There Is No Try och Revolver är avklarade. Idag blev det inga nya personliga rekord. Om man inte räknar den rekordstora mängden mjölksyra som producerades i mina lår under intervallerna i Revolver.

De första 20 minuterna av TINT fick jag kämpa med huvudet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtade efter en vilodag. Framförallt är jag mentalt trött. Benen fungerar fortfarande förvånansvärt bra. Men jag har svårt att hitta den inre motivationen att köra stenhårt. Åtminstone när det är två etapper på raken. Som tur är finns motivationen utifrån, i form av en tävling. Inget kan få mig att prestera lika bra som ångesten över att misslyckas med något jag har gett mig in i. Jag är inte säker på att det är en bra egenskap i alla lägen. Men det är så jag fungerar. Och det är det som kommer göra mig till en starkare cyklist den här säsongen.

När de första 20 var avklarade gick resten av TINT som en dans. Början av revolver kändes också bra. Ända fram till första halvan av första VO2max- intervallen. Då började det gå riktigt tungt. Att det sen var 15 intervaller kvar, gjorde inte det hela lättare… Jag drog ner intensiteten till 90% och sen körde jag järnet. Jag tog ut mig till max. Nu är det bara en etapp kvar. Sen är det vila som gäller i 2 hela dagar, innan jag hoppar tillbaks in i mitt vinterträningsprogram. Det kommer kännas som semester – det är ju vilodagar typ hela tiden! 🙂

Kvällen avslutades med mello. Barnen var inte särskilt uthålliga… Fem i åtta vände Saga ryggen mot TV:n och somnade. Halv nio gick Ida in till sängen. Ja vad ska man säga, de missade ju inte så mycket… Pinsamt låg kvalitet. Inte ens jag, som brukar ha lite konstig musiksmak, tyckte att det var något som var riktigt bra. Däremot fanns det en del som var riktigt dåligt. Förhoppningsvis tar det sig till nästa vecka.