Kategoriarkiv: Vélo Performance

Åter till verkligheten

07 tisdag Jan 2020

Posted by in Cykling, Distanspass, simning, Sjukdom och gnäll, Tester, triathlon, Vélo Performance, Vila

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Precis som många andra börjar jag jobba igen idag efter en skön ledighet. Nu har min ledighet inte varit så lång och sammanhängande eftersom vi ändå haft öppet i butiken, ägnat oss åt inventering osv. Men det har varit mycket ledigt för att vara jag, pga en hel del röda dagar när vi haft stängt (och även haft stängt några svarta dagar när ingen ändå handlar cykelgrejer). Dessutom har Per varit ledig från sitt ”vanliga” jobb, så när jag har jobbat har jag ändå haft sällskap av honom, och då har det känts lite mer som ledigt. Idag börjar dock arbetet på riktigt igen.

Träningen har gått fint under ledigheten, allt har rullat på enligt plan. Men efter Sylvesterloppet blev jag tydligen liiiite för sliten och drog på mig någon liten basilusk, för jag har gått och torrhostat lite till och från i några dagar, framförallt när jag ska sova. Vilopulsen har varit normal, arbetspulsen likaså, orken har varit utan anmärkning och kroppen har känts finemang, så jag har kört på med träningen men varit väldigt lyhörd på signaler på att något inte står rätt till. Petat i mig lite extra vitaminer och sett till att sova ordentligt (har jag iofs gjort hela ledigheten). Så jag har kunnat träna som jag tänkt. Men igår blev det nog lite för mycket av det goda verkar det som.

Vi inledde dagen, efter en lite kortare sovmorgon än normalt under ledigheten, med dryga 3 h distanscykling. Härligt att komma ut! Jag har mestadels suttit inne på trainern under den här ”vintern”. Förra året var vi ute varje helg i snö och kyla och i år har lusten varit noll och ingen alls pga mörker och storm. Men igår hade vi bestämt oss för att ta en sväng ute och det var precis så välgörande som jag innerst inne visste att det skulle vara. Leriga sugande grusvägar, dubbdäck på asfalt, tung vintercykel och en massa glada endorfiner. Helt underbart med andra ord!

När vi kom tillbaka klev jag av cykeln, gjorde en halvdan växling och sprang min första bricklöpning sedan Kalmar. Det var inte kul alls… 2 km med hög puls och tunga ben, men det var åtminstone skönt när det var över 😉 .

Sedan ägnades några timmar åt soffhäng, tv, pizza och allmän återhämtning, innan det var dags för dagens sista pass – simning. Tröskeltest stod på schemat. Första gången jag gjorde ett tröskeltest i simningen var för ganska precis ett år sedan. Då gjorde jag en sjukt bra tid (för att vara jag) som jag inte vet om jag någonsin kommer klara av igen! Jag fattar inte ens hur jag bar mig åt… Sen dess har det mest gått utför 😉 . Nej så illa är det inte, men jag har svårt för att gå riktigt hårt några längre sträckor i simningen, eftersom jag känner att jag tappar tekniken då och det gillar jag inte. Men senaste veckorna känns det som att simningen har släppt lite igen och jag hittar tajmingen och farten går upp. Jag är definitivt mer energieffektiv nu än vad jag var för ett år sedan – så alltid nåt! Och tiden blev helt ok ändå igår.

Redan under tiden i soffan (före simningen), märkte jag att min puls inte ville gå ner ordentligt. Låg konstant 15-20 slag över normal vilopuls. Mitt ”Body Battery” var enligt Garmin lågt och sjönk trots ryggläget (eftersom pulsen fortfarande var hög). Och även om ”Body Battery” är en hittepåparameter, så finns det ju ändå någon form av sanning/teori bakom. Enligt Garmin fungerar det såhär: ”Med Body Battery mäts kroppens energireserver för att hjälpa dig hantera din dag. Beräkningen görs genom att analysera signaler från ditt hjärta, exempelvis pulsvariabilitet och stress, samt sömnkvalitet och aktivitet. Idealfallet är att ha högt värde i början av dagen och när du ska börja med en aktivitet. Ett lågt värde är naturligt i slutet av dagen och efter ett ansträngande träningspass. Body Battery gör dig mer medveten om hur vila och aktiva perioder påverkar dig, och kan hjälpa dig att med tiden förbättra kroppens återhämtningsförmåga.”

Sen jag fick klockan i julas, så har jag kunnat följa hur energinivån går ner när jag tränar, men stiger snabbt igen när jag vilar.

Såhär brukar det se ut, dagen börjar på 100% och sjunker och stiger lite olika beroende på vad jag pysslar med under dagen.
Såhär såg det ut igår kväll. Började som vanligt dagen på 100% och sen gick det utför. Men det var ju helt enligt plan eftersom jag tränade mig igenom dagen.

I morse hade jag satt 3 olika larm på klockan:
1. Kl 6.15 (plan A). Äta frukost och sedan stå på löpbandet på gymmet kl 8.00 om natten varit bra och kroppen verkade återhämtad.
2. Kl 7.15 (plan B). Äta frukost och sedan stå på löpbandet på gymmet kl 9.00 om kroppen verkade återhämtad men jag behövde ytterligare någon timmes sömn för att vara safe.
3. Kl 8.00 (plan C). Äta frukost, göra lite nytta hemma och vara på jobbet 10.45. Om kroppen fortfarande inte verkade återhämtad nog för att ens försöka sig på ett pass före jobbet, utan vila och hoppas på att kunna köra kvällspasset iallafall.

När jag vaknade (efter en ännu hostigare natt än tidigare) kl 6.15 var mitt ”batteri” bara uppladdat till hälften, så jag tog bort 7.15-larmet och lyckades somna om. När jag vaknade kl 8 hade batteriet inte hunnit återhämta sig så mycket mer, men jag har iallafall fått ordentligt med sömn.

Såhär såg det ut i morse…

Normalt sett under en period med hög träningsbelastning så skulle jag inte fundera så mycket över att energinivåerna blir låga, det är naturligt att det är så, man blir ju sliten av ”överdriven” träning. Det är i återhämtningsveckorna som följer efter de tuffa perioderna som man blir bättre också. Bryter man inte ner en smula så finns det heller inget behov av att bygga upp. Men nu har jag alltså tydligen nåt skit i kroppen som tar sig uttryck i form av hosta, så då är jag försiktigare. Så länge inget övrigt tydde på att kroppen var i obalans så körde jag på, om än lyhört och försiktigt med ett pass i taget, men nu avvaktar jag återhämtning innan det blir någon mer träning. Om det blir efter jobbet ikväll eller inte förrän i nästa vecka, det får tiden utvisa. Som sagt, ett pass i taget.

Ok, kroppen kanske fick höja rösten en smula den här gången, men skrika behövde den inte göra iallfall 😉

2019 – en sammanfattning

25 onsdag Dec 2019

Posted by in Övrig träning, Cykling, Foton, ironmanträning, Jobb, löpning, Motionslopp, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

2019 börjar närma sig sitt slut och det kräver väl någon form av sammanfattning här på bloggen. Orkar du inte läsa hela inlägget så får du en snabbis här:

Det har varit många träningstimmar, många arbetstimmar, en flytt till ny lägenhet och en flytt till ny butikslokal. Vi tillbringade 3 veckor på Mallis i april, varav de sista 2 blev allt annat än vad vi tänkt oss och gjorde energimässigt mer skada än nytta. Testat att tävla både på olympisk och medeldistans inför årets stora träningsmässiga mål, som var IM Kalmar och sen vips var tävlingssäsongen över.

För dig som orkar läsa lite längre kommer här sammanfattningen i något sånär kronologisk ordning. Vad gäller antalet träningstimmar så kan det vara något högre än vad Garmin har koll på, då ett fåtal pass körts utan klocka, eller att batteriet dött under passet. Dessutom är tävlingar inräknade, då det är total tid aktivitet som loggats. Men i snitt har jag alltså fått till 1,5 timme träning per dag varje dag under 2019. Och eftersom jag knappt varit sjuk så har jag haft en riktigt bra kontinuitet i träningen. Ändå har jag varit tvungen att hålla igen lite på träningen pga hög belastning med arbete och annat för att den totala belastningen inte skulle bli för stor.

Januari
Drygt 50 h träning (23,5 h på cykel, 13,5 h löpning och 13 h simning). Höll mig frisk och kunde träna på enligt plan. Inga lopp, bara en massa träning. Började fortsättningskurs i crawl och nötte simning 4 ggr/veckan.

Februari
Drygt 45 h träning (19 h på cykel, 13 h löpning och 13 h simning). I februari gick träningen ner något pga vi började förbereda flytten av butiken. Fortsatte lägga mycket tid på simningen. Inga lopp här heller.

Mars
35 h träning (11 h cykel, 10 h löpning, 13 h simning och 49 min styrketräning). Här försökte jag vara duktig och lägga in lite styrketräning, men det blev inte mycket mer med det. Under mars jobbade vi löjligt mycket. I mitten av mars hade vi invigning av nya butiken och veckorna innan jobbade vi mer eller mindre dygnet runt, men försökte ändå få in lättare träningspass för att bibehålla form och mental hälsa. Simningen var tacksam att köra eftersom jag framförallt nötte teknik och inte belastade kroppen så mycket.

April
59 h träning (37 h cykel, 13 h löpning och 8 h simning). Även under första veckan i april var det mycket jobb. Men sen drog vi till Mallis för att mata mil på cykeln. Första veckan var vi där ensamma och ägnade all vaken tid åt cykling (jag sprang lite också). De kommande två veckorna skulle vi jobba 9-16 och skulle med andra ord hinna träna en hel del också. Tjejerna, som också skulle vara med på lägret, kom ner med mina föräldrar. Men det var inte mycket som gick som det skulle den resan. Jobbet blev så mentalt nedbrytande att jag inte hade mycket energi över till särskilt kvalitativ träning när vi väl var klara sent på kvällarna. Men jag såg till att hålla igång, om inte annat för att inte bli helt dum i huvudet. Det var en jäkla tur att vi fick så mycket fin cykling första veckan!

Maj
51,5 h träning (24,5 h cykel, drygt 19 h löpning och knappt 8 h simning). Fortsatt mycket jobb. Andra helgen i maj anordnade vi vårt årliga cykelläger, med allt vad det innebär. Dessutom började vi flytta det privata bohaget under maj, vilket tog mycket av fritiden. Men det rullade på fint och resten av maj kunde jag träna på som vanligt. Många förkylningar runtomkring mig. Per var däckad och jag var nojjig som satan i slutet av maj, pga mitt mål att springa mitt första asfaltsmarathon den 1/6. Jag käkade vitaminer, sprayade Coldzyme, skötte mat och sömn med stor precision. Snudd på att jag sov på soffan för att inte komma för nära…

Juni
46,5 h träning (32,5 h cykel, 8 h löpning och 6 h simning). Taktiken höll och jag höll mig frisk och kunde springa Stockholm Marathon. Jag har tidigare sprungit Sälen Fjällmarathon och Ultravasan 45, men aldrig någon asfaltsmara och heller aldrig haft något tidsmål. Som vanligt hade jag inte riktigt koll på vad som var realistiskt, men tänkte att max 4 timmar borde jag väl klara. Baserat på absolut ingenting. Det gick fint och jag landade på 3:56:34.

Dagen efter cyklade vi distanspass inför Vätternrundan och det gick kanon, men jag tog tvärslut sista biten hemåt. Konstigt… Sen var det kört. Kroppen sa tack, men nu får du nog ge dig ett tag. Och sen var jag genomförkyld i två veckor 😉

Missade med andra ord Halvvättern, där vi skulle köra på typ sub 4 eller snabbare. Åtminstone förbättra förra årets ”nära skjuter ingen hare” på 4:01. Det var inte något av mina större mål för året, så jag hängde inte fullt så mycket läpp som Per gjorde över den missade starten…

Veckan efter var vi dock på benen igen och redo för Vätternrundan. Per skulle egentligen ha kört sub8 med ett annat gäng, men eftersom hans förkylning hade varit väldigt långvarig och han inte var helt hundra än, så körde han med oss i Vélo Performance Racing Team som körde för sub10. För min del var Vätternrundan bara ett rejält träningspass inför Ironman. Men vi hade ett skönt gäng och målet nåddes med marginal: 9:39. Vill du läsa mer så kan du göra det här.

Midsommarhelgen tillbringade vi i Vansbro, med träning inför Vansbro Triathlon. Provkörde ett varv på cykelbanan och provkörde mitt nya diskhjul. Provsprang lite vilse på löpbanan och simmade delar av simbanan.

Helgen efter var det dags! Min första triathlontävling under 2019 och min första medeldistans någonsin. Laddade upp med en heldag på Lollapalooza i Stockholm under fredagen, nattkörning (jag sov) upp till Vansbro och start på lördag fm. Inte optimalt, men det gick. Målet med tävlingen var nog mest att 1: överleva simningen, 2: testa distansen, 3: inte göra bort mig totalt. Om det är ”SMARTA” mål kan man väl diskutera, men ettan är i allafall Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt (hyffsat iallafall), Tidsbestämt och Attraktivt (jotack). 2:an och 3:an är kanske inte lika lätta att få in i mallen. Men jag uppnådde alla tre målen. Eller ja, att inte göra bort sig totalt är väl en bedömningsfråga, men jag var nöjd med insatsen! 5:17:42 och 5:a av alla damer i tävlingsklass (2:a av 2 i min AG). RR finns här.

Redo för start. Typ.

Juli
43 h träning (26,5 h cykel, 12 h löpning och 4,5 h simning). Inga tävlingar i juli. Bara 2,5 helt underbara veckor i bl.a. Frankrike och Italien. Visst, Tour de France är visserligen en tävling, men vi nöjde oss med att vara hejjarklack 😉 Mycket cykling och många höjdmeter både på cykel och under löpning.

Augusti
31,5 h träning (22 h cykel, 6,5 h löpning och 3 h simning). Tillbaka i vardagen igen och redan första helgen vankades det triathlontävling i Mora. Även inför denna tävling laddade vi upp på bästa sätt: Heldag på Leksands Sommarland på fredagen och tävling på söndagen. Nu skulle jag testa olympisk distans och nu var målet att träna på att tävla och att våga bli riktigt jäkla trött. Att inte fega på cyklingen och inte fundera så mycket under löpningen. Förvånansvärt bra simning, helt ok cykling, två snabba och fokuserade växlingar samt min bästa löpning någonsin, gav vinst i damklassen! Och nog blev jag trött allt. Har nog aldrig varit så sliten veckan efter ett lopp som jag var efter Morakniv Triathlon.

Två veckor senare var det äntligen dags! Dagen D – Ironman Kalmar. Målet hade växlat från allt mellan 10:30, till sub 12, till njut av dagen och allt däremellan. Jag lyckades njuta mig igenom loppet på 11:11:10 och 10:a i min AG. Här hittar du hela storyn. Avslutade augusti med två veckor förkylning och helvila.

September
21 h träning (10 h cykel, 5 h löpning, 4,5 h simning och 1,5 h styrketräning). Av förklarliga skäl minskade träningen drastiskt här. 4 veckor av mysträning utan klocka och bara göra sånt som kändes kul. Det största problemet var nog att det jag tycker är roligast är att simma, cykla och springa 😉 Så det gjorde jag, men helt utan fokus och bara när jag hade lust och vädret var ok. Ägnade mycket tid åt att börja planera för träningen inför säsongen 2020. Perfekt när man inte tränar så mycket, men ändå vill känna att man gör något produktivt med sin tid. Mitt i vilan slängde jag in Norasjön Runt, bara för att det är kul och på hemmaplan. Som vanligt rätt kass på att sätta mål. Jag funderar inte så mycket kring det – det blir mer av ”hur svårt kan det va”-mål. Förra året sprang jag på 1:52, så jag tänkte att 1:50 borde jag ju kunna klara (baserat på inget annat än att jag löptränat under ett år till). Men jag vill ju även ha ett lite tuffare mål och då blev 1:48 ”drömmålet” (baserat på ingenting). Hade tydligen vilat mig i form, så även om jag startade loppet på ett par stockar till ben, så höll jag ihop det nästan hela vägen och nådde nästan drömmålet med 1:48:37.

Oktober
46 h träning (23,5 h cykel, 9,5 h löpning, 7 h simning och 6 h styrketräning). I oktober startade jag upp den mer strukturerade träningen igen. Jag sprang även Åstadsloppet där jag av någon anledning (mer återhämtning?) satte ”drömmålet” till 1:45. Det mer realistiska målet var 1:50, eftersom jag förra året hade det väldigt tufft med Åstadsloppets platta bana. Loppet kändes väldigt bra, spurtade på slutet, men nådde inte ända fram till drömmålet, utan landade på 1:47:59.

November
46 h träning (21 h cykel, 9,5 h löpning, 4 h simning och 11,5 h styrketräning). Träningen rullar på och det är dags för årets näst sista tävling; Kilsbergsleden 14,7 km. Hade bra känsla från förra året och spände bågen ordentligt i år. Satte målet till 1:10. Jag skulle alltså kapa 6 minuter från förra året… Baserat på: Japp, du gissade rätt – ingenting. Inte mer än: ”Hur svårt kan det va?” Taktiken var ”gå ut hårt och öka”. Jag gick ut hårt och kroknade istället. Det var en riktig plåga, men trots att jag missade målet så var jag nöjd med 1:12:40.

December (t.o.m. 24:e)
37 h träning (15,5 h cykel, 12,5 h löpning, 4,5 h simning och 4,5 h styrketräning). En vecka kvar av året och många träningstimmar kvar. Just nu återhämtningsvecka och året avslutas med Sylvesterloppet. Målet är att orka springa på 50 min. Under året har jag nått målet att springa 10 km på 50 min, men Sylvesterloppets bana är väldigt tuff så det kommer kräva en bra dag och ett ordentligt fokus om jag ska klara det.

Jag har haft en helt fantastisk säsong, där kroppen har svarat kanonbra och det framförallt är mitt huvud som har bromsat upp mig emellanåt. Och även om jag kanske inte har nått riktigt alla mål som jag haft, så har jag inte känt att jag har misslyckats på ett enda lopp jag ställt upp i under året. Jag har lärt mig crawla ordentligt och blivit helt ok på det, även om jag fortfarande helst kör i mitt komforttempo när det blir lite längre distanser. Pga att jag lagt väldigt mycket tid på simningen så har cyklingen fått stå tillbaka lite, och där har jag backat under året. Men eftersom det fortfarande är min starkaste gren, så har jag lyckats hålla ihop det bra ändå på tävlingarna. Löpningen går hela tiden framåt – det är ju först senaste 1,5 året som jag kunnat löpträna ordentligt och gjort det kontinuerligt.

Målen inför 2020 kan ni bl.a. läsa om på sidan Säsongen 2020. Utöver de planerade tävlingarna så har jag framförallt mål vad gäller löpningen. Jag skulle vilja klara tävlingstiderna som min klocka påstår att jag kan klara, åtminstone på distanser upp till halvmara; vilket innebär dryga 21 min på 5 km, 43 min på milen och 1:33 på halvmaran. Vissa kommer vara tuffare än andra, men känslan jag har är att jag har tiderna i kroppen, det handlar bara om hur mycket jag är beredd att plåga mig själv för att pressa fram det sista. Vad gäller cyklingen vill jag ha upp tröskeleffekten till 4W/kg, vilket inte borde vara någon omöjlighet.

Har du orkat läsa ända hit så vill jag önska dig ett gott nytt år!

Äntligen kan jag börja planera säsongen!

27 onsdag Nov 2019

Posted by in Tävling, Träningsupplägg, triathlon, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Det är svårt att försöka få till någon riktigt vettig träningsplanering förrän tävlingarna börjar dyka upp i tävlingskalendern. Förra året var det lätt – jag visste att Ironman Kalmar var min huvudtävling och jag visste lååååångt (mer än ett år) i förväg vilket datum den skulle gå. Allt fokus på den och så några småtävlingar däremellan för att lära mig triathlon. Perfekt!

När en har gjort sin första Ironman så verkar det finnas några olika vägar att gå vidare:
1. Göra fler och fler och fler Ironman, kanske med målet att kvala till Hawaii.
2. Aldrig mer köra ett triathlon i någon form.
3. Börja med swimrun.
4. Köra mer och mer extrema triathlontävlingar/Ironmanvarianter, som terrängironman, ultratriathlon, Norseman mm mm.

  1. Redan innan jag hade kört Ironman Kalmar kände jag att jag kommer inte snöa in på att köra Ironman/-s varje år. Framförallt pga kostnaden, jag känner inte att det är värt pengarna. Absolut att jag med största sannolikhet kommer göra det igen nångång, jag blev långt ifrån avskräckt, men som sagt – inte varje år. Många tror att det beror på att det tar för mycket tid och att det går att träna mycket mindre om en ska köra kortare distanser. Det är säkert sant i många fall, men även om träningen ser annorlunda ut, så är det fortfarande 3 grenar plus lite styrka och rörlighet som ska in i planeringen vecka ut och vecka in. Ska en bli bra på något, så nej, så mycket mindre träning blir det inte.
  2. Att aldrig mer köra ett triathlon fanns inte på kartan – det här är ju bland det roligaste jag gjort! (I träningsväg alltså 😉 ).
  3. Nej. Jag ska inte säga aldrig, för jag gissar att jag kommer hamna där nångång. Men det lockar inte supermycket eftersom jag då får plocka bort min starkaste gren, och det vore ju rent ut korkat… Sen kan en kanske göra saker för att det är lite roligt också, inte för att prestera. Men vi får se.
  4. Nja, lockar inte supermycket. Börjar vi snacka ultradistanser så känner jag att risken för förslitningsskador ökar alldeles för mycket. Andra typer av extremvarianter genomförs ofta i kallt och risigt väder, eller superbranta långa backar som inte är löpbara för oss vanliga dödliga, så då tappar jag intresset direkt. Ge mig ett varmt extremlopp så ska jag tänka på saken 😉

Så, jag har alltså valt en femte väg: Kortare distanser (sprint/olympisk) och bli mycket snabbare än vad jag är. Fokus fart! Simningen behöver jag bli snabbare i oavsett. Cyklingen tappade jag lite av under förra säsongen, men den är redan på bättringsvägen så det ska nog bli riktigt bra vad det lider. Och med ny cykel dessutom! Löpningen har gått sjukt mycket framåt sedan jag började löpträna på riktigt sommaren 2018, så där handlar det mycket om att fortsätta vara hel, jobba med pannbenet och kämpa vidare.

Väntar och trånar efter min nya pärla som kommer till våren ❤

Målet för säsongen 2020 blev ganska snabbt tydligt för mig när jag upptäckte att det fortfarande inte var för sent att kvala till sprint EM (age-group) i Malmö i augusti 2020. De flesta av de 25 kvalplatserna (i varje AG) skulle fördelas under 2019, men då körde jag inga av Svenska Triathloncupens tävlingar eftersom jag hade fokus på annat håll. Men 3 platser per AG skulle finnas chans att kvala till under en tidig tävling 2020, plus 2 platser per AG som man kunde ansöka om wildcard till. En av de platserna skulle jag ha!!

Ok, så träningsplaneringen såhär långt har alltså sett ut som så att A-racet 2020 ligger i början av augusti. Jag vet ju inte ens om jag kommer kvala dit, men så kan en inte tänka. Däremot har jag inte kunnat planera för när säsongens första A-race ska ligga, eftersom jag inte vetat när kvaltävlingen kommer gå, mer än någonstans i juni gissningsvis. Men så äntligen igår släppte förbundet vilken tävling det är som gäller och mitt träningspussel (eller iallafall kantbitarna) kunde läggas klart. Så skönt! Linköping 7/6- here I come ❤

En tråkig sak är ju bara att det krockar med Halvvättern. Som visserligen inte jag själv hade tänkt köra nästa år, men Per kör ju. Så min trygga hälft som ser till att min cykel är i toppform före tävlingen och som står och skriker halvtaskiga saker till mig för att jag inte ska vika ner mig under tävlingen kommer inte vara på plats 😦 . Well, det ska väl gå ändå. Hotellrum bokat och klart. På söndag öppnar anmälan. Så nu är det bara träningen kvar.

Me, myself & coach

24 torsdag Okt 2019

Posted by in Cykling, Distanspass, löpning, Mental träning, triathlon, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

Jag vet att det är rätt få som skulle kalla mig lat. Men jag vill nog ändå påstå att jag är ganska bekväm av mig. Sådär som folk är mest. För även om jag gillar att träna, eller t.o.m. ÄLSKAR att träna, så gillar jag även att ta det lugnt hemma på morgonen, sova lite extra, dricka kaffe i lugn och ro och ta en låååång varm dusch före jobbet. Detta gjorde att den här dagen inleddes med en hel del dealande mellan min lata sida, sunda förnuft och min coach (som förvisso också är jag själv).

Det började när klockan ringde 04.45 i morse. Jag var väldigt kissnödig och var ändå tvungen att gå upp. Men medan jag satt på toa började jag fundera på smartheten i att ställa klockan så tidigt för att hinna springa innan jag väcker barnen. Efter genomklappningen 2014 ställer jag sällan klockan i ottan för att hinna träna, utan resonerar som så att sömnen och att inte behöva stressa för att hinna träna är viktigast, och hinner jag inte träna under dagen/kvällen pga för mycket annat, så vilar jag istället. Men nu var det andra gången på en vecka som jag ställde klockan på 04.45 för att hinna springa.
Jag: ”Zzzz. Jag borde nog inte springa på morgonen. Var ju väldigt trött igår eftermiddag och ska ju ändå cykla när jag lämnat Saga. Bättre att gå och lägga sig igen och sova 45 min till.”
Mitt sunda förnuft: ”Fast just därför hoppade du ju över ett gympass igår och vilade. Du kom isäng tidigt och har sovit drygt 7,5 timme, så så illa är det faktiskt inte.”
Jag: ”Nja, det är nog ändå bäst att sova lite till…” (Går och lägger mig).
Coach: ”Hur känns kroppen? Känner du dig sliten?”
Jag: ”Den känns faktiskt väldigt bra, inte alls sliten. Men jag bör nog sova lite till ändå.”
Mitt sunda förnuft: ”Är du trött? Då kanske du behöver sova ändå.”
Jag: ”Nej, faktiskt inte nu när jag tänker efter…”
Coach: ”Då sticker du ut och tar en lugn runda. Strunta i vad det var tänkt att du skulle göra, kör bara lugn distans och skippa fartleken i mitten.”

Ja och så blev det. Stack ut i mörkret med pannlampa och reflexbeklädd som en julgran och njöt av mörkret och stillheten. Om jag skippade fartleken i mitten? Självklart inte – kroppen var ju pigg efter att inte tränat sedan simningen igår morse! Det blev ett superpass som jag absolut inte ångrade efteråt.

Ja man blir ju knappast bäst om man ligger kvar i sängen…

Men vi var alltså inte klara där… Efter det efterlängtade kaffet och frukosten cyklade jag med Saga till skolan: 30 min återhämtningscykling. När jag släppt av henne startade jag om klockan för att köra morgonens andra pass: 90 min distanscykling med fokus på lite (för mig) svårare terräng för att bli bättre på cykelhanteringen och balansen. Och inte vara så förbannat rädd så fort det inte är grus eller asfalt!

Blött och skitigt i skogen idag.

Jag började köra enligt planen när latmasken kom krypande igen:
Jag: ”Men det kanske blir för mycket träning ändå. Och inte har jag nåt vatten med mig. Jag kanske borde ta en kortare sväng och sen rulla hemåt?”
Coach: ”Nej, jag har koll på läget och du kommer inte dö av vätskebrist på 90 min lugn distanscykling i svalt väder. Du kan dricka när du kommer hem.”
Jag: ”Men om jag räknar in återhämtningscyklingen i distanspasset, då behöver jag bara cykla 60 minuter till?”
Coach: ”Nej, återhämtningscyklingen var med i planeringen. Nu är det 90 min som gäller.”
Mitt sunda förnuft: ”Men tänk om jag blir så där trött och övertränad som jag blev 2014? Det kanske är bättre att åka hem och sova lite till före jobbet?”
Coach: ”Du tränar mycket, men i stort sett inga hårda pass överhuvudtaget just nu. Det här går fint. Känner du dig sliten eller trött i benen?”
Jag: ”Nej det är rätt skönt att vara ute och fincykla i friska luften faktiskt.”
Mitt sunda förnuft: ”Men om det blir för stressigt efteråt då? Det var ju all stress som bröt ner förut. Inte själva träningen. Är det inte bättre att ta ett kortare pass och sen kunna ta en lång dusch och hinna dricka en extra kopp kaffe?”
Coach: ”Hur lång tid har du på dig innan du behöver vara på jobbet, om du cyklar 90 min? Hade du inte planerat för att hinna med det?”
Jag: ”Jo, visserligen… Har en dryg timme, nästan 1½ innan jag behöver vara på jobbet.”
Coach: ”Ok, så då hinner du i lugn och ro duscha och fylla på energi? Är det stressigt på jobbet så du inte hinner varva ner och ta det lugnt där? Kanske dricka kaffet när du kommer dit?”
Jag: ”Eeeeh jo, det har du nog rätt i. Jag hinner nog sitta rätt mycket still på jobbet idag. Och kaffe finns det gott om. Och på drygt 1 timme hinner jag nog duscha…”
Coach: ”Så inga problem med andra ord?”
Mitt sunda förnuft: ”Dessutom har du vilodag imorgon. Så från avslutat pass idag, tills det är dags att träna igen, har du ca 48 timmar på dig att återhämta dig. Du kan sova ut och ta det lugnt hela helgen, jag tror du kan cykla de där 90 minuterna idag.”

Såhär ser det ut när man är för nära hemma och får snurra en miljarrrrd varv i stan medan man försöker övertala sig själv om att det räcker och man kan åka hem…

Afternoon Tea – en god tradition

22 söndag Sep 2019

Posted by in Cykling, Distanspass, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vi har inte så många cykliga traditioner, men några har vi allt! Lokarundan med lunch på första maj är en. Ramsbergsrundan med kakbuffé på Café Lusthuset i september är en annan. Om nu två gånger gör en tradition?

Men det var iallafall den traditionen det var dags för idag. Tyvärr var inte vädret lika härligt somrigt som igår. Snarare väldigt klassiskt höstrusk… Men jag var supercykelsugen oavsett. Har bara cyklat en gång efter Ironman. Sen blev jag förkyld igen och de senaste 4 veckorna har jag bara cyklat mtb/damcykel med Saga till skolan. Så racern kändes väldigt vinglig och konstigt första biten. Men att cykla är ju som att… cykla. Så jag var snart på banan igen.

5 glada, om än lite frusna cyklister, gav oss på den rätt backiga (766 hm) 94 km långa turen runt Ramsberg. Med ett fikastopp på Plantmarknaden i Lindesberg. Under helgerna i september anordnar de Afternoon Tea med kakbuffé. Förra året kostade buffén 169 kr. I år hade de höjt den till 189 kr. Kan ha berott på att de gick back på ett gäng hungriga cyklister förra året…

Hade oförtjänt bra ben fram till fikat och första milen efter fikat. Sen sa benen tack å gonatt. Tur att det bara var ca 15 km kvar hem och jag kunde parkera mig på ryggen resten av dagen när jag kom hem. Skön söndag helt enkelt!

En vecka kvar av hopp å lek. Men redan imorgon smyger jag igång med lite tester. Tänkte se till att klara av ett tröskeltest på cykeln och ett på löpning under veckan, så jag är good to go veckan efter när det är dags för lite uppstramning igen. Ser fram emot det. Jag gillar inte lösa boliner när det gäller träningen, jag blir mest lat och omotiverad då. För att inte tala om allt skräp jag äter… Ok, tveksamt om det är så stor skillnad just på det. Men resultatet blir lite annorlunda när jag inte tränar 😉

Hopp-å-lek

26 måndag Aug 2019

Posted by in övrig träning, cykling, Foton, Mobilbloggat, Sjukdom och gnäll, Vänner, Vélo Performance, Vila

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

I engelsk träningslitteratur brukar man skilja på excercise och training. I Sverige blir det kanske motion/fysisk aktivitet som motsvarar excercise. Men de flesta (?) svenskar använder ju ordet träning för all typ av rörelse med träningskläder på, medan litteraturens training innebär seriös målinriktad träning som följer en periodiserad plan.

Just nu håller jag på med min egen årsplan för nästa säsong. Tanken är att jag ska börja träna fokuserat igen 1/10. Det är ju sjukt långt tills dess!! Nu är det ju inte så att jag inte kommer göra nåt fram tills dess, men jag kommer inte ha någon plan med det hela. Istället för att kalla det motionera (eftersom jag per definition inte ska träna) vill jag hellre kalla det för ”hopp-å-lek”, för det är vad det ska vara. Motionera låter så trist… Så fram till 1/10 är jag öppen för all typ av träningsdejtande, säg vad du vill ha sällskap på för träning så hänger jag på (med vissa begränsningar, typ rullskidor, downhill eller annat med hög skaderisk) 😉 Dags att ta ikapp lite missad tid med kompisar helt enkelt. Shoot!

Igår var första hopp-å-lek-passet efter Kalmar. Lugn cykling med efterföljande promenad vid Katrinelunds Gästgiveri & Sjökrog. Njöt av vädret, omgivningarna och sällskapet. På kvällen åt vi 3-rätters på Sjökrogen och tillbringade natten på Gästgiveriet. Per fick nämligen presentkort på ett ”Sjökrogspaket” när han fyllde 50 i februari, så det var hög tid att utnyttja det nu. Så nu är vi mätta, utvilade och lugna i själen 😍

Som vanligt när vi cyklar på nya ställen blir det en del grusväg 🤣

Old school cykelenergi

En typiskt bra cykelfika, som dessutom fick agera lunch. Nomnomnom!

Hjälmaren visade sig från sin bästa sida

Mannen i mitt liv, han jag inte kan vara utan ❤

Vaknade tyvärr med ont i bröstet. Alltså förkylningsont. Har ju haft ont i halsen några dagar, men det försvann häromdagen. Rethostan jag har dragits med efter Kalmar var dock inte borta, så därför såg jag till att hålla riktigt låg puls på cyklingen igår, men det hjälpte alltså inte. Så jag får hoppa-å-leka på lugnare sett några dagar tills jag blir helt kry.

Post-race-blues?

24 lördag Aug 2019

Posted by in Cykling, Mobilbloggat, triathlon, Vélo Performance, Vila

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Det är inte helt ovanligt att man drabbas av en känsla av nedstämdhet och tomhet efter att man genomfört ett stort mål/”viktigt” lopp. För min del har det mesta av mitt fokus och min träning under drygt ett år endast varit riktat mot att genomföra Ironman Kalmar och göra mig själv rättvisa under loppet.

Så hur känns det nu såhär en vecka efteråt? Inget särskilt faktiskt. Det var kul och när jag tänker tillbaka så finns det ett sånt där löjligt romantiskt rosaskimmer runt minnet av IM Kalmar. Och kollar man på filmen här så är jag med precis i början, filmat från växlingsområdet strax efter 05 på morgonen och jag förmedlar verkligen känslorna jag kände: lugn, glädje och förväntan.

Men även om det har varit en stor del av mitt liv det senaste året, så är det helt ok att det är över. Just nu passar jag på att hinna träffa lite vänner som jag inte hunnit träffa så mycket, slappa och kolla på tv och bara göra ingenting. Det är rätt soft även om jag skulle bli tokig om jag alltid hade det så…

Igår var jag och Per på bio, det händer inte heller så ofta! Once upon a time in Hollywood. Den var… eh… Tarantino-typisk 🤣 Riktigt bra, men också riktigt konstig. I ca 2:10 hände typ ingenting, men den blev ändå aldrig tråkig. Sen hände allt sista halvtimmen och sen var det slut. Som sagt: udda.

Har inte kunnat träna alls senaste veckan. Fick ont i halsen, så jag har hållt mig lugn och låtit kroppen återhämta sig lite extra. Hade det inte varit slut på säsongen hade jag börjat mjuka igång för några dagar sen när halsontet försvann, men nu har jag kostat på mig några extra dagars helvila. Men imorgon ser jag fram emot en cykeltur!

Härnäst står Norasjön Runt på tur om 3 veckor. En halvmara när jag hoppas kunna putsa några minuter på fjolårets tid.

Längtar redan och smider planer inför nästa års triathlonsäsong – då jäklar ska det bli åka av! 👊

Ironman Kalmar 2019

19 måndag Aug 2019

Posted by in Cykling, Distanspass, Foton, löpning, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

I juni 2018 bestämde jag mig för att:

  1. Lära mig crawla
  2. Testa triathlon
  3. Göra en Ironman 2021 (när jag fyller 40)

Jag tyckte jag var mogen som satte en 3,5 års-plan eftersom jag normalt inte är så långsiktig av mig…

Sagt och gjort, jag började försöka lära mig crawla i juni, med hjälp av Lotta. Körde Utmaningen (supersprint) hemma i Nora i början av juli och kom 3:a. Fick mersmak och körde sprinten på Sala Silverman i augusti samma år. Återgick till mitt inte fullt så långsiktiga planerande och hängde på låset när anmälan till Ironman Kalmar 2019 öppnade. Varför vänta liksom, livet kan ju komma emellan och göra att jag av någon anledning inte kan köra 2021.

Och nu var det äntligen dags! Träningen har under hela året gått mer eller mindre enligt plan, inga skador och inte många sjukdagar alls. Så nu skulle det avgöras. När jag anmälde mig satte jag ett överdrivet högt mål på 10:30. Ett mål som jag byggde kring att jag skulle orka hålla ca 36 km/h i snitt på cyklingen (en perfekt och vindstilla dag). Det målet hade jag reviderat för länge sedan, men jag hade fortfarande ett drömmål på 11 timmar. Fortfarande ett högt mål, men orkade jag bara hålla ihop (och överprestera lite) på löpningen, så kanske det skulle gå. Ju mer jag hamnade i Ironman-bubblan och hörde allt prat om att njuta av dagen, ”race with a smile” och att man som Ironman-oskuld inte skulle sätta tidsmål eftersom så mycket kan hända och man vet inte hur kroppen reagerar mm mm, så bestämde jag mig för att släppa lite på tidsmålet och fokusera på att ta in dagen och omgivningarna och njuta av publikstödet. Med det inte sagt att jag inte skulle ta i och ge allt, men inte hänga upp det kring en speciell tid. Däremot visste jag att om det skulle ta mer än 12 timmar (utan att något speciellt hände) så skulle jag få svårt att vara nöjd.

20190817_0449195062316338710609394.jpg

04.00 ringde klockan, men då var jag redan vaken sedan några minuter tillbaks. Hade sovit hyffsat och ganska många timmar, så jag kände mig mest förväntansfull. Drack en kopp kaffe och lite yoghurt. Hade tankat energi i flera dagar för att inte behöva trycka i mig alltför stor frukost som sen skulle skvalpa runt i magen hela dagen. Var på toa, tog den obligatoriska Immodium-tabletten, hoppade i tridräkten, kollade igenom packningen en sista gång och rullade sedan iväg till stan på min skeva hyrcykel. Fortfarande ingen direkt nervositet, utan jag såg bara fram emot att komma iväg.

 

 

20190817_0502543954519369832730301.jpg

Växlingsområdet öppnade 05.00 och det var skönt att vara ute i god tid. Jag kontrollerade att det fortfarande var luft i däcken, startade cykeldatorn och kalibrerade effektpedalerna, stoppade all energi där den skulle vara. Hade bestämt mig för att köra det säkra före det osäkra och enbart använda Maurten hela dagen: DM320 + Gel100 + vatten på cykeln och Gel100 och vatten under löpningen. En riktigt festdag med andra ord…

 

 

 

Kollade också att allt stod rätt till i växlingspåsarna. Rätt sak på rätt plats. Jag är inte så vidskeplig av mig, men jag hade ändå några maskotar med mig under dagen:

1. Ett armband som Saga har gjort till mig (Swim ❤ Bike < 3 Run ❤ ) som fick sitta på under hela loppet.

2. Mitt penntroll med rosa hår fick ligga i street wear-påsen och var således med mig fram till start.

3. Under Ironman-simmössan hade jag en Simma med flyt-mössa

4. I T1-påsen hade jag en handvävd handduk av en cyklist, som vi fått av Lena Karlsson och som hon själv designat. Lenas namn har förövrigt nämnts så många gånger under den här veckan och jag blir alldeles tårögd varje gång ❤ Så utöver att lova att ”race with a smile”, så fick hon även vara med mig i växlingen till cykeln.

När jag irrade omkring och funderade om jag glömt nåt eller om allt var som det skulle, så träffade jag Ewa och Håkan, mina enda klubbkamrater den här helgen och vi tog sällskap bort till simstarten. Toabesök igen, på med våtdräkt, simmössor och glasögon och sen ställa sig i rätt startled utifrån beräknad simtid. Jag och Ewa skulle båda ställa oss i 1:20-fållan. Det var skönt att ha någon att småprata med, för att hålla nerverna (som nu faktiskt fladdrade lite i magen) i schack. Vi fick lyssna till nationalsången och ”just i dag är jag stark” innan starten gick 07.00. Då hade jag blivit kissnödig igen, men trots att jag såg att många runtomkring mig kissade där de stod (och låtsades som att det regnade – bokstavligt talat), så kunde jag inte slappna av tillräckligt mycket. Folkmassan började röra sig framåt och några minuter senare var det vår tur att kliva i vattnet.

Simning 3860 m, 1:19:49 (2:04/100 m)

Simningen var egentligen det enda jag var lite stressad över. Inte själva simningen, utan att det var nästan 3000 andra i vattnet samtidigt som mig och alla ville ha kortaste vägen runt banan. Hade nya glasögon och sköljde dem därför inte med vatten innan. Redan innan jag kommit i vattnet hade de börjat imma igen upptill… Tänkte att det går nog bra ändå. Det gjorde det inte. När vi kom ut första biten och det öppnades upp kändes det som att jag var ensam i vattnet. Jag såg inga badmössor framför mig och inga bojar. Ingenting. Fortsatte en bit till och tänkte att imman släpper nog. Nej. Blir sandwichad av två andra och känner mig allmänt instängd eftersom jag inte vet riktigt var jag ska simma någonstans. Tar ett par bröstsimtag, får upp huvudet och upptäcker att imman bara är högst upp på glasögonen, under är det kristallklar sikt. Tänker att jag får väl lyfta huvudet lite extra när jag siktar. Men efter nån minut till inser jag att jag gör mig själv en otjänst om jag inte pausar och ser till att skölja ur glasögonen. Och vilken skillnad! Efter det var simningen i stort sett som en dröm. Målet med simningen var att inte stressa upp mig, utan göra mitt race, fokusera på tekniken och låta det ta den tid det tar. Simma hellre längre än att ge mig in i närstrider. Med tanke på att Garmin säger att jag simmade 3889 m, så verkar jag ändå ha navigerat bra. Till skillnad från många andra som kom från diverse håll och verkade varit ute på egna äventyr… Och jag kunde verkligen njuta av simningen. Vattnet var lugnt, solen sken, det var nästan bara trångt vid rundningsbojarna och jag blev aldrig trött utan bara vevade på i mitt tempo. Kom upp till växling efter 1:19:49.

T1, 4:17

Inte heller under simningen lyckades jag slappna av tillräckligt mycket för att kunna ”släppa på trycket”, men i samma stund som jag klev upp ur vattnet var det som att all vätska bara pressades ut ur kroppen. Jag kunde ju inte gärna kliva ur våtdräkten samtidigt som jag kissade, så det vara bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Därefter klev jag ur våtdräkten, på med race belt (med nummerlapp), på med hjälm och skor. I med våtdräkt, simmössor och glasögon i påsen och tillbaks med påsen på kroken. Gåsprang bort till cykeln, en ganska lång sträcka och mina klossar är sjukt hala, så jag tog det säkra före det osäkra och tog det lugnt. Och så upp på cykeln.

Cykling 180,2 km, 5:28:05 (32,95 km/h)

När jag sticker iväg på cykeln ser jag Per och hör mamma skrika. Mamma och pappa skulle inte komma ner, men hade sen ändrat sig och bestämt sig för att överraska ❤
Var hög på livet efter den härliga simningen och inte blev det sämre under cyklingen! Vilken skön dag. Solen sken mestadels. Det blåste en hel del, men det störde mig inte nämnvärt. Valet att köra med dischjul bak och 73 mm profil fram var inget jag ångrade. Fokus under cyklingen var att landa på ca 150 W i snitt under de 18,2 milen. Det tråkiga var att det var så himla mycket cyklister överallt (ok, kanske inte så oväntat, men att det skulle vara så trångt hade jag inte räknat med). Det var inte långa stunder under de nästan 5,5 timmarna som jag kände att jag kunde fokusera på mitt eget. Hela tiden anpassa farten efter framförvarande. Köra om. Bli omkörd. Ovana cyklister som parkerar i kurvorna. Folk som kör om andra som kör om och på så vis blockerar vägen. Men. Jag skulle ju bara njuta och inte stressa upp mig över småsaker. Och som Ewas syster sa före start: bli inte stressad om du inte kan hålla den tänka effekten på cykeln, då har du istället fräschare ben till löpningen. Och det fick bli mitt mantra. Jag hade heller ingen hastighet framme på cykeldatorn eftersom jag visste att det skulle blåsa på ordentligt och att hastigheten i sig skulle vara irrelevant där och då. Så fokus på effekt och att inte gå för hårt i motvinden, men heller inte vila i medvinden. Det märktes att många hade det tufft när det blåste mot/sida, men mina ben kändes kanon. Efter 12 mil på Öland var vi tillbaka i Kalmar och tog ett varv i rondellen där det stod hur mycket folk som helst och hejjade. Snacka om energiboost! Mer energiboost fick jag när vi gick ut på de sista 6 milen. Många hade det tufft där. Det var skönt att vi hade provcyklat den vändan så att jag hade koll på vad som väntade. Milen rullade på snabbt och inte en enda gång under hela cyklingen hade jag någon dipp, snarare hade jag kunnat cykla lite till. Energiplanen följdes till punkt och pricka. 500 ml DM320/h, 1 gel/h, ta en flaska vatten vid langning efter ca 2 h. Pigga ben och piggt huvud! Snitteffekten landade på 139 W (ca 2,5 W/kg) och NP på 145 W. Jag vet att jag kan betydligt mer på cykeln, men i år har fokus legat på att bli en ok simmare. Hade det inte varit så trångt på cykelbanan hade jag kunnat trycka på lite bättre (framförallt i medvinden), men det hade å andra sidan säkert straffat sig på löpningen.

T2, 3:25

Av cykeln och in i T2. Hängde upp cykeln och tog cykelskorna i handen för att slippa springa med dem på mig tillbaks till påsarna. Tog av mig hjälmen, tog den röda påsen, stoppade på mig 5 gel, stoppade hjälmen i påsen, torkade fötterna, på med strumpor och löparskor och sen iväg igen.

Löpning 42,2 km, 4:15:36 (6:04/km)

Jag kände direkt att jag inte hade tagit ut mig fullt på cykeln. Det kändes inte ens i benen när jag började springa att jag hade cyklat 18 mil! Skön känsla, nu var det bara löpningen kvar. Nu behövde jag inte bry mig om någon annan, eller oroa mig för att domaren skulle komma och döma tidsstraff när det var trångt med cyklister. Det var bara jag och mitt huvud. Som vanligt gick det för fort. Men ändå kontrollerat fort. Kollade till pulsen och klockan sa pulszon 2. Ok, då kör vi på så länge det håller. Första varvet kändes långt, rent mentalt. Jag hade gjort upp med mig själv att jag skulle få gå genom alla vätskekontroller, men aldrig däremellan (om det inte gjorde ont någonstans). Vätskekontrollerna kom med ca 2-2,5 km mellanrum och så långt orkar jag ju springa. Det flöt på bra, jag gick bara så länge jag behövde för att få i mig vattnet, sen sprang jag igen. Pratade och hejjade lite på folk jag kände. High-fiveade typ varenda unge som stod med utsträckt hand. Verkligen njöt av att alla hejjade. Och när jag såg och hörde familjen hejja var det helt otroligt ❤ ! Höll koll på varje km-tid på klockan. Det är så lätt när man börjar bli mentalt trött att farten går ner utan att man märker det. Eller så är det ofta för mig iallafall. Det känns bra, det känns som att jag håller samma fart, och ändå säger klockan något helt annat. Fram till km 19 låg tempot mellan 5:07-5:55. Jag försökte hålla lite koll hur fort jag behövde springa för att klara 11 timmar. Men jag hade inte stenkoll på min totaltid, så jag misstänkte att jag behövde springa maran på 4 timmar för att klara det och det kände jag att det skulle inte gå idag. Dessutom är hjärnan inte så bra på att hantera tempoberäkningar efter 9-10 timmars fysisk aktivitet, så jag la ner försöken att tänka. Jag tänkte dock försöka minimera tiden över 11 timmar. Så jag sprang. Jag höll ihop tempot hyfsat första 23 km och när jag kom in i stan efter andra varvet skrek Per att om jag höll ihop det så skulle jag klara 11 timmar. Jag skrek tillbaks att det skulle inte gå. Nej jag vet – negativa tankar är inte bra i det läget, men jag såg ju att tempot redan hade börjat gå ner, så det fanns inte en chans att jag skulle kunna vända det och öka igen. Så det var mer realistiskt än negativt. Men det var rätt tungt då. Men ändå, första mentala dippen efter mer än 9 timmar är ändå rätt bra jobbat!

Första två varven när jag sprang förbi Special Needs, där jag hade min gel, så såg jag inte att det var där det var SN. Vilket innebar att jag bara hade de 5 gelen jag hade med mig från start. De var slut nu. Inte för att jag var sugen på gel, men jag vet också att det är enda chansen att hålla humöret uppe när det är tufft. Kände dock att det var för långt kvar av loppet för att chansa på gel eller annat från depåerna. Så jag körde på med vatten. Tredje varvet lyckades jag dock hitta rätt och kunde tanka på med lite mer energi igen. Efter dryga 31 km hade klockan slut på batteri och sen fick jag springa ”i blindo”. Fram tills dess hade jag ett snittempo på 5:54 min/km. Jag vet inte hur många gånger jag tittade till på den svarta skärmen, det blir som ticks för att jag ska ha nåt att fokusera på. Sen vande jag mig av med det och på sätt och vis var det lite skönt. Jag sprang ju ändå framåt hela tiden. De gånger under sista varvet som jag började fundera på om jag inte skulle promenera istället, så såg jag till att hitta en rygg som sprang SAKTA och lägga mig där bakom bara för att kunna fortsätta springa. Ganska snabbt tröttnade jag och sprang om och sen gick det bra några kilometer igen. Sen var det bara att upprepa proceduren vid nästa dipp. Dock blev promenaderna längre och längre genom depåerna. Där jag under första halvan av loppet bara gick tills jag fått i mig vätskan, så gick jag nu tills jag passerat sista papperskorgen istället. Men jag rörde mig framåt hela tiden.

Någonstans under löpningen fick jag ont på ovansidan av vänsterfoten. Som att någon högg en kniv uppifrån varje gång jag satte ner den. Var lite rädd att jag höll på att dra på mig en stressfraktur i foten, men å andra sidan, vila får jag göra när jag kommer i mål. Dessutom gjorde det ändå ont av att gå, så då var det ju bättre att springa och bli klar snabbare. Jag blev inte på något sätt fartmässigt hindrad av att det gjorde ont, det blev bara som en extra mental svårighet att övertala mig själv om att det gick fint att springa ändå. Och lite ont får man väl räkna med under en Ironman? Jag hade ju varken ont i magen, huvudet eller knäna! Lite friktionsskador på fötterna bara, men det är oftast värst i duschen efteråt…

Sista km var långa som vanligt. Lyxade med cola i de två sista depåerna. Jag hade (som vanligt med mitt guldfiskminne) inte koll på banan, trots 3 varv… Så jag höll koll på km-skyltarna och visste att jag skulle in i stan en sista gång och där var ju stödet enormt! Men jag var osäker på om jag var tvungen att springa till vändpunkten inne i stan, eller om den var efter att man hade passerat målet. Ja jag vet, men jag är sån – vilsen. Lyckan när jag upptäckte att jag inte behövde ta vändningen en gång till utan såg upploppet och målet framför mig. Folkfesten, musiken, hejjaropen och målportalen. Det blir så tydligt hur mycket mentalt det är att tempot går ner, eftersom jag de sista 3 km kunde höja tempot igen. Ökade ytterligare lite på upploppet, high fiveade speakern och gick i mål på 11:11:10. Borde inte ha spurtat fullt på slutet. En sekund långsammare hade ju snyggat till siffran lite, men hade tyvärr inte koll på tiden 😉

I mål väntade mamma ❤ Resten av familjen hejjade från läktaren ❤ Visst var jag trött, men tröttheten var mycket mental. Hade nån sagt åt mig att hoppa upp på cykeln igen så hade jag gladeligen gjort det! Men det var så jäkla skönt att se det där målet och känna att man inte behövde springa längre.

Jag vet inte om jag kommer våga göra en IM igen. Jo, det klart att jag gör. Men allt var så perfekt i lördags. Vädret var perfekt. Simningen var lugn. Cyklingen var som en dröm. Inga punkteringar eller andra mekaniska haverier. Langningen gick bra. Jag höll min energiplan hela vägen. Jag hade inga (fysiska) problem att springa hela vägen. Magen höll. Och tiden blev väldigt bra för en nybakad triathlet.

Nej, jag har inte anmält mig till nästa år. Och kommer inte göra det heller. Kanske att jag kommer göra en Kona-satsning 2021 – det vore väl en bra 40-årspresent?! Men det är så långt kvar att det är svårt att veta hur lockande det är då. Sista triathlontävlingen för i år är avklarad. Känns lite konstigt nu när jag väl kommit igång! Blir några löplopp till som jag vet, annars blir det fokus mot nästa triathlonsäsong – då jäklar! 😉

Men först lite vila. Framför allt av min högerfot som jag har diagnostiserat till inflammation i senorna på ovansidan av foten. Nu är den tejpad och mår helt ok, men jag ska nog inte springa på den på några dagar 😉

Stort stort tack till alla som hejjade. Kända och okända. På plats i Kalmar och på avstånd via Facebook och Instagram. Ni är helt fantastiska! Men mest av allt till min älskade familj som har stått ut med allt tok och egocentriskhet det senaste året. Ok, det är väl inte som att det kommer sluta här (och det vet jag att ni vet), men nu ska jag sluta tjata om Ironman ett tag…

 

9 dagar kvar…

08 torsdag Aug 2019

Posted by in ironmanträning, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

20190709_1122181356364425995018557.jpg

Ironman Kalmar närmar sig med stormsteg. Det jag har haft som stora mål och träningsfokus i över ett år. Jag känner mig oerhört lugn. För lugn? Jag har gjort jobbet. Kanske inte fullt ut, men så mycket som livet i övrigt har tillåtit. Simningen har gått från noll till att jag faktiskt kan känna mig trygg i att jag inte kommer vara sist upp ur vattnet. Löpningen fick jag formbesked på i Mora – att jag inte bara kan hålla undan, utan även öka ut avståndet bakom mig (åtminstone på kort distans och med det givna motståndet). Cyklingen är det jag är minst nöjd med i år. Jag upplever att jag, trots mycket cykling, har sämre fart i år. Men det hänger ihop med bristen på fartpass, så det är inga konstigheter. Eftersom jag har lagt väldigt mycket tid på löpning och simning, så har cyklingen hamnat lite på efterkälken. Samtidigt är det min starkaste gren och där det krävs mest insats för små förbättringar. Och jag är på inget sätt dåligt cykeltränad, det kände jag också i Mora. Men som vanligt är allting relativt. Dessutom upplever jag att uthålligheten på cykeln är bra, så jag hoppas att jag ska kunna känna mig nöjd efter målgång i Kalmar också.

När jag anmälde mig till IM Kalmar så sa jag kaxigt nog att målet var 10.30 (med perfekta förutsättningar). Men det kräver en högre fart på cykeln än vad jag har i år, även om förutsättningarna skulle vara perfekta. Så målet har sänkts och flera andra mål har satts. Om inget särskilt händer så har jag inga tvivel på att jag kommer klara distanserna inom tidsgränsen och komma i mål som en Finisher, men det är sällan det räcker som mål för mig. Jag vet att det är första gången och att man inte ska ha så höga krav förrän man verkligen vet vad som krävs. Men jag går igång på höga mål. Det gör att jag tränar bättre och pushar mig när det väl är dags för tävling. Med det inte sagt att jag inte har andra mål, lägre mål, delmål och framförallt processmål som jag fokuserar på under tävlingen. Under ett triathlon blir det många mål: tidsmål (drömtid, maxtid, realistisk tid) , processmål (känslan, tekniken, välmåendet mm), placeringsmål osv i varje delmoment och totalt i tävlingen. Många mål kommer jag nå, men inte alla (en del är för tuffa redan på förhand) – för vad skulle jag då ägna mig åt att förbättra under 2020 om jag avslutade 2019 med att vara helt nöjd? 😉

Morakniv Triathlon 2019

04 söndag Aug 2019

Posted by in Cykling, Foton, ironmanträning, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , ,

Idag var det dags att testa olympisk distans i Morakniv Triathlon (1500 m simning, 42 km cykling och 10 km löpning). Tanken var att det här skulle bli ett sista hårt pass inför Kalmar, få lite mer tävlingsrutin och våga köra mig trött. Jag är lite feg på längre distanser, vet inte riktigt var jag har mina gränser och vågar därför inte köra riktigt hårt. Av någon anledning är jag rädd att det bara ska ta tvärstopp innan jag är i mål. Men idag var alltså dagen när gränserna skulle testas!

20190804_0943537066648987023303426.jpg

Cykeln incheckad och klar. Vi var på plats tidigt och jag kunde i lugn och ro fixa med mina grejer när jag ätit frukost.

Vädret var inte på min sida. Jag hatar att frysa! Strax innan start var det ca 15-16 grader i luften, mulet och regnet hängde i molnen. Fördelen var att de 19 graderna som vattnet bjöd på, kändes varma och omfamnande. Jag var mest orolig över att frysa på cykeln eftersom jag kör i ärmlös dräkt och vindarna kändes väldigt kalla. Det skulle visa sig att det inte var ett problem, eftersom ”om du fryser får du ta i mer” alltid går att applicera 😉

Simning 1500 m 30:29 (2:00/100 m)
Well, starten gick iallafall. Det var inte supertrångt i simstarten eftersom vi startade från vattnet längs en brygga som löpte längsmed kajen, så det var inte förrän när första bojen skulle rundas som det blev lite stökigt. Det var en 750 metersbana som skulle simmas två ggr. I början upplevde jag att jag låg med rätt långt fram, men ganska snart kändes det som att fältet drog i väg och jag hade inga fötter alls att gå på. Tänkte att jag är väl kanske bland de sista, men jag gör min egen simning så får jag köra ikapp på cykeln sen. Kände ändå att jag gick på rätt hårt eftersom jag större delen av tiden var tvungen att andas i tvåtakt. Tänkte att ”det här är bra, jag vågar ta ut mig redan på simningen – nu kan det bara bli bättre”. Så skönt när det började närma sig slutet på simningen och jag visste att det ”värsta” var gjort. Och att jag hade tagit i från start. När det sen visade sig att jag var fjärde dam upp ur vattnet så kändes det ännu skönare.

Cykling 42 km 1:16:09 (34,5 km/h)
Fick till en bra växling och kom ut på cykeln som tredje dam. Benen kändes toppen, och jag körde upp till andra plats ganska snabbt. Flåsade sjukt mycket, men det kändes ändå tryggt och hemtamt att få sitta på cykeln. Mantrat ”ride like there’s no tomorrow” fick symbolisera cyklingen. Jag försökte att bara bortse från att det fanns ett moment kvar efter cyklingen. ”Håll effekten högt – skit i vilka watt du tror att du orkar hålla i 42 km – bara ös”. Det var en 10,5 km-bana som skulle köras 4 varv. Platt som en pannkaka, men det blåste en del. Det gjorde mig dock inte ett dugg, det underlättade bara. Sida mot ut och sida med hemåt – perfekt! Precis i början av varv 2 körde jag om Åsa som låg först. Ok, nu var det bara att ösa och skapa så stort avstånd som möjligt för att ha en chans att hålla undan även på löpning och åtminstone ta en pallplats. Mot slutet av varv tre höll det på att gå lite illa när en kvinna på damtralla cyklade rakt över ett övergångsställe utan att för en sekund titta åt något håll eller förstå att hon korsade cykelbanan i en triathlontävling. Jag fick slå på en tvärnit och stoppa ner ena foten för att inte köra på henne. Lite extra adrenalin sådär när man börjar bli lite trött… Efter tre mil började benen göra sig påminda, så då fick jag fokusera lite extra på att trycka på och inte bli lat när det gick lätt. ”Håll effekten uppe , det gör inget om du blir trött. Vad är det värsta som kan hända? Att du blir omsprungen för att du är trött i benen? So what? Gör en riktigt bra cykling nu!”

Men känslan att ligga först i en tävling – outstanding! Första, men förhoppningsvis inte sista gången. Peppade mig själv med att ”om det skiter sig mot slutet, så kom du åtminstone in som etta efter cyklingen. Du ledde tävlingen!”

Helt ok växling igen och så ut på den avslutande löpningen.

Löpning 9,9 km 44:18 (4:41/km)
Jag var trött, men benen kändes faktiskt bra! Trippade på och tittade till på klockan för att bilda mig en uppfattning om farten. 4:10-tempo. Pulsbandet funkade inte vilket nog var lika bra – onödigt att se hur hårt man tar i… 😉 Jag är verkligen ingen snabblöpare, min bästa 10-km tid är höga 49 minuter, så nåt 4:10-tempo visste jag att jag inte skulle kunna hålla. Men målet idag var ju att bli trött, så jag struntade helt i att försöka pacea mig och fokuserade istället på att hålla uppe farten för att ev hålla undan. Jag hann inte komma så långt innan jag tyckte mig höra speakern säga att även Åsa var inne för växling. ”Jaha, men det var kul så länge det varade”. Löpningen var skitjobbig (helt oväntat…) Hade lite problem med andningen första kilometerna och tänkte att jag borde ha haft astmamedicinen i växlingszonen, som jag hade i Vansbro. Men nu hade jag inte det, så jag försökte koncentrera mig på att andas ordentligt och inte stressa upp mig över att det kändes lite onödigt tungt. 3 varv skulle avverkas på en 3,3 km-bana (även om Garmin säger att den nog bara var knappa 3,2 km). Bortre delen av banan var grus och lite motlut och lite motvind. Rätt motigt med andra ord. Fördelen var att när man kom tillbaks ut på asfalten så kändes det lättare igen med medvind, lite medlut och hemåt. Win! Fick rapport av Per att jag hade tappat 30 sekunder till tvåan på första varvet. ”Ok, jag hade 2:30 i början av löpningen, jag borde få njuta av ledningen ett varv till iallafall. Börja inte känna efter nu, spring bara.” Första 5 km gick på 23 minuter – min snabbaste 5:a någonsin tror jag. Gött! Skön känsla. Jobbig känsla. Samtidigt började tankarna smyga sig på, att jag ju faktiskt orkade hålla uppe tempot och då borde hon inte kunna ta in två minuter till på de sista två varven. Om hon inte är riktigt snabb i löpningen vill säga. Eller om jag klappar ihop totalt. ”Tänk inte så mycket, spring bara, njut av att du leder”. Så härligt med alla som hejjar och peppar efter banan, både tävlande, funktionärer och publik. Det gör att man lyfter sig en extra nivå även när det är sjukt tungt. Mot slutet av varv 2 fick jag följecykel. JAG fick följecykel! Han pratade konstant och jag försökte vara trevlig och svara. Han sa att sista varvet var ett spurtvarv och jag tänkte förklara för honom att såhär snabbt har jag aldrig sprungit förut, så någon spurt lär det inte bli tal om. Men jag nöjde mig med ett kort ”absolut”, för det var ungefär vad syret räckte till.

Efter vändningen på sista varvet började folk gratulera mig efter vägen och allt jag kunde tänka var ”sluta jinxa, snart kommer jag bli omsprungen”. Nu visade det sig att tvåan bara hade tagit in under första varvet, för att sen börja tappa igen, så när jag väl kom i mål så hade avståndet ökat och jag hade inte behövt oroa mig för att bli slagen på upploppet. Men som Per sa ”Det var ju ingen idé att berätta för dig, för då hade du slagit av och tagit det lugnt på slutet…” Och det hade han ju alldeles rätt i. Inget kan elda på så mycket som att känna sig jagad. Det fanns stunder under löpningen när jag tänkte att jag ju kunde nöja mig med en pallplats iallafall och ta det bara liiiiite lugnare. Men jag känner ju mig. Jag hade inte varit nöjd då. Inte om jag inte gett allt. Nu påstås det att jag såg oförskämt fräsch ut på löpningen, så kanske fanns det mer att ge, men jag kan ändå inte vara annat än nöjd. Mest nöjd är jag ändå att jag verkligen överträffade mig själv på löpningen. 9,5 km (enligt min Garmin) på 44 minuter! Och i mål först av alla damer var jag på 2:33:31 med en marginal på 3:24 till 2:an och 12:54 till 3:an.
Fjärde bästa tid i simningen, bästa cykeltid och bästa löptid (!). 16:e plats totalt om man inkluderar herrarna. En bra dag helt enkelt!

Tack kroppen för att du visade att du faktiskt kan leverera! Eller är det kanske huvudet jag ska tacka? Kan vara så att det mest är det som sätter stopp och fegar ur… Hursomhelst så samarbetade de fint idag.

received_4714521870179258847340846930068365.jpeg

Mina finaste supporters! Och i handen håller jag ”medaljen” bestående av en superfin ”Eldris” från Morakniv.

20190804_2209068887188058283364225.jpg

Första priset: Ett graverat knivset – riktigt fint pris! ❤

Nu är det bara 2 veckors formtoppning kvar till dagen då kroppen och knoppen verkligen ska få bekänna färg… Träningen är gjord, så nu ska det bara finslipas och hållas igång de sista två veckorna.