Japp, det är var helgen har bjudit på – inte illa! Men vi tar det från början…

I lördags skulle jag ju runda Siljan och Orsasjön tillsammans med SubXX:orna. Uppstigning 04:30. Groteskt tidigt. Förstår inte hur jag kunde gå upp så tidigt för att träna förr. Men nu var jag alltså tvungen. Jag har svårt att få i mig frulle inför motionslopp, så jag behöver lite tid på mig. 06:30 var det samling vid starten och strax efter sju rullade vi ut ur startfållan.

Det blev en fantastiskt härlig tur! Solen sken, det var knappt någon vind, och jag upplevde att nedförsbackarna var betydligt fler och längre än uppförsbackarna. Hur ofta händer det?! Vi körde grymt bra, inga ryck, bara en jämn och fin belgisk kedja. Fortfarande är omkörningarna under all kritik – men man kan ju inte få allt, vi är åtminstone snygga 😉 . Efter 11 mil hade vi ett planerat depåstopp, för att träna på det också inför Vättern. 3 minuter. Sharp. Jag hann både fylla flaskorna, kissa (trots hängslen) och ställa upp mig och vänta i säkert 10 sekunder. Hejja hejja!

Hela rundan blev en ren njutning. Förutom en liten sväng när det bara var 15 km kvar. I en slakmota gick vi upp på ett led och gjorde en omkörning. Jag låg näst längst fram, bakom en urstark Susanne. Då sved det ett tag. Men jag insåg att det var ännu jobbigare för Susanne, så vem är jag att gnälla… Det var dock snart bortglömt, bara det började rulla lite lättare igen. Och sen var vi ju i mål. Officiell sluttid: 4:33:02. Avslutade det hela med Champagne.

Magnus serverar champagne

Skål!

Inte alla hästar i stallet…

Idag skulle vi köra ett lugnt återhämtningspass, allt enligt mannen i huset. Nu vet ju jag att han inte kan köra lugnt, även om han påstår sig var seg i benen… Vi var fyra stycken som rullade iväg i morse. Ingen av de andra tre såg särskilt återhämtade ut efter våra 114 km och +1000 höjdmeter. Jag körde smart/fult/fegt och tog knappt någon vind alls. Koncentrerade mig på att inte låta pulsen överstiga 85%, så ligga på rulle passade mig utmärkt! Dessutom resonerade jag som så, att så länge killarna orkar rycka ifrån i uppförsbackarna – då kan de gott ligga och ta vind också…

Träningshelgen avslutades med ett pass med Hannas löpgrupp, för att få träffa mina tjejkompisar också. De vill ju inte cykla med mig 😦 . Men är huvudet dumt, får kroppen lida. När vi körde ruscher uppför backen tryckte jag på som vanligt, vilket var dumt. Speciellt eftersom jag hade några mils cykling i benen, och hade slarvat med stretchen igår. Ajjabajja, när ska jag lära mig?! Jag trodde det var kramp i framsida lår och körde på så gott jag kunde. Nu tre timmar senare har jag fortfarande ont och börjar motvilligt inse att jag nog fått en bristning i muskeln. Så nu är det vila, tigerbalsam och kompressionstights som gäller i några dagar. Håll tummarna för att jag är fit-for-fight snart igen!