Point of no return

Etiketter

, , , , , ,

Yes – äntligen är anmälan till Ironman Kalmar 2019 gjord! Nu är det bara träningen kvar…

Det kanske låter kaxigt, men jag är inte intresserad av att ”ta mig runt”. Jag tvivlar faktiskt inte en sekund på att jag skulle klara av det, ens i dagsläget. Fast då skulle jag troligtvis vara skadad och sargad och allmänt less på livet efteråt, men runt det skulle jag med all sannolikhet ta mig även om det skulle ta tid. Distansen skrämmer mig inte. Med det inte sagt att jag inte är otroligt imponerad av alla som tar sig runt oavsett tid, det är inte det det handlar om. Det ÄR en prestation att göra en Ironman och det krävs mycket träning. Men jag sätter sällan ”ta mig runt-mål” för mig själv, jag vill prestera en tid.  Ok, lite strutsbeteende för jag veeeeet hur sjukt långt det är och vilka typer av diskussioner man har med sig själv under lopp som pågår under så många timmar. Men jag gillar’t. Så från och med nu handlar allt om hur fort det kan gå om sisådär 51 veckor. Om allt går som det ska, om jag lyckas träna mig själv lika klokt som jag tränar mina adepter, om ingenting går fel under loppet, om… om… om…

Fokus under hösten ligger på att bli en bättre simmare och att stärka upp mina kroppsliga svagheter (framför allt fötterna) för att inte riskera skador när belastningen blir större.

Nuuuuuu kör vi!

/Superpepp!!event-logo-im-kalmar-resized

Sala Silverman Sprint 2018

Etiketter

, , ,

Jaha, igår var det äntligen dags – min allra första riktiga triathlon i tävlingsklass! Konstigt nog hade jag nerverna helt under kontroll både dagen innan och på morgonen före starten. Jag såg enbart fram emot att få komma iväg och se vad dagen hade att bjuda på. När jag tävlade på cykel så tampades jag ofta med alltför mycket nerver (eller prestationsångest) och tillslut var det inte ens roligt att tävla. Men nu var det bara lite sånadär härligt förväntansfulla fjärilar i magen.

När vi slutat jobba på fredagen packade vi husbilen och rullade iväg mot Sala. Med en liten omväg förbi Pershyttan för att Ida skulle fläta mitt hår. Vissa saker måste vara på plats när det är tävling och håret är en sån sak – stört jag vet! Eftersom jag inte kan fläta mitt eget hår och tjejerna var hos sin pappa, så fick vi helt enkelt åka dit (för även om Per är bra på mycket, så att just fläta hår är väl en blind-spot bland hans färdigheter…). Jag vet jag vet, jag måste lära mig. Det står på min att-göra-lista i vinter (där även att förbättra crawlet står med).

Hur som helst. Vi kom fram till Sala, parkerade husbilen, hämtade ut nummerlappen och stack sen ut för att checka av banan för cyklingen. Jag ville veta om det var några backar, och om de isåfall var långa eller om det var korta ”fullfart uppför-backar”. Det var knappt några backar alls och en supertrevlig bana – nu längtade jag ännu mer till starten!

På lördag morgon vaknade jag före klockan och hjärnan började genast gå igenom loppet, så att somna om var bara att glömma. Låg kvar i sängen och kollade igenom sociala medier och annat lika viktigt men ändå intressant. Inledde med det obligatoriska kaffet för att få magen att vakna. Packade sen allt  som skulle med in i växlingsområdet och gick och checkade in cykeln så jag inte behövde fundera över det nåt mer. Det är en av de sakerna som är lite läskigare med triathlon jämfört med cykling – det är så många fler saker man kan glömma. Och då kommer man inte på det förrän det är försent. När man cyklar är det liksom mest: ”Ok, jag har slang, kolsyrepatron, vatten och kanske lite energi med mig. Hjälmen sitter på huvudet och cykelskorna på fötterna – då kör vi”. Medan det under ett triathlon kan visa sig när man kommer upp ur vattnet att det inte står några cykelskor i växlingsområdet. Eller att man glömt fylla vätskesystemet på cykeln. Annars kan man göra som jag och ta det säkra före det osäkra och göra löpningen med punkalagning i ryggfickan på tridräkten… Jaja, jag tog iallafall av mig hjälmen och cykelskorna!

Ok, åter till storyn. Checkade in cykeln, lade iordning grejjerna, pratade med några bekanta. Kollade igenom grejjerna igen. Tog ett kort. Funderade lite. Kollade för sjuttielfte gången att allt var på plats. Och gick sen tillbaks till husbilen för att äta frukost och gå på toa.

IMG_20180825_083915_228.jpg
Cykel incheckad och klar

Mötte sen upp Lotta (åh så skönt att ha henne där) och gick för att titta på starten för medeldistansen och kolla lite på hur vi skulle simma. Nu simmade vi ju inte riktigt samma bana som dem, så vi blev inte särskilt mycket klokare av det. Det styrdes dock upp under pre-race mötet och inte ens jag simmade fel.

På med vaselin och våtdräkt, uppvärmning och före-start-fotografering, in i startfållan och kl 11.00 släpptes vi i tävlingsklass samt sprintstafetten iväg.
IMG-20180825-WA0031.jpg
Lotta och jag före start

Simning 650 m (14:57 placering 8 av 12)
Jag har aldrig crawlat så långt i ett sträck. För 2½ månad sen kunde jag inte crawla alls. Däremot är jag rätt snabb på bröstsim. Målet för dagen var därför att ta det lugnt, inte bli stressad eller drabbas av panik när ”alla” är snabbare än jag, utan bara försöka crawla och navigera själv hela vägen och göra mitt eget lopp. Och det kändes så bra! Jag var så stolt över mig själv där jag i godan ro faktiskt gjorde precis det jag bestämt att jag skulle göra. I efterhand blir jag dock ändå alltid frustrerad över att det går så sakta, att ”alla” är bättre än mig osv osv. Men mitt under loppet var jag nöjd!

IMG-20180825-WA0030.jpg
Starten har gått

IMG-20180825-WA0029.jpg

 

IMG-20180825-WA0000.jpg
Att ta sig ur en våtdräkt är inte heller det lättaste…

IMG-20180825-WA0004.jpg

T1 (2:28)
Typ whaaat?! Jag vet att jag medvetet tog det lugnt och att jag fipplade lite för att få ner den där punkasprayen (som jag sedan sprang med) i ryggfickan. Funderade på att skita i den då jag inte fick ner den så bra. Bestämde mig ändå för att jag ville ha den utifall att jag fick punka. Utöver det vet jag faktiskt inte, men jag hade iallafall näst längst växlingstid, så uppenbarligen trivdes jag himla bra där i växlingsområdet…

IMG-20180825-WA0011.jpg

Cykling 30 km (49:13 placering 3 av 12)
Äntligen hemmaplan! Tryggheten i att få komma upp på cykeln och (när pulsen och andningen väl stabiliserats) få lägga sig i tempoposition och bara trycka på – helt magiskt!! Målet med cyklingen var att våga köra för allt vad benen bar. Inte fega, utan ligga på omkörning så ofta som krävdes. Och är man en usel simmare som tillbringar för mycket tid i växlingsområdet, då blir det MÅNGA omkörningar. Men på min fantastiska (och snygga) tempohoj så kände jag mig så stark. Ren cykelglädje! Smolket i bägaren kom när jag med bara någon eller några kilometer kvar lyckades slå till min Garmin så den studsade av cykeln och landade i asfalten/vägkanten/diket. Eftersom mina tävlingshorn var fullt utvecklade vid det laget så fanns aldrig tanken att stanna och plocka upp den, utan tänkte kaxigt ”det är lugnt, jag vet var den ligger”. Japp. Ni som känner mig vet. Jag är totalt kartdyslexisk. Min inre kompass är så uppsnurrad att den ständigt pekar åt fel håll. Problemet är att jag aldrig (eller väldigt sällan) inser det själv, utan fortfarande tror att jag har koll på läget. Well. Mer om den stackars cykeldatorn senare.

IMG-20180825-WA0012.jpg
På väg ut på cyklingen

T2 (1:05)
Här var jag mer med i matchen. Tidsmässigt alltså. Eftersom jag varken drog åt snabbsnörningen på skorna eller tog ur punkasprayen ur ryggfickan så gick det riktigt snabbt… Kom på båda misstagen när jag sprungit iväg och brydde mig således inte om att rätta till något av det. Punkasprayen låg där den låg och störde inte och skorna satt fast bra ändå på fötterna, så det fick vara eftersom jag insåg att jag skulle vara tvungen att springa snabbare om jag tappade tid på att stanna och dra åt skorna. Lat som man är så valde jag att springa vidare.

Löpning 7 km (35:21 placering 6 av 12)
Målet med löpningen var att ta mig runt de 7 km i 6:00-tempo åtminstone. Det var vad jag hade dealat mig fram till under cyklingen. ”Om du vågar ge allt nu på cyklingen, så är det ok om du bara joggar dig igenom löpningen i 6-minuterstempo. Bara du tar dig runt.” Sagt och gjort. Förutom att löpningen kändes så bra. Tittade till på klockan och såg att jag låg på 5:00-tempo. En tjej la sig i ryggen på mig och jag tänkte att jag inte skulle bli stressad, tyckte hon det gick för långsamt så var det ju bara att hon sprang om. Samtidigt hörde jag att hon andades betydligt mer än vad jag gjorde. Insåg att jag nog ändå sprang i lite för bekvämt tempo, men eftersom farten var högre än vad jag ”behövde” enligt dealen med mig själv, så låg jag kvar. Tryckte på lite i de små kuperingarna och kände att benen svarade bra. Några kilometrar gick lite långsammare och några lite snabbare och slutsnittet hamnade på 5:09/km. Och tjejen som jag hade i ryggen försvann efter ungefär halva sträckan, vilket gav lite positiv känsla – att jag faktiskt kan springa ifrån någon!
Spurtade lite på slutet och sprang in på en totaltid på 1:43:02 och en 6:e-plats av de 12 tävlingsdamerna i sprinten.

IMG-20180825-WA0023.jpg
Känner mig stark med kanske 3 km kvar

IMG-20180825-WA0028.jpg

20180825_134926.jpg

 

Roligast var att Lotta vann damsprinten! Hon visade att ålder är bara en siffra och rutin kommer man långt med. Jag är så sjukt imponerad av hennes styrka och snabbhet!!

Men men men. Min Garmin då? Jo, vi åkte ju för att leta efter den innan vi åkte hem. Som ni kanske kommer ihåg så visste jag ju var jag hade tappat den. Eller? Nej, jag gjorde ju tydligen inte det när allt kom till kritan. Jo på ett ungefär. Men att gå och finkamma en vägren och ett dike på en sträcka av nån till några kilometer för att sen hitta en kraschad och obrukbar cykeldator stod inte högst upp på Pers önskelista kändes det som. Själv hade jag nog kunnat gå fram och tillbaka hur länge som helst. Det där med att ge upp är liksom inte riktigt så jag jobbar. Vi letade en stund men gav sen upp och åkte hem. Men vet ni vad som hände idag?! På Sala Silvermans hemsida läggs det upp en bild på kvarglömda/borttappade saker och där på bilden ligger en hel och fin Garmin 820 och jag blir alldeles gråtmild. En eftercyklist har hittat den och den är nu påväg hem till mig igen. Tacksamheten vet inga gränser!!

Nu är tävlingspremiären avklarad, jag har fått lite avstämning på vad jag ska jobba på i vinter. Var ju ingen nyhet att simningen är en grej, men fick ändå ett kvitto på vad jag kan och hur mycket långsammare jag är än de som simmar riktigt bra (närmare bestämt ca 5 min på 650 meter…) Men det var verkligen precis så superkul att köra triathlon som jag hade hoppats på, så jag behöver inte backa från mitt mål angående Ironman Kalmar nästa år.

Ser med tillförsikt fram emot vinterträningen och att ladda inför nästa säsongs triathlon-utmaningar! Kvar på tävlingsfronten i år är Tjejmilen nästa helg och Norasjön Runt (halvmara) helgen efter det.

Total avslappning

Etiketter

, , , ,

Vilken helg vi har haft! Helt fantastiskt skönt har det varit. Dessutom hade vi ju mer än lovligt tur med vädret, förutom att vi fick lite regn idag, men då var vi ju ändå på väg hemåt.

Jag ska inte tråka ut er med detaljer. Vi har helt enkelt vandrat. Och vandrat. Och badat. Och vandrat. Totalt har vi gått ca 5 mil under helgen, varav 3 mil i lördags. Större delen av tiden har vi spenderat på Bergslagsleden.

Kort sammanfattning i bilder:

SAM_1796

Ljusnarn vid Stjärnfors Camping

 

SAM_1797

Innan avfärd från Stjärnfors i fredags eftermiddag

SAM_1799

Trots att rundan hette Ljusnarn Runt, så var det inte vid så många tillfällen man såg själva sjön. Lite som att cykla runt Vättern faktiskt…

SAM_1800

Någonstans längs Bergslagsleden

SAM_1801

Efter ca 9 km avslutade vid första dagens etapp, vid Olovsjöns rastplats

SAM_1802

Vår sovplats på fredagkvällen

SAM_1803

Årets första dopp skedde här i kvällssolen

SAM_1804

SAM_1805

Helt ok utsikt från sängen

SAM_1806

Kvällen var helt magisk

SAM_1807

Korvgrillning lite tidigare på fredagkvällen

SAM_1809

Lördagsmorgonen gick inte heller av för hackor ❤

SAM_1811

Frystorkad müsli och pulverkaffe – check på frukost!

SAM_1812

Kokning av dricksvatten pågår

SAM_1813

På lördagen fortsatte vi Bergslagsleden mot Gillersklack. Här vid en utkiksplats vid ett nedlagd dagbrott.

SAM_1814SAM_1815

SAM_1816

Härifrån knallade vi vidare till Gillersklack, där vi tog en fika innan vi vände hemåt igen.

SAM_1817

När vi kom tillbaks till dagbrottet upptäckte vi det här blågröna vattnet – så härligt!

SAM_1818

Det lockade så mycket att vi var tvungna att gå ner och känna på det klara vattnet

SAM_1819

SAM_1820

Jo det blev ett friskt och svalkade bad där också! Men nej, de bilderna besparar vi er…

SAM_1821

På väg mot lördagens sovplats i Nittbo

SAM_1822

Nittboälven

SAM_1824

Nu var det rätt trötta ben efter ca 3 mil, varav rätt många på asfalt och grusväg. Ljusnarn runt var inte den roligaste leden direkt…

SAM_1826

Det var inte helt lätt att få tag på vatten till matlagningen här. Om man inte vill ha grodyngel till kvällsmat…

SAM_1827

Det kom några regnstänk på eftermiddagen, men som tur var kunde vi elda under tak

SAM_1828

Tog lite extra hand om kroppen på kvällen med YinYoga – det tyckte jag ändå att den hade förtjänat

SAM_1830

Sämre sömn den här natten – myggjävlar som surrade i ansiktet. Men här var det rätt mysigt!

SAM_1831

Ser du stigen? Nej inte vill heller

SAM_1832

Här leker vi ”gör din egen stig mellan stolparna som vi satt ut lite random på ett hygge”

SAM_1833

Per har gått före och trampat upp en stig

SAM_1834

Summa summarum: Gå inte Ljusnarn Runt – leden är antingen obefintlig eller asfalt/grusväg. Skittråkigt! Men de partier som går på Bergslagsleden är superfina. Nästa gång blir det Postleden som får besök!

Hej jag är en fegis!

Etiketter

, ,

Alltså jag tror på riktigt inte att det finns någon som är lika feg som jag när det gäller att cykla i skogen. På riktigt. Det är inte nåt jag bara säger. Och jag förstår inte varför, för jag är sällan feg annars. Jag bränner gärna på för allt vad cykeln håller i nedförsbackarna när jag är på landsvägen. Jag är inte särskilt rädd för bilarna (även om fler och fler bilister beter sig som idioter). Jag älskar att ligga tätt på hjulet framför när vi kör fort i klunga. För två veckor sen när vi körde höghöjdsbana – inte rädd. Men när jag ska cykla i skogen – panik. Det här gör att jag helst cyklar själv (eller med barnen). Per funkar också bra, för med honom kan jag hyperventilera och gråta en skvätt om det blir för stenigt. Han är van och så länge jag inte är energitom eller hangry så är jag ändå vid gott mod och tycker det är roligt däremellan. Vissa dagar kan jag garva åt mig själv där jag sparkar mig fram, eller leder cykeln, mellan rötter och stenar. Och jag vill tycka att det är kul, för det är ju så härligt att vara i skogen!

Jag tyckte att det började kännas bitvis lite bättre inför MTB-Vättern som jag körde tillsammans med Ida i början av juni. Men sen har jag inte cyklat i skogen sedan dess och idag när jag var ute var jag nästan tillbaka på ruta ett igen. Nedför går bättre, när jag inte behöver trampa samtidigt, utan bara låta cykeln sköta farten och jag kan koncentrera mig på att titta rakt fram och åka med. Jag tror det handlar om kontrollbehovet. Det finns där i så många andra sammanhang, även om det har blivit väldigt mycket bättre med åren. I skogen har jag ingen kontroll över cykeln. Dessutom har jag så dåligt teknik och vet inte riktigt hur cykeln beter sig i olika situationer och hur jag då ska förflytta min vikt. Jag vet jag vet, jag måste öva, annars kommer det aldrig bli bättre.

Ok, från och med nu är min målsättning att komma ut på MTB:n en gång i veckan. Det behöver inte vara ett långt pass, det viktiga är att jag tränar lite teknik en stund. Får jag sen in lite pulsträning (som inte beror på rädsla), så är det en bonus. Och skulle det nu inte lyckas bli en gång i veckan, så må det vara hänt, det är som sagt bara en målsättning och en önskan.

2017-07-14 11.20.542017-07-14 11.20.582017-07-14 11.24.56

Nu ska jag packa det sista och göra mig redo för en hel helg i skogen, helt utan fejsbook, insta och blogg. Mobilen kommer vara avstängd och jag ska bara njuta av att vandra och sova i vindskydd tillsammans med mannen i mitt liv ❤

Tar med mig kameran för att ändå kunna ta lite bilder om andan faller på, så återkommer jag eventuellt med en blogguppdatering på söndag. Återstår att se om han fortfarande är mannen i mitt liv 😉

 

En helg i Vansbro

Etiketter

, , , ,

Dags för en ny dag i Vansbro. Många simmare är på väg till starten, själv är jag på väg till målet. Blir faktiskt lite avundsjuk, tyckte det var riktigt trevligt senast jag simmade. Men jag är ju här för att ta hand om eftervården i helgen. Gårdagen var rätt lugn, men vi hoppas på mer jobb idag! 

Kom förbi Dala Massageteams tält idag om du ändå hänger runt i Vansbro!

Långpass på egen hand

Etiketter

,

Idag njöt jag verkligen av mitt eget (och ljudbokens) sällskap på långpasset. Solen sken och mitt enda mål var att springa 18 km. Ingen hets, gå där jag ville och springa på där benen kändes pigga. Jag hade gel och camelback med mig för att klara vätska och energi. Det resulterade i dryga 20 km i ett tempo som kändes som att jag hade kunnat hålla hur länge som helst. Magen mådde bra, benen mådde bra, fötterna mådde bra. Jag promenerade i uppförsbackarna och även nångång när underlaget var lite för stökigt. Passade på att stanna till och njuta lite av solskenet, ta en selfie och lufsade sedan vidare. Dagens runda var absolut en av de trevligare jag gjort. Ser redan fram emot nästa helgs långpass!

35-årskalas på hög höjd

Etiketter

, , , , ,

När jag fyllde år i december så fick jag i present av alla brudarna i tjejgänget att vi skulle åka till Loka Brunn och äta frukost och sen vidare till höghöjdsbanan i Hällefors. 

Vi har väntat in ett datum när jag, och de flesta andra kunde, plus lite trevligare väder än i december. Och vi lyckades riktigt bra med båda delarna. 7 glada bruttor lämnade ett soligt Nora kl 7.15 igår morse. 

Första stoppet var alltså frukost på Loka Brunn 

Mätta och belåtna styrde vi stegen mot Hällefors och höghöjdsbanan dör vi först fick en säkerhetsgenomgång och fick testa allt med fötterna stabilt placerade på marken. 

Det var inte bara det där med att vända karbinhakarna åt rätt håll och att inte släppa rullen så den ramlade ner på marken…

Selarna var också ett kapitel för sig

Det var en del nervösfnissande innan vi kom igång

Alla var inte lika positivt inställda till höga höjder

Det fanns tre olika nivåer på banorna. Jag, Hanna och Marit körde igenom alla 3, Linda F var med på 2:an, Linda G och Maria nöjde sig med flera varv på första banan och Ann-Britt coachade och fotograferade från marken. För trots pepp, uppmuntran och positiv inställning, så kunde hon inte ta sig ut på första hindret. Och hela poängen var ju att vi skulle ha kul och det syntes alltför väl att det verkligen inte var det för A-B. När hon kom ner på marken och fick av sig selen fick hon tillbaks ansiktsfärgen och blev sitt vanliga glada jag igen.

Jag är så imponerad av de som kämpade med både rädsla för höjder och fallskräck, men ändå tog sig igenom. Tack för att ni ställde upp för min skull ❤ Det var så himla kul! Själv visste jag inte alls hur jag skulle reagera, men det gick ju som en dans. Varken höjderna eller gungandet bekom mig. Nåt enstaka hinder gjorde att pulsen gick upp lite extra, men inte mer än så.

Det här hindret var lite spännande. Syns nästan på min min…

Linda F är på G


Jag på klätterväggen

Linbana var kul, men lite läskigt i landningen eftersom man aldrig riktigt visste vilken kroppsdel som skulle landa först

Bana nr 1

Mia hade en egen stil ner för rutschkanan

Marit går in för landning

Alla brudarna, förutom Marit som höll i kameran


A-B var pepp innan det var dags att ge sig ut i hindret

Sen drog vi till Grythyttan och käkade glass som en perfekt avslutning på en fantastisk dag. Tack tjejer! ❤

Kvalitetstid

Etiketter

, , ,

Efter jobbet idag åkte vi hem till Jonas och hämtade tjejerna och rullade vidare mot Västerås och Cityfestivalen. De var uppklädda och taggade till max! 

Det var lite som Noramarken med marknadsstånd, karuseller och en herrejösses massa folk. Vi letade oss in till själva ”betalfestivalen”. Sjukt prisvärt btw 60 kr/vuxen och gratis för barnen om man hade förköp 😂. 

Vädret hade bestämt sig för att visa sig från sin absolut bästa sida och humöret var på topp. Värmde upp lite med Miriam Bryant i väntan på huvudattraktionen  (vad oss anbelangade) – Norlie & KKV.  Så sjukt kul att hela familjen tycker att de är så grymt bra. Annars är det alltid nån som får offra sig och hänga med ändå. Men nu var det fullt på från start. 

Eftersom de inte skulle börja spela förrän 21.30 var jag lite nervös att Saga skulle bryta ihop innan. Eller under. Eller efter. Men det krävdes inte alls mycket sopande för att hålla henne på hanterbart humör före. Under och efter var hon solstrålen själv! 

Även Per var nöjd. Tror jag…

Vilket drag. Nu är jag hes. Snart är vi hemma så man kanske kan få sova några timmar. Imorgon 07.15 är det avfärd till Loka med alla brudarna för att inkassera min 35-årspresent.

Det är sommarkvällar som den här som man ska gömma nånstans därinne och plocka fram när mörkret och kylan tränger sig på ❤

Oplanerad vilodag 

Etiketter

, , ,

Jag hade äntligen fått tummen ur och anmält mig till ett kb-pass idag på lunchen. Kvällen skulle ägnas åt löpintervaller tillsammans med löpgruppen. Men under gårdagskvällens distanspass så påminde min kropp mig, med mer än önskvärd tydlighet, att ibland behöver den faktiskt vila lite också…

Jag fick slita från första tramptaget. Benmusklerna var slitna och glykogenlagren i benen obefintliga. Förmiddagens tyngdlyftning, om än ganska lätt träning, hade satt sina spår. När jag sen började räkna efter så visade det sig att jag bara hade haft 2 vilodagar sedan VR – dagen efter och midsommarafton. De andra dagarna har jag löp- och stryrketränat ”like there’s no tomorrow” både privat och på jobbet.

Sällskapet och vädret var det iallafall inget fel på

Så kvällen fick avslutas med en kebabrulle för att fylla på lite energi. Idag blir det kompressionsbyxor, vila och bra mat, så jag är på banan igen imorgon! 

För med tanke på hur mycket tok min kropp ställer upp på, och allt som oftast presterar bra, utan att alltid vara tränad för det, så ska jag nog vara tacksam och ge den lite andrum emellanåt 😉

Att förena nytta med nöje

Etiketter

, ,

Som personlig tränare är det ju faktiskt rätt viktigt för trovärdigheten (tycker jag personligen iallafall) att en inte bara har koll på läget i teorin, utan även i praktiken. På sistone har tidsbristen gjort att jag inte hunnit träna på det jag önskat, vilket har lett till att min tyngdlyftningsteknik har hamnat lite på efterkälken. Framförallt i ryck. Särskilt stark har jag aldrig varit i ryck, men jag har åtminstone haft skaplig teknik. Det fina i kråksången är att jag kan förena nytta med nöje och med gott samvete träna på arbetstid. För det är faktiskt så att min chef kräver det ;-)Så det roade jag mig med en stund  på förmiddagen.

Eftersom jag håller öppet i butiken samtidigt blir jag tvungen att träna på jobbet. Därför har jag ett helt rum avsett för träning och tester – snacka om lyx! Men…

Eftersom varje litet skrymsle (förutom massagerummet) av vår rätt stora lokal, är upptaget av cyklar under den här delen av säsongen, så var jag väldigt tacksam över att solen sken från klarblå himmel…

Så jag tog mitt pick och pack och tränade utomhus istället. Varmt och skönt!

Till kvällen blir det rastning av cykeln som står och känner sig lite övergiven efter VR.