Ligger i husbilen och myser. Vi är på plats vid Ljungs kyrka utanför Linköping. Imorgon kör Per Östgöta motion och på söndag är det dags för mig att köra Östgötaloppet. Första tävlingen med elitlicens. Första tävlingen med CK08 Ride of Hope. Och första tävlingen som jag kommer att fullfölja. Jag jobbar lite på den mentala biten. Jag är ju lite av ett ganska stort kontrollfreak, åtminstone på valda delar. Och är det situationer som jag känner mig osäker i så behöver jag ha större kontroll. (Förövrigt en egenskap som Ida tyvärr har ärvt av mig). Utan att överdriva så är det här en situation jag känner mig osäker i. Här i veckan höll det på att bli nån form av katastrof eftersom jag och Per inte hade pratat igenom saker och ting tillräckligt tydligt. Jag hade planerat för att vara på plats i Linköping redan på fredagkväll (idag alltså) för att i lugn och ro få landa, kolla på motionslopp och lägga var sak på sin plats utan stress. Per å sin sida hade räknat med att han skulle hinna cykla ett distanspass hemma på lördag fm innan vi skulle åka till Linköping. Jag vet ärligt talat inte vad som hände. Men jag bröt ihop och funderade på att sälja cykeln. (För vilken gång i ordningen vet jag inte riktigt och det kommer inte att hända, men det känns ibland som att det kanske skulle vara lika bra). Nu hamnade jag alltså i sitsen att antingen snabbt ställa om i huvudet och förbereda mig på att inte vara på plats förrän på lördag kväll, eller känna mig som en hemsk b*tch som styr och ställer med alla i sin omgivning. Jaja, vi är ju här nu. Så vi behöver kanske inte prata mer om det?

Det har som sagt gått lite upp och ner det här med den mentala inställningen till säsongspremiären. Ibland blir jag så sjukt nervös när jag tänker på det så jag börjar må illa. Och sen som nu, känns det finfint. Jag menar vad kan hända? Vad är jag rädd för? Egentligen ingenting, jag är mest nervös i största allmänhet. För jag är inte rädd för att bli avhängd. Det blev jag förra året och det gick ju bra det också. Det största problemet är nog pressen jag sätter på mig själv. Jag vet hur svårt jag har med placeringen i klungan och det är det som känns jobbigt. Den här säsongen får gå ut på att vässa armbågarna helt enkelt. Och tills de har blivit tillräckligt vassa får jag hoppas att benen är desto starkare. På söndag är fokus: FRAMÅT, TILLSAMMANS & KOMMUNICERA. Hur svårt kan det va?