jag före klockan och hjärnan började genast gå igenom loppet, så att somna om var bara att glömma. Låg kvar i sängen och kollade igenom sociala medier och annat lika viktigt men ändå intressant. Inledde med det obligatoriska kaffet för att få magen att vakna. Packade sen allt som skulle med in i växlingsområdet och gick och checkade in cykeln så jag inte behövde fundera över det nåt mer. Det är en av de sakerna som är lite läskigare med triathlon jämfört med cykling – det är så många fler saker man kan glömma. Och då kommer man inte på det förrän det är försent. När man cyklar är det liksom mest: ”Ok, jag har slang, kolsyrepatron, vatten och kanske lite energi med mig. Hjälmen sitter på huvudet och cykelskorna på fötterna – då kör vi”. Medan det under ett triathlon kan visa sig när man kommer upp ur vattnet att det inte står några cykelskor i växlingsområdet. Eller att man glömt fylla vätskesystemet på cykeln. Annars kan man göra som jag och ta det säkra före det osäkra och göra löpningen med punkalagning i ryggfickan på tridräkten… Jaja, jag tog iallafall av mig hjälmen och cykelskorna!

Ok, åter till storyn. Checkade in cykeln, lade iordning grejjerna, pratade med några bekanta. Kollade igenom grejjerna igen. Tog ett kort. Funderade lite. Kollade för sjuttielfte gången att allt var på plats. Och gick sen tillbaks till husbilen för att äta frukost och gå på toa.

Cykel incheckad och klar

Mötte sen upp Lotta (åh så skönt att ha henne där) och gick för att titta på starten för medeldistansen och kolla lite på hur vi skulle simma. Nu simmade vi ju inte riktigt samma bana som dem, så vi blev inte särskilt mycket klokare av det. Det styrdes dock upp under pre-race mötet och inte ens jag simmade fel.

På med vaselin och våtdräkt, uppvärmning och före-start-fotografering, in i startfållan och kl 11.00 släpptes vi i tävlingsklass samt sprintstafetten iväg.

Lotta och jag före start

Simning 650 m (14:57 placering 8 av 12)
Jag har aldrig crawlat så långt i ett sträck. För 2½ månad sen kunde jag inte crawla alls. Däremot är jag rätt snabb på bröstsim. Målet för dagen var därför att ta det lugnt, inte bli stressad eller drabbas av panik när ”alla” är snabbare än jag, utan bara försöka crawla och navigera själv hela vägen och göra mitt eget lopp. Och det kändes så bra! Jag var så stolt över mig själv där jag i godan ro faktiskt gjorde precis det jag bestämt att jag skulle göra. I efterhand blir jag dock ändå alltid frustrerad över att det går så sakta, att ”alla” är bättre än mig osv osv. Men mitt under loppet var jag nöjd!

Starten har gått

Att ta sig ur en våtdräkt är inte heller det lättaste…

T1 (2:28)
Typ whaaat?! Jag vet att jag medvetet tog det lugnt och att jag fipplade lite för att få ner den där punkasprayen (som jag sedan sprang med) i ryggfickan. Funderade på att skita i den då jag inte fick ner den så bra. Bestämde mig ändå för att jag ville ha den utifall att jag fick punka. Utöver det vet jag faktiskt inte, men jag hade iallafall näst längst växlingstid, så uppenbarligen trivdes jag himla bra där i växlingsområdet…

Cykling 30 km (49:13 placering 3 av 12)
Äntligen hemmaplan! Tryggheten i att få komma upp på cykeln och (när pulsen och andningen väl stabiliserats) få lägga sig i tempoposition och bara trycka på – helt magiskt!! Målet med cyklingen var att våga köra för allt vad benen bar. Inte fega, utan ligga på omkörning så ofta som krävdes. Och är man en usel simmare som tillbringar för mycket tid i växlingsområdet, då blir det MÅNGA omkörningar. Men på min fantastiska (och snygga) tempohoj så kände jag mig så stark. Ren cykelglädje! Smolket i bägaren kom när jag med bara någon eller några kilometer kvar lyckades slå till min Garmin så den studsade av cykeln och landade i asfalten/vägkanten/diket. Eftersom mina tävlingshorn var fullt utvecklade vid det laget så fanns aldrig tanken att stanna och plocka upp den, utan tänkte kaxigt ”det är lugnt, jag vet var den ligger”. Japp. Ni som känner mig vet. Jag är totalt kartdyslexisk. Min inre kompass är så uppsnurrad att den ständigt pekar åt fel håll. Problemet är att jag aldrig (eller väldigt sällan) inser det själv, utan fortfarande tror att jag har koll på läget. Well. Mer om den stackars cykeldatorn senare.

På väg ut på cyklingen

T2 (1:05)
Här var jag mer med i matchen. Tidsmässigt alltså. Eftersom jag varken drog åt snabbsnörningen på skorna eller tog ur punkasprayen ur ryggfickan så gick det riktigt snabbt… Kom på båda misstagen när jag sprungit iväg och brydde mig således inte om att rätta till något av det. Punkasprayen låg där den låg och störde inte och skorna satt fast bra ändå på fötterna, så det fick vara eftersom jag insåg att jag skulle vara tvungen att springa snabbare om jag tappade tid på att stanna och dra åt skorna. Lat som man är så valde jag att springa vidare.

Löpning 7 km (35:21 placering 6 av 12)
Målet med löpningen var att ta mig runt de 7 km i 6:00-tempo åtminstone. Det var vad jag hade dealat mig fram till under cyklingen. ”Om du vågar ge allt nu på cyklingen, så är det ok om du bara joggar dig igenom löpningen i 6-minuterstempo. Bara du tar dig runt.” Sagt och gjort. Förutom att löpningen kändes så bra. Tittade till på klockan och såg att jag låg på 5:00-tempo. En tjej la sig i ryggen på mig och jag tänkte att jag inte skulle bli stressad, tyckte hon det gick för långsamt så var det ju bara att hon sprang om. Samtidigt hörde jag att hon andades betydligt mer än vad jag gjorde. Insåg att jag nog ändå sprang i lite för bekvämt tempo, men eftersom farten var högre än vad jag ”behövde” enligt dealen med mig själv, så låg jag kvar. Tryckte på lite i de små kuperingarna och kände att benen svarade bra. Några kilometrar gick lite långsammare och några lite snabbare och slutsnittet hamnade på 5:09/km. Och tjejen som jag hade i ryggen försvann efter ungefär halva sträckan, vilket gav lite positiv känsla – att jag faktiskt kan springa ifrån någon!
Spurtade lite på slutet och sprang in på en totaltid på 1:43:02 och en 6:e-plats av de 12 tävlingsdamerna i sprinten.

Känner mig stark med kanske 3 km kvar

Roligast var att Lotta vann damsprinten! Hon visade att ålder är bara en siffra och rutin kommer man långt med. Jag är så sjukt imponerad av hennes styrka och snabbhet!!

Men men men. Min Garmin då? Jo, vi åkte ju för att leta efter den innan vi åkte hem. Som ni kanske kommer ihåg så visste jag ju var jag hade tappat den. Eller? Nej, jag gjorde ju tydligen inte det när allt kom till kritan. Jo på ett ungefär. Men att gå och finkamma en vägren och ett dike på en sträcka av nån till några kilometer för att sen hitta en kraschad och obrukbar cykeldator stod inte högst upp på Pers önskelista kändes det som. Själv hade jag nog kunnat gå fram och tillbaka hur länge som helst. Det där med att ge upp är liksom inte riktigt så jag jobbar. Vi letade en stund men gav sen upp och åkte hem. Men vet ni vad som hände idag?! På Sala Silvermans hemsida läggs det upp en bild på kvarglömda/borttappade saker och där på bilden ligger en hel och fin Garmin 820 och jag blir alldeles gråtmild. En eftercyklist har hittat den och den är nu påväg hem till mig igen. Tacksamheten vet inga gränser!!

Nu är tävlingspremiären avklarad, jag har fått lite avstämning på vad jag ska jobba på i vinter. Var ju ingen nyhet att simningen är en grej, men fick ändå ett kvitto på vad jag kan och hur mycket långsammare jag är än de som simmar riktigt bra (närmare bestämt ca 5 min på 650 meter…) Men det var verkligen precis så superkul att köra triathlon som jag hade hoppats på, så jag behöver inte backa från mitt mål angående Ironman Kalmar nästa år.

Ser med tillförsikt fram emot vinterträningen och att ladda inför nästa säsongs triathlon-utmaningar! Kvar på tävlingsfronten i år är Tjejmilen nästa helg och Norasjön Runt (halvmara) helgen efter det.

ALMSAN

~ En blogg om träning och livet som endorfinjunkie

Etikettarkiv: race report

Vansbro Triathlon 2019

Åstadsloppet 21 km race report

Norasjön Runt 2018

Halvmara-premiär

Sala Silverman Sprint 2018