Här hemma är vi extremt dåliga på att cykla lugnt och fint. Varken jag eller Per vet riktigt hur man gör. Eller så snöar vi in alldeles för mycket på snitthastigheter och Strava-segment. Bra träning, men inte så nyttigt för kroppen att alltid köra stenhårt. Är kroppen dessutom lite trött och sliten (som nu), så blir det hellre så att man hoppar träningen än att man sticker ut och känner sig som världens långsammaste cyklist.

Men man måste ju öva för att bli bättre, så idag gjorde vi ett försök. Solen sken och det var inte särskilt blåsigt, så det var en perfekt kväll för fincykling. Vi bestämde till och med att vi skulle stanna och fika! Kors i taket… Sagt och gjort. Cykeldatorn la jag i ryggfickan för att slippa se hur långt vi hade kört, hur länge vi hade varit ute och hur långsamt vi körde. Det var riktigt skönt. Tänk, man behöver ju faktiskt inte mata på som en tok i nedförsbackarna. Det är ju supernice att RULLA nerför. Och man hinner njuta av omgivningarna när man inte stressar på. Och man kan komma tillbaks efter en cykeltur utan att vara helt tömd på energi, ha prologhosta och vara svimfärdig. Konstig känsla, men nyttig. Jag var inte ens sugen på fika när vi kom till stan. Men nu hade vi ju bestämt det, så vi köpte varsin Nora Glass och satte oss på en bänk och softade lite innan vi trampade hemåt. På cykelbanan!

Titta vilka vackra vyer man annars bara susar förbi!

Lite grädde är aldrig fel…