Jag tränar ganska sällan brickpass, dvs pass där man efter cyklingen gör ett snabbt byte och sen kör en kortare (eller längre) löpning direkt efteråt (med andra ord specifik triathlonträning). Dels sliter det rätt mycket, åtminstone om man springer för fort och/eller för långt, och dels så har jag inga direkta problem med att springa efter cyklingen när det väl är tävling. Eller problem och problem. Pulsen är ju för hög, andningen för ansträngd och benen springer för fort… Om man ser det så så borde jag nog träna fler brickpass 😉 Men jag har aldrig upplevt det som ett problem. Fast det är väl lite som med folk som är rädda för kolhydrater och hävdar att de kan minsann träna lika hårt och vara lika snabba även med fettdrift – dvs man vet inte vad man missar förrän man har provat… Med det sagt, idag blev det ett brickpass.

Inledde med 2 h cykel, varav 2×30 min med HalvIronman-intensitet och 5 min vila mellan. Följt av 2×10 min full gas med 5 min vila mellan. Cyklingen känns sådär just nu, känner inte att jag får ut det jag vill (tycker att jag borde få ut) ur benen. Men jag blev trött och när jag kollade passet efteråt så hade jag iallafall hållit mig i den nedre delen av intensitetszonen i den första och något högre under den andra, så jag var inte helt off. De där två tiominutrarna blev däremot alldeles för låg snitteffekt på – jag var väl trött antar jag. Och så har jag svårare att maxa på tempocykeln än på linjecykeln av någon anledning. Well. Det ska förhoppningsvis ge sig när det är dags att tävla.

Efter 2 timmar var jag tillbaka vid stugan, skiftade till löpardojjor, tog en gel och drack en klunk vatten. Sen bar det iväg på 30 min löpning i HIM-tempo. Problemet när jag ska springa och utgå från stugan är att jag kan börja med brant nedförsbacke som går över i lång brant uppförsbacke och sen välja antingen vänster och en lång nedförsbacke eller höger och en lång nedförsbacke följt av en lång uppförsbacke… Eller så springer jag åt andra hållet, då går det antingen svagt uppför eller svagt nedför hela tiden. Nu skulle jag springa 15 minuter och vända så det var lite pest eller kolera. Valde att springa det senare alternativet eftersom jag skulle försöka hålla ett jämnt tempo, och då är det bättre med slakmotor upp och ner än branta backar upp och ner. Sagt och gjort. Pulsen var hög, farten för hög, andningen sjukt ansträngd. Funderade över om jag skulle ha tagit astmamedicin i växlingen. Gjorde en mental notering om att jag ska göra det på nästa tävling (vilket jag iofs brukar göra just in case, men ändå).

Nu var klockan 12.00 och värmen dallrade över asfalten. Det var ren plåga (inte så mycket värmen, men löpningen). Fast ändå kändes det helt ok om jag inte kände efter för mycket. Så jag slutade känna efter så mycket och fokuserade på löptekniken istället. Försökte dra ner tempot något så det inte skulle slita i onödan. Andningen blev bättre. Hade nedräkning till vändningen. På väg tillbaka började jag känna att lite vatten att svalka sig med hade suttit fint. Inte så att det var ett problem eftersom jag inte skulle springa så långt, men det var ruggigt varmt och jag började frysa. Men hem kom jag, drack vatten, satte mig i skuggan och kände mig så jävla nöjd! De där passen som är tuffa, på gränsen till plågsamma och som man ändå sätter trots att man vill lägga sig i fosterställning under tiden, men väntar tills man kommer hem och är klar – det är fan de bästa ❤

Nu laddar jag för att kolla på herrarnas triathlon-EM – skönt att titta på när andra sliter när man själv är klar. Då inser man också att det finns olika nivåer av att slita och plåga sig 😉