I de flesta fall är jag helt hopplöst dålig på att sätta ner foten, jag är på tok för mesig för att säga ifrån. Men när jag cyklar då är jag så mesig att jag sätter ner foten i tid och otid istället. Det är ett helsicke att jag inte kan låta bli att stirra ner på framhjulet, alternativt i diket (dit jag INTE vill åka) och nödhålla i styret. Rör sig framhjulet det minsta i sidled, så klickar jag ur och stoppar ner foten. Och jag blir lika arg på mig själv varenda gång. Upp igen, gör om gör rätt. Det blev lite bättre mot slutet, men låååångt ifrån godkänt cykelåkande. Ok, det var typ första gången jag cyklade i ordentligt vinterväglag, men ändå. Jag var ute ca en timme i snövädret. Cykellycklig blev jag, även om de enda pulshöjningarna kom av att jag antingen trodde att jag skulle köra omkull eller mötte lekande pojkar med bredställ (samtidigt som jag stirrade ner i diket för att inte köra ner där…) Nåväl, vintern verkar hålla i sig, så det blir fler tillfällen att öva upp mitt klena psyke. Jag får helt enkelt ge mig ut i djupsnön och öva mig på att falla!

Påpälsad och cykellycklig!

Jag passade på att testa mina eluppvärmda sulor och handskar idag när det åtminstone var en 7-8 minusgrader. Helt suveräna!! Jag frös definitivt inte ett dugg om vare sig fossingar eller händer. Gött! 🙂

Batteridrivna skor?

Varma gossiga eluppvärmda handskar 🙂

Imorgon blir det jobb igen, nu får det vara slut på sjukstugan!!