Jag tror att de flesta undrade hur det var ställt med mig igår. Varför sitter man och åker 2,5 timme enkel resa upp till Stockholm, för att cykla en ynka runda på 3 mil, och sedan åka hela vägen hem igen? Cykla tre mil kan man väl göra hemma? Jodå, det kan man visst. Men man kunde inte köra en träningstävling tillsammans med 10 andra starka tjejer hemma. Och om man, som jag, är supersugen på att börja tävla men inte riktigt har vågat ta klivet än. Inte vet om man räcker till, är rädd att bli avställd i starten, inte har koll på all taktik som ligger bakom bra cykling, osv osv. Då var det här det absolut bästa jag kunde göra för min cykling igår. Jösses vad roligt det var! Det finns inget bättre än att vara hög på endorfiner!!
Det var en härlig blandning av tjejer där. De flesta var förstås från CK08, det var ju de som anordnade tävlingen, men vi var några stycken som aldrig hade tävlat förut, nån som hade kört linjelopp senast 1981, några som tävlar i damelit och några som testat på att tävla lite innan. Ingen behövde känna sig ensam och bortkommen, det var riktigt skön stämning. Och efteråt var alla precis lika glada.
Före start
Vi hade lyxen att ha motorcykeln framför oss som dämpade mötande trafik och visade vägen. Och så hade vi en följebil, om man skulle ha oturen att få en punka. Det var lite pirrigt i början, när man inte vet riktigt var man ska placera sig. Jag ville inte bli instängd, men samtidigt ville jag ju inte ligga och ta allt dragjobb i början. Min plan var att försöka ligga på bakhjul så länge som möjligt och ”bara hänga med” så gott det gick. Ganska snabbt började Majken och Ingrid stöta. Då kom hornen ut och planen att ”bara hänga med” var som bortblåst. Efter några ryck var vi bara fyra stycken kvar i täten. Jag märkte aldrig riktigt när de andra försvann, jag tog (som vanligt) för givet att jag var tröttast och fokuserade på att inte släppa iväg nån framåt… Efter ungefär halva varvet fick jag för mig att jag skulle stöta i en uppförsbacke. Jag hade inga förhoppningar om att hänga av de andra tre, men jag tänkte att jag måste ju testa lite hur det känns. Tydligen så var det bra, för nästa gång jag kollade bakåt hade jag bara Majken med mig. Resten av varvet växeldrog vi och där nånstans började jag tappa tävlingsinstinkten. Nu var det helt plötsligt bara roligt, som vilket hårt cykelpass som helst tillsammans med någon kompis. Sista 2 km låg Majken bakom mig och jag visste ju att hon skulle spurta om mig på slutet, men det gjorde mig inte så mycket, jag var glad ändå. Rent taktiskt skulle jag väl ha slagit av på tempot och låtit henne dra, men vad gör det? Vi hade så himla kul, så det bjuder jag på 🙂 När jag hörde henne ladda för spurten hade jag inte tillräckligt med tävlingsinstinkt kvar, utan jag lät henne gå iväg och bara njöt av endorfinerna och mjölksyran. Som tredje tjej rullande Ingrid in över den fiktiva mållinjen. Ni är så starka tjejer, det är hur kul som helst att cykla med er!
När alla tjejer kommit i mål så varvade vi ner lite, innan vi fikade på kexchoklad och MER och babblade en stund. Sen var det dags att rulla hemåt igen. Klockan hann bli 23.30 innan vi var hemma. Oduschad och sopslut somnade jag med ett leende på läpparna. Vaknade alldeles för få timmar senare, inte fullt så leende, men fortfarande med en lycklig känsla i kroppen när jag släpade mig in i duschen och vidare till jobbet. Nu är det bara 3 dagar kvar till Vätternrundan. Och humöret är i topp!
Foto: Svart Karin Karlsson
Foto: Svart Karin Karlsson
Till alla tjejer som tycker att det är roligt att cykla motionslopp, gillar att pressa sig själv lite extra ibland, eller har gått i funderingar att börja tävla. VÅGA! Det kommer bli fler träningstävlingar framöver, med förhoppningsvis ännu fler startande. Passar det in i mitt övriga liv, så kommer jag definitivt åka dit igen. Men en förhoppning är ju att även Örebrocyklisterna, Lindecyklisterna eller Noracyklisterna kan få till nåt liknande. Nån mer tjej än jag i hela Örebro län måste det väl finnas som tycker det är kul att tävla?!
