Precis som många andra börjar jag jobba igen idag efter en skön ledighet. Nu har min ledighet inte varit så lång och sammanhängande eftersom vi ändå haft öppet i butiken, ägnat oss åt inventering osv. Men det har varit mycket ledigt för att vara jag, pga en hel del röda dagar när vi haft stängt (och även haft stängt några svarta dagar när ingen ändå handlar cykelgrejer). Dessutom har Per varit ledig från sitt ”vanliga” jobb, så när jag har jobbat har jag ändå haft sällskap av honom, och då har det känts lite mer som ledigt. Idag börjar dock arbetet på riktigt igen.
Träningen har gått fint under ledigheten, allt har rullat på enligt plan. Men efter Sylvesterloppet blev jag tydligen liiiite för sliten och drog på mig någon liten basilusk, för jag har gått och torrhostat lite till och från i några dagar, framförallt när jag ska sova. Vilopulsen har varit normal, arbetspulsen likaså, orken har varit utan anmärkning och kroppen har känts finemang, så jag har kört på med träningen men varit väldigt lyhörd på signaler på att något inte står rätt till. Petat i mig lite extra vitaminer och sett till att sova ordentligt (har jag iofs gjort hela ledigheten). Så jag har kunnat träna som jag tänkt. Men igår blev det nog lite för mycket av det goda verkar det som.
Vi inledde dagen, efter en lite kortare sovmorgon än normalt under ledigheten, med dryga 3 h distanscykling. Härligt att komma ut! Jag har mestadels suttit inne på trainern under den här ”vintern”. Förra året var vi ute varje helg i snö och kyla och i år har lusten varit noll och ingen alls pga mörker och storm. Men igår hade vi bestämt oss för att ta en sväng ute och det var precis så välgörande som jag innerst inne visste att det skulle vara. Leriga sugande grusvägar, dubbdäck på asfalt, tung vintercykel och en massa glada endorfiner. Helt underbart med andra ord!
När vi kom tillbaka klev jag av cykeln, gjorde en halvdan växling och sprang min första bricklöpning sedan Kalmar. Det var inte kul alls… 2 km med hög puls och tunga ben, men det var åtminstone skönt när det var över 😉 .
Sedan ägnades några timmar åt soffhäng, tv, pizza och allmän återhämtning, innan det var dags för dagens sista pass – simning. Tröskeltest stod på schemat. Första gången jag gjorde ett tröskeltest i simningen var för ganska precis ett år sedan. Då gjorde jag en sjukt bra tid (för att vara jag) som jag inte vet om jag någonsin kommer klara av igen! Jag fattar inte ens hur jag bar mig åt… Sen dess har det mest gått utför 😉 . Nej så illa är det inte, men jag har svårt för att gå riktigt hårt några längre sträckor i simningen, eftersom jag känner att jag tappar tekniken då och det gillar jag inte. Men senaste veckorna känns det som att simningen har släppt lite igen och jag hittar tajmingen och farten går upp. Jag är definitivt mer energieffektiv nu än vad jag var för ett år sedan – så alltid nåt! Och tiden blev helt ok ändå igår.
Redan under tiden i soffan (före simningen), märkte jag att min puls inte ville gå ner ordentligt. Låg konstant 15-20 slag över normal vilopuls. Mitt ”Body Battery” var enligt Garmin lågt och sjönk trots ryggläget (eftersom pulsen fortfarande var hög). Och även om ”Body Battery” är en hittepåparameter, så finns det ju ändå någon form av sanning/teori bakom. Enligt Garmin fungerar det såhär: ”Med Body Battery mäts kroppens energireserver för att hjälpa dig hantera din dag. Beräkningen görs genom att analysera signaler från ditt hjärta, exempelvis pulsvariabilitet och stress, samt sömnkvalitet och aktivitet. Idealfallet är att ha högt värde i början av dagen och när du ska börja med en aktivitet. Ett lågt värde är naturligt i slutet av dagen och efter ett ansträngande träningspass. Body Battery gör dig mer medveten om hur vila och aktiva perioder påverkar dig, och kan hjälpa dig att med tiden förbättra kroppens återhämtningsförmåga.”
Sen jag fick klockan i julas, så har jag kunnat följa hur energinivån går ner när jag tränar, men stiger snabbt igen när jag vilar.
Såhär brukar det se ut, dagen börjar på 100% och sjunker och stiger lite olika beroende på vad jag pysslar med under dagen.Såhär såg det ut igår kväll. Började som vanligt dagen på 100% och sen gick det utför. Men det var ju helt enligt plan eftersom jag tränade mig igenom dagen.
I morse hade jag satt 3 olika larm på klockan: 1. Kl 6.15 (plan A). Äta frukost och sedan stå på löpbandet på gymmet kl 8.00 om natten varit bra och kroppen verkade återhämtad. 2. Kl 7.15 (plan B). Äta frukost och sedan stå på löpbandet på gymmet kl 9.00 om kroppen verkade återhämtad men jag behövde ytterligare någon timmes sömn för att vara safe. 3. Kl 8.00 (plan C). Äta frukost, göra lite nytta hemma och vara på jobbet 10.45. Om kroppen fortfarande inte verkade återhämtad nog för att ens försöka sig på ett pass före jobbet, utan vila och hoppas på att kunna köra kvällspasset iallafall.
När jag vaknade (efter en ännu hostigare natt än tidigare) kl 6.15 var mitt ”batteri” bara uppladdat till hälften, så jag tog bort 7.15-larmet och lyckades somna om. När jag vaknade kl 8 hade batteriet inte hunnit återhämta sig så mycket mer, men jag har iallafall fått ordentligt med sömn.
Såhär såg det ut i morse…
Normalt sett under en period med hög träningsbelastning så skulle jag inte fundera så mycket över att energinivåerna blir låga, det är naturligt att det är så, man blir ju sliten av ”överdriven” träning. Det är i återhämtningsveckorna som följer efter de tuffa perioderna som man blir bättre också. Bryter man inte ner en smula så finns det heller inget behov av att bygga upp. Men nu har jag alltså tydligen nåt skit i kroppen som tar sig uttryck i form av hosta, så då är jag försiktigare. Så länge inget övrigt tydde på att kroppen var i obalans så körde jag på, om än lyhört och försiktigt med ett pass i taget, men nu avvaktar jag återhämtning innan det blir någon mer träning. Om det blir efter jobbet ikväll eller inte förrän i nästa vecka, det får tiden utvisa. Som sagt, ett pass i taget.
Ok, kroppen kanske fick höja rösten en smula den här gången, men skrika behövde den inte göra iallfall 😉
2019 börjar närma sig sitt slut och det kräver väl någon form av sammanfattning här på bloggen. Orkar du inte läsa hela inlägget så får du en snabbis här:
Det har varit många träningstimmar, många arbetstimmar, en flytt till ny lägenhet och en flytt till ny butikslokal. Vi tillbringade 3 veckor på Mallis i april, varav de sista 2 blev allt annat än vad vi tänkt oss och gjorde energimässigt mer skada än nytta. Testat att tävla både på olympisk och medeldistans inför årets stora träningsmässiga mål, som var IM Kalmar och sen vips var tävlingssäsongen över.
För dig som orkar läsa lite längre kommer här sammanfattningen i något sånär kronologisk ordning. Vad gäller antalet träningstimmar så kan det vara något högre än vad Garmin har koll på, då ett fåtal pass körts utan klocka, eller att batteriet dött under passet. Dessutom är tävlingar inräknade, då det är total tid aktivitet som loggats. Men i snitt har jag alltså fått till 1,5 timme träning per dag varje dag under 2019. Och eftersom jag knappt varit sjuk så har jag haft en riktigt bra kontinuitet i träningen. Ändå har jag varit tvungen att hålla igen lite på träningen pga hög belastning med arbete och annat för att den totala belastningen inte skulle bli för stor.
Januari Drygt 50 h träning (23,5 h på cykel, 13,5 h löpning och 13 h simning). Höll mig frisk och kunde träna på enligt plan. Inga lopp, bara en massa träning. Började fortsättningskurs i crawl och nötte simning 4 ggr/veckan.
Februari Drygt 45 h träning (19 h på cykel, 13 h löpning och 13 h simning). I februari gick träningen ner något pga vi började förbereda flytten av butiken. Fortsatte lägga mycket tid på simningen. Inga lopp här heller.
Mars 35 h träning (11 h cykel, 10 h löpning, 13 h simning och 49 min styrketräning). Här försökte jag vara duktig och lägga in lite styrketräning, men det blev inte mycket mer med det. Under mars jobbade vi löjligt mycket. I mitten av mars hade vi invigning av nya butiken och veckorna innan jobbade vi mer eller mindre dygnet runt, men försökte ändå få in lättare träningspass för att bibehålla form och mental hälsa. Simningen var tacksam att köra eftersom jag framförallt nötte teknik och inte belastade kroppen så mycket.
April 59 h träning (37 h cykel, 13 h löpning och 8 h simning). Även under första veckan i april var det mycket jobb. Men sen drog vi till Mallis för att mata mil på cykeln. Första veckan var vi där ensamma och ägnade all vaken tid åt cykling (jag sprang lite också). De kommande två veckorna skulle vi jobba 9-16 och skulle med andra ord hinna träna en hel del också. Tjejerna, som också skulle vara med på lägret, kom ner med mina föräldrar. Men det var inte mycket som gick som det skulle den resan. Jobbet blev så mentalt nedbrytande att jag inte hade mycket energi över till särskilt kvalitativ träning när vi väl var klara sent på kvällarna. Men jag såg till att hålla igång, om inte annat för att inte bli helt dum i huvudet. Det var en jäkla tur att vi fick så mycket fin cykling första veckan!
Maj 51,5 h träning (24,5 h cykel, drygt 19 h löpning och knappt 8 h simning). Fortsatt mycket jobb. Andra helgen i maj anordnade vi vårt årliga cykelläger, med allt vad det innebär. Dessutom började vi flytta det privata bohaget under maj, vilket tog mycket av fritiden. Men det rullade på fint och resten av maj kunde jag träna på som vanligt. Många förkylningar runtomkring mig. Per var däckad och jag var nojjig som satan i slutet av maj, pga mitt mål att springa mitt första asfaltsmarathon den 1/6. Jag käkade vitaminer, sprayade Coldzyme, skötte mat och sömn med stor precision. Snudd på att jag sov på soffan för att inte komma för nära…
Juni 46,5 h träning (32,5 h cykel, 8 h löpning och 6 h simning). Taktiken höll och jag höll mig frisk och kunde springa Stockholm Marathon. Jag har tidigare sprungit Sälen Fjällmarathon och Ultravasan 45, men aldrig någon asfaltsmara och heller aldrig haft något tidsmål. Som vanligt hade jag inte riktigt koll på vad som var realistiskt, men tänkte att max 4 timmar borde jag väl klara. Baserat på absolut ingenting. Det gick fint och jag landade på 3:56:34.
Dagen efter cyklade vi distanspass inför Vätternrundan och det gick kanon, men jag tog tvärslut sista biten hemåt. Konstigt… Sen var det kört. Kroppen sa tack, men nu får du nog ge dig ett tag. Och sen var jag genomförkyld i två veckor 😉
Missade med andra ord Halvvättern, där vi skulle köra på typ sub 4 eller snabbare. Åtminstone förbättra förra årets ”nära skjuter ingen hare” på 4:01. Det var inte något av mina större mål för året, så jag hängde inte fullt så mycket läpp som Per gjorde över den missade starten…
Veckan efter var vi dock på benen igen och redo för Vätternrundan. Per skulle egentligen ha kört sub8 med ett annat gäng, men eftersom hans förkylning hade varit väldigt långvarig och han inte var helt hundra än, så körde han med oss i Vélo Performance Racing Team som körde för sub10. För min del var Vätternrundan bara ett rejält träningspass inför Ironman. Men vi hade ett skönt gäng och målet nåddes med marginal: 9:39. Vill du läsa mer så kan du göra det här.
Midsommarhelgen tillbringade vi i Vansbro, med träning inför Vansbro Triathlon. Provkörde ett varv på cykelbanan och provkörde mitt nya diskhjul. Provsprang lite vilse på löpbanan och simmade delar av simbanan.
Helgen efter var det dags! Min första triathlontävling under 2019 och min första medeldistans någonsin. Laddade upp med en heldag på Lollapalooza i Stockholm under fredagen, nattkörning (jag sov) upp till Vansbro och start på lördag fm. Inte optimalt, men det gick. Målet med tävlingen var nog mest att 1: överleva simningen, 2: testa distansen, 3: inte göra bort mig totalt. Om det är ”SMARTA” mål kan man väl diskutera, men ettan är i allafall Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt (hyffsat iallafall), Tidsbestämt och Attraktivt (jotack). 2:an och 3:an är kanske inte lika lätta att få in i mallen. Men jag uppnådde alla tre målen. Eller ja, att inte göra bort sig totalt är väl en bedömningsfråga, men jag var nöjd med insatsen! 5:17:42 och 5:a av alla damer i tävlingsklass (2:a av 2 i min AG). RR finns här.
Redo för start. Typ.
Juli 43 h träning (26,5 h cykel, 12 h löpning och 4,5 h simning). Inga tävlingar i juli. Bara 2,5 helt underbara veckor i bl.a. Frankrike och Italien. Visst, Tour de France är visserligen en tävling, men vi nöjde oss med att vara hejjarklack 😉 Mycket cykling och många höjdmeter både på cykel och under löpning.
Augusti 31,5 h träning (22 h cykel, 6,5 h löpning och 3 h simning). Tillbaka i vardagen igen och redan första helgen vankades det triathlontävling i Mora. Även inför denna tävling laddade vi upp på bästa sätt: Heldag på Leksands Sommarland på fredagen och tävling på söndagen. Nu skulle jag testa olympisk distans och nu var målet att träna på att tävla och att våga bli riktigt jäkla trött. Att inte fega på cyklingen och inte fundera så mycket under löpningen. Förvånansvärt bra simning, helt ok cykling, två snabba och fokuserade växlingar samt min bästa löpning någonsin, gav vinst i damklassen! Och nog blev jag trött allt. Har nog aldrig varit så sliten veckan efter ett lopp som jag var efter Morakniv Triathlon.
Två veckor senare var det äntligen dags! Dagen D – Ironman Kalmar. Målet hade växlat från allt mellan 10:30, till sub 12, till njut av dagen och allt däremellan. Jag lyckades njuta mig igenom loppet på 11:11:10 och 10:a i min AG. Här hittar du hela storyn. Avslutade augusti med två veckor förkylning och helvila.
September 21 h träning (10 h cykel, 5 h löpning, 4,5 h simning och 1,5 h styrketräning). Av förklarliga skäl minskade träningen drastiskt här. 4 veckor av mysträning utan klocka och bara göra sånt som kändes kul. Det största problemet var nog att det jag tycker är roligast är att simma, cykla och springa 😉 Så det gjorde jag, men helt utan fokus och bara när jag hade lust och vädret var ok. Ägnade mycket tid åt att börja planera för träningen inför säsongen 2020. Perfekt när man inte tränar så mycket, men ändå vill känna att man gör något produktivt med sin tid. Mitt i vilan slängde jag in Norasjön Runt, bara för att det är kul och på hemmaplan. Som vanligt rätt kass på att sätta mål. Jag funderar inte så mycket kring det – det blir mer av ”hur svårt kan det va”-mål. Förra året sprang jag på 1:52, så jag tänkte att 1:50 borde jag ju kunna klara (baserat på inget annat än att jag löptränat under ett år till). Men jag vill ju även ha ett lite tuffare mål och då blev 1:48 ”drömmålet” (baserat på ingenting). Hade tydligen vilat mig i form, så även om jag startade loppet på ett par stockar till ben, så höll jag ihop det nästan hela vägen och nådde nästan drömmålet med 1:48:37.
Oktober 46 h träning (23,5 h cykel, 9,5 h löpning, 7 h simning och 6 h styrketräning). I oktober startade jag upp den mer strukturerade träningen igen. Jag sprang även Åstadsloppet där jag av någon anledning (mer återhämtning?) satte ”drömmålet” till 1:45. Det mer realistiska målet var 1:50, eftersom jag förra året hade det väldigt tufft med Åstadsloppets platta bana. Loppet kändes väldigt bra, spurtade på slutet, men nådde inte ända fram till drömmålet, utan landade på 1:47:59.
November 46 h träning (21 h cykel, 9,5 h löpning, 4 h simning och 11,5 h styrketräning). Träningen rullar på och det är dags för årets näst sista tävling; Kilsbergsleden 14,7 km. Hade bra känsla från förra året och spände bågen ordentligt i år. Satte målet till 1:10. Jag skulle alltså kapa 6 minuter från förra året… Baserat på: Japp, du gissade rätt – ingenting. Inte mer än: ”Hur svårt kan det va?” Taktiken var ”gå ut hårt och öka”. Jag gick ut hårt och kroknade istället. Det var en riktig plåga, men trots att jag missade målet så var jag nöjd med 1:12:40.
December (t.o.m. 24:e) 37 h träning (15,5 h cykel, 12,5 h löpning, 4,5 h simning och 4,5 h styrketräning). En vecka kvar av året och många träningstimmar kvar. Just nu återhämtningsvecka och året avslutas med Sylvesterloppet. Målet är att orka springa på 50 min. Under året har jag nått målet att springa 10 km på 50 min, men Sylvesterloppets bana är väldigt tuff så det kommer kräva en bra dag och ett ordentligt fokus om jag ska klara det.
Jag har haft en helt fantastisk säsong, där kroppen har svarat kanonbra och det framförallt är mitt huvud som har bromsat upp mig emellanåt. Och även om jag kanske inte har nått riktigt alla mål som jag haft, så har jag inte känt att jag har misslyckats på ett enda lopp jag ställt upp i under året. Jag har lärt mig crawla ordentligt och blivit helt ok på det, även om jag fortfarande helst kör i mitt komforttempo när det blir lite längre distanser. Pga att jag lagt väldigt mycket tid på simningen så har cyklingen fått stå tillbaka lite, och där har jag backat under året. Men eftersom det fortfarande är min starkaste gren, så har jag lyckats hålla ihop det bra ändå på tävlingarna. Löpningen går hela tiden framåt – det är ju först senaste 1,5 året som jag kunnat löpträna ordentligt och gjort det kontinuerligt.
Målen inför 2020 kan ni bl.a. läsa om på sidan Säsongen 2020. Utöver de planerade tävlingarna så har jag framförallt mål vad gäller löpningen. Jag skulle vilja klara tävlingstiderna som min klocka påstår att jag kan klara, åtminstone på distanser upp till halvmara; vilket innebär dryga 21 min på 5 km, 43 min på milen och 1:33 på halvmaran. Vissa kommer vara tuffare än andra, men känslan jag har är att jag har tiderna i kroppen, det handlar bara om hur mycket jag är beredd att plåga mig själv för att pressa fram det sista. Vad gäller cyklingen vill jag ha upp tröskeleffekten till 4W/kg, vilket inte borde vara någon omöjlighet.
Har du orkat läsa ända hit så vill jag önska dig ett gott nytt år!
Vila bör man, även om det inte alltid känns så lockande. Det är inte alltid jag har rena vilodagar inplanerade. En vilodag för mig kan vara en dag med bara ett simpass. Eller återhämtningscykling. Eller så tränar jag bara på förmiddagen ena dagen och em/kväll dagen efter. Ibland har jag en heldag ledigt, antingen för att jag verkligen behöver eller för att jag redan på förhand vet att jag inte kommer hinna träna utan att nalla på sömnen. Då planerar jag in vila. Var fjärde vecka tränar jag betydligt mindre och får på så sätt in återhämtningen. Den här veckan var en återhämtningsvecka. När jag dessutom fick order av osteopat-Jerker att vila både tisdag och onsdag efter att jag fått behandling i tisdags morse, så fick jag planera om ytterligare.
Jag får ofta frågan om hur mina veckor ser ur och hur jag hinner med att träna så mycket som jag gör. En del av träningen syns ju på Instagram och Facebook, men långt ifrån allt. Det skulle bli rätt tjatigt i längden om jag la upp alla pass där. Det har jag varken tid eller lust med. Men såhär kan alltså en återhämtningsvecka under grundträningsperioden se ut:
Måndag 7.00 50 min återhämtningscykling på mtb (med Saga till skolan) 8.30 30 min lugn distanslöpning 13.00 45 min återhämtningscykling på mtb (med Saga från skolan) 18.15 60 min styrketräning på gymmet 20.00 45 min simning
Tisdag Vila
Onsdag Vila
Torsdag 7.30 60 min löpning, tröskelintervaller 9.00 60 min cykling på trainer, grundbyggande intervaller 18.10 80 min yinyoga
Fredag 8.30 60 min cykling på trainer, muskulär uthållighet
Lördag 14.30 60 min lugn distanslöpning
Söndag 16.30 70 min cykling på trainer, tempointervaller
Jag vet att jag använt den här förut, men den är så klockren!
Ovanligt lite träning den här veckan alltså, men visst det tar sin tid ändå. Nu har jag ju lyxen att styra över min tid hyffsat fritt. Måndagar och onsdagar har vi stängt i butiken. Då masserar jag, har kostrådgivningar mm. Ibland blir det luckor och jag ser oftast till att ha fritt för att kunna hämta Saga på skolan. Så måndagar blir det ofta ganska mycket träning. Alltid simning med klubben på måndagkvällar. Normalt även två pass på onsdagar, stående morgonsimning med Sundhetsbolaget och oftast ett löp eller cykelpass därefter. De dagar vi har öppet i butiken så öppnar jag inte förrän 11.00, så har jag inte bokat in massagebehandlingar innan så behöver jag inte vara där förrän ca 10.45. Massor med träningstid före jobbet alltså, även om jag tar lite sovmorgon. Yinyogan på torsdagar är ju jobb, men eftersom jag gör allting själv också så får jag bonusträning/återhämtning där.
Nu hade jag inte tjejerna hemma den här veckan, men när jag har det så lägger jag i stort sett all träning på mornar/dagtid. Det är bara när det krisar med tiden som jag tränar efter jobbet. Då vill jag hellre hänga med tjejerna om jag kan välja. Måndagkvällar är dock undantaget när jag simmar med klubben, men då är Saga med och simmar, så det blir win-win!
Nu kommer träningen trappas upp under de kommande 3 veckorna, innan det är dags för nästa återhämtningsvecka.
Jag har förresten uppdaterat planen för 2020 – anmälningarna har öppnat och planen är mer eller mindre spikad. Nyfiken? Du hittar den här!
Det är svårt att försöka få till någon riktigt vettig träningsplanering förrän tävlingarna börjar dyka upp i tävlingskalendern. Förra året var det lätt – jag visste att Ironman Kalmar var min huvudtävling och jag visste lååååångt (mer än ett år) i förväg vilket datum den skulle gå. Allt fokus på den och så några småtävlingar däremellan för att lära mig triathlon. Perfekt!
När en har gjort sin första Ironman så verkar det finnas några olika vägar att gå vidare: 1. Göra fler och fler och fler Ironman, kanske med målet att kvala till Hawaii. 2. Aldrig mer köra ett triathlon i någon form. 3. Börja med swimrun. 4. Köra mer och mer extrema triathlontävlingar/Ironmanvarianter, som terrängironman, ultratriathlon, Norseman mm mm.
Redan innan jag hade kört Ironman Kalmar kände jag att jag kommer inte snöa in på att köra Ironman/-s varje år. Framförallt pga kostnaden, jag känner inte att det är värt pengarna. Absolut att jag med största sannolikhet kommer göra det igen nångång, jag blev långt ifrån avskräckt, men som sagt – inte varje år. Många tror att det beror på att det tar för mycket tid och att det går att träna mycket mindre om en ska köra kortare distanser. Det är säkert sant i många fall, men även om träningen ser annorlunda ut, så är det fortfarande 3 grenar plus lite styrka och rörlighet som ska in i planeringen vecka ut och vecka in. Ska en bli bra på något, så nej, så mycket mindre träning blir det inte.
Att aldrig mer köra ett triathlon fanns inte på kartan – det här är ju bland det roligaste jag gjort! (I träningsväg alltså 😉 ).
Nej. Jag ska inte säga aldrig, för jag gissar att jag kommer hamna där nångång. Men det lockar inte supermycket eftersom jag då får plocka bort min starkaste gren, och det vore ju rent ut korkat… Sen kan en kanske göra saker för att det är lite roligt också, inte för att prestera. Men vi får se.
Nja, lockar inte supermycket. Börjar vi snacka ultradistanser så känner jag att risken för förslitningsskador ökar alldeles för mycket. Andra typer av extremvarianter genomförs ofta i kallt och risigt väder, eller superbranta långa backar som inte är löpbara för oss vanliga dödliga, så då tappar jag intresset direkt. Ge mig ett varmt extremlopp så ska jag tänka på saken 😉
Så, jag har alltså valt en femte väg: Kortare distanser (sprint/olympisk) och bli mycket snabbare än vad jag är. Fokus fart! Simningen behöver jag bli snabbare i oavsett. Cyklingen tappade jag lite av under förra säsongen, men den är redan på bättringsvägen så det ska nog bli riktigt bra vad det lider. Och med ny cykel dessutom! Löpningen har gått sjukt mycket framåt sedan jag började löpträna på riktigt sommaren 2018, så där handlar det mycket om att fortsätta vara hel, jobba med pannbenet och kämpa vidare.
Väntar och trånar efter min nya pärla som kommer till våren ❤
Målet för säsongen 2020 blev ganska snabbt tydligt för mig när jag upptäckte att det fortfarande inte var för sent att kvala till sprint EM (age-group) i Malmö i augusti 2020. De flesta av de 25 kvalplatserna (i varje AG) skulle fördelas under 2019, men då körde jag inga av Svenska Triathloncupens tävlingar eftersom jag hade fokus på annat håll. Men 3 platser per AG skulle finnas chans att kvala till under en tidig tävling 2020, plus 2 platser per AG som man kunde ansöka om wildcard till. En av de platserna skulle jag ha!!
Ok, så träningsplaneringen såhär långt har alltså sett ut som så att A-racet 2020 ligger i början av augusti. Jag vet ju inte ens om jag kommer kvala dit, men så kan en inte tänka. Däremot har jag inte kunnat planera för när säsongens första A-race ska ligga, eftersom jag inte vetat när kvaltävlingen kommer gå, mer än någonstans i juni gissningsvis. Men så äntligen igår släppte förbundet vilken tävling det är som gäller och mitt träningspussel (eller iallafall kantbitarna) kunde läggas klart. Så skönt! Linköping 7/6- here I come ❤
En tråkig sak är ju bara att det krockar med Halvvättern. Som visserligen inte jag själv hade tänkt köra nästa år, men Per kör ju. Så min trygga hälft som ser till att min cykel är i toppform före tävlingen och som står och skriker halvtaskiga saker till mig för att jag inte ska vika ner mig under tävlingen kommer inte vara på plats 😦 . Well, det ska väl gå ändå. Hotellrum bokat och klart. På söndag öppnar anmälan. Så nu är det bara träningen kvar.
Det är många som kommenterat mitt förra inlägg, att jag är ”duktig”, inspirerande och driven. Men det är också några som oroar sig för att jag ska pressa mig själv för hårt, antingen med träningen, jobbet eller båda delarna. Ofta får jag frågan om jag vet hur man tar det lugnt, ligger still eller inte gör någonting alls, dvs bara vilar. Och jodå, tro´t eller ej, men jag är väldigt duktig på det. Jag har skrivit det förut, men jag gissar att det tål att upprepas: jag kan vara rätt lat av mig. Det är ofta antingen på eller av, jag har inget mellanläge. Vilket kan vara rätt påfrestande både för mig själv, och gissningsvis även för omgivningen (läs: Per) 😉 För lika mycket som jag älskar att hålla igång med träningen och med olika projekt som min hjärna drar igång när jag börjar bli för avslappnad. Lika mycket tycker jag om att ligga på soffan/i sängen och titta på serier, spela Candy Crush, slösurfa eller bara pilla naveln. Däremot har jag jättesvårt att ha en helledig dag där jag inte har några fasta tider att förhålla mig till, men lite smågrejer som måste fixas. Det går bra om det är roliga saker, men finns det minsta lilla motstånd av någon anledning, så tar jag fram en annan spetskompetens: prokrastinering (dvs skjuta upp saker). Det gäller även (eller kanske framförallt) om jag har alldeles för mycket att göra.
T.ex. om jag har 10 olika saker jag behöver göra en dag, varav en är allra allra viktigast och absolut nödvändigt att jag gör just idag (rör sig oftast om arbete). Just den grejen kanske inte är superinspirerande, eller så tar det emot av någon annan anledning, kanske är det utanför komfortzonen. Då kommer jag börja göra ingenting. Eftersom de andra grejerna jag ska göra idag är mindre viktiga än den här superviktiga grejen som jag inte kan få tummen ur att göra. Men jag kan inte ta mig för att börja med något annat, för det här viktiga måste ju göras först. Jag lovar – jag kan sitta på rumpan och stirra i luften i flera timmar. Eller så börjar jag städa. För det behövs ju alltid…
Förra helgen var vi hellediga från fredag lunch till söndag. Vi åkte bort, hade inte så mycket planerat mer än att ta det lugnt. En middag och konsert på fredagen, middag på lördagen och därutöver bara slappa, hänga på hotellet och umgås med varandra. Oj vad fort den helgen gick! Inga problem när man får sova länge, äta lång frukost, bara småstrosa i butiker och så plötsligt var kl 17.00 på lördagen.
Hummertacos LaxsashimiKoreansk råbiff
Och i nästa stund var det söndag och vi var hemma igen. Så nej, jag kommer inte bränna ut mig. Jag lovar att jag lyssnar på både kropp och knopp och när jag är trött så blundar jag för alla måsten (i stort sett) och lägger mig i soffan och pillar naveln. När jag däremot har legat där och förundrats över att det redan är kväll, så kommer min hjärna med största sannolikhet börja återhämta sig och föreslå några små projekt som jag skulle kunna ta tag i dagen efter 😉
Well, nu upplever jag mig väl inte som någon curlingmorsa (kanske lite ibland?). Och semiproffs är jag definitivt inte. Även om jag tränar en del. Och ibland jobbar lite mindre. Jag kallar det helt enkelt prioriteringar. Men det är två av Pers (kärleksfulla?) favoritpikar. Han tycker att jag skämmer bort mina barn och att jag tränar mer än vad jag jobbar. Och vissa dagar får jag kanske medge att bådadera stämmer (men säg inget till honom) 😉 .
Onsdagsmornarna de veckor när tjejerna är hos oss är lite extra fyllda av stresspåslag innan jag kan landa på jobbet. Visserligen helt självvalt och såååå värt lite extra stress.
5.30 ringer kaffeklockan. På med kaffebryggaren och tillbaka under täcket en stund medan kaffet rinner ner. Ibland kryper jag faktiskt ner igen med kaffekoppen en stund också – ingen stress där inte! När kaffet är uppdrucket pallrar jag mig ur sängen, kliver i baddräkten och lite överdragskläder och fixar sen frukost till mig och tjejerna. Väcker dem 6.15 och så äter vi frukost tillsammans. Att äta frukost och kvällsmat tillsammans är ALLTID högprioriterat så långt det går. Toa, tandborstning, ta med ryggsäcken som står packad vid dörren och så iväg till simhallen. I morse blev jag dessutom helt tagen på sängen av att jag hade tjock is på rutorna – inte vad jag hade tagit med i tidsplanen! 6.50 är det samling utanför simhallen. I morse var klockan nog nästan 6.55 innan jag var där. Förlåt! När jag väl kommer i vattnet kl 7 är det väl värt all stress. En bana helt för sig själv och all stress rinner av under de 30 min jag hinner simma.
För sen ska stressnivåerna upp igen. 7.40 ska jag ha duschat, klätt på mig och åkt hem igen för att hämta upp Saga och skjutsa henne till skolan. En dag i veckan skjutsar jag henne, men det är bara för att jag ska få njuta av den där halvtimmen utan trängsel i simhallen! Cykeln ställer jag upp på biltaket kvällen innan för att slippa ett moment på morgonen. 8.00 börjar hon med idrott och ska således vara ombytt och klar då.
Är det sommar snart?
När Saga blivit avsläppt beror de kommande timmarnas stressnivå på hur dagen ser ut med avseende på träning och arbete. Onsdagar har vi (nu under lågsäsong) stängt i butiken för att jag ska hinna jobba mer med massage, träning och kostrådgivning. Beroende på hur bokad jag är så börjar jag 9 eller 10. Helst 10, för då hinner jag med ett träningspass till före jobbet. Idag åkte jag raka vägen till gymmet för säsongens första brickpass. Värmde upp på motionscykeln och körde sen 4 min över tröskel för att sen direkt hoppa på löpbandet och springa bort mjölksyran i benen. Upprepade alltihop 4 ggr innan jag varvade ner med lite jogg på bandet. Bra pass. Jobbigt, tidseffektivt och ruskigt bra för att vänja sig att springa på stockar till ben. Dessutom har jag återhämtningsvecka den här veckan och har svårt att hinna få in all träning jag vill göra under de få (7) timmar jag får träna. Att då hinna både cykla och springa sig trött på endast 55 min är toppen!
Småfuktigt…
Hem från gymmet, duscha och fixa iordning mig. Ta hand om stackars influensasjuk dotter och försöka få i henne lite frukost eftersom hon bara drack ett glas vatten i morse. Typiskt dåligt näringsinnehåll på den frullen…
Sen iväg till jobbet. Varva ner. En fördel med att jobba som massör är att jag själv kommer ner totalt i varv när jag masserar. Vissa dagar mer välbehövligt än andra. Så lite massage och lite kostrådgivning och så hem till sjuklingen igen. Jobbade lite hemifrån med planeringsgrejjer när lillhönan ringde. Ok, här blev det kanske lite curling ändå… Men det var dimmigt och hon tyckte det var lite läskigt att cykla hem från skolan själv. Och eftersom jag hade möjlighet så åkte jag faktiskt och mötte henne. Oftast kan jag ju inte det eftersom jag är i butiken, men nu passade jag på. Skönt med lite frisk luft, även om det regnade. Jag har fortfarande lite dåligt samvete över när jag tvingade henne att cykla ensam i snöstormen häromveckan…
Väl hemma igen bytte jag till träningskläder och cyklade iväg för att leda gympapass. På väg hem igen handlade jag det som saknades till middagen, som jag lagade när jag kom hem. Vi åt, jag städade undan och plötsligt var det kväll. Ja inte är det svårt att få dagarna att gå inte. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att gå i pension. Eller varför inte bli proffs på heltid – det skulle passa mig utmärkt!
Jag vet att det är rätt få som skulle kalla mig lat. Men jag vill nog ändå påstå att jag är ganska bekväm av mig. Sådär som folk är mest. För även om jag gillar att träna, eller t.o.m. ÄLSKAR att träna, så gillar jag även att ta det lugnt hemma på morgonen, sova lite extra, dricka kaffe i lugn och ro och ta en låååång varm dusch före jobbet. Detta gjorde att den här dagen inleddes med en hel del dealande mellan min lata sida, sunda förnuft och min coach (som förvisso också är jag själv).
Det började när klockan ringde 04.45 i morse. Jag var väldigt kissnödig och var ändå tvungen att gå upp. Men medan jag satt på toa började jag fundera på smartheten i att ställa klockan så tidigt för att hinna springa innan jag väcker barnen. Efter genomklappningen 2014 ställer jag sällan klockan i ottan för att hinna träna, utan resonerar som så att sömnen och att inte behöva stressa för att hinna träna är viktigast, och hinner jag inte träna under dagen/kvällen pga för mycket annat, så vilar jag istället. Men nu var det andra gången på en vecka som jag ställde klockan på 04.45 för att hinna springa. Jag: ”Zzzz. Jag borde nog inte springa på morgonen. Var ju väldigt trött igår eftermiddag och ska ju ändå cykla när jag lämnat Saga. Bättre att gå och lägga sig igen och sova 45 min till.” Mitt sunda förnuft: ”Fast just därför hoppade du ju över ett gympass igår och vilade. Du kom isäng tidigt och har sovit drygt 7,5 timme, så så illa är det faktiskt inte.” Jag: ”Nja, det är nog ändå bäst att sova lite till…” (Går och lägger mig). Coach: ”Hur känns kroppen? Känner du dig sliten?” Jag: ”Den känns faktiskt väldigt bra, inte alls sliten. Men jag bör nog sova lite till ändå.” Mitt sunda förnuft: ”Är du trött? Då kanske du behöver sova ändå.” Jag: ”Nej, faktiskt inte nu när jag tänker efter…” Coach: ”Då sticker du ut och tar en lugn runda. Strunta i vad det var tänkt att du skulle göra, kör bara lugn distans och skippa fartleken i mitten.”
Ja och så blev det. Stack ut i mörkret med pannlampa och reflexbeklädd som en julgran och njöt av mörkret och stillheten. Om jag skippade fartleken i mitten? Självklart inte – kroppen var ju pigg efter att inte tränat sedan simningen igår morse! Det blev ett superpass som jag absolut inte ångrade efteråt.
Ja man blir ju knappast bäst om man ligger kvar i sängen…
Men vi var alltså inte klara där… Efter det efterlängtade kaffet och frukosten cyklade jag med Saga till skolan: 30 min återhämtningscykling. När jag släppt av henne startade jag om klockan för att köra morgonens andra pass: 90 min distanscykling med fokus på lite (för mig) svårare terräng för att bli bättre på cykelhanteringen och balansen. Och inte vara så förbannat rädd så fort det inte är grus eller asfalt!
Blött och skitigt i skogen idag.
Jag började köra enligt planen när latmasken kom krypande igen: Jag: ”Men det kanske blir för mycket träning ändå. Och inte har jag nåt vatten med mig. Jag kanske borde ta en kortare sväng och sen rulla hemåt?” Coach: ”Nej, jag har koll på läget och du kommer inte dö av vätskebrist på 90 min lugn distanscykling i svalt väder. Du kan dricka när du kommer hem.” Jag: ”Men om jag räknar in återhämtningscyklingen i distanspasset, då behöver jag bara cykla 60 minuter till?” Coach: ”Nej, återhämtningscyklingen var med i planeringen. Nu är det 90 min som gäller.” Mitt sunda förnuft: ”Men tänk om jag blir så där trött och övertränad som jag blev 2014? Det kanske är bättre att åka hem och sova lite till före jobbet?” Coach: ”Du tränar mycket, men i stort sett inga hårda pass överhuvudtaget just nu. Det här går fint. Känner du dig sliten eller trött i benen?” Jag: ”Nej det är rätt skönt att vara ute och fincykla i friska luften faktiskt.” Mitt sunda förnuft: ”Men om det blir för stressigt efteråt då? Det var ju all stress som bröt ner förut. Inte själva träningen. Är det inte bättre att ta ett kortare pass och sen kunna ta en lång dusch och hinna dricka en extra kopp kaffe?” Coach: ”Hur lång tid har du på dig innan du behöver vara på jobbet, om du cyklar 90 min? Hade du inte planerat för att hinna med det?” Jag: ”Jo, visserligen… Har en dryg timme, nästan 1½ innan jag behöver vara på jobbet.” Coach: ”Ok, så då hinner du i lugn och ro duscha och fylla på energi? Är det stressigt på jobbet så du inte hinner varva ner och ta det lugnt där? Kanske dricka kaffet när du kommer dit?” Jag: ”Eeeeh jo, det har du nog rätt i. Jag hinner nog sitta rätt mycket still på jobbet idag. Och kaffe finns det gott om. Och på drygt 1 timme hinner jag nog duscha…” Coach: ”Så inga problem med andra ord?” Mitt sunda förnuft: ”Dessutom har du vilodag imorgon. Så från avslutat pass idag, tills det är dags att träna igen, har du ca 48 timmar på dig att återhämta dig. Du kan sova ut och ta det lugnt hela helgen, jag tror du kan cykla de där 90 minuterna idag.”
Såhär ser det ut när man är för nära hemma och får snurra en miljarrrrd varv i stan medan man försöker övertala sig själv om att det räcker och man kan åka hem…
Äntligen är det dags att börja träna ”på riktigt” igen. Nu är det slut på hopp-å-lek-perioden. Den här varit skön och kravlös. De första veckorna nu kommer också vara hyffsat sköna och kravlösa, det är nu jag ska mota in kroppen i träningsrutinerna igen.
Inledde träningsperioden igår med ett morgonpass på gymmet. Hittade en spellista som speglade mitt mood:
På kvällen var det dags för tröskelpass i bassängen. Var hyffsat laddad, värmde upp ordentligt och körde sen igång första 400-ingen. Jag hatar 400-ingar, det är bara jobbigt, även när de inte genomförs på max. Hade som vanligt problem med att räkna till 16, men safe:ade och körde ev 18 eller 20. Tänkte att jag ser ju på klockan sen, vad första 400:a gick på. Förutom att jag inte gjorde det. För då hade min klocka dött…
Tror det har gått max ett år sen senast detta hände. Då fick jag en ny klocka. Men nu hände det alltså igen. Lagom tills jag verkligen behövde den! Hur tränar man utan klocka liksom?! 😉
Nu på morgonen har jag varit hos Jerker på behandling. Första efter Ironman. Det fanns lite att jobba med… Så nu tyckte han ändå att jag skulle ta det lugnt med träning fram till helgen. Med andra ord: Det där ”Nu jävlar”, får vänta några dagar till. Well, det är långt till säsongen, så det är bäst att vara snäll mot kroppen!
Förra säsongen prioriterade jag bort styrketräningen. Jag fick helt enkelt inte in den på ett vettigt sätt i min träningsplanering. Egentligen älskar jag ju styrketräning, åtminstone när jag få använda mig av skivstång eller kettlebells. Och det har ju gått bra ändå. Inga skador eller förslitningar. Men bara för att det gått bra en säsong så är ju inte det någon garanti för att det fortsätter så. Dessutom så visar ju forskningen att de flesta konditionsidrottare tjänar på att styrketräna. Inte bara för att undvika skador, utan för att helt enkelt bli starkare och därmed också snabbare. Och då är det ju jäkligt dumt att låta bli. Så den här säsongen ska styrkan planeras in lika duktigt som all annan träning.
Nu har jag sån himla tur att Noras bäst utrustade gym har valt att inleda ett samarbete med mig! Så lyxigt att ha tillgång till allt jag behöver, både i form av fria vikter, maskiner och löpband. Löpband är inte superroligt, men under vintern underlättar det intervallpassen rätt ordentligt, speciellt under de riktigt kalla dagarna när luftrören inte är så sugna på ansträngande aktiviteter utomhus.
Hur är det egentligen, behöver man en coach eller kan man coacha sig själv? Jag skulle säga att de flesta som tar sin träning lite mer seriöst och har lite högre mål, troligtvis skulle prestera bättre med en coach vid sin sida.
Den här säsongen har jag haft coach Fredrik som hjälpt mig med min träningsplanering och agerat bollplank när det har funnits behov. Det har varit så himla skönt! Detta av framförallt två anledningar:
Jag hade varken tid eller lust att planera min egen träning i år. Jag coachar andra konditions- och styrkeidrottare och är under perioder ganska trött på att se en träningsplanering, än mindre sugen på att skapa en till mig själv. Och att analysera träningspass… don’t get me started! Då är det väldigt bekvämt att vecka för vecka se vilka pass som ska göras, låta coachen bestämma vad som är viktigt just nu, och sen bara planera in vilka dagar respektive pass ska göras för att passa in i mitt eget liv.
Det är svårt att coacha sig själv. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap du har, det är väldigt svårt att säga åt sig själv att det är dags att vila eller ta i lite mer. De flesta med höga mål brukar man som coach generellt få bromsa. Många är rädda att vilan ska göra dem svaga och långsamma, när det i de flesta fall är precis tvärtom. Det är alltid lätt att säga åt andra vad de ska göra, men hur ofta lyssnar du på dig själv? Efter 2014 när min kropp (eller framförallt mitt huvud) sa ifrån och det tog flera år att hitta träningsglädjen igen, har jag blivit så mycket klokare vad det gäller att lyssna på kroppen och framförallt se helheten i livet som en ständig stress- och återhämtningsbalans och inte bara stirra mig blind på träningsbelastningen. Men ibland kan jag känna att jag kanske blivit för försiktig och känner efter lite för mycket eftersom jag för allt i världen inte vill hamna där igen. Den här säsongen har jag kommit ett bra kliv i rätt riktning mot att hitta balansen och veta ungefär hur mycket stress/belastning i övriga livet (dvs allt icke träningsrelaterat) som jag kan hantera och fortfarande fixa alla planerade träningspass under veckan.
Såhär tänker jag
Grunden till all återhämtning är sömnen. Det var där mycket gick snett 2014. Mitt mål är numera att alltid sova minst 8 timmar per natt. Problemet är oftast att komma i säng och inte fastna på sociala medier eller att slötitta på tv. Vissa dagar är det helt omöjligt att få ihop det pga arbete eller andra aktiviteter, då är jag nöjd med att komma så nära 8 timmar som möjligt. Sett över en vecka så är målet att få ihop ett snitt på 7,5-8 timmar/natt. Jag kan absolut fungera fint med färre timmar än så, men jag märker inte när jag helt plötsligt inte gör det längre. Inte förrän det är för sent. Så om jag nu börjar slarva med sömnen, eller den påverkas av saker jag själv inte kan styra över, då drar jag ner på träningsbelastningen. Ibland måste jag ställa klockan tidigare för att hinna träna på morgonen före jobbet. Då är jag extra noga med att komma i säng 8 timmar innan klockan ringer. Är det morgonträning varje dag under veckan och jag märker att sömnen sladdar ner mot 7 h/natt, då försöker jag i första hand flytta träningen till senare, eller så hoppar jag helt enkelt över ett pass och ser till att sova på morgonen. Det viktiga här är att vara trygg i att det är rätt val och inte ha dåligt samvete, eller vakna tidigt ändå och ligga och tänka att ”jag borde nog ändå…”. Nej. Sov!
Ska jag bara träna ett pass om dagen så försöker jag göra det på morgonen. Jag börjar sällan jobba före kl 9 och ofta inte före 10.30, så det brukar fungera bra att ändå hinna få tillräckligt med sömn. Som egenföretagare (och även tidigare när jag var student), så har man sällan riktigt jobbat färdigt. Det finns alltid liiiite mer att göra. Om jag under perioder med extra hög arbetsbelastning då inte har tränat på morgonen, så ökar risken att jag känner mig stressad över att egentligen inte ha tid att träna på kvällen, men vara tvungen att göra det ändå för att överhuvudtaget få in träningen. Varannan vecka när tjejerna är hemma så är det ännu svårare, för då får man dessutom addera det dåliga samvetet till stressen. Det har hänt att jag påbörjat tuffa pass (gärna på trainern) direkt efter jobbet, bara för att efter första intervallen bli tvungen att avbryta eftersom jag känner mig som en urvriden disktrasa. Benen kan kännas finfina, men huvudet har ingen som helst lust att pressa på utanför komfortzon. Då gäller det att våga avbryta, se till att äta, sova och krama på familjen och sen lära sig av sitt misstag och försöka att inte upprepa det. Återigen: inget dåligt samvete för missat träningspass. Ja visst, händer det igen och igen och igen så kommer formen bli lidande, men det är här ”lära av sina misstag” kommer in. Curla dig själv, ge dig själv de bästa förutsättningarna för att klara dina träningspass utan att det slutar med en utsliten kropp (eller knopp som det var i mitt fall). För om jag missar alltför många träningspass så slänger familjen ändå tillslut ut mig pga odrägligt beteende och klättrande på väggarna. Fast utan ork i kroppen. Resultat: en gråtande hög på sängen.
Jaha, så vart vill jag komma med det här långa dravlet då? Jo, jag har bestämt mig för att ge mig på att coacha mig själv nästa säsong. Jag har framför allt den teoretiska kunskapen, den här säsongen har jag även skaffat mig ännu mer praktisk kunskap vad gäller triathlon och hur bra min egen kropp fungerar när jag får träna hårt. När det faktiskt funkar och jag ger mig själv tiden till planering, så är det ju faktiskt jag som känner mig själv bäst. Och som vet hur min vardag och mitt liv ser ut vad gäller familj, jobb och prioriteringar. Sen är det absolut bra att ha ett bollplank när man är som djupast inne i träningen och blir lite blind för om det är dags att bromsa eller gasa, så det kommer jag se till att ha.
När jag nu inte kunnat träna pga förkylning efter Kalmar, så har jag istället lagt träningstiden på att planera och styra upp nästa säsong. Planen är långt ifrån klar, men det går framåt och jag känner att jag gör något konstruktivt för min träning, istället för att bara gnälla över att jag är sjuk och inte kan träna. Jag riktigt längtar till 1 oktober när grundträningsperioden börjar. Jag längtar till gymmet för att köra tunga knäböj. Jag längtar upp på trainern, att köra Zwift under långa svettiga tempointervaller. Börja på noll, ett tomt blad med stora förhoppningar om en riktigt bra säsong 2020. Knäppt, jag vet 😉
Vi får se om några månader om jag fortfarande uppskattar att vara min egen coach, eller om jag får återgå till att ta hjälp med planeringen. Det är ju lätt att vara pepp nu när det är hyffsat lugnt på jobbet och jag lägger ca 4 timmar i veckan på träning, men det kan ju bli värre framåt våren igen. Well, det återstår att se…
