Elna skrev så fint om sin kropp igår. Jag läste, höll med på de flesta punkter och kände att det var en viktig sak att lyfta fram. Det här med kroppskomplex. För mig känns det extra viktigt av den enkla anledningen att jag har två små tjejer hemma, som redan, vid den ringa åldern av 4 och 7 år, tillbringar en herrans massa tid framför spegeln. Det plutas med läppar och magen dras in. Lillhönan pratar ofta om sin mage, hur den har blivit smalare. Ida har stenkoll på vilka i klassen som är smalast. Det gör ont i mitt mammahjärta och jag försöker förklara att en smal mage är inget eftersträvansvärt. Det fyller ingen funktion i sig att ha en smal mage. Samtidigt känner jag mig lite som en hycklare, jag vill ju också ha en smal och tight kropp och tycker ibland att jag är uppsvullen och trist i kroppen. Men, det viktiga för mig (vilket jag försöker förmedla till tjejerna) är att det är mer viktigt att ha en stark och frisk kropp, att ge den den näring den behöver och att röra på sig för att kroppen ska bli glad och må bra. Formen på kroppen spelar faktiskt ingen roll, så länge man tar hand om den på bästa sätt. Den ska ju trots allt vara med oss rätt länge.

Men nu tänker jag göra som Elna och lista sakerna som jag faktiskt är nöjd med hos min kropp. Vi verkar rätt lika kroppsmässigt, så på flera punkter slog hon verkligen huvudet på spiken. Men det tål att upprepas! Och jag tycker faktiskt att ni allihop som läser borde göra samma sak. Det är jättenyttigt! Ni behöver inte skriva ner det i en blogg eller säga det högt till någon (för det känns faktiskt lite jobbigt – man ska ju liksom inte vara nöjd med sig själv…). Men säg det till er själva åtminstone.

Jag är nöjd med:

Min mage. Det är en hatkärlek det där med magen. När jag vaknar på morgonen är det alldeles platt och man kan till och med se nån muskel här och var. Sen töjs ju liksom allt ut under dagen, kroppen lägger på sig vätska och magen fylls med mat. Ofta får jag ont i magen och svullnar upp om jag inte tänker mig för hur jag äter. Ibland struntar jag fullkomligt i det och äter sån mat jag får ont av ändå, bara för att jag vill. Min mage har svaga vitlila ränder längst ner. Det har den för att jag har fött två underbara gullungar. De stör mig inte det minsta, påminner mer om hur fantastisk kroppen är som kan töja ut sig och anpassa sig för att vi ska kunna få barn. Det påminner också min tatuering runt naveln om. Tittar man på bilder från när jag var höggravid och jämför storleken på tatueringen mot hur den såg ut innan, så förstår man hur mycket huden stretchas ut. Och nu ser den alltså likadan ut igen. Hur fantastiskt är inte det?

Min rumpa. Det är nog den enda kroppsdelen som jag faktiskt alltid varit nöjd med. Inte ens som mest osäker tonåring har jag haft komplex över rumpan. Senaste tiden har den ställt till med lite förtret dock. P.g.a. all träning har den vuxit. Det är nog inget som direkt syns på den, låren har ju också vuxit. Problemet är ju att flera favvojeans inte går att få upp över höfterna längre. Det är lite jobbigt. Men bara av den anledningen att jag behöver hitta nya favvojeans.

Mina bröst. Jo men faktiskt. Det trodde jag aldrig för 10 eller kanske ens 5 år sen, att jag skulle säga. Mina bröst har varit mitt nummer 1 komplex hela livet. Men de fyller sin funktion, jag har ammat två barn med dem och de är aldrig i vägen när jag tränar. Och framförallt passar de min kropp och mitt liv. Jag har funderat i banorna kring att operera dem. Fler än en gång. Enda anledningen till att jag har avstått är att jag inte vill sända fel signaler till mina barn. Chansen är rätt stor att de drar samma genetiska lott som jag. Och om jag själv inte tycker att jag duger med små bröst, hur ska jag då på ett trovärdigt sätt få dem att förstå att de duger som de är?

Så, kom igen nu – kärleksbomba era kroppar!!