Me, myself & coach

Etiketter

, , , , , , , , ,

Jag vet att det är rätt få som skulle kalla mig lat. Men jag vill nog ändå påstå att jag är ganska bekväm av mig. Sådär som folk är mest. För även om jag gillar att träna, eller t.o.m. ÄLSKAR att träna, så gillar jag även att ta det lugnt hemma på morgonen, sova lite extra, dricka kaffe i lugn och ro och ta en låååång varm dusch före jobbet. Detta gjorde att den här dagen inleddes med en hel del dealande mellan min lata sida, sunda förnuft och min coach (som förvisso också är jag själv).

Det började när klockan ringde 04.45 i morse. Jag var väldigt kissnödig och var ändå tvungen att gå upp. Men medan jag satt på toa började jag fundera på smartheten i att ställa klockan så tidigt för att hinna springa innan jag väcker barnen. Efter genomklappningen 2014 ställer jag sällan klockan i ottan för att hinna träna, utan resonerar som så att sömnen och att inte behöva stressa för att hinna träna är viktigast, och hinner jag inte träna under dagen/kvällen pga för mycket annat, så vilar jag istället. Men nu var det andra gången på en vecka som jag ställde klockan på 04.45 för att hinna springa.
Jag: ”Zzzz. Jag borde nog inte springa på morgonen. Var ju väldigt trött igår eftermiddag och ska ju ändå cykla när jag lämnat Saga. Bättre att gå och lägga sig igen och sova 45 min till.”
Mitt sunda förnuft: ”Fast just därför hoppade du ju över ett gympass igår och vilade. Du kom isäng tidigt och har sovit drygt 7,5 timme, så så illa är det faktiskt inte.”
Jag: ”Nja, det är nog ändå bäst att sova lite till…” (Går och lägger mig).
Coach: ”Hur känns kroppen? Känner du dig sliten?”
Jag: ”Den känns faktiskt väldigt bra, inte alls sliten. Men jag bör nog sova lite till ändå.”
Mitt sunda förnuft: ”Är du trött? Då kanske du behöver sova ändå.”
Jag: ”Nej, faktiskt inte nu när jag tänker efter…”
Coach: ”Då sticker du ut och tar en lugn runda. Strunta i vad det var tänkt att du skulle göra, kör bara lugn distans och skippa fartleken i mitten.”

Ja och så blev det. Stack ut i mörkret med pannlampa och reflexbeklädd som en julgran och njöt av mörkret och stillheten. Om jag skippade fartleken i mitten? Självklart inte – kroppen var ju pigg efter att inte tränat sedan simningen igår morse! Det blev ett superpass som jag absolut inte ångrade efteråt.

Ja man blir ju knappast bäst om man ligger kvar i sängen…

Men vi var alltså inte klara där… Efter det efterlängtade kaffet och frukosten cyklade jag med Saga till skolan: 30 min återhämtningscykling. När jag släppt av henne startade jag om klockan för att köra morgonens andra pass: 90 min distanscykling med fokus på lite (för mig) svårare terräng för att bli bättre på cykelhanteringen och balansen. Och inte vara så förbannat rädd så fort det inte är grus eller asfalt!

Blött och skitigt i skogen idag.

Jag började köra enligt planen när latmasken kom krypande igen:
Jag: ”Men det kanske blir för mycket träning ändå. Och inte har jag nåt vatten med mig. Jag kanske borde ta en kortare sväng och sen rulla hemåt?”
Coach: ”Nej, jag har koll på läget och du kommer inte dö av vätskebrist på 90 min lugn distanscykling i svalt väder. Du kan dricka när du kommer hem.”
Jag: ”Men om jag räknar in återhämtningscyklingen i distanspasset, då behöver jag bara cykla 60 minuter till?”
Coach: ”Nej, återhämtningscyklingen var med i planeringen. Nu är det 90 min som gäller.”
Mitt sunda förnuft: ”Men tänk om jag blir så där trött och övertränad som jag blev 2014? Det kanske är bättre att åka hem och sova lite till före jobbet?”
Coach: ”Du tränar mycket, men i stort sett inga hårda pass överhuvudtaget just nu. Det här går fint. Känner du dig sliten eller trött i benen?”
Jag: ”Nej det är rätt skönt att vara ute och fincykla i friska luften faktiskt.”
Mitt sunda förnuft: ”Men om det blir för stressigt efteråt då? Det var ju all stress som bröt ner förut. Inte själva träningen. Är det inte bättre att ta ett kortare pass och sen kunna ta en lång dusch och hinna dricka en extra kopp kaffe?”
Coach: ”Hur lång tid har du på dig innan du behöver vara på jobbet, om du cyklar 90 min? Hade du inte planerat för att hinna med det?”
Jag: ”Jo, visserligen… Har en dryg timme, nästan 1½ innan jag behöver vara på jobbet.”
Coach: ”Ok, så då hinner du i lugn och ro duscha och fylla på energi? Är det stressigt på jobbet så du inte hinner varva ner och ta det lugnt där? Kanske dricka kaffet när du kommer dit?”
Jag: ”Eeeeh jo, det har du nog rätt i. Jag hinner nog sitta rätt mycket still på jobbet idag. Och kaffe finns det gott om. Och på drygt 1 timme hinner jag nog duscha…”
Coach: ”Så inga problem med andra ord?”
Mitt sunda förnuft: ”Dessutom har du vilodag imorgon. Så från avslutat pass idag, tills det är dags att träna igen, har du ca 48 timmar på dig att återhämta dig. Du kan sova ut och ta det lugnt hela helgen, jag tror du kan cykla de där 90 minuterna idag.”

Såhär ser det ut när man är för nära hemma och får snurra en miljarrrrd varv i stan medan man försöker övertala sig själv om att det räcker och man kan åka hem…

Åstadsloppet 2019

Etiketter

, , ,

Nu har det slarvats med bloggandet igen… Mörkret och tröttheten som kommer som ett brev på posten (eller kanske mer som ett spam-mail i inkorgen), vilket gör att jag väljer att rensa hjärnan med att spela Candy Crush eller lyssna på ljudbok istället för att göra nåt vettigt (typ blogga) när jag får en stund över. Men en racereport från Åstadsloppet måste jag ju klämma ur mig känner jag.

Målet med dagen hade förändrats lite fram och tillbaka under veckan. Från allra första början var tanken att försöka springa på 1:45, dvs 2 minuter snabbare än Norasjön Runt och 13 min snabbare än Åstadsloppet 2018. Sedan Norasjön Runt för 4 veckor sedan har jag inte löptränat supermycket. De första två veckorna efter hade jag fortfarande viloperiod, för att sedan hinna ha två (av tre) veckors förberedelseperiod innan grundträningen startar (på måndag). Jag har med andra ord bara sprungit kort (6 km som mest) och i lugnt distanstempo (5:35-5:45/km). Men jag tänkte att de där 2 minuterna borde jag kunna putsa av bara för att Åstadsloppet är så mycket plattare än Norasjön Runt (haha, you wish). Om jag inte hade tappat alldeles för mycket vill säga. Plan A var alltså att springa i ett tempo som skulle räcka till 1:45 (4:59). Plan B var att gå ut i det tempot, känna hur det kändes och sen köra på känsla. Plan C var att köra på känsla från start och sikta på att bara förbättra förra årets tid på 1:58. När vi stod på startlinjen landade jag på Plan D: ”Kör med farthållaren för 1:50, då får du en bra inledning och ett jämnt lopp. Känns det skit borde du kunna plåga dig med när du har en rygg att följa. Känns det bra kan du öka halvvägs.”

Ok, sagt och gjort, starten gick och jag hängde på farthållaren. Det gick lite för fort eftersom det går nerför i början och han ville ha lite marginal tills vi skulle ta samma backe tillbaks i slutet. Kroppen kändes kanon! När gruppen efter 3 km saktade in för att ta vätska i depån valde jag att fortsätta i samma tempo. Jag hade Maurten-gel (både vanliga och med koffein) och 1,5 dl vatten med mig, så jag planerade inte att göra några stopp alls idag. Efter att jag släppt gruppen hamnade jag lite ensam och vinden tog tag. Bestämde mig för att öka lite för att komma ikapp de som jag hade inom synhåll, för att få lite vindskydd. Men när jag kom fram kändes tempot så bra att jag inte ville sakta in och lägga mig bakom. Så jag sprang om och var ensam igen. Fick syn på nästa grupp och upprepade samma procedur. Gång på gång. Inte särskilt effektivt och energisnålt, men men…

Eftersom jag har minne som en guldfisk så kan jag inte, som många andra gör, guida er igenom loppet särskilt detaljerat. Men jag kände hela tiden att jag hade läget under kontroll och njöt av känslan att allt kändes så bra och att det inte alls kändes så tungt och besvärligt som förra året. Vädret var helt perfekt, jag sprang i linne och korta shorts och varken frös eller svettades. Däremot var vinden riktigt tuff på sina håll. Vid ett tillfälle låg jag längst fram i en grupp, när en kille sprang om och la sig framför mig och vi tuffade på. Helt plötsligt var det bara han och jag kvar och vi låg och växeldrog under några kilometer. Tempot var egentligen lite för hårt (eller?), men kändes ändå bra, så jag bet ihop och körde på.

Tyvärr var min (Pers) klocka lite för positivt inställd idag vad det verkade som. Hade jag vetat det hade jag nog kunnat öka ytterligare lite. Enligt klockan sprang jag nästan 500 m extra, vilket gjorde att mitt km-tempo såg ut att vara högre än det var. Enligt klockan höll jag ett snittempo på 4:59/km, vilket borde göra sluttiden till 1:45:09 (-ish). Nu blev den 1:47:42 (netto) och 1:47:59 (brutto). Så några sekunder långsammare än Norasjön Runt alltså…

Sista hundra meterna spurtade jag mot Malin-Charlotta som kom ikapp mig och hetsade som sjutton 😉 Höll på att kräkas i bortre kurvan före mål, och släppte av något på tempot. Dåliga tävlingshorn där… Var precis lika trött i mål som förra året, men betydligt mycket mer nöjd med insatsen i år.

Förklaringen till varför jag nästan kräktes på slutet…
Hyfsat stabil kadens!

Något som känns riktigt bra är att jag mentalt har tagit mig över 5-minutersspärren. Det spelar inte så stor roll att klockan kanske var överdrivet positiv till mitt tempo, för oftast är det inte kroppen utan huvudet som hindrar mig. Som talar om att jag inte orkar springa så fort så länge. Förut var det 6:00/km som var ”den magiska säkerhetsgränsen”, sen har det blivit 5:30/km och senare även 5:00/km (om jag har en bra dag). Men nu vågade jag springa under 5-minuterstempo under flera km i sträck, trots att det var ett långt lopp. Mer sånt!

Inte så roliga bilder, men jag tog inte en enda bild själv och verkar inte ha fastnat på någon annans heller vad jag har sett. Så ni får hålla tillgodo med nördig Garmindata 😉

Nu jävlar!

Etiketter

, , , ,

Äntligen är det dags att börja träna ”på riktigt” igen. Nu är det slut på hopp-å-lek-perioden. Den här varit skön och kravlös. De första veckorna nu kommer också vara hyffsat sköna och kravlösa, det är nu jag ska mota in kroppen i träningsrutinerna igen.

Inledde träningsperioden igår med ett morgonpass på gymmet. Hittade en spellista som speglade mitt mood:

På kvällen var det dags för tröskelpass i bassängen. Var hyffsat laddad, värmde upp ordentligt och körde sen igång första 400-ingen. Jag hatar 400-ingar, det är bara jobbigt, även när de inte genomförs på max. Hade som vanligt problem med att räkna till 16, men safe:ade och körde ev 18 eller 20. Tänkte att jag ser ju på klockan sen, vad första 400:a gick på. Förutom att jag inte gjorde det. För då hade min klocka dött…

Tror det har gått max ett år sen senast detta hände. Då fick jag en ny klocka. Men nu hände det alltså igen. Lagom tills jag verkligen behövde den! Hur tränar man utan klocka liksom?! 😉

Nu på morgonen har jag varit hos Jerker på behandling. Första efter Ironman. Det fanns lite att jobba med… Så nu tyckte han ändå att jag skulle ta det lugnt med träning fram till helgen. Med andra ord: Det där ”Nu jävlar”, får vänta några dagar till. Well, det är långt till säsongen, så det är bäst att vara snäll mot kroppen!

Body & Fitness – dags att bli seriös

Etiketter

, , , , ,

Förra säsongen prioriterade jag bort styrketräningen. Jag fick helt enkelt inte in den på ett vettigt sätt i min träningsplanering. Egentligen älskar jag ju styrketräning, åtminstone när jag få använda mig av skivstång eller kettlebells. Och det har ju gått bra ändå. Inga skador eller förslitningar. Men bara för att det gått bra en säsong så är ju inte det någon garanti för att det fortsätter så. Dessutom så visar ju forskningen att de flesta konditionsidrottare tjänar på att styrketräna. Inte bara för att undvika skador, utan för att helt enkelt bli starkare och därmed också snabbare. Och då är det ju jäkligt dumt att låta bli. Så den här säsongen ska styrkan planeras in lika duktigt som all annan träning.

Nu har jag sån himla tur att Noras bäst utrustade gym har valt att inleda ett samarbete med mig! Så lyxigt att ha tillgång till allt jag behöver, både i form av fria vikter, maskiner och löpband. Löpband är inte superroligt, men under vintern underlättar det intervallpassen rätt ordentligt, speciellt under de riktigt kalla dagarna när luftrören inte är så sugna på ansträngande aktiviteter utomhus.

Nu jäklar kör vi!

Afternoon Tea – en god tradition

Etiketter

, , , ,

Vi har inte så många cykliga traditioner, men några har vi allt! Lokarundan med lunch på första maj är en. Ramsbergsrundan med kakbuffé på Café Lusthuset i september är en annan. Om nu två gånger gör en tradition?

Men det var iallafall den traditionen det var dags för idag. Tyvärr var inte vädret lika härligt somrigt som igår. Snarare väldigt klassiskt höstrusk… Men jag var supercykelsugen oavsett. Har bara cyklat en gång efter Ironman. Sen blev jag förkyld igen och de senaste 4 veckorna har jag bara cyklat mtb/damcykel med Saga till skolan. Så racern kändes väldigt vinglig och konstigt första biten. Men att cykla är ju som att… cykla. Så jag var snart på banan igen.

5 glada, om än lite frusna cyklister, gav oss på den rätt backiga (766 hm) 94 km långa turen runt Ramsberg. Med ett fikastopp på Plantmarknaden i Lindesberg. Under helgerna i september anordnar de Afternoon Tea med kakbuffé. Förra året kostade buffén 169 kr. I år hade de höjt den till 189 kr. Kan ha berott på att de gick back på ett gäng hungriga cyklister förra året…

Hade oförtjänt bra ben fram till fikat och första milen efter fikat. Sen sa benen tack å gonatt. Tur att det bara var ca 15 km kvar hem och jag kunde parkera mig på ryggen resten av dagen när jag kom hem. Skön söndag helt enkelt!

En vecka kvar av hopp å lek. Men redan imorgon smyger jag igång med lite tester. Tänkte se till att klara av ett tröskeltest på cykeln och ett på löpning under veckan, så jag är good to go veckan efter när det är dags för lite uppstramning igen. Ser fram emot det. Jag gillar inte lösa boliner när det gäller träningen, jag blir mest lat och omotiverad då. För att inte tala om allt skräp jag äter… Ok, tveksamt om det är så stor skillnad just på det. Men resultatet blir lite annorlunda när jag inte tränar 😉

Norasjön Runt 2019

Etiketter

, , , ,

Igår sprang jag Norasjön Runt för andra gången. 21,1 km med 208 höjdmeter. Det är även DM. Förra året var det min första halvmara och jag hade ingen aning om hur fort jag kunde hoppas på att springa. Pacingen blev därefter (för fort i starten och sedan dalande tempo). Sluttiden blev 1:52 och jag var såklart jättenöjd, eftersom jag bara löptränat kontinuerligt i ca 3-4 månader.

I år ville jag ju däremot slå den tiden och det fanns saker som talade både för och emot.
För:
* Jag har löptränat kontinuerligt ytterligare ett år och med ytterligare bättre fokus.
* Jag har sprungit några rena halvmaror, ett maraton och gjort både halv- och helmara som en del av triathlon.
* Kroppen är hel och återhämtad efter IM Kalmar
Emot:
* Jag har inte tränat strukturerat sedan IM Kalmar (4 veckor).
* 2 veckors helvila efter IM pga förkylning.
* Jag har sprungit 3 ggr de senaste 4 veckorna, 2×5 km med lite fart och 1×12 km luuuuugn mysjogg.
* Eftersom loppet ligger under övergångsperioden så ska jag ju inte vara i form för att prestera, utan det är bara att ”gilla läget” och göra vad jag kan med det jag har.

Häromdagen hittade jag en ny funktion i Garmin som heter Pacepro och som ska hjälpa till att beräkna vilket tempo som behöver hållas för att klara en viss tid på tävling, baserat på höjdprofilen, banlängd, hur hårt man vill köra i uppförsbackarna och om man vill ha en positiv eller negativ split. Jag har laborerat lite med siffrorna även innan för att se vilket snittempo totalt jag behöver hålla för att klara att slå förra årets tid. Sen tänkte jag att jag skulle snygga till siffrorna lite och sikta på 1:50. När jag sedan har knappat in i löparkalkylatorn på jogg.se och laborerat lite fram och tillbaka så landade jag i att sätta ett tufft mål på 1:48:00 för att testa vad kroppen klarade och ändå ha marginal till att springa under 1:52 om det skulle gå åt skogen.

Så jag skapade ett pass i klockan, med varje km specad i ett visst tempo, för att få hjälp med pacingen hela vägen. Att inte springa för fort i början, och också att bli medveten om om jag började sacka på slutet. Dock hade jag lovat mig själv att om tempot kändes alldeles för tufft, så skulle jag få backa av lite. Men alltså inte tappa tempo bara för att kroppen började bli lite seg. Jag skulle iallafall ge mig själv en ärlig chans att klara även 1:48.

För att få lite avstämning på totaltiden hade jag skrivit ner de tider jag behövde klara 5, 10, 15 och 20 km, på armen.

Starten gick 14.00, solen sken men det blåste rätt ordentligt. Benen kändes fruktansvärt tunga. Sådär som de känns när en har vilat länge och kroppen mest är svullen, seg och ovillig att kämpa. ”Pip pip, det går för sakta…” Ja, inte helt oväntat i början när det är lite trångt. Första km var tung. En bit in i km två börjar dagens första (och längsta? backe). Jag struntade i klockan, och tuffade på i ett görbart tempo istället för att gå för hårt som förra året. Väl uppe på toppen efter ca 3 km firade jag med en gel. Sen är det en bra bit som rullar på lite lagom utför så kroppen hinner vila upp sig lite innan det börjar gå uppför igen. Hamnade i en skön klunga och vi verkade pacea oss rätt bra, för de flesta hade mål runt 1:47-1:50. Sprang och pratade lite om ditten och datten. Konstaterade att det skulle bli ordentligt motvind så småningom. Några hade sprungit förut, för andra var det första gången. Kilometrarna rullade på och jag konstaterade att det kändes betydligt stabilare än förra året.

Jag låg med i tidsschemat efter 5 km och 10 km. Kroppen kändes bra och de partier jag tyckte var mentalt tuffa förra året kom och passerade utan problem. Skönt! Att mamma och tjejerna helt plötsligt stod och hejjade vid vätskestationen strax före 11 km gav ytterligare energi ❤

Världens bästa hejjarklack ❤ Foto: Mamma

Förra året låg jag ensam på flera av de lite tråkigare partierna, i år hade jag en klunga och det gjorde stor skillnad. Fokuserade på att inte tappa farten och bita mig fast i ryggarna även när tempot gick upp. Att dessutom kunna hjälpa varandra när motvinden var som värst, var riktigt skönt!

15 km satte jag på sekunden jämfört med planen på armen. ”Ok, håll i det här nu så borde du komma under 1:52”. Vid vätskestationen efter dryga 16 km kom första dippen. Nu gick det lite tungt. Inte långt kvar nu. Men ändå två ordentliga uppförsbackar. Tappade min klunga, tog en gel (nr 5 i ordningen) och försökte mala på. Tempot lite för lågt, men ändå stadigt runt 5:15-5:20 trots uppför.

Gött att liksom bara få ”åka med”. Foto: Mamma.

Förra året var jag riktigt stum i benen när jag passerade Borns skola. I år var jag trött, men inte alls på samma sätt. I nedförsbacken efter skolan kunde jag öka tempot igen och få med mig lite fart. Förra året gick det långsamt nedför, benen ville inte alls släppa på. Det gav lite extra boost att jag iallafall kände mig lite starkare och uthålligare än förra året.

Uppför igen. Såg ”min” klunga en bit upp i backen, men vågade inte gå för hårt uppför. Tog sikte på sista vätskedepån och försökte räkna ut hur långt det var kvar vid 18 km. Och vilket tempo jag skulle behöva hålla för att inte bomma målet. Jag är inte supersnabb i huvudräkning annars, men här var det uppenbarligen andra delar än hjärnan som krävde de sista kolhydraterna 😉 Jag nöjde mig med att veta att det var lite drygt 3 km kvar och att det bästa jag kunde göra var att försöka springa så fort jag kunde.

Foto: Monika Forslund
Foto: Monika Forslund

Äntligen uppe! Där stod Monika och Daniel som flaggvakter och hejjade – mer energi! Lyckades plåga upp kroppen i 4:55-tempo sista kilometrarna. Passerade 20 km, tittade på klockan och konstaterade att jag låg 24 sekunder efter tidsschemat på 1:48:00 – helt ok! Passerade Marit som var flaggvakt – ännu mer energi ❤ Fick syn på Johan och ökade lite till för att ta mig om. Ner till kurvan vid Tullis, där stod Sanna och gav mig energi att fortsätta ytterligare en bit. Nu var det gåshud på riktigt – både av att kroppen började bli duktigt tom och av glädje för här insåg jag att jag nog skulle fixa även 1:50. Lite dryg raksträcka upp mot stan, men där visste jag att Hanna stod, så jag fokuserade på henne.

Foto: Hanna

Och hon gav mig orken att passera banken, ner mot hörnet och sen bara upploppet kvar. Inte mycket till spurt, men jag fick upp tempot till 4:30 de sista hundra meterna. Mamma och tjejerna stod och hejjade på målrakan ❤

Nu är det nära på riktigt!
Långa benet före!

I mål på 1:48:37 och såååå nöjd!! Det räckte dessutom till en 1:a plats på veteran-DM i K35-klassen och en 10:e-plats bland samtliga damer.

Jodå, jag var faktiskt inte helt ensam i K35 😉 Foto: Hanna
En guldpeng och ett presentkort!

Stort tack till alla som hejjade efter vägen – det betyder så himla mycket när man springer!! ❤

Om 4 veckor är det dags för en halvmara igen. Revansch på det enda loppet under senaste året som jag verkligen totalmisslyckats på – Åstadsloppet…

Coach eller inte?

Etiketter

, , , , ,

Hur är det egentligen, behöver man en coach eller kan man coacha sig själv? Jag skulle säga att de flesta som tar sin träning lite mer seriöst och har lite högre mål, troligtvis skulle prestera bättre med en coach vid sin sida.

Den här säsongen har jag haft coach Fredrik som hjälpt mig med min träningsplanering och agerat bollplank när det har funnits behov. Det har varit så himla skönt! Detta av framförallt två anledningar:

  1. Jag hade varken tid eller lust att planera min egen träning i år. Jag coachar andra konditions- och styrkeidrottare och är under perioder ganska trött på att se en träningsplanering, än mindre sugen på att skapa en till mig själv. Och att analysera träningspass… don’t get me started! Då är det väldigt bekvämt att vecka för vecka se vilka pass som ska göras, låta coachen bestämma vad som är viktigt just nu, och sen bara planera in vilka dagar respektive pass ska göras för att passa in i mitt eget liv.
  2. Det är svårt att coacha sig själv. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap du har, det är väldigt svårt att säga åt sig själv att det är dags att vila eller ta i lite mer. De flesta med höga mål brukar man som coach generellt få bromsa. Många är rädda att vilan ska göra dem svaga och långsamma, när det i de flesta fall är precis tvärtom. Det är alltid lätt att säga åt andra vad de ska göra, men hur ofta lyssnar du på dig själv?  Efter 2014 när min kropp (eller framförallt mitt huvud) sa ifrån och det tog flera år att hitta träningsglädjen igen, har jag blivit så mycket klokare vad det gäller att lyssna på kroppen och framförallt se helheten i livet som en ständig stress- och återhämtningsbalans och inte bara stirra mig blind på träningsbelastningen. Men ibland kan jag känna att jag kanske blivit för försiktig och känner efter lite för mycket eftersom jag för allt i världen inte vill hamna där igen. Den här säsongen har jag kommit ett bra kliv i rätt riktning mot att hitta balansen och veta ungefär hur mycket stress/belastning i övriga livet (dvs allt icke träningsrelaterat) som jag kan hantera och fortfarande fixa alla planerade träningspass under veckan.

fb_img_15657691267943650874307693616604.jpg

Såhär tänker jag

Grunden till all återhämtning är sömnen. Det var där mycket gick snett 2014. Mitt mål är numera att alltid sova minst 8 timmar per natt. Problemet är oftast att komma i säng och inte fastna på sociala medier eller att slötitta på tv. Vissa dagar är det helt omöjligt att få ihop det pga arbete eller andra aktiviteter, då är jag nöjd med att komma så nära 8 timmar som möjligt. Sett över en vecka så är målet att få ihop ett snitt på 7,5-8 timmar/natt. Jag kan absolut fungera fint med färre timmar än så, men jag märker inte när jag helt plötsligt inte gör det längre. Inte förrän det är för sent. Så om jag nu börjar slarva med sömnen, eller den påverkas av saker jag själv inte kan styra över, då drar jag ner på träningsbelastningen. Ibland måste jag ställa klockan tidigare för att hinna träna på morgonen före jobbet. Då är jag extra noga med att komma i säng 8 timmar innan klockan ringer. Är det morgonträning varje dag under veckan och jag märker att sömnen sladdar ner mot 7 h/natt, då försöker jag i första hand flytta träningen till senare, eller så hoppar jag helt enkelt över ett pass och ser till att sova på morgonen. Det viktiga här är att vara trygg i att det är rätt val och inte ha dåligt samvete, eller vakna tidigt ändå och ligga och tänka att ”jag borde nog ändå…”. Nej. Sov!

.facebook_-1271519060

 

Ska jag bara träna ett pass om dagen så försöker jag göra det på morgonen. Jag börjar sällan jobba före kl 9 och ofta inte före 10.30, så det brukar fungera bra att ändå hinna få tillräckligt med sömn. Som egenföretagare (och även tidigare när jag var student), så har man sällan riktigt jobbat färdigt. Det finns alltid liiiite mer att göra. Om jag under perioder med extra hög arbetsbelastning då inte har tränat på morgonen, så ökar risken att jag känner mig stressad över att egentligen inte ha tid att träna på kvällen, men vara tvungen att göra det ändå för att överhuvudtaget få in träningen. Varannan vecka när tjejerna är hemma så är det ännu svårare, för då får man dessutom addera det dåliga samvetet till stressen. Det har hänt att jag påbörjat tuffa pass (gärna på trainern) direkt efter jobbet, bara för att efter första intervallen bli tvungen att avbryta eftersom jag känner mig som en urvriden disktrasa. Benen kan kännas finfina, men huvudet har ingen som helst lust att pressa på utanför komfortzon. Då gäller det att våga avbryta, se till att äta, sova och krama på familjen och sen lära sig av sitt misstag och försöka att inte upprepa det. Återigen: inget dåligt samvete för missat träningspass. Ja visst, händer det igen och igen och igen så kommer formen bli lidande, men det är här ”lära av sina misstag” kommer in. Curla dig själv, ge dig själv de bästa förutsättningarna för att klara dina träningspass utan att det slutar med en utsliten kropp (eller knopp som det var i mitt fall). För om jag missar alltför många träningspass så slänger familjen ändå tillslut ut mig pga odrägligt beteende och klättrande på väggarna. Fast utan ork i kroppen. Resultat: en gråtande hög på sängen.

upset

 

Jaha, så vart vill jag komma med det här långa dravlet då? Jo, jag har bestämt mig för att ge mig på att coacha mig själv nästa säsong. Jag har framför allt den teoretiska kunskapen, den här säsongen har jag även skaffat mig ännu mer praktisk kunskap vad gäller triathlon och hur bra min egen kropp fungerar när jag får träna hårt. När det faktiskt funkar och jag ger mig själv tiden till planering, så är det ju faktiskt jag som känner mig själv bäst. Och som vet hur min vardag och mitt liv ser ut vad gäller familj, jobb och prioriteringar. Sen är det absolut bra att ha ett bollplank när man är som djupast inne i träningen och blir lite blind för om det är dags att bromsa eller gasa, så det kommer jag se till att ha.

planering

När jag nu inte kunnat träna pga förkylning efter Kalmar, så har jag istället lagt träningstiden på att planera och styra upp nästa säsong. Planen är långt ifrån klar, men det går framåt och jag känner att jag gör något konstruktivt för min träning, istället för att bara gnälla över att jag är sjuk och inte kan träna. Jag riktigt längtar till 1 oktober när grundträningsperioden börjar. Jag längtar till gymmet för att köra tunga knäböj. Jag längtar upp på trainern, att köra Zwift under långa svettiga tempointervaller. Börja på noll, ett tomt blad med stora förhoppningar om en riktigt bra säsong 2020. Knäppt, jag vet 😉

Vi får se om några månader om jag fortfarande uppskattar att vara min egen coach, eller om jag får återgå till att ta hjälp med planeringen. Det är ju lätt att vara pepp nu när det är hyffsat lugnt på jobbet och jag lägger ca 4 timmar i veckan på träning, men det kan ju bli värre framåt våren igen. Well, det återstår att se…

cycling-coach-change

Hopp-å-lek

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

I engelsk träningslitteratur brukar man skilja på excercise och training. I Sverige blir det kanske motion/fysisk aktivitet som motsvarar excercise. Men de flesta (?) svenskar använder ju ordet träning för all typ av rörelse med träningskläder på, medan litteraturens training innebär seriös målinriktad träning som följer en periodiserad plan.

Just nu håller jag på med min egen årsplan för nästa säsong. Tanken är att jag ska börja träna fokuserat igen 1/10. Det är ju sjukt långt tills dess!! Nu är det ju inte så att jag inte kommer göra nåt fram tills dess, men jag kommer inte ha någon plan med det hela. Istället för att kalla det motionera (eftersom jag per definition inte ska träna) vill jag hellre kalla det för ”hopp-å-lek”, för det är vad det ska vara. Motionera låter så trist… Så fram till 1/10 är jag öppen för all typ av träningsdejtande, säg vad du vill ha sällskap på för träning så hänger jag på (med vissa begränsningar, typ rullskidor, downhill eller annat med hög skaderisk) 😉 Dags att ta ikapp lite missad tid med kompisar helt enkelt. Shoot!

Igår var första hopp-å-lek-passet efter Kalmar. Lugn cykling med efterföljande promenad vid Katrinelunds Gästgiveri & Sjökrog. Njöt av vädret, omgivningarna och sällskapet. På kvällen åt vi 3-rätters på Sjökrogen och tillbringade natten på Gästgiveriet. Per fick nämligen presentkort på ett ”Sjökrogspaket” när han fyllde 50 i februari, så det var hög tid att utnyttja det nu. Så nu är vi mätta, utvilade och lugna i själen 😍

Som vanligt när vi cyklar på nya ställen blir det en del grusväg 🤣

Old school cykelenergi

En typiskt bra cykelfika, som dessutom fick agera lunch. Nomnomnom!

Hjälmaren visade sig från sin bästa sida

Mannen i mitt liv, han jag inte kan vara utan ❤

Vaknade tyvärr med ont i bröstet. Alltså förkylningsont. Har ju haft ont i halsen några dagar, men det försvann häromdagen. Rethostan jag har dragits med efter Kalmar var dock inte borta, så därför såg jag till att hålla riktigt låg puls på cyklingen igår, men det hjälpte alltså inte. Så jag får hoppa-å-leka på lugnare sett några dagar tills jag blir helt kry.

Post-race-blues?

Etiketter

, , , , ,

Det är inte helt ovanligt att man drabbas av en känsla av nedstämdhet och tomhet efter att man genomfört ett stort mål/”viktigt” lopp. För min del har det mesta av mitt fokus och min träning under drygt ett år endast varit riktat mot att genomföra Ironman Kalmar och göra mig själv rättvisa under loppet.

Så hur känns det nu såhär en vecka efteråt? Inget särskilt faktiskt. Det var kul och när jag tänker tillbaka så finns det ett sånt där löjligt romantiskt rosaskimmer runt minnet av IM Kalmar. Och kollar man på filmen här så är jag med precis i början, filmat från växlingsområdet strax efter 05 på morgonen och jag förmedlar verkligen känslorna jag kände: lugn, glädje och förväntan.

Men även om det har varit en stor del av mitt liv det senaste året, så är det helt ok att det är över. Just nu passar jag på att hinna träffa lite vänner som jag inte hunnit träffa så mycket, slappa och kolla på tv och bara göra ingenting. Det är rätt soft även om jag skulle bli tokig om jag alltid hade det så…

Igår var jag och Per på bio, det händer inte heller så ofta! Once upon a time in Hollywood. Den var… eh… Tarantino-typisk 🤣 Riktigt bra, men också riktigt konstig. I ca 2:10 hände typ ingenting, men den blev ändå aldrig tråkig. Sen hände allt sista halvtimmen och sen var det slut. Som sagt: udda.

Har inte kunnat träna alls senaste veckan. Fick ont i halsen, så jag har hållt mig lugn och låtit kroppen återhämta sig lite extra. Hade det inte varit slut på säsongen hade jag börjat mjuka igång för några dagar sen när halsontet försvann, men nu har jag kostat på mig några extra dagars helvila. Men imorgon ser jag fram emot en cykeltur!

Härnäst står Norasjön Runt på tur om 3 veckor. En halvmara när jag hoppas kunna putsa några minuter på fjolårets tid.

Längtar redan och smider planer inför nästa års triathlonsäsong – då jäklar ska det bli åka av! 👊

Ironman Kalmar 2019

Etiketter

, , , , ,

I juni 2018 bestämde jag mig för att:

  1. Lära mig crawla
  2. Testa triathlon
  3. Göra en Ironman 2021 (när jag fyller 40)

Jag tyckte jag var mogen som satte en 3,5 års-plan eftersom jag normalt inte är så långsiktig av mig…

Sagt och gjort, jag började försöka lära mig crawla i juni, med hjälp av Lotta. Körde Utmaningen (supersprint) hemma i Nora i början av juli och kom 3:a. Fick mersmak och körde sprinten på Sala Silverman i augusti samma år. Återgick till mitt inte fullt så långsiktiga planerande och hängde på låset när anmälan till Ironman Kalmar 2019 öppnade. Varför vänta liksom, livet kan ju komma emellan och göra att jag av någon anledning inte kan köra 2021.

Och nu var det äntligen dags! Träningen har under hela året gått mer eller mindre enligt plan, inga skador och inte många sjukdagar alls. Så nu skulle det avgöras. När jag anmälde mig satte jag ett överdrivet högt mål på 10:30. Ett mål som jag byggde kring att jag skulle orka hålla ca 36 km/h i snitt på cyklingen (en perfekt och vindstilla dag). Det målet hade jag reviderat för länge sedan, men jag hade fortfarande ett drömmål på 11 timmar. Fortfarande ett högt mål, men orkade jag bara hålla ihop (och överprestera lite) på löpningen, så kanske det skulle gå. Ju mer jag hamnade i Ironman-bubblan och hörde allt prat om att njuta av dagen, ”race with a smile” och att man som Ironman-oskuld inte skulle sätta tidsmål eftersom så mycket kan hända och man vet inte hur kroppen reagerar mm mm, så bestämde jag mig för att släppa lite på tidsmålet och fokusera på att ta in dagen och omgivningarna och njuta av publikstödet. Med det inte sagt att jag inte skulle ta i och ge allt, men inte hänga upp det kring en speciell tid. Däremot visste jag att om det skulle ta mer än 12 timmar (utan att något speciellt hände) så skulle jag få svårt att vara nöjd.

20190817_0449195062316338710609394.jpg

04.00 ringde klockan, men då var jag redan vaken sedan några minuter tillbaks. Hade sovit hyffsat och ganska många timmar, så jag kände mig mest förväntansfull. Drack en kopp kaffe och lite yoghurt. Hade tankat energi i flera dagar för att inte behöva trycka i mig alltför stor frukost som sen skulle skvalpa runt i magen hela dagen. Var på toa, tog den obligatoriska Immodium-tabletten, hoppade i tridräkten, kollade igenom packningen en sista gång och rullade sedan iväg till stan på min skeva hyrcykel. Fortfarande ingen direkt nervositet, utan jag såg bara fram emot att komma iväg.

 

 

20190817_0502543954519369832730301.jpg

Växlingsområdet öppnade 05.00 och det var skönt att vara ute i god tid. Jag kontrollerade att det fortfarande var luft i däcken, startade cykeldatorn och kalibrerade effektpedalerna, stoppade all energi där den skulle vara. Hade bestämt mig för att köra det säkra före det osäkra och enbart använda Maurten hela dagen: DM320 + Gel100 + vatten på cykeln och Gel100 och vatten under löpningen. En riktigt festdag med andra ord…

 

 

 

Kollade också att allt stod rätt till i växlingspåsarna. Rätt sak på rätt plats. Jag är inte så vidskeplig av mig, men jag hade ändå några maskotar med mig under dagen:

1. Ett armband som Saga har gjort till mig (Swim ❤ Bike < 3 Run ❤ ) som fick sitta på under hela loppet.

2. Mitt penntroll med rosa hår fick ligga i street wear-påsen och var således med mig fram till start.

3. Under Ironman-simmössan hade jag en Simma med flyt-mössa

4. I T1-påsen hade jag en handvävd handduk av en cyklist, som vi fått av Lena Karlsson och som hon själv designat. Lenas namn har förövrigt nämnts så många gånger under den här veckan och jag blir alldeles tårögd varje gång ❤ Så utöver att lova att ”race with a smile”, så fick hon även vara med mig i växlingen till cykeln.

När jag irrade omkring och funderade om jag glömt nåt eller om allt var som det skulle, så träffade jag Ewa och Håkan, mina enda klubbkamrater den här helgen och vi tog sällskap bort till simstarten. Toabesök igen, på med våtdräkt, simmössor och glasögon och sen ställa sig i rätt startled utifrån beräknad simtid. Jag och Ewa skulle båda ställa oss i 1:20-fållan. Det var skönt att ha någon att småprata med, för att hålla nerverna (som nu faktiskt fladdrade lite i magen) i schack. Vi fick lyssna till nationalsången och ”just i dag är jag stark” innan starten gick 07.00. Då hade jag blivit kissnödig igen, men trots att jag såg att många runtomkring mig kissade där de stod (och låtsades som att det regnade – bokstavligt talat), så kunde jag inte slappna av tillräckligt mycket. Folkmassan började röra sig framåt och några minuter senare var det vår tur att kliva i vattnet.

Simning 3860 m, 1:19:49 (2:04/100 m)

Simningen var egentligen det enda jag var lite stressad över. Inte själva simningen, utan att det var nästan 3000 andra i vattnet samtidigt som mig och alla ville ha kortaste vägen runt banan. Hade nya glasögon och sköljde dem därför inte med vatten innan. Redan innan jag kommit i vattnet hade de börjat imma igen upptill… Tänkte att det går nog bra ändå. Det gjorde det inte. När vi kom ut första biten och det öppnades upp kändes det som att jag var ensam i vattnet. Jag såg inga badmössor framför mig och inga bojar. Ingenting. Fortsatte en bit till och tänkte att imman släpper nog. Nej. Blir sandwichad av två andra och känner mig allmänt instängd eftersom jag inte vet riktigt var jag ska simma någonstans. Tar ett par bröstsimtag, får upp huvudet och upptäcker att imman bara är högst upp på glasögonen, under är det kristallklar sikt. Tänker att jag får väl lyfta huvudet lite extra när jag siktar. Men efter nån minut till inser jag att jag gör mig själv en otjänst om jag inte pausar och ser till att skölja ur glasögonen. Och vilken skillnad! Efter det var simningen i stort sett som en dröm. Målet med simningen var att inte stressa upp mig, utan göra mitt race, fokusera på tekniken och låta det ta den tid det tar. Simma hellre längre än att ge mig in i närstrider. Med tanke på att Garmin säger att jag simmade 3889 m, så verkar jag ändå ha navigerat bra. Till skillnad från många andra som kom från diverse håll och verkade varit ute på egna äventyr… Och jag kunde verkligen njuta av simningen. Vattnet var lugnt, solen sken, det var nästan bara trångt vid rundningsbojarna och jag blev aldrig trött utan bara vevade på i mitt tempo. Kom upp till växling efter 1:19:49.

T1, 4:17

Inte heller under simningen lyckades jag slappna av tillräckligt mycket för att kunna ”släppa på trycket”, men i samma stund som jag klev upp ur vattnet var det som att all vätska bara pressades ut ur kroppen. Jag kunde ju inte gärna kliva ur våtdräkten samtidigt som jag kissade, så det vara bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Därefter klev jag ur våtdräkten, på med race belt (med nummerlapp), på med hjälm och skor. I med våtdräkt, simmössor och glasögon i påsen och tillbaks med påsen på kroken. Gåsprang bort till cykeln, en ganska lång sträcka och mina klossar är sjukt hala, så jag tog det säkra före det osäkra och tog det lugnt. Och så upp på cykeln.

Cykling 180,2 km, 5:28:05 (32,95 km/h)

När jag sticker iväg på cykeln ser jag Per och hör mamma skrika. Mamma och pappa skulle inte komma ner, men hade sen ändrat sig och bestämt sig för att överraska ❤
Var hög på livet efter den härliga simningen och inte blev det sämre under cyklingen! Vilken skön dag. Solen sken mestadels. Det blåste en hel del, men det störde mig inte nämnvärt. Valet att köra med dischjul bak och 73 mm profil fram var inget jag ångrade. Fokus under cyklingen var att landa på ca 150 W i snitt under de 18,2 milen. Det tråkiga var att det var så himla mycket cyklister överallt (ok, kanske inte så oväntat, men att det skulle vara så trångt hade jag inte räknat med). Det var inte långa stunder under de nästan 5,5 timmarna som jag kände att jag kunde fokusera på mitt eget. Hela tiden anpassa farten efter framförvarande. Köra om. Bli omkörd. Ovana cyklister som parkerar i kurvorna. Folk som kör om andra som kör om och på så vis blockerar vägen. Men. Jag skulle ju bara njuta och inte stressa upp mig över småsaker. Och som Ewas syster sa före start: bli inte stressad om du inte kan hålla den tänka effekten på cykeln, då har du istället fräschare ben till löpningen. Och det fick bli mitt mantra. Jag hade heller ingen hastighet framme på cykeldatorn eftersom jag visste att det skulle blåsa på ordentligt och att hastigheten i sig skulle vara irrelevant där och då. Så fokus på effekt och att inte gå för hårt i motvinden, men heller inte vila i medvinden. Det märktes att många hade det tufft när det blåste mot/sida, men mina ben kändes kanon. Efter 12 mil på Öland var vi tillbaka i Kalmar och tog ett varv i rondellen där det stod hur mycket folk som helst och hejjade. Snacka om energiboost! Mer energiboost fick jag när vi gick ut på de sista 6 milen. Många hade det tufft där. Det var skönt att vi hade provcyklat den vändan så att jag hade koll på vad som väntade. Milen rullade på snabbt och inte en enda gång under hela cyklingen hade jag någon dipp, snarare hade jag kunnat cykla lite till. Energiplanen följdes till punkt och pricka. 500 ml DM320/h, 1 gel/h, ta en flaska vatten vid langning efter ca 2 h. Pigga ben och piggt huvud! Snitteffekten landade på 139 W (ca 2,5 W/kg) och NP på 145 W. Jag vet att jag kan betydligt mer på cykeln, men i år har fokus legat på att bli en ok simmare. Hade det inte varit så trångt på cykelbanan hade jag kunnat trycka på lite bättre (framförallt i medvinden), men det hade å andra sidan säkert straffat sig på löpningen.

T2, 3:25

Av cykeln och in i T2. Hängde upp cykeln och tog cykelskorna i handen för att slippa springa med dem på mig tillbaks till påsarna. Tog av mig hjälmen, tog den röda påsen, stoppade på mig 5 gel, stoppade hjälmen i påsen, torkade fötterna, på med strumpor och löparskor och sen iväg igen.

Löpning 42,2 km, 4:15:36 (6:04/km)

Jag kände direkt att jag inte hade tagit ut mig fullt på cykeln. Det kändes inte ens i benen när jag började springa att jag hade cyklat 18 mil! Skön känsla, nu var det bara löpningen kvar. Nu behövde jag inte bry mig om någon annan, eller oroa mig för att domaren skulle komma och döma tidsstraff när det var trångt med cyklister. Det var bara jag och mitt huvud. Som vanligt gick det för fort. Men ändå kontrollerat fort. Kollade till pulsen och klockan sa pulszon 2. Ok, då kör vi på så länge det håller. Första varvet kändes långt, rent mentalt. Jag hade gjort upp med mig själv att jag skulle få gå genom alla vätskekontroller, men aldrig däremellan (om det inte gjorde ont någonstans). Vätskekontrollerna kom med ca 2-2,5 km mellanrum och så långt orkar jag ju springa. Det flöt på bra, jag gick bara så länge jag behövde för att få i mig vattnet, sen sprang jag igen. Pratade och hejjade lite på folk jag kände. High-fiveade typ varenda unge som stod med utsträckt hand. Verkligen njöt av att alla hejjade. Och när jag såg och hörde familjen hejja var det helt otroligt ❤ ! Höll koll på varje km-tid på klockan. Det är så lätt när man börjar bli mentalt trött att farten går ner utan att man märker det. Eller så är det ofta för mig iallafall. Det känns bra, det känns som att jag håller samma fart, och ändå säger klockan något helt annat. Fram till km 19 låg tempot mellan 5:07-5:55. Jag försökte hålla lite koll hur fort jag behövde springa för att klara 11 timmar. Men jag hade inte stenkoll på min totaltid, så jag misstänkte att jag behövde springa maran på 4 timmar för att klara det och det kände jag att det skulle inte gå idag. Dessutom är hjärnan inte så bra på att hantera tempoberäkningar efter 9-10 timmars fysisk aktivitet, så jag la ner försöken att tänka. Jag tänkte dock försöka minimera tiden över 11 timmar. Så jag sprang. Jag höll ihop tempot hyfsat första 23 km och när jag kom in i stan efter andra varvet skrek Per att om jag höll ihop det så skulle jag klara 11 timmar. Jag skrek tillbaks att det skulle inte gå. Nej jag vet – negativa tankar är inte bra i det läget, men jag såg ju att tempot redan hade börjat gå ner, så det fanns inte en chans att jag skulle kunna vända det och öka igen. Så det var mer realistiskt än negativt. Men det var rätt tungt då. Men ändå, första mentala dippen efter mer än 9 timmar är ändå rätt bra jobbat!

Första två varven när jag sprang förbi Special Needs, där jag hade min gel, så såg jag inte att det var där det var SN. Vilket innebar att jag bara hade de 5 gelen jag hade med mig från start. De var slut nu. Inte för att jag var sugen på gel, men jag vet också att det är enda chansen att hålla humöret uppe när det är tufft. Kände dock att det var för långt kvar av loppet för att chansa på gel eller annat från depåerna. Så jag körde på med vatten. Tredje varvet lyckades jag dock hitta rätt och kunde tanka på med lite mer energi igen. Efter dryga 31 km hade klockan slut på batteri och sen fick jag springa ”i blindo”. Fram tills dess hade jag ett snittempo på 5:54 min/km. Jag vet inte hur många gånger jag tittade till på den svarta skärmen, det blir som ticks för att jag ska ha nåt att fokusera på. Sen vande jag mig av med det och på sätt och vis var det lite skönt. Jag sprang ju ändå framåt hela tiden. De gånger under sista varvet som jag började fundera på om jag inte skulle promenera istället, så såg jag till att hitta en rygg som sprang SAKTA och lägga mig där bakom bara för att kunna fortsätta springa. Ganska snabbt tröttnade jag och sprang om och sen gick det bra några kilometer igen. Sen var det bara att upprepa proceduren vid nästa dipp. Dock blev promenaderna längre och längre genom depåerna. Där jag under första halvan av loppet bara gick tills jag fått i mig vätskan, så gick jag nu tills jag passerat sista papperskorgen istället. Men jag rörde mig framåt hela tiden.

Någonstans under löpningen fick jag ont på ovansidan av vänsterfoten. Som att någon högg en kniv uppifrån varje gång jag satte ner den. Var lite rädd att jag höll på att dra på mig en stressfraktur i foten, men å andra sidan, vila får jag göra när jag kommer i mål. Dessutom gjorde det ändå ont av att gå, så då var det ju bättre att springa och bli klar snabbare. Jag blev inte på något sätt fartmässigt hindrad av att det gjorde ont, det blev bara som en extra mental svårighet att övertala mig själv om att det gick fint att springa ändå. Och lite ont får man väl räkna med under en Ironman? Jag hade ju varken ont i magen, huvudet eller knäna! Lite friktionsskador på fötterna bara, men det är oftast värst i duschen efteråt…

Sista km var långa som vanligt. Lyxade med cola i de två sista depåerna. Jag hade (som vanligt med mitt guldfiskminne) inte koll på banan, trots 3 varv… Så jag höll koll på km-skyltarna och visste att jag skulle in i stan en sista gång och där var ju stödet enormt! Men jag var osäker på om jag var tvungen att springa till vändpunkten inne i stan, eller om den var efter att man hade passerat målet. Ja jag vet, men jag är sån – vilsen. Lyckan när jag upptäckte att jag inte behövde ta vändningen en gång till utan såg upploppet och målet framför mig. Folkfesten, musiken, hejjaropen och målportalen. Det blir så tydligt hur mycket mentalt det är att tempot går ner, eftersom jag de sista 3 km kunde höja tempot igen. Ökade ytterligare lite på upploppet, high fiveade speakern och gick i mål på 11:11:10. Borde inte ha spurtat fullt på slutet. En sekund långsammare hade ju snyggat till siffran lite, men hade tyvärr inte koll på tiden 😉

I mål väntade mamma ❤ Resten av familjen hejjade från läktaren ❤ Visst var jag trött, men tröttheten var mycket mental. Hade nån sagt åt mig att hoppa upp på cykeln igen så hade jag gladeligen gjort det! Men det var så jäkla skönt att se det där målet och känna att man inte behövde springa längre.

Jag vet inte om jag kommer våga göra en IM igen. Jo, det klart att jag gör. Men allt var så perfekt i lördags. Vädret var perfekt. Simningen var lugn. Cyklingen var som en dröm. Inga punkteringar eller andra mekaniska haverier. Langningen gick bra. Jag höll min energiplan hela vägen. Jag hade inga (fysiska) problem att springa hela vägen. Magen höll. Och tiden blev väldigt bra för en nybakad triathlet.

Nej, jag har inte anmält mig till nästa år. Och kommer inte göra det heller. Kanske att jag kommer göra en Kona-satsning 2021 – det vore väl en bra 40-årspresent?! Men det är så långt kvar att det är svårt att veta hur lockande det är då. Sista triathlontävlingen för i år är avklarad. Känns lite konstigt nu när jag väl kommit igång! Blir några löplopp till som jag vet, annars blir det fokus mot nästa triathlonsäsong – då jäklar! 😉

Men först lite vila. Framför allt av min högerfot som jag har diagnostiserat till inflammation i senorna på ovansidan av foten. Nu är den tejpad och mår helt ok, men jag ska nog inte springa på den på några dagar 😉

Stort stort tack till alla som hejjade. Kända och okända. På plats i Kalmar och på avstånd via Facebook och Instagram. Ni är helt fantastiska! Men mest av allt till min älskade familj som har stått ut med allt tok och egocentriskhet det senaste året. Ok, det är väl inte som att det kommer sluta här (och det vet jag att ni vet), men nu ska jag sluta tjata om Ironman ett tag…