Ikväll blidde det ett cykelpass. Helt oplanerat. Per skulle cykla, solen sken och jag fick också lite cykelfeeling. Det slutade med årets i särklass långsammaste cykelpass. En snittfart på under 16 km/h. Men det var ändå ett riktigt feelgood-pass. Åtminstone delar av det. Vi kunde cykelträna tillsammans hela familjen. Hur häftigt är inte det?! Ida fick ju en mountainbike i måndags, i för tidig födelsedagspresent. Och den gick hem, så hon vill cykla hela tiden och helst lite till. Saga, som lärde sig cykla i våras har i dag äntligen fått kläm på hur hon ska få fart på cykeln och starta själv.

Så vi cyklade iväg till vår ”varvbana” här i Gyttorp. I anslutning till den finns en stor parkering. Där turades vi om att cykla runt med tjejerna och köra lite egen teknikträning, medan den andre körde ett maxvarv. Sen bytte vi. Funkade ju hur bra som helst! Vi hann köra två varv var innan tjejerna blev trötta och frusna. Det var ju rätt kallt på kvällskvisten. På väg hem började Saga bli lite gnällig i ”uppförslutningarna” (känner vi igen det?!), så jag fick hoppa av cykeln och putta på lite, samtidigt som jag lockade med varm choklad och limpmacka när vi kom hem. Det gjorde susen! Vi hade iallafall två väldigt trötta och nöjda tjejer, som efter uppvärmning framför brasan och en dusch, somnade ovaggade.

Rätt taggade före avfärd…

Här cyklades det runt, runt, runt

Saga och jag på hemväg. Per och Ida tävlade hemåt och var hemma ett bra tag före oss fincyklare

Själv avslutade jag kvällen med ett yogapass, där jag till och med lyckades imponera på mig själv genom att klara av att göra ”crow”, dvs sitta på huk med händerna i backen och sen lyfta upp fötterna och balansera på handflatorna. På första försöket! Sen att jag förmodligen såg ut som en döende svan, det bryr jag mig inte om. I mitt huvud såg jag precis ut som min alldeles egna YouTube-yogainstruktör…