Det har inte bloggats så mycket det senaste dagarna. Ibland beror det på att det inte händer så mycket och ibland är det för att det händer lite för mycket. Så har det varit nu i helgen. Eller det har väl inte hänt jättemycket, men jag har varit helt slut. När livet är fullspäckat och planerat in i minsta detalj så krävs det inte så mycket för att det ska bli pannkaka. Pannkakan den här veckan bestod i beredskapsjobb två nätter. Ska man orka träna +10 timmar under en vecka så behöver kroppen tillräckligt med sömn och näring. Min har de senaste dagarna inte fått tillräckligt av varken det ena eller det andra. Det har blivit lite av en ond cirkel. För lite sömn, trött kropp och hård träning resulterar i att magen havererar och jag får ont och blir uppsvullen och illamående så fort jag äter. Vilket resulterar i att jag bli ännu tröttare och mattare. Jag försöker tvinga i mig energität mat som är lättsmält och äter lite och ofta. Det funkar, men är inte optimalt.

Efter att ha jobbat 16 timmar i fredags, kommit hem från jobbet efter 2 på natten och sovit ca 4 timmar fick jag finbesök i lördags fm. Två av mina fina SubXX:or kom på besök för att köra distanspass med mig. De första 2½ timmarna gick bra. Trots blåsten så kändes kroppen pigg och fräsch. Men sen tog energin och orken slut. Tekniken blev sämre och jag blev trött i ryggen och fick ont i höger knä. Vi var ute i fyra timmar och sen fikade hemma hos mig innan de åkte hemåt igen. Sen var jag ganska utslagen resten av dagen. 

Idag var det dags för distanspass igen. Men jag kände redan igår kväll att det nog inte var någon större idé att försöka sig på ett till distanspass den här veckan. Varken kroppen eller huvudet kändes redo. Istället tog jag och Linda en liten sväng på morgonen, lite fincykling på blandade grusvägar. Tyvärr gjorde knät fortfarande ont. Illa illa! Efter cyklingen fortsatte vi med Hannas löpgrupp. Det var tre trötta och energilösa tjejer som gjorde ett halvhjärtat försök till ett träningspass. Kände inte av knät någonting under löpningen och kroppen kändes oväntat pigg. Dock var tankarna redan hemma i soffan. När vi gjorde knäböj gjorde knät sig påmint igen – det funkade inte alls. Vi körde på i 30 minuter och sen åkte jag hem och tog en lååång skön promenad med Milo istället. Dagens distanspass avslutades med två timmar styrkeintervaller i att slita bort 3 lager plastmatta från golvet hemma. Jag fick bort typ 4 kvm. Det finns lite kvar att jobba på… Sen sov jag helt utslagen i soffan tills Linda kom och matade mig med jordgubbstårta.

Ja, det var min helg det. Imorgon kommer tjejerna hem igen och det ska bli en befrielse att koppla bort beredskapstelefonen!