Jag vet att det är rätt få som skulle kalla mig lat. Men jag vill nog ändå påstå att jag är ganska bekväm av mig. Sådär som folk är mest. För även om jag gillar att träna, eller t.o.m. ÄLSKAR att träna, så gillar jag även att ta det lugnt hemma på morgonen, sova lite extra, dricka kaffe i lugn och ro och ta en låååång varm dusch före jobbet. Detta gjorde att den här dagen inleddes med en hel del dealande mellan min lata sida, sunda förnuft och min coach (som förvisso också är jag själv).

Det började när klockan ringde 04.45 i morse. Jag var väldigt kissnödig och var ändå tvungen att gå upp. Men medan jag satt på toa började jag fundera på smartheten i att ställa klockan så tidigt för att hinna springa innan jag väcker barnen. Efter genomklappningen 2014 ställer jag sällan klockan i ottan för att hinna träna, utan resonerar som så att sömnen och att inte behöva stressa för att hinna träna är viktigast, och hinner jag inte träna under dagen/kvällen pga för mycket annat, så vilar jag istället. Men nu var det andra gången på en vecka som jag ställde klockan på 04.45 för att hinna springa.
Jag: ”Zzzz. Jag borde nog inte springa på morgonen. Var ju väldigt trött igår eftermiddag och ska ju ändå cykla när jag lämnat Saga. Bättre att gå och lägga sig igen och sova 45 min till.”
Mitt sunda förnuft: ”Fast just därför hoppade du ju över ett gympass igår och vilade. Du kom isäng tidigt och har sovit drygt 7,5 timme, så så illa är det faktiskt inte.”
Jag: ”Nja, det är nog ändå bäst att sova lite till…” (Går och lägger mig).
Coach: ”Hur känns kroppen? Känner du dig sliten?”
Jag: ”Den känns faktiskt väldigt bra, inte alls sliten. Men jag bör nog sova lite till ändå.”
Mitt sunda förnuft: ”Är du trött? Då kanske du behöver sova ändå.”
Jag: ”Nej, faktiskt inte nu när jag tänker efter…”
Coach: ”Då sticker du ut och tar en lugn runda. Strunta i vad det var tänkt att du skulle göra, kör bara lugn distans och skippa fartleken i mitten.”

Ja och så blev det. Stack ut i mörkret med pannlampa och reflexbeklädd som en julgran och njöt av mörkret och stillheten. Om jag skippade fartleken i mitten? Självklart inte – kroppen var ju pigg efter att inte tränat sedan simningen igår morse! Det blev ett superpass som jag absolut inte ångrade efteråt.

Men vi var alltså inte klara där… Efter det efterlängtade kaffet och frukosten cyklade jag med Saga till skolan: 30 min återhämtningscykling. När jag släppt av henne startade jag om klockan för att köra morgonens andra pass: 90 min distanscykling med fokus på lite (för mig) svårare terräng för att bli bättre på cykelhanteringen och balansen. Och inte vara så förbannat rädd så fort det inte är grus eller asfalt!

Jag började köra enligt planen när latmasken kom krypande igen:
Jag: ”Men det kanske blir för mycket träning ändå. Och inte har jag nåt vatten med mig. Jag kanske borde ta en kortare sväng och sen rulla hemåt?”
Coach: ”Nej, jag har koll på läget och du kommer inte dö av vätskebrist på 90 min lugn distanscykling i svalt väder. Du kan dricka när du kommer hem.”
Jag: ”Men om jag räknar in återhämtningscyklingen i distanspasset, då behöver jag bara cykla 60 minuter till?”
Coach: ”Nej, återhämtningscyklingen var med i planeringen. Nu är det 90 min som gäller.”
Mitt sunda förnuft: ”Men tänk om jag blir så där trött och övertränad som jag blev 2014? Det kanske är bättre att åka hem och sova lite till före jobbet?”
Coach: ”Du tränar mycket, men i stort sett inga hårda pass överhuvudtaget just nu. Det här går fint. Känner du dig sliten eller trött i benen?”
Jag: ”Nej det är rätt skönt att vara ute och fincykla i friska luften faktiskt.”
Mitt sunda förnuft: ”Men om det blir för stressigt efteråt då? Det var ju all stress som bröt ner förut. Inte själva träningen. Är det inte bättre att ta ett kortare pass och sen kunna ta en lång dusch och hinna dricka en extra kopp kaffe?”
Coach: ”Hur lång tid har du på dig innan du behöver vara på jobbet, om du cyklar 90 min? Hade du inte planerat för att hinna med det?”
Jag: ”Jo, visserligen… Har en dryg timme, nästan 1½ innan jag behöver vara på jobbet.”
Coach: ”Ok, så då hinner du i lugn och ro duscha och fylla på energi? Är det stressigt på jobbet så du inte hinner varva ner och ta det lugnt där? Kanske dricka kaffet när du kommer dit?”
Jag: ”Eeeeh jo, det har du nog rätt i. Jag hinner nog sitta rätt mycket still på jobbet idag. Och kaffe finns det gott om. Och på drygt 1 timme hinner jag nog duscha…”
Coach: ”Så inga problem med andra ord?”
Mitt sunda förnuft: ”Dessutom har du vilodag imorgon. Så från avslutat pass idag, tills det är dags att träna igen, har du ca 48 timmar på dig att återhämta dig. Du kan sova ut och ta det lugnt hela helgen, jag tror du kan cykla de där 90 minuterna idag.”