Förra årets Norasjön Runt gick under kategorin: Vad fan hände? Då blev jag glatt överraskad över att jag hyffsat bekvämt och utan fokuserad träning lyckades ta mig runt de backiga 21,1 km på 1.45.20.
Tyvärr kvalade även årets lopp in i samma kategori, men av helt andra anledningar…
Senaste veckornas träningar har känts väldigt bra, jag har varit noga med mat och sömn, fyllt på med carboloader, fått massage, druckit nitratshots, buffrat bikarbonat och gjort ”allt rätt”. Målet var ganska lågt satt, jag skulle ”bara” sätta PB och alltså springa något snabbare än förra året. Jag hade mellantiderna inlagda i Garmin för att ha koll på att jag låg med hela tiden. På armen hade jag skrivit ner 5 km-tider för att klara 1.40. Min känsla var att jag skulle kunna springa in på ca 1.42.
Jag och Jenny före starten. Jenny gjorde förövrigt det jag misslyckades med och gjorde ett superlopp!
Starten gick och löpningen kändes avslappnad och bra. Hittorpsbacken är ju alltid jobbig, men det flöt ändå på rätt bra. När vi svängde in på grusvägen tog jag första gelen och försökte få upp lite fart i benen igen. Under sommaren har jag sprungit hela och delar av rundan många gånger och jag hade koll på var jag skulle ta mina gel för att jag lätt skulle få i mig dem och få maximal utdelning. Jag kan varenda backe och vet hur hårt jag kan gå och ändå återhämta mig när det vänder nedför. Efter 5 km kunde jag konstatera att 1.40 skulle bli alldeles för tufft, men jag låg dryga minuten före mitt PB och det kändes väldigt stabilt.
Starten har gått!
Bröstorpsbacken är nog den som är värst på hela banan, den är lång och ganska brant. Men jag hade tagit min andra gel strax innan, hade bra sällskap och vi tuffade på. Flera kroknade bakom, men jag kände mig stark. När den är gjort är min upplevelse nästan alltid att den värsta delen av banan är gjord.
Efter 14 km låg jag precis med för att klara PB, men här hände nåt. Jag hade uppenbarligen börjat tappa långt tidigare (jag låg ju minuten före efter 5 km), men nu började jag märka att det gick långsammare. För en gångs skull var det inte huvudet som sa stopp, det fortsatte tvärtom att driva på, men benen svarade inte. Det kändes som att jag sprang på, men kilometrarna gick långsammare och långsammare och det var inte långa stunder som jag lyckades hålla tempot under 5 min/km.
Här hade jag gett upp PB:t men orkade åtminstone se lite glad (?) ut 😉
När det var 3 km kvar insåg jag att det inte fanns en chans att klara 1.45, för då skulle jag behöva få upp tempot till där det var i början av loppet och det var totalt omöjligt. Däremot visste jag att jag hade vinsten i K40 om jag bara höll i (vi var bara 2 startande i klassen). Det känns ju också löjligt när tankarna börjar snurra kring att det går så sakta så att jag lika gärna kan promenera sista biten. 2018 sprang jag mitt första NSR och höll ett snittempo på ca 5:20. Då var jag fantastiskt förvånad och nöjd över att jag orkade springa så fort så länge. Nu var jag katastrofalt missnöjd med samma tempo sista kilometrarna. Ibland behöver man stanna upp och titta tillbaka på utvecklingen och vara lite snäll mot sig själv.
Trötta ben gav vikande pulskurva…Nu är det inte långt kvar. Men det känns alldeles för långt.
I mål kom jag iallafall. På 1:48. Vinst i K40. Sjukt missnöjd med tiden. Men framförallt förvånad över att det inte gick att springa snabbare. Och riktigt revanschsugen! I samråd med coachen ändrades tävlingsplanen och det blir ett nytt försök på en snabb halvmara på Åstadsloppet om en månad. Garmin påstår att jag kan…
Efter loppet hade Garmin justerat ner min tid på halvmaraton. Trodde jag precis hade visat att jag INTE kunde springa så fort…
2019 börjar närma sig sitt slut och det kräver väl någon form av sammanfattning här på bloggen. Orkar du inte läsa hela inlägget så får du en snabbis här:
Det har varit många träningstimmar, många arbetstimmar, en flytt till ny lägenhet och en flytt till ny butikslokal. Vi tillbringade 3 veckor på Mallis i april, varav de sista 2 blev allt annat än vad vi tänkt oss och gjorde energimässigt mer skada än nytta. Testat att tävla både på olympisk och medeldistans inför årets stora träningsmässiga mål, som var IM Kalmar och sen vips var tävlingssäsongen över.
För dig som orkar läsa lite längre kommer här sammanfattningen i något sånär kronologisk ordning. Vad gäller antalet träningstimmar så kan det vara något högre än vad Garmin har koll på, då ett fåtal pass körts utan klocka, eller att batteriet dött under passet. Dessutom är tävlingar inräknade, då det är total tid aktivitet som loggats. Men i snitt har jag alltså fått till 1,5 timme träning per dag varje dag under 2019. Och eftersom jag knappt varit sjuk så har jag haft en riktigt bra kontinuitet i träningen. Ändå har jag varit tvungen att hålla igen lite på träningen pga hög belastning med arbete och annat för att den totala belastningen inte skulle bli för stor.
Januari Drygt 50 h träning (23,5 h på cykel, 13,5 h löpning och 13 h simning). Höll mig frisk och kunde träna på enligt plan. Inga lopp, bara en massa träning. Började fortsättningskurs i crawl och nötte simning 4 ggr/veckan.
Februari Drygt 45 h träning (19 h på cykel, 13 h löpning och 13 h simning). I februari gick träningen ner något pga vi började förbereda flytten av butiken. Fortsatte lägga mycket tid på simningen. Inga lopp här heller.
Mars 35 h träning (11 h cykel, 10 h löpning, 13 h simning och 49 min styrketräning). Här försökte jag vara duktig och lägga in lite styrketräning, men det blev inte mycket mer med det. Under mars jobbade vi löjligt mycket. I mitten av mars hade vi invigning av nya butiken och veckorna innan jobbade vi mer eller mindre dygnet runt, men försökte ändå få in lättare träningspass för att bibehålla form och mental hälsa. Simningen var tacksam att köra eftersom jag framförallt nötte teknik och inte belastade kroppen så mycket.
April 59 h träning (37 h cykel, 13 h löpning och 8 h simning). Även under första veckan i april var det mycket jobb. Men sen drog vi till Mallis för att mata mil på cykeln. Första veckan var vi där ensamma och ägnade all vaken tid åt cykling (jag sprang lite också). De kommande två veckorna skulle vi jobba 9-16 och skulle med andra ord hinna träna en hel del också. Tjejerna, som också skulle vara med på lägret, kom ner med mina föräldrar. Men det var inte mycket som gick som det skulle den resan. Jobbet blev så mentalt nedbrytande att jag inte hade mycket energi över till särskilt kvalitativ träning när vi väl var klara sent på kvällarna. Men jag såg till att hålla igång, om inte annat för att inte bli helt dum i huvudet. Det var en jäkla tur att vi fick så mycket fin cykling första veckan!
Maj 51,5 h träning (24,5 h cykel, drygt 19 h löpning och knappt 8 h simning). Fortsatt mycket jobb. Andra helgen i maj anordnade vi vårt årliga cykelläger, med allt vad det innebär. Dessutom började vi flytta det privata bohaget under maj, vilket tog mycket av fritiden. Men det rullade på fint och resten av maj kunde jag träna på som vanligt. Många förkylningar runtomkring mig. Per var däckad och jag var nojjig som satan i slutet av maj, pga mitt mål att springa mitt första asfaltsmarathon den 1/6. Jag käkade vitaminer, sprayade Coldzyme, skötte mat och sömn med stor precision. Snudd på att jag sov på soffan för att inte komma för nära…
Juni 46,5 h träning (32,5 h cykel, 8 h löpning och 6 h simning). Taktiken höll och jag höll mig frisk och kunde springa Stockholm Marathon. Jag har tidigare sprungit Sälen Fjällmarathon och Ultravasan 45, men aldrig någon asfaltsmara och heller aldrig haft något tidsmål. Som vanligt hade jag inte riktigt koll på vad som var realistiskt, men tänkte att max 4 timmar borde jag väl klara. Baserat på absolut ingenting. Det gick fint och jag landade på 3:56:34.
Dagen efter cyklade vi distanspass inför Vätternrundan och det gick kanon, men jag tog tvärslut sista biten hemåt. Konstigt… Sen var det kört. Kroppen sa tack, men nu får du nog ge dig ett tag. Och sen var jag genomförkyld i två veckor 😉
Missade med andra ord Halvvättern, där vi skulle köra på typ sub 4 eller snabbare. Åtminstone förbättra förra årets ”nära skjuter ingen hare” på 4:01. Det var inte något av mina större mål för året, så jag hängde inte fullt så mycket läpp som Per gjorde över den missade starten…
Veckan efter var vi dock på benen igen och redo för Vätternrundan. Per skulle egentligen ha kört sub8 med ett annat gäng, men eftersom hans förkylning hade varit väldigt långvarig och han inte var helt hundra än, så körde han med oss i Vélo Performance Racing Team som körde för sub10. För min del var Vätternrundan bara ett rejält träningspass inför Ironman. Men vi hade ett skönt gäng och målet nåddes med marginal: 9:39. Vill du läsa mer så kan du göra det här.
Midsommarhelgen tillbringade vi i Vansbro, med träning inför Vansbro Triathlon. Provkörde ett varv på cykelbanan och provkörde mitt nya diskhjul. Provsprang lite vilse på löpbanan och simmade delar av simbanan.
Helgen efter var det dags! Min första triathlontävling under 2019 och min första medeldistans någonsin. Laddade upp med en heldag på Lollapalooza i Stockholm under fredagen, nattkörning (jag sov) upp till Vansbro och start på lördag fm. Inte optimalt, men det gick. Målet med tävlingen var nog mest att 1: överleva simningen, 2: testa distansen, 3: inte göra bort mig totalt. Om det är ”SMARTA” mål kan man väl diskutera, men ettan är i allafall Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt (hyffsat iallafall), Tidsbestämt och Attraktivt (jotack). 2:an och 3:an är kanske inte lika lätta att få in i mallen. Men jag uppnådde alla tre målen. Eller ja, att inte göra bort sig totalt är väl en bedömningsfråga, men jag var nöjd med insatsen! 5:17:42 och 5:a av alla damer i tävlingsklass (2:a av 2 i min AG). RR finns här.
Redo för start. Typ.
Juli 43 h träning (26,5 h cykel, 12 h löpning och 4,5 h simning). Inga tävlingar i juli. Bara 2,5 helt underbara veckor i bl.a. Frankrike och Italien. Visst, Tour de France är visserligen en tävling, men vi nöjde oss med att vara hejjarklack 😉 Mycket cykling och många höjdmeter både på cykel och under löpning.
Augusti 31,5 h träning (22 h cykel, 6,5 h löpning och 3 h simning). Tillbaka i vardagen igen och redan första helgen vankades det triathlontävling i Mora. Även inför denna tävling laddade vi upp på bästa sätt: Heldag på Leksands Sommarland på fredagen och tävling på söndagen. Nu skulle jag testa olympisk distans och nu var målet att träna på att tävla och att våga bli riktigt jäkla trött. Att inte fega på cyklingen och inte fundera så mycket under löpningen. Förvånansvärt bra simning, helt ok cykling, två snabba och fokuserade växlingar samt min bästa löpning någonsin, gav vinst i damklassen! Och nog blev jag trött allt. Har nog aldrig varit så sliten veckan efter ett lopp som jag var efter Morakniv Triathlon.
Två veckor senare var det äntligen dags! Dagen D – Ironman Kalmar. Målet hade växlat från allt mellan 10:30, till sub 12, till njut av dagen och allt däremellan. Jag lyckades njuta mig igenom loppet på 11:11:10 och 10:a i min AG. Här hittar du hela storyn. Avslutade augusti med två veckor förkylning och helvila.
September 21 h träning (10 h cykel, 5 h löpning, 4,5 h simning och 1,5 h styrketräning). Av förklarliga skäl minskade träningen drastiskt här. 4 veckor av mysträning utan klocka och bara göra sånt som kändes kul. Det största problemet var nog att det jag tycker är roligast är att simma, cykla och springa 😉 Så det gjorde jag, men helt utan fokus och bara när jag hade lust och vädret var ok. Ägnade mycket tid åt att börja planera för träningen inför säsongen 2020. Perfekt när man inte tränar så mycket, men ändå vill känna att man gör något produktivt med sin tid. Mitt i vilan slängde jag in Norasjön Runt, bara för att det är kul och på hemmaplan. Som vanligt rätt kass på att sätta mål. Jag funderar inte så mycket kring det – det blir mer av ”hur svårt kan det va”-mål. Förra året sprang jag på 1:52, så jag tänkte att 1:50 borde jag ju kunna klara (baserat på inget annat än att jag löptränat under ett år till). Men jag vill ju även ha ett lite tuffare mål och då blev 1:48 ”drömmålet” (baserat på ingenting). Hade tydligen vilat mig i form, så även om jag startade loppet på ett par stockar till ben, så höll jag ihop det nästan hela vägen och nådde nästan drömmålet med 1:48:37.
Oktober 46 h träning (23,5 h cykel, 9,5 h löpning, 7 h simning och 6 h styrketräning). I oktober startade jag upp den mer strukturerade träningen igen. Jag sprang även Åstadsloppet där jag av någon anledning (mer återhämtning?) satte ”drömmålet” till 1:45. Det mer realistiska målet var 1:50, eftersom jag förra året hade det väldigt tufft med Åstadsloppets platta bana. Loppet kändes väldigt bra, spurtade på slutet, men nådde inte ända fram till drömmålet, utan landade på 1:47:59.
November 46 h träning (21 h cykel, 9,5 h löpning, 4 h simning och 11,5 h styrketräning). Träningen rullar på och det är dags för årets näst sista tävling; Kilsbergsleden 14,7 km. Hade bra känsla från förra året och spände bågen ordentligt i år. Satte målet till 1:10. Jag skulle alltså kapa 6 minuter från förra året… Baserat på: Japp, du gissade rätt – ingenting. Inte mer än: ”Hur svårt kan det va?” Taktiken var ”gå ut hårt och öka”. Jag gick ut hårt och kroknade istället. Det var en riktig plåga, men trots att jag missade målet så var jag nöjd med 1:12:40.
December (t.o.m. 24:e) 37 h träning (15,5 h cykel, 12,5 h löpning, 4,5 h simning och 4,5 h styrketräning). En vecka kvar av året och många träningstimmar kvar. Just nu återhämtningsvecka och året avslutas med Sylvesterloppet. Målet är att orka springa på 50 min. Under året har jag nått målet att springa 10 km på 50 min, men Sylvesterloppets bana är väldigt tuff så det kommer kräva en bra dag och ett ordentligt fokus om jag ska klara det.
Jag har haft en helt fantastisk säsong, där kroppen har svarat kanonbra och det framförallt är mitt huvud som har bromsat upp mig emellanåt. Och även om jag kanske inte har nått riktigt alla mål som jag haft, så har jag inte känt att jag har misslyckats på ett enda lopp jag ställt upp i under året. Jag har lärt mig crawla ordentligt och blivit helt ok på det, även om jag fortfarande helst kör i mitt komforttempo när det blir lite längre distanser. Pga att jag lagt väldigt mycket tid på simningen så har cyklingen fått stå tillbaka lite, och där har jag backat under året. Men eftersom det fortfarande är min starkaste gren, så har jag lyckats hålla ihop det bra ändå på tävlingarna. Löpningen går hela tiden framåt – det är ju först senaste 1,5 året som jag kunnat löpträna ordentligt och gjort det kontinuerligt.
Målen inför 2020 kan ni bl.a. läsa om på sidan Säsongen 2020. Utöver de planerade tävlingarna så har jag framförallt mål vad gäller löpningen. Jag skulle vilja klara tävlingstiderna som min klocka påstår att jag kan klara, åtminstone på distanser upp till halvmara; vilket innebär dryga 21 min på 5 km, 43 min på milen och 1:33 på halvmaran. Vissa kommer vara tuffare än andra, men känslan jag har är att jag har tiderna i kroppen, det handlar bara om hur mycket jag är beredd att plåga mig själv för att pressa fram det sista. Vad gäller cyklingen vill jag ha upp tröskeleffekten till 4W/kg, vilket inte borde vara någon omöjlighet.
Har du orkat läsa ända hit så vill jag önska dig ett gott nytt år!
Igår sprang jag Norasjön Runt för andra gången. 21,1 km med 208 höjdmeter. Det är även DM. Förra året var det min första halvmara och jag hade ingen aning om hur fort jag kunde hoppas på att springa. Pacingen blev därefter (för fort i starten och sedan dalande tempo). Sluttiden blev 1:52 och jag var såklart jättenöjd, eftersom jag bara löptränat kontinuerligt i ca 3-4 månader.
I år ville jag ju däremot slå den tiden och det fanns saker som talade både för och emot. För: * Jag har löptränat kontinuerligt ytterligare ett år och med ytterligare bättre fokus. * Jag har sprungit några rena halvmaror, ett maraton och gjort både halv- och helmara som en del av triathlon. * Kroppen är hel och återhämtad efter IM Kalmar Emot: * Jag har inte tränat strukturerat sedan IM Kalmar (4 veckor). * 2 veckors helvila efter IM pga förkylning. * Jag har sprungit 3 ggr de senaste 4 veckorna, 2×5 km med lite fart och 1×12 km luuuuugn mysjogg. * Eftersom loppet ligger under övergångsperioden så ska jag ju inte vara i form för att prestera, utan det är bara att ”gilla läget” och göra vad jag kan med det jag har.
Häromdagen hittade jag en ny funktion i Garmin som heter Pacepro och som ska hjälpa till att beräkna vilket tempo som behöver hållas för att klara en viss tid på tävling, baserat på höjdprofilen, banlängd, hur hårt man vill köra i uppförsbackarna och om man vill ha en positiv eller negativ split. Jag har laborerat lite med siffrorna även innan för att se vilket snittempo totalt jag behöver hålla för att klara att slå förra årets tid. Sen tänkte jag att jag skulle snygga till siffrorna lite och sikta på 1:50. När jag sedan har knappat in i löparkalkylatorn på jogg.se och laborerat lite fram och tillbaka så landade jag i att sätta ett tufft mål på 1:48:00 för att testa vad kroppen klarade och ändå ha marginal till att springa under 1:52 om det skulle gå åt skogen.
Så jag skapade ett pass i klockan, med varje km specad i ett visst tempo, för att få hjälp med pacingen hela vägen. Att inte springa för fort i början, och också att bli medveten om om jag började sacka på slutet. Dock hade jag lovat mig själv att om tempot kändes alldeles för tufft, så skulle jag få backa av lite. Men alltså inte tappa tempo bara för att kroppen började bli lite seg. Jag skulle iallafall ge mig själv en ärlig chans att klara även 1:48.
För att få lite avstämning på totaltiden hade jag skrivit ner de tider jag behövde klara 5, 10, 15 och 20 km, på armen.
Starten gick 14.00, solen sken men det blåste rätt ordentligt. Benen kändes fruktansvärt tunga. Sådär som de känns när en har vilat länge och kroppen mest är svullen, seg och ovillig att kämpa. ”Pip pip, det går för sakta…” Ja, inte helt oväntat i början när det är lite trångt. Första km var tung. En bit in i km två börjar dagens första (och längsta? backe). Jag struntade i klockan, och tuffade på i ett görbart tempo istället för att gå för hårt som förra året. Väl uppe på toppen efter ca 3 km firade jag med en gel. Sen är det en bra bit som rullar på lite lagom utför så kroppen hinner vila upp sig lite innan det börjar gå uppför igen. Hamnade i en skön klunga och vi verkade pacea oss rätt bra, för de flesta hade mål runt 1:47-1:50. Sprang och pratade lite om ditten och datten. Konstaterade att det skulle bli ordentligt motvind så småningom. Några hade sprungit förut, för andra var det första gången. Kilometrarna rullade på och jag konstaterade att det kändes betydligt stabilare än förra året.
Jag låg med i tidsschemat efter 5 km och 10 km. Kroppen kändes bra och de partier jag tyckte var mentalt tuffa förra året kom och passerade utan problem. Skönt! Att mamma och tjejerna helt plötsligt stod och hejjade vid vätskestationen strax före 11 km gav ytterligare energi ❤
Världens bästa hejjarklack ❤ Foto: Mamma
Förra året låg jag ensam på flera av de lite tråkigare partierna, i år hade jag en klunga och det gjorde stor skillnad. Fokuserade på att inte tappa farten och bita mig fast i ryggarna även när tempot gick upp. Att dessutom kunna hjälpa varandra när motvinden var som värst, var riktigt skönt!
15 km satte jag på sekunden jämfört med planen på armen. ”Ok, håll i det här nu så borde du komma under 1:52”. Vid vätskestationen efter dryga 16 km kom första dippen. Nu gick det lite tungt. Inte långt kvar nu. Men ändå två ordentliga uppförsbackar. Tappade min klunga, tog en gel (nr 5 i ordningen) och försökte mala på. Tempot lite för lågt, men ändå stadigt runt 5:15-5:20 trots uppför.
Gött att liksom bara få ”åka med”. Foto: Mamma.
Förra året var jag riktigt stum i benen när jag passerade Borns skola. I år var jag trött, men inte alls på samma sätt. I nedförsbacken efter skolan kunde jag öka tempot igen och få med mig lite fart. Förra året gick det långsamt nedför, benen ville inte alls släppa på. Det gav lite extra boost att jag iallafall kände mig lite starkare och uthålligare än förra året.
Uppför igen. Såg ”min” klunga en bit upp i backen, men vågade inte gå för hårt uppför. Tog sikte på sista vätskedepån och försökte räkna ut hur långt det var kvar vid 18 km. Och vilket tempo jag skulle behöva hålla för att inte bomma målet. Jag är inte supersnabb i huvudräkning annars, men här var det uppenbarligen andra delar än hjärnan som krävde de sista kolhydraterna 😉 Jag nöjde mig med att veta att det var lite drygt 3 km kvar och att det bästa jag kunde göra var att försöka springa så fort jag kunde.
Foto: Monika ForslundFoto: Monika Forslund
Äntligen uppe! Där stod Monika och Daniel som flaggvakter och hejjade – mer energi! Lyckades plåga upp kroppen i 4:55-tempo sista kilometrarna. Passerade 20 km, tittade på klockan och konstaterade att jag låg 24 sekunder efter tidsschemat på 1:48:00 – helt ok! Passerade Marit som var flaggvakt – ännu mer energi ❤ Fick syn på Johan och ökade lite till för att ta mig om. Ner till kurvan vid Tullis, där stod Sanna och gav mig energi att fortsätta ytterligare en bit. Nu var det gåshud på riktigt – både av att kroppen började bli duktigt tom och av glädje för här insåg jag att jag nog skulle fixa även 1:50. Lite dryg raksträcka upp mot stan, men där visste jag att Hanna stod, så jag fokuserade på henne.
Foto: Hanna
Och hon gav mig orken att passera banken, ner mot hörnet och sen bara upploppet kvar. Inte mycket till spurt, men jag fick upp tempot till 4:30 de sista hundra meterna. Mamma och tjejerna stod och hejjade på målrakan ❤
Nu är det nära på riktigt!Långa benet före!
I mål på 1:48:37 och såååå nöjd!! Det räckte dessutom till en 1:a plats på veteran-DM i K35-klassen och en 10:e-plats bland samtliga damer.
Jodå, jag var faktiskt inte helt ensam i K35 😉 Foto: HannaEn guldpeng och ett presentkort!
Stort tack till alla som hejjade efter vägen – det betyder så himla mycket när man springer!! ❤
Om 4 veckor är det dags för en halvmara igen. Revansch på det enda loppet under senaste året som jag verkligen totalmisslyckats på – Åstadsloppet…
Det är inte helt ovanligt att man drabbas av en känsla av nedstämdhet och tomhet efter att man genomfört ett stort mål/”viktigt” lopp. För min del har det mesta av mitt fokus och min träning under drygt ett år endast varit riktat mot att genomföra Ironman Kalmar och göra mig själv rättvisa under loppet.
Så hur känns det nu såhär en vecka efteråt? Inget särskilt faktiskt. Det var kul och när jag tänker tillbaka så finns det ett sånt där löjligt romantiskt rosaskimmer runt minnet av IM Kalmar. Och kollar man på filmen här så är jag med precis i början, filmat från växlingsområdet strax efter 05 på morgonen och jag förmedlar verkligen känslorna jag kände: lugn, glädje och förväntan.
Men även om det har varit en stor del av mitt liv det senaste året, så är det helt ok att det är över. Just nu passar jag på att hinna träffa lite vänner som jag inte hunnit träffa så mycket, slappa och kolla på tv och bara göra ingenting. Det är rätt soft även om jag skulle bli tokig om jag alltid hade det så…
Igår var jag och Per på bio, det händer inte heller så ofta! Once upon a time in Hollywood. Den var… eh… Tarantino-typisk 🤣 Riktigt bra, men också riktigt konstig. I ca 2:10 hände typ ingenting, men den blev ändå aldrig tråkig. Sen hände allt sista halvtimmen och sen var det slut. Som sagt: udda.
Har inte kunnat träna alls senaste veckan. Fick ont i halsen, så jag har hållt mig lugn och låtit kroppen återhämta sig lite extra. Hade det inte varit slut på säsongen hade jag börjat mjuka igång för några dagar sen när halsontet försvann, men nu har jag kostat på mig några extra dagars helvila. Men imorgon ser jag fram emot en cykeltur!
Härnäst står Norasjön Runt på tur om 3 veckor. En halvmara när jag hoppas kunna putsa några minuter på fjolårets tid.
Längtar redan och smider planer inför nästa års triathlonsäsong – då jäklar ska det bli åka av! 👊
Så hur gick det nu då?
Gick iväg till torget, pratade med lite folk jag kände, träffade mamma och pappa som önskade lycka till. När det började dra ihop sig gick jag ner mot starten och ställde mig rätt långt bak för att inte ryckas med i ett övertempo när starten gick. Eftersom alla får samma starttid så förlorar man ju på det, men jag kände att några sekunder hit eller dit skulle inte göra varken till eller från på min totaltid. Fick syn på Lotta, som jag inte ens visste skulle starta. Hon hade bestämt sig strax innan att hon skulle köra istället för att köra distanspass på egen hand. Glad överraskning! Jag tänkte att jag tar rygg på henne typ fram till Hitorpsbacken (1 km) så får jag lite tempo i kroppen direkt från starten. Det kändes dock väldigt bra, så vi tog sällskap. Så skönt att ha någon att springa bredvid som hjälper till att hålla tempot uppe, jag blir ju gärna lite bekväm ibland… Så i tyst samförstånd tuggade vi på. Jag visste att jag inte skulle orka hålla Lottas tempo hela vägen, men tänkte att ju längre jag orkar, desto kortare bit kvar sen. Smart va?! Det är liksom nånstans där som gränsen för klokskaper går när man har syrebrist i huvudet.
På väg uppför Hitorpsbacken (Foto: Elin Larsson)
Någonstans mellan 6 och 7 km sa jag lycka till till Lotta och släppte av lite på tempot, medan hon petade i nästa växel och sprang vidare. Jaha, nu var det dags att stoppa i musiken i öronen och tugga på. Ny spellista för dagen, men det mesta är de vanliga gamla pepplåtarna som får mig så glad. Två nya från Eminems senaste album hade dock fått bubbla in på listan! Hann dock inte höra mer än en halv låt innan listan var slut (den hade fått rulla sen jag gick hemifrån) och tydligen ville den inte börja om från början. Nu var det dags att börja fatta beslut. Fortfarande syrebrist i huvudet och svårt att bestämma mig för vad jag skulle göra – springa resterande 14 km utan musik, eller gå en bit och trassla med telefonen för att få igång Spotify igen? Sprang vidare en bit men kom sen till nästa lite brantare backe där jag valde att gå en bit och samtidigt se till att få ordning på musiken. Sen var det bara att gasa igång igen. Petade i mig en Maurten gel var 20:e minut ungefär och drack en klunk vatten i alla kontroller och passade på att gå några steg där.
Positiv känsla när jag upptäckte att jag hade inlett med min snabbaste mil någonsin! Och på den här banan dessutom ✌ Hade några små svackor då och då men kilometermarkeringarna duggade tätt och eftersom jag cyklat banan fler gånger än jag orkar räkna, så har jag (på gott och ont) koll på varenda liten backe, kurva och raksträcka. Marit och Elin (och Gry) åkte runt med bil och hejjade på massor med ställen – bra pepp när man börjar tappa sugen ❤ Erbjöd dem att ta över, men de tyckte tydligen att de hade sprungit tillräckligt under UV90 😂
Raksträckorna är klart värst… Att se hur långt som helst och veta att man har en bra bit kvar. Apropå att se – lyckades med konststycket att få in flugor i ögonen vid 3(!) tillfällen. Sista gången var jag tvungen att gå en stund för att få ut den (ok, lite trött var jag också). Strax därefter rundade vi änden på sjön och var på väg hemåt. Tyvärr är större delen av hemvägen uppför. Men som sig bör när man rundar en sjö, så är det ju faktiskt lika mycket nerför som uppför, så det är väl egentligen inte ett giltigt skäl att skylla på när det känns jobbigt. Superbra pepp på många håll efter vägen! Alltid lika kul att se folk man känner när livet känns jobbigt. Vid Borns skola stod många och hejjade och sen bar det ju faktiskt av nerför igen. Foto: Staffan Isaksson
Blev omsprungen lite då och då och hade inte någon extra växel att lägga i för att ta rygg, utan fick ta mig vidare i eget tempo. På bilderna ser det ju ändå ut som att jag har någon typ av löpsteg fortfarande, för så kändes det INTE. Jag hade inte ont nånstans överhuvudtaget, inte ens några stela ömma knän, vilket var en vinst i sig.
Efter nedförsbacken efter Borns skola kommer den långa sega sista backen upp förbi kyrkogården. Den gick trots allt riktigt hyffsat, här visste jag ju att det var sista backen och bara ca 3 km kvar. Och hemlängtan har alltid varit en starkt drivkraft hos mig. Det är som att jag där någonstans inser att jag kommer klara det här, att jag borde kunna driva upp det avstannande tempot något och avsluta lidandet så snart som möjligt. ”Ena foten framför den andra. Andra foten framför den ena. Repeat.” Ju närmare centrum, desto mer hejjande människor – och desto snabbare gick det plötsligt att springa igen.
Foto: Lars-Åke Kvist
Snart framme, bara sista kurvan kvar och sen spurten mot mål. För en gångs skull uteblev dock spurten. Jag hade inte sparat på krutet utan fick snällt fortsätta i samma tempo hela vägen fram till mållinjen. Bra känner jag – då vet jag att jag gav vad jag hade idag!
Sluttiden blev 1:52:46 – 4 av damerna i motionsklassen, 47:a totalt i motionsklassen. Hade jag tävlat i K35 hade jag vunnit (över hon som var den enda som deltog i den klassen, men ändå) 😂. Lotta vann (såklart) K50 på 1:45:18 🥇
Foto: Siw Theodorsson
Men hur gick det då med själva målet – att vara nöjd med insatsen, även nu ett antal timmar efter målgång? Kanon! Jag tog i, gick ut hårt och tappade tempo då och men huvudet var aldrig ett problem. När jag släppte Lotta gjorde jag det för att jag inte kunde hålla tempot, jag dealade aldrig med mig själv, jag sprang så fort som benen orkade idag och hade ju inte ens någon spurt kvar när jag kom till målrakan. Jag som ALLTID har en spurt kvar. Kollar man sedan pulskurvan så ser man rätt tydligt att det inte var tal om någon bekvämlighetslöpning idag. Snittpuls: 186. Maxpuls 196. Ny tröskelpuls: 190. I rest my case…
Om ca en timme är det dags! Start i Norasjön Runt, ett lopp jag faktiskt inte har sprungit någon gång tidigare, trots att jag har 2 minuters promenad till starten. Så premiär på loppet, men även premiär på halvmaratondistans. Jag har sprungit lopp som har varit mer än dubbelt så långa (men aldrig på asfalt) och så har jag sprungit lopp på upp till 10 km, men aldrig 21,1 km. Men om några timmar så kan jag sätta en ✔ på det också! Om inte nåt går galet efter vägen såklart så jag får ont, men annars räknar jag med att ta mig runt iallafall.
Jag har fått många frågor senaste veckan om vilken tid jag räknar med. Helt omöjligt att svara på eftersom jag som sagt inte har sprungit en halvmara på lopp tidigare och den här är dessutom väldigt kuperad vilket gör att jag inte bara kan gissa mig till en tid. Men jag tänker mig att det tar ca 2 timmar kanske. Enligt min klocka ska jag kunna springa på 1:41 (!) och det skulle jag säkert klara rent kroppsligt. Men jag är högst tveksam till att jag har pannben att pressa upp farten och snitta 4:50/km hela vägen. Och som bekant som kommer inte det ena fungera utan det andra, så några under kommer inte ske idag. Skulle väl vara om jag fryser så mycket i regnet att jag glömmer bort att känna efter hur trött jag är och hur ont det gör… 😂 Ett tempo på mellan 5:30-6:00/km känns mer bekvämlighetsrimligt. Jag är ju dessutom anmäld i motionsklass för att ta bort lite av tävlingsmomentet. Vilket ju i sig egentligen inte spelar någon roll, jag kommer ju ändå jämföra mig mot andras tider och vara missnöjd (tro mig, jag känner mig) när det gått några timmar efter målgång. Ok, vi säger såhär: Målet med idag är att fortfarande (helt ärligt, inte sådär ”jag låtsas att jag är nöjd för att jag har lovat att vara det”) vara nöjd med mitt lopp när jag har landat i soffan ikväll och skriver min race report.
Ligger just nu på soffan och försöker intala benen att, trots att de inte har sprungit ett löpsteg på två veckor (sedan Sala Silverman), kommer kännas pigga och raska (även uppför Hitorpsbacken). Väntar också ut regnet och hoppas slippa överdragskläder före start, så jag ligger kvar här en stund till. Nu 53 min till start…