Etiketter
coach, coaching, säsongen 2020, transitionperiod, träningsplanering, triathlon
Hur är det egentligen, behöver man en coach eller kan man coacha sig själv? Jag skulle säga att de flesta som tar sin träning lite mer seriöst och har lite högre mål, troligtvis skulle prestera bättre med en coach vid sin sida.
Den här säsongen har jag haft coach Fredrik som hjälpt mig med min träningsplanering och agerat bollplank när det har funnits behov. Det har varit så himla skönt! Detta av framförallt två anledningar:
- Jag hade varken tid eller lust att planera min egen träning i år. Jag coachar andra konditions- och styrkeidrottare och är under perioder ganska trött på att se en träningsplanering, än mindre sugen på att skapa en till mig själv. Och att analysera träningspass… don’t get me started! Då är det väldigt bekvämt att vecka för vecka se vilka pass som ska göras, låta coachen bestämma vad som är viktigt just nu, och sen bara planera in vilka dagar respektive pass ska göras för att passa in i mitt eget liv.
- Det är svårt att coacha sig själv. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap du har, det är väldigt svårt att säga åt sig själv att det är dags att vila eller ta i lite mer. De flesta med höga mål brukar man som coach generellt få bromsa. Många är rädda att vilan ska göra dem svaga och långsamma, när det i de flesta fall är precis tvärtom. Det är alltid lätt att säga åt andra vad de ska göra, men hur ofta lyssnar du på dig själv? Efter 2014 när min kropp (eller framförallt mitt huvud) sa ifrån och det tog flera år att hitta träningsglädjen igen, har jag blivit så mycket klokare vad det gäller att lyssna på kroppen och framförallt se helheten i livet som en ständig stress- och återhämtningsbalans och inte bara stirra mig blind på träningsbelastningen. Men ibland kan jag känna att jag kanske blivit för försiktig och känner efter lite för mycket eftersom jag för allt i världen inte vill hamna där igen. Den här säsongen har jag kommit ett bra kliv i rätt riktning mot att hitta balansen och veta ungefär hur mycket stress/belastning i övriga livet (dvs allt icke träningsrelaterat) som jag kan hantera och fortfarande fixa alla planerade träningspass under veckan.
Såhär tänker jag
Grunden till all återhämtning är sömnen. Det var där mycket gick snett 2014. Mitt mål är numera att alltid sova minst 8 timmar per natt. Problemet är oftast att komma i säng och inte fastna på sociala medier eller att slötitta på tv. Vissa dagar är det helt omöjligt att få ihop det pga arbete eller andra aktiviteter, då är jag nöjd med att komma så nära 8 timmar som möjligt. Sett över en vecka så är målet att få ihop ett snitt på 7,5-8 timmar/natt. Jag kan absolut fungera fint med färre timmar än så, men jag märker inte när jag helt plötsligt inte gör det längre. Inte förrän det är för sent. Så om jag nu börjar slarva med sömnen, eller den påverkas av saker jag själv inte kan styra över, då drar jag ner på träningsbelastningen. Ibland måste jag ställa klockan tidigare för att hinna träna på morgonen före jobbet. Då är jag extra noga med att komma i säng 8 timmar innan klockan ringer. Är det morgonträning varje dag under veckan och jag märker att sömnen sladdar ner mot 7 h/natt, då försöker jag i första hand flytta träningen till senare, eller så hoppar jag helt enkelt över ett pass och ser till att sova på morgonen. Det viktiga här är att vara trygg i att det är rätt val och inte ha dåligt samvete, eller vakna tidigt ändå och ligga och tänka att ”jag borde nog ändå…”. Nej. Sov!
Ska jag bara träna ett pass om dagen så försöker jag göra det på morgonen. Jag börjar sällan jobba före kl 9 och ofta inte före 10.30, så det brukar fungera bra att ändå hinna få tillräckligt med sömn. Som egenföretagare (och även tidigare när jag var student), så har man sällan riktigt jobbat färdigt. Det finns alltid liiiite mer att göra. Om jag under perioder med extra hög arbetsbelastning då inte har tränat på morgonen, så ökar risken att jag känner mig stressad över att egentligen inte ha tid att träna på kvällen, men vara tvungen att göra det ändå för att överhuvudtaget få in träningen. Varannan vecka när tjejerna är hemma så är det ännu svårare, för då får man dessutom addera det dåliga samvetet till stressen. Det har hänt att jag påbörjat tuffa pass (gärna på trainern) direkt efter jobbet, bara för att efter första intervallen bli tvungen att avbryta eftersom jag känner mig som en urvriden disktrasa. Benen kan kännas finfina, men huvudet har ingen som helst lust att pressa på utanför komfortzon. Då gäller det att våga avbryta, se till att äta, sova och krama på familjen och sen lära sig av sitt misstag och försöka att inte upprepa det. Återigen: inget dåligt samvete för missat träningspass. Ja visst, händer det igen och igen och igen så kommer formen bli lidande, men det är här ”lära av sina misstag” kommer in. Curla dig själv, ge dig själv de bästa förutsättningarna för att klara dina träningspass utan att det slutar med en utsliten kropp (eller knopp som det var i mitt fall). För om jag missar alltför många träningspass så slänger familjen ändå tillslut ut mig pga odrägligt beteende och klättrande på väggarna. Fast utan ork i kroppen. Resultat: en gråtande hög på sängen.
Jaha, så vart vill jag komma med det här långa dravlet då? Jo, jag har bestämt mig för att ge mig på att coacha mig själv nästa säsong. Jag har framför allt den teoretiska kunskapen, den här säsongen har jag även skaffat mig ännu mer praktisk kunskap vad gäller triathlon och hur bra min egen kropp fungerar när jag får träna hårt. När det faktiskt funkar och jag ger mig själv tiden till planering, så är det ju faktiskt jag som känner mig själv bäst. Och som vet hur min vardag och mitt liv ser ut vad gäller familj, jobb och prioriteringar. Sen är det absolut bra att ha ett bollplank när man är som djupast inne i träningen och blir lite blind för om det är dags att bromsa eller gasa, så det kommer jag se till att ha.
När jag nu inte kunnat träna pga förkylning efter Kalmar, så har jag istället lagt träningstiden på att planera och styra upp nästa säsong. Planen är långt ifrån klar, men det går framåt och jag känner att jag gör något konstruktivt för min träning, istället för att bara gnälla över att jag är sjuk och inte kan träna. Jag riktigt längtar till 1 oktober när grundträningsperioden börjar. Jag längtar till gymmet för att köra tunga knäböj. Jag längtar upp på trainern, att köra Zwift under långa svettiga tempointervaller. Börja på noll, ett tomt blad med stora förhoppningar om en riktigt bra säsong 2020. Knäppt, jag vet 😉
Vi får se om några månader om jag fortfarande uppskattar att vara min egen coach, eller om jag får återgå till att ta hjälp med planeringen. Det är ju lätt att vara pepp nu när det är hyffsat lugnt på jobbet och jag lägger ca 4 timmar i veckan på träning, men det kan ju bli värre framåt våren igen. Well, det återstår att se…