Kategoriarkiv: Tävling

2021 – året för icke-presterande. Eller?

10 söndag Jan 2021

Posted by in Cykling, löpning, simning, Tävling, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag har funderat lite de senaste dagarna. 2018 hittade jag till triathlon mot slutet av säsongen. 2019 tävlade jag mer och genomförde Ironman Kalmar. 2020 var året då jag skulle se hur snabb jag kunde bli på korta distanser. Nu blev det ju inte så, åtminstone inte på tävlingsarenan. Att vi skaffade valp i slutet av maj, i kombination med att alla tävlingar blev inställda gjorde ju också att träningen tappade lite fokus. Just nu känner jag lite såhär: Varför måste allt hela tiden handla om prestation (för mig)? Visst, det är kul att känna att man är bra på nåt. Men proffs kommer jag ju ändå aldrig bli.

När jag började med triathlon var det som en kul grej. Nåt nytt. Ingen prestation, bara testa och se hur det var. Sen var jag alltid ”rädd” att komma sist, men det visade sig att det inte var nåt att oroa sig över. Det finns så många som verkligen gör triathlon för att det är roligt och för att ha ett träningsmål. Inte såna som jag som säger att de gör det för att det är roligt, men ändå när nån slags förhoppning om att vinna när man väl står på startlinjen… Visst kan man göra det för att det är roligt även om man hoppas på bra placering, men det skapar betydligt större press. Både på träning och på tävling. Så i år ska jag backa tillbaka ett steg. Jag är redan anmäld till en del tävlingar eftersom allt blev uppskjutet från förra året. Men om jag kör dem så ska det vara för att jag vill och för att ha roligt. Sen kommer jag ge allt när jag väl står på startlinjen, men det ska kännas roligt. Inte för att det inte har gjort det innan heller, men fokus har varit prestation. I år ska jag testa ytterligare nåt nytt – bara för att se om det är kul. Swimrun! Eftersom det körs i par så känns det som att det tar bort mitt prestationsfokus litegrann. Det är nytt för oss båda, så det ska bli en kul grej.

Ironman Kalmar – ett lopp jag lyckades njuta mig igenom större delen av. Mer sånt!

Vad spelar det för roll om jag springer milen på 46 minuter eller om jag springer den på 45? Eller på 50? Om jag gör Ironman på 12, 11 eller 10 timmar? Jag älskar att träna, min kropp är glad när jag tränar mycket och varierat (som i triathlon). Men den mår lika bra om jag springer 2 timmar i skogen i 7-minuterstempo som om jag sticker ut och springer 10 km i 5-tempo för att jag inte hade tid att springa 2 timmar just den dagen. För det är det som är grejen. När jag släpper prestationen i träning och tävling så spelar det inte så stor roll vad jag tränar eller hur, all träning är bra. Jag tränar ändå i stort sett varje dag, för att jag mår så bra av det, blir en gladare mamma och en effektivare företagare. Ska man däremot gå från snabb till snabbare, då kräver det planering och finjustering, vilket i sin tur kräver tid. Det kräver att man gör pass man inte har lust med vissa dagar (vilket jag kan uppskatta ibland), men det kräver också att man ibland måste vända ut och in på livet för att få ihop pusslet. Och det har jag ingen lust med nu – nu är det jakten på endorfiner som är det viktiga.

Allt det här funderandet slutade med att jag avregistrerade mitt Strava-konto igår. Jag använder sällan Strava, men allting laddas ju ändå upp där automatiskt, så alla ser hur fort eller långt jag springer/cyklar/simmar. Till vilken nytta? Och för vems skull tränar jag? Jag ändrade också inställningarna på mitt Garminkonto, så ingen annan än jag själv ser min träning. Det känns bra, nu ska jag bara röra på mig för min egen skull ❤

Huliganen som är med mig på de flesta löppass nu förtiden ❤

Mycket svammel blev det… Och om/när tävlingssäsongen drar igång så kanske jag har ändrat mig igen, men det tar vi då isåfall 😉

Järnboås Triathlon

07 söndag Jun 2020

Posted by in Cykling, Foton, löpning, Mobilbloggat, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Mitt i blommande corona-kris, där tävling efter tävling har blivit inställda och jag helt hade landat i att den här säsongen skulle bli helt tävlingsfri. Då dök det upp ett nytt träningstriathlon på hemmaplan.

Det gör mig inte så mycket att tävlingarna blivit inställda, tränar gör jag ju ändå och det är väl alltid skönt att känna sig stark, oavsett om man ska tävla eller inte. Jag bestämde mig för att bygga en starkare grund inför nästa år. Men så dök alltså Järnboås Triathlon upp. Först var jag inte så sugen, men insåg snart att det bara var feghet – jag var så inställd på en säsong utan tävlingar att jag blev bekväm och inte ville utanför komfortzonen. Men eftersom jag inte hade några andra skäl att inte delta, så var det ju bara att köra.

Igår kväll när jag packade ihop grejjerna blev jag supertaggad och insåg att jag kanske tyckte att det var rätt kul att tävla iallafall. Jag börjar ju faktiskt få lite koll på det här med triathlon nu, och det skapar ett skönt lugn. I morse var jag ju såklart nervös ändå, men det är ju bara som det ska.

Planen var att köra hårt för att få ett riktigt bra träningspass. Efter att vi hämtade lilla valp-Mike förra söndagen så har träningen blivit satt på undantag och jag behövde verkligen en genomkörare.

Simningen handlar som vanligt mest om att ta sig igenom. Idag satsade jag dock hårdare än vanligt och tillät mig själv att bli rätt trött under simningen. Farten var hög i början, men sjönk sen ordentligt. Jag kände att jag vevade mycket men fick lite valuta för insatsen. Risig teknik helt enkelt. Ungefär halvvägs bytte jag fokus (till vänster arm) och hittade ett skönare lugn. Hade som mål på förhand att simma på 15 min, men det blev alltså 16:35.

Växlingen gick bra, men jag kände mig lite fumlig och lite för ofokuserad även om jag sett på bilderna efteråt att jag nog var rätt fokuserad ändå…

Ut på cykeln med andningen högt upp i bröstet. Kände mig stressad och hade noll pulver i benen. Hade som mål att snitta strax över 200 watt (3,6 w/kg), men det fanns inte en chans. Det var väldigt blåsigt, men det störde mig inte så mycket. Dock kändes det jäkligt surt att jag inte kunde trycka på som jag hade hoppats. Snitteffekten landade på blygsamma 187 watt (3,3 w/kg).

Växlingen till löpning gick kanon, drog en extra dos Ventoline för att få ordning på andningen.

Kanske tack vare att jag inte kunde trycka på under cyklingen så hade jag pigga fina löparben att springa på. Andningen satte dock stopp för någon succélöpning. Fick ordning på den efter ett tag, men vågade inte pressa på för fullt. Lyckades (som många andra) springa lite fel, men upptäckte det rätt snart och fick bara en extrabacke i början av löpet. På förhand hade jag som drömmål att jag skulle kunna hålla 4:30-tempo, men det var inte aktuellt idag.

Prestationsmässigt är jag mest nöjd med löpningen idag, mest för att den kändes så bra även om det inte gick så fort som jag hade önskat. Tyvärr hade jag ingen dam som utmanade mig tillräckligt för att jag skulle vara tvungen att kämpa för placeringar utan jag kunde safe:a och ändå vinna. Men men, bra genomkörare blev det iallafall och nu hoppas jag att de tävlingar som inte redan är inställda, kommer gå som planerat!

Stort tack för alla hejjarrop😍

Fotografer: Per & Hanna

Vilsen och lätt hypokondrisk men ändå positiv

29 söndag Mar 2020

Posted by in Övrig träning, Barn, Cykling, Sjukdom och gnäll, Tävling, Träningsupplägg, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är väldigt konstiga tider nu. Coronatider. Jag är tacksam att jag är en hyffsat positiv människa, som nästan alltid (efter att jag har brutit ihop en smula) ser det positiva som kommer ut av diverse på förhand negativa förändringar.

Nästa lördag skulle jag ha åkt till Mallis. Det har varit inställt ett tag nu och det är absolut inte hela världen. Framförallt eftersom ingen annan heller kommer åka (så jag slipper se alla cykelbilder från Mallis i flödet). Jag tänker att jag kan köra ett träningsläger här hemma istället och det är helt ok, vi får ju ändå vara utomhus och cykla och springa, vår simbassäng är öppen och ur träningssynpunkt är ju allt precis som vanligt. Men jag kommer sakna värmen och Mallis (det vanliga Mallis, inte det Mallis som är just nu med utegångsförbud). Hoppas att våren, som verkar vara på gång, bestämmer sig för att stanna och inom kort lämna över till min favorit – sommaren! Och jo, jag tar gärna en repris på sommaren 2018, det är helt ok för mig…

Sommaren 2018 var en varm och skön historia – repris tack!

När lopp började ställas in sa jag att det inte gör mig så mycket, jag tränar ju ändå för att jag tycker att det är kul, och då får jag ju mer tid på mig att komma i toppform innan det är dags att tävla. Och mer tid till att vänja mig vid monstercykeln. Skönt! Tyckte många var så onödigt dramatiska över om deras lopp blev inställda – vad ska man då träna för? Absolut, jag förstår att det blir konstigt i huvudet om du har ett enda huvudmål för året och det riskerar att bli inställt, men man kan ju lika gärna bli sjuk eller skadad och inte kunna köra av den anledningen. Fortsätt träna för att det är kul (för det hoppas jag ändå att folk tycker, annars kan det ju kvitta), för att det är bra för kropp och knopp och för att få nåt annat att fundera över än Corona! Sen förstår jag om man har sparat pengar för att kunna genomföra ett lopp utomlands, som sen blir inställt. Många marathonlopp utomlands har ju blivit inställda eller framflyttade till hösten. Då är det ju så mycket mer än träningen; en resa, en upplevelse, pengar mm som brinner inne. Men återigen, man behöver ju inte sluta träna för det. Det kommer en tid efter corona.

MEN! Häromdagen drabbades jag av ett krux som jag inte hade funderat över, när mina första tävlingar för året började ställas in (eller åtminstone flaggas för att ställas in). Jag blev lite vilsen i min träning. Jag tränar så pass mycket och periodiserar min träning för att få in rätt träning vid rätt tillfälle och på så sätt förhoppningsvis vara som bäst när det gäller. Men nu vet jag ju inte när det gäller… Första A-tävlingen för året är i Linköping den 7/6. Den är inte officiellt inställd (än), men lär ju bli det. Inte nog med det, det är ju där jag ska knipa min biljett till årets andra A-tävling – EM i Malmö i augusti. Jaha, så vad händer nu? Kommer kvaltävlingen köras senare? När isåfall? När ska jag egentligen vara i toppform. Kommer jag inte få köra EM i år? Nej, då är det så – inte heller det är hela världen. Jag har en plan B som gör mig glad också. Men jag vill veta! Jag har haft en träningsplan som jag följt sen oktober, allt flyter på och vägen är utstakad. Jag har bara behövt göra små förändringar utifrån om jag känt mig sliten eller haft för mycket på jobbet. Nu behöver jag sätta mig ner och göra om själva grundplanen. Jag vet inte ens vilken träningsfas jag ska vara i eftersom jag inte vet när jag ska vara toppad. Bara att backa tillbaks till grundträningen igen. Har bara inte hunnit planera om och utan plan blir jag väldigt vilsen i träningen. Igår blev det vilodag av bara farten. Ska lägga planen under helgen och försöka hitta tillbaks under nästa vecka. Förhoppningsvis kommer lite mer klara besked om vilka tävlingar som blir av (och när de blir av) eller inte då också.

Sen har vi det här med hypokondrin… Nu när man ska vara hemma vid minsta förkylningssymptom så känns det som att dagarna går åt till att känna efter om man hostar, snorar eller har ont i halsen. Eftersom jag jobbar med massage och kundkontakt hela dagarna så vill jag ju inte riskera att smitta någon. Jag är sällan sjuk ”på riktigt”, dvs så sjuk att jag inte kan träna eller jobba, men det är här ju något helt annat. Pga pollen har jag också börjat med min grundmedicinering mot astma, vilket leder till heshet och småont i halsen i perioder. Så detta ständiga ”Har jag ont i halsen? Är jag sjuk? Nös jag av pollen eller corona? Är jag trött för att det är vår eller för att jag har corona?” osv. Lägg därtill på att barnen ska vara hemma från skolan vid minsta symtom. Vilket har gjort skolgången minst sagt lite hattig senaste veckorna… Att slitas mellan hypokondri (”Är jag sjuk och borde stanna hemma från jobbet/avboka massagerna/ställa in yogan”) och förnekelse (”Nej jag är inte sjuk, det går fint att träna”) tar på krafterna helt enkelt…

I övrigt lever vi väl på som vanligt. Tränar, äter, sover och umgås ändå helst inte med andra än familjen ändå 😉 Vallar ”sjuka” barn på promenader och i folktomma lekparker. Tränar lite mer styrka hemma istället för på gymmet. Simmar i folktomma simbassänger. Njuter av utomhuscykling och löpning osv. Buisness as usual.

Sylvesterloppet 2019

03 fredag Jan 2020

Posted by in Foton, löpning, Mobilbloggat, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Här kommer den sista race reporten på ett bra tag! Precis som med de flesta andra lopp jag sprungit i år, så sprang jag Sylvesterloppet för första gången 2018. Då helt utan koll på vad jag hade för fart i kroppen, nu med en bättre känsla för vad jag skulle kunna pressa fram en bra dag. Förra året sprang jag på 53:22 och målet i år var att springa på 50 min (eller 49:59). Det är en tuff bana, och att hålla under 5-minuterstempo på en så kuperad bana var jag inte helt säker på att jag skulle fixa mentalt. Min mentala spärr går vid 5:00-tempo. Där nånstans börjar jag tvivla på mig själv. Det häftiga är att jag för ett år sen hade samma mentala spärr vid 6:00-tempo, så det går framåt även i huvudet 😉

Vädret var härligt! Eller ja, solen sken iallafall och det är en ju inte direkt bortskämd med… Me det var bara några grader varmt och blåste ruskigt kallt. Känslan var att jag ville springa i täckjacka och överdragsbyxor. Men det var bara att bita ihop och plocka av sig överdragskläderna när det började dra ihop sig till start.

Två frusna tjejer som funderade på att sätta sig i bastun istället.



Starten gick och närmare 200 löpare drog iväg. Jag hade lagt in en pace-pro strategi i min nya fina klocka, som skulle hjälpa mig att hålla rätt tempo på alla partier av banan och på så sätt springa in på 49:59. Inte helt oväntat gick det för fort i början 😉 Andningen kändes bra, men benen lite stumma. Sådär lagom som de gärna känns när de har haft återhämtningsvecka och inte vet hur ”jobbigt” ska kännas. Folk rusade iväg och jag försökte hitta mitt eget tempo. Jag litade dock inte på att jag skulle orka hålla det snabba tempot som krävdes mot slutet, så jag såg till att ligga före tidsplanen från början istället. Vilket är helkorkat såklart, för då blir jag ju ännu tröttare och skulle få ännu svårare att hålla tempot uppe på slutet 😂. Men det flöt på så sjukt jäkla bra! För varje kilometer hamnade jag lite mer före tidsplanen och benen bara rullade på av sig själva. Så skön känsla 🤩.

Åsbacken upp kändes stabil

Det var inte förrän i Knutsbergsbacken (sista löjligt branta backen) med efterföljande slakmota mot mål som det började ta emot ordentligt. Men när jag gick in i backen låg jag 1,5 minut före planen, så jag visste att jag kunde ta det lite lugnt och bara tugga mig upp.

Fokus: överlevnad

Jag tappade 15 sekunder uppför och fick sen upp tempot igen och kunde hålla planen resten av vägen in i mål. Gjorde min snabbaste mil någonsin på 46:51 och min snabbaste 5 km på 22:55! Kom i mål med god marginal på 48:35. 10:e plats bland damerna 👏

Målfållan – en ljuvlig syn!



2019 – en sammanfattning

25 onsdag Dec 2019

Posted by in Övrig träning, Cykling, Foton, ironmanträning, Jobb, löpning, Motionslopp, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

2019 börjar närma sig sitt slut och det kräver väl någon form av sammanfattning här på bloggen. Orkar du inte läsa hela inlägget så får du en snabbis här:

Det har varit många träningstimmar, många arbetstimmar, en flytt till ny lägenhet och en flytt till ny butikslokal. Vi tillbringade 3 veckor på Mallis i april, varav de sista 2 blev allt annat än vad vi tänkt oss och gjorde energimässigt mer skada än nytta. Testat att tävla både på olympisk och medeldistans inför årets stora träningsmässiga mål, som var IM Kalmar och sen vips var tävlingssäsongen över.

För dig som orkar läsa lite längre kommer här sammanfattningen i något sånär kronologisk ordning. Vad gäller antalet träningstimmar så kan det vara något högre än vad Garmin har koll på, då ett fåtal pass körts utan klocka, eller att batteriet dött under passet. Dessutom är tävlingar inräknade, då det är total tid aktivitet som loggats. Men i snitt har jag alltså fått till 1,5 timme träning per dag varje dag under 2019. Och eftersom jag knappt varit sjuk så har jag haft en riktigt bra kontinuitet i träningen. Ändå har jag varit tvungen att hålla igen lite på träningen pga hög belastning med arbete och annat för att den totala belastningen inte skulle bli för stor.

Januari
Drygt 50 h träning (23,5 h på cykel, 13,5 h löpning och 13 h simning). Höll mig frisk och kunde träna på enligt plan. Inga lopp, bara en massa träning. Började fortsättningskurs i crawl och nötte simning 4 ggr/veckan.

Februari
Drygt 45 h träning (19 h på cykel, 13 h löpning och 13 h simning). I februari gick träningen ner något pga vi började förbereda flytten av butiken. Fortsatte lägga mycket tid på simningen. Inga lopp här heller.

Mars
35 h träning (11 h cykel, 10 h löpning, 13 h simning och 49 min styrketräning). Här försökte jag vara duktig och lägga in lite styrketräning, men det blev inte mycket mer med det. Under mars jobbade vi löjligt mycket. I mitten av mars hade vi invigning av nya butiken och veckorna innan jobbade vi mer eller mindre dygnet runt, men försökte ändå få in lättare träningspass för att bibehålla form och mental hälsa. Simningen var tacksam att köra eftersom jag framförallt nötte teknik och inte belastade kroppen så mycket.

April
59 h träning (37 h cykel, 13 h löpning och 8 h simning). Även under första veckan i april var det mycket jobb. Men sen drog vi till Mallis för att mata mil på cykeln. Första veckan var vi där ensamma och ägnade all vaken tid åt cykling (jag sprang lite också). De kommande två veckorna skulle vi jobba 9-16 och skulle med andra ord hinna träna en hel del också. Tjejerna, som också skulle vara med på lägret, kom ner med mina föräldrar. Men det var inte mycket som gick som det skulle den resan. Jobbet blev så mentalt nedbrytande att jag inte hade mycket energi över till särskilt kvalitativ träning när vi väl var klara sent på kvällarna. Men jag såg till att hålla igång, om inte annat för att inte bli helt dum i huvudet. Det var en jäkla tur att vi fick så mycket fin cykling första veckan!

Maj
51,5 h träning (24,5 h cykel, drygt 19 h löpning och knappt 8 h simning). Fortsatt mycket jobb. Andra helgen i maj anordnade vi vårt årliga cykelläger, med allt vad det innebär. Dessutom började vi flytta det privata bohaget under maj, vilket tog mycket av fritiden. Men det rullade på fint och resten av maj kunde jag träna på som vanligt. Många förkylningar runtomkring mig. Per var däckad och jag var nojjig som satan i slutet av maj, pga mitt mål att springa mitt första asfaltsmarathon den 1/6. Jag käkade vitaminer, sprayade Coldzyme, skötte mat och sömn med stor precision. Snudd på att jag sov på soffan för att inte komma för nära…

Juni
46,5 h träning (32,5 h cykel, 8 h löpning och 6 h simning). Taktiken höll och jag höll mig frisk och kunde springa Stockholm Marathon. Jag har tidigare sprungit Sälen Fjällmarathon och Ultravasan 45, men aldrig någon asfaltsmara och heller aldrig haft något tidsmål. Som vanligt hade jag inte riktigt koll på vad som var realistiskt, men tänkte att max 4 timmar borde jag väl klara. Baserat på absolut ingenting. Det gick fint och jag landade på 3:56:34.

Dagen efter cyklade vi distanspass inför Vätternrundan och det gick kanon, men jag tog tvärslut sista biten hemåt. Konstigt… Sen var det kört. Kroppen sa tack, men nu får du nog ge dig ett tag. Och sen var jag genomförkyld i två veckor 😉

Missade med andra ord Halvvättern, där vi skulle köra på typ sub 4 eller snabbare. Åtminstone förbättra förra årets ”nära skjuter ingen hare” på 4:01. Det var inte något av mina större mål för året, så jag hängde inte fullt så mycket läpp som Per gjorde över den missade starten…

Veckan efter var vi dock på benen igen och redo för Vätternrundan. Per skulle egentligen ha kört sub8 med ett annat gäng, men eftersom hans förkylning hade varit väldigt långvarig och han inte var helt hundra än, så körde han med oss i Vélo Performance Racing Team som körde för sub10. För min del var Vätternrundan bara ett rejält träningspass inför Ironman. Men vi hade ett skönt gäng och målet nåddes med marginal: 9:39. Vill du läsa mer så kan du göra det här.

Midsommarhelgen tillbringade vi i Vansbro, med träning inför Vansbro Triathlon. Provkörde ett varv på cykelbanan och provkörde mitt nya diskhjul. Provsprang lite vilse på löpbanan och simmade delar av simbanan.

Helgen efter var det dags! Min första triathlontävling under 2019 och min första medeldistans någonsin. Laddade upp med en heldag på Lollapalooza i Stockholm under fredagen, nattkörning (jag sov) upp till Vansbro och start på lördag fm. Inte optimalt, men det gick. Målet med tävlingen var nog mest att 1: överleva simningen, 2: testa distansen, 3: inte göra bort mig totalt. Om det är ”SMARTA” mål kan man väl diskutera, men ettan är i allafall Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt (hyffsat iallafall), Tidsbestämt och Attraktivt (jotack). 2:an och 3:an är kanske inte lika lätta att få in i mallen. Men jag uppnådde alla tre målen. Eller ja, att inte göra bort sig totalt är väl en bedömningsfråga, men jag var nöjd med insatsen! 5:17:42 och 5:a av alla damer i tävlingsklass (2:a av 2 i min AG). RR finns här.

Redo för start. Typ.

Juli
43 h träning (26,5 h cykel, 12 h löpning och 4,5 h simning). Inga tävlingar i juli. Bara 2,5 helt underbara veckor i bl.a. Frankrike och Italien. Visst, Tour de France är visserligen en tävling, men vi nöjde oss med att vara hejjarklack 😉 Mycket cykling och många höjdmeter både på cykel och under löpning.

Augusti
31,5 h träning (22 h cykel, 6,5 h löpning och 3 h simning). Tillbaka i vardagen igen och redan första helgen vankades det triathlontävling i Mora. Även inför denna tävling laddade vi upp på bästa sätt: Heldag på Leksands Sommarland på fredagen och tävling på söndagen. Nu skulle jag testa olympisk distans och nu var målet att träna på att tävla och att våga bli riktigt jäkla trött. Att inte fega på cyklingen och inte fundera så mycket under löpningen. Förvånansvärt bra simning, helt ok cykling, två snabba och fokuserade växlingar samt min bästa löpning någonsin, gav vinst i damklassen! Och nog blev jag trött allt. Har nog aldrig varit så sliten veckan efter ett lopp som jag var efter Morakniv Triathlon.

Två veckor senare var det äntligen dags! Dagen D – Ironman Kalmar. Målet hade växlat från allt mellan 10:30, till sub 12, till njut av dagen och allt däremellan. Jag lyckades njuta mig igenom loppet på 11:11:10 och 10:a i min AG. Här hittar du hela storyn. Avslutade augusti med två veckor förkylning och helvila.

September
21 h träning (10 h cykel, 5 h löpning, 4,5 h simning och 1,5 h styrketräning). Av förklarliga skäl minskade träningen drastiskt här. 4 veckor av mysträning utan klocka och bara göra sånt som kändes kul. Det största problemet var nog att det jag tycker är roligast är att simma, cykla och springa 😉 Så det gjorde jag, men helt utan fokus och bara när jag hade lust och vädret var ok. Ägnade mycket tid åt att börja planera för träningen inför säsongen 2020. Perfekt när man inte tränar så mycket, men ändå vill känna att man gör något produktivt med sin tid. Mitt i vilan slängde jag in Norasjön Runt, bara för att det är kul och på hemmaplan. Som vanligt rätt kass på att sätta mål. Jag funderar inte så mycket kring det – det blir mer av ”hur svårt kan det va”-mål. Förra året sprang jag på 1:52, så jag tänkte att 1:50 borde jag ju kunna klara (baserat på inget annat än att jag löptränat under ett år till). Men jag vill ju även ha ett lite tuffare mål och då blev 1:48 ”drömmålet” (baserat på ingenting). Hade tydligen vilat mig i form, så även om jag startade loppet på ett par stockar till ben, så höll jag ihop det nästan hela vägen och nådde nästan drömmålet med 1:48:37.

Oktober
46 h träning (23,5 h cykel, 9,5 h löpning, 7 h simning och 6 h styrketräning). I oktober startade jag upp den mer strukturerade träningen igen. Jag sprang även Åstadsloppet där jag av någon anledning (mer återhämtning?) satte ”drömmålet” till 1:45. Det mer realistiska målet var 1:50, eftersom jag förra året hade det väldigt tufft med Åstadsloppets platta bana. Loppet kändes väldigt bra, spurtade på slutet, men nådde inte ända fram till drömmålet, utan landade på 1:47:59.

November
46 h träning (21 h cykel, 9,5 h löpning, 4 h simning och 11,5 h styrketräning). Träningen rullar på och det är dags för årets näst sista tävling; Kilsbergsleden 14,7 km. Hade bra känsla från förra året och spände bågen ordentligt i år. Satte målet till 1:10. Jag skulle alltså kapa 6 minuter från förra året… Baserat på: Japp, du gissade rätt – ingenting. Inte mer än: ”Hur svårt kan det va?” Taktiken var ”gå ut hårt och öka”. Jag gick ut hårt och kroknade istället. Det var en riktig plåga, men trots att jag missade målet så var jag nöjd med 1:12:40.

December (t.o.m. 24:e)
37 h träning (15,5 h cykel, 12,5 h löpning, 4,5 h simning och 4,5 h styrketräning). En vecka kvar av året och många träningstimmar kvar. Just nu återhämtningsvecka och året avslutas med Sylvesterloppet. Målet är att orka springa på 50 min. Under året har jag nått målet att springa 10 km på 50 min, men Sylvesterloppets bana är väldigt tuff så det kommer kräva en bra dag och ett ordentligt fokus om jag ska klara det.

Jag har haft en helt fantastisk säsong, där kroppen har svarat kanonbra och det framförallt är mitt huvud som har bromsat upp mig emellanåt. Och även om jag kanske inte har nått riktigt alla mål som jag haft, så har jag inte känt att jag har misslyckats på ett enda lopp jag ställt upp i under året. Jag har lärt mig crawla ordentligt och blivit helt ok på det, även om jag fortfarande helst kör i mitt komforttempo när det blir lite längre distanser. Pga att jag lagt väldigt mycket tid på simningen så har cyklingen fått stå tillbaka lite, och där har jag backat under året. Men eftersom det fortfarande är min starkaste gren, så har jag lyckats hålla ihop det bra ändå på tävlingarna. Löpningen går hela tiden framåt – det är ju först senaste 1,5 året som jag kunnat löpträna ordentligt och gjort det kontinuerligt.

Målen inför 2020 kan ni bl.a. läsa om på sidan Säsongen 2020. Utöver de planerade tävlingarna så har jag framförallt mål vad gäller löpningen. Jag skulle vilja klara tävlingstiderna som min klocka påstår att jag kan klara, åtminstone på distanser upp till halvmara; vilket innebär dryga 21 min på 5 km, 43 min på milen och 1:33 på halvmaran. Vissa kommer vara tuffare än andra, men känslan jag har är att jag har tiderna i kroppen, det handlar bara om hur mycket jag är beredd att plåga mig själv för att pressa fram det sista. Vad gäller cyklingen vill jag ha upp tröskeleffekten till 4W/kg, vilket inte borde vara någon omöjlighet.

Har du orkat läsa ända hit så vill jag önska dig ett gott nytt år!

Äntligen kan jag börja planera säsongen!

27 onsdag Nov 2019

Posted by in Tävling, Träningsupplägg, triathlon, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Det är svårt att försöka få till någon riktigt vettig träningsplanering förrän tävlingarna börjar dyka upp i tävlingskalendern. Förra året var det lätt – jag visste att Ironman Kalmar var min huvudtävling och jag visste lååååångt (mer än ett år) i förväg vilket datum den skulle gå. Allt fokus på den och så några småtävlingar däremellan för att lära mig triathlon. Perfekt!

När en har gjort sin första Ironman så verkar det finnas några olika vägar att gå vidare:
1. Göra fler och fler och fler Ironman, kanske med målet att kvala till Hawaii.
2. Aldrig mer köra ett triathlon i någon form.
3. Börja med swimrun.
4. Köra mer och mer extrema triathlontävlingar/Ironmanvarianter, som terrängironman, ultratriathlon, Norseman mm mm.

  1. Redan innan jag hade kört Ironman Kalmar kände jag att jag kommer inte snöa in på att köra Ironman/-s varje år. Framförallt pga kostnaden, jag känner inte att det är värt pengarna. Absolut att jag med största sannolikhet kommer göra det igen nångång, jag blev långt ifrån avskräckt, men som sagt – inte varje år. Många tror att det beror på att det tar för mycket tid och att det går att träna mycket mindre om en ska köra kortare distanser. Det är säkert sant i många fall, men även om träningen ser annorlunda ut, så är det fortfarande 3 grenar plus lite styrka och rörlighet som ska in i planeringen vecka ut och vecka in. Ska en bli bra på något, så nej, så mycket mindre träning blir det inte.
  2. Att aldrig mer köra ett triathlon fanns inte på kartan – det här är ju bland det roligaste jag gjort! (I träningsväg alltså 😉 ).
  3. Nej. Jag ska inte säga aldrig, för jag gissar att jag kommer hamna där nångång. Men det lockar inte supermycket eftersom jag då får plocka bort min starkaste gren, och det vore ju rent ut korkat… Sen kan en kanske göra saker för att det är lite roligt också, inte för att prestera. Men vi får se.
  4. Nja, lockar inte supermycket. Börjar vi snacka ultradistanser så känner jag att risken för förslitningsskador ökar alldeles för mycket. Andra typer av extremvarianter genomförs ofta i kallt och risigt väder, eller superbranta långa backar som inte är löpbara för oss vanliga dödliga, så då tappar jag intresset direkt. Ge mig ett varmt extremlopp så ska jag tänka på saken 😉

Så, jag har alltså valt en femte väg: Kortare distanser (sprint/olympisk) och bli mycket snabbare än vad jag är. Fokus fart! Simningen behöver jag bli snabbare i oavsett. Cyklingen tappade jag lite av under förra säsongen, men den är redan på bättringsvägen så det ska nog bli riktigt bra vad det lider. Och med ny cykel dessutom! Löpningen har gått sjukt mycket framåt sedan jag började löpträna på riktigt sommaren 2018, så där handlar det mycket om att fortsätta vara hel, jobba med pannbenet och kämpa vidare.

Väntar och trånar efter min nya pärla som kommer till våren ❤

Målet för säsongen 2020 blev ganska snabbt tydligt för mig när jag upptäckte att det fortfarande inte var för sent att kvala till sprint EM (age-group) i Malmö i augusti 2020. De flesta av de 25 kvalplatserna (i varje AG) skulle fördelas under 2019, men då körde jag inga av Svenska Triathloncupens tävlingar eftersom jag hade fokus på annat håll. Men 3 platser per AG skulle finnas chans att kvala till under en tidig tävling 2020, plus 2 platser per AG som man kunde ansöka om wildcard till. En av de platserna skulle jag ha!!

Ok, så träningsplaneringen såhär långt har alltså sett ut som så att A-racet 2020 ligger i början av augusti. Jag vet ju inte ens om jag kommer kvala dit, men så kan en inte tänka. Däremot har jag inte kunnat planera för när säsongens första A-race ska ligga, eftersom jag inte vetat när kvaltävlingen kommer gå, mer än någonstans i juni gissningsvis. Men så äntligen igår släppte förbundet vilken tävling det är som gäller och mitt träningspussel (eller iallafall kantbitarna) kunde läggas klart. Så skönt! Linköping 7/6- here I come ❤

En tråkig sak är ju bara att det krockar med Halvvättern. Som visserligen inte jag själv hade tänkt köra nästa år, men Per kör ju. Så min trygga hälft som ser till att min cykel är i toppform före tävlingen och som står och skriker halvtaskiga saker till mig för att jag inte ska vika ner mig under tävlingen kommer inte vara på plats 😦 . Well, det ska väl gå ändå. Hotellrum bokat och klart. På söndag öppnar anmälan. Så nu är det bara träningen kvar.

Kilsbergsleden 2019

10 söndag Nov 2019

Posted by in löpning, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Friskt vågat – mjölksyra i benen, får sammanfatta förra helgens tävling i långloppscupen…

Har inte orkat skrivit någon race report tidigare. Dålig nutrition hela veckan innan loppet, ordentlig urladdning under loppet följt av att en kombination av förkylningskänningar, PMS, november och mörker gaddade ihop sig mot mig, gjorde att jag har haft fullt upp att klara av det som måste göras. Men nu har jag både tiden och orken, så då är det bäst att smida!

Det var kallt och fuktigt i luften på morgonen. Åkte med Sanna och Martin (och Gry) till Örebro. Martin skulle också springa, men Sanna hade tyvärr åkt på löparknä och fick snällt agera påhejjare (vilket hon gjorde med bravur). Hämtade nummerlapp och ägnade en liten stund åt att få ordning på grejjerna och bestämma hur mycket kläder som skulle gå åt. Helst ville jag bara sätta sig i bastun och strunta i alltihop… Men jag hade ju så skön känsla från förra årets lopp, så jag såg ändå fram emot att få springa. Förra året sprang jag på 1:16 med en lugn start och krafter kvar på slutet. Så mitt ”om jag har en perfekt dag och allt klaffar”-mål var 1:10. Egentligen helt taget ur luften, men man måste ju ha ett mål. Tanken var iallafall att gå ut i ett tempo som skulle räcka för 1:10 och sen skulle det få hålla så länge det höll.

Frös så bilden blev lite suddig…

Strax innan starten gick kände jag att jag nog skulle ha kissat en gång till. Tänkte att det förhoppningsvis bara var nervöskissnödighet och skippade att hoppa in i skogen. Felbeslut. Starten gick och kissnödigheten försvann inte. Inte ville andningen vara med heller. Luften var för kall och fuktig, så Ventolinet hjälpte inte till 100%. Eller så var det bara känslan pga att jag sprang snabbare än vad jag hade kapacitet för för dagen. Men jag gav det en ärlig chans och det höll väl kanske första 5 km. Magen kändes inte heller stabil. Kanske pga att jag var kissnödig. Det var alldeles för många parametrar att springa och fundera över för att jag skulle kunna prestera riktigt så bra som jag ville. Kissnödighet, andning, orolig mage, trötta ben. Efter 5 km kände jag också att jag skulle behöva ta en gel. Men jag hade varken lust eller ork att pilla fram en gel ur fickan. Förde en inre diskussion med mig själv i några kilometer om att jag var tvungen att få i mig en gel eftersom farten nu hade sjunkit stadigt och jag var riktigt trött i benen, plus att huvudet inte alls var med.

Tvingade mig tillslut att sakta ner lite och trycka i mig en gel. Och plötsligt så vände livet. Tänk att det händer varje gång – måste vara en slump! 😉

Hade inte riktigt koll på vilka som tävlade i min klass, men jag hade en tjej i närheten av mig första halvan som jag misstänkte kunde vara i min ålder. Vi var bara 5 startande i klassen, men jag visste att pallen skulle bli svår att nå och hon som sprang vid mig första halvan blev jag tvungen att släppa iväg när jag hade det tufft. Jag fick snällt se hur hon gled iväg längre och längre ifrån mig och min enda förhoppning var att hon var äldre än mig.

Jag fick helt enkelt gilla läget och slita vidare. När det var drygt 3 km kvar började hemlängtan komma smygande och jag grävde fram lite nya krafter för att öka farten igen. Mot slutet stod det flera jag kände och hejjade och det lyfte humöret ordentligt sista kilometern. Kom in på 1:12:41 och en säker 4:e plats. Bara 39 sekunder upp till pallen och hela 21 minuter före 5:an.

Nöjd i mål

PB med 4 min och nöjd med resultatet men kanske mindre nöjd med känslan under loppet. Men men, tuff träningsperiod och eftersom även det här loppet bara ska fungera som ett tufft träningspass så har jag inte trappat ner och vilat något inför det, vilket såklart leder till att det inte går att prestera sitt bästa. Så det finns mer och ta av, det känns. Men just i lördags fanns det inte mer.

Fin kurva…

Åstadsloppet 2019

17 torsdag Okt 2019

Posted by in Distanspass, löpning, Tävling

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Nu har det slarvats med bloggandet igen… Mörkret och tröttheten som kommer som ett brev på posten (eller kanske mer som ett spam-mail i inkorgen), vilket gör att jag väljer att rensa hjärnan med att spela Candy Crush eller lyssna på ljudbok istället för att göra nåt vettigt (typ blogga) när jag får en stund över. Men en racereport från Åstadsloppet måste jag ju klämma ur mig känner jag.

Målet med dagen hade förändrats lite fram och tillbaka under veckan. Från allra första början var tanken att försöka springa på 1:45, dvs 2 minuter snabbare än Norasjön Runt och 13 min snabbare än Åstadsloppet 2018. Sedan Norasjön Runt för 4 veckor sedan har jag inte löptränat supermycket. De första två veckorna efter hade jag fortfarande viloperiod, för att sedan hinna ha två (av tre) veckors förberedelseperiod innan grundträningen startar (på måndag). Jag har med andra ord bara sprungit kort (6 km som mest) och i lugnt distanstempo (5:35-5:45/km). Men jag tänkte att de där 2 minuterna borde jag kunna putsa av bara för att Åstadsloppet är så mycket plattare än Norasjön Runt (haha, you wish). Om jag inte hade tappat alldeles för mycket vill säga. Plan A var alltså att springa i ett tempo som skulle räcka till 1:45 (4:59). Plan B var att gå ut i det tempot, känna hur det kändes och sen köra på känsla. Plan C var att köra på känsla från start och sikta på att bara förbättra förra årets tid på 1:58. När vi stod på startlinjen landade jag på Plan D: ”Kör med farthållaren för 1:50, då får du en bra inledning och ett jämnt lopp. Känns det skit borde du kunna plåga dig med när du har en rygg att följa. Känns det bra kan du öka halvvägs.”

Ok, sagt och gjort, starten gick och jag hängde på farthållaren. Det gick lite för fort eftersom det går nerför i början och han ville ha lite marginal tills vi skulle ta samma backe tillbaks i slutet. Kroppen kändes kanon! När gruppen efter 3 km saktade in för att ta vätska i depån valde jag att fortsätta i samma tempo. Jag hade Maurten-gel (både vanliga och med koffein) och 1,5 dl vatten med mig, så jag planerade inte att göra några stopp alls idag. Efter att jag släppt gruppen hamnade jag lite ensam och vinden tog tag. Bestämde mig för att öka lite för att komma ikapp de som jag hade inom synhåll, för att få lite vindskydd. Men när jag kom fram kändes tempot så bra att jag inte ville sakta in och lägga mig bakom. Så jag sprang om och var ensam igen. Fick syn på nästa grupp och upprepade samma procedur. Gång på gång. Inte särskilt effektivt och energisnålt, men men…

Eftersom jag har minne som en guldfisk så kan jag inte, som många andra gör, guida er igenom loppet särskilt detaljerat. Men jag kände hela tiden att jag hade läget under kontroll och njöt av känslan att allt kändes så bra och att det inte alls kändes så tungt och besvärligt som förra året. Vädret var helt perfekt, jag sprang i linne och korta shorts och varken frös eller svettades. Däremot var vinden riktigt tuff på sina håll. Vid ett tillfälle låg jag längst fram i en grupp, när en kille sprang om och la sig framför mig och vi tuffade på. Helt plötsligt var det bara han och jag kvar och vi låg och växeldrog under några kilometer. Tempot var egentligen lite för hårt (eller?), men kändes ändå bra, så jag bet ihop och körde på.

Tyvärr var min (Pers) klocka lite för positivt inställd idag vad det verkade som. Hade jag vetat det hade jag nog kunnat öka ytterligare lite. Enligt klockan sprang jag nästan 500 m extra, vilket gjorde att mitt km-tempo såg ut att vara högre än det var. Enligt klockan höll jag ett snittempo på 4:59/km, vilket borde göra sluttiden till 1:45:09 (-ish). Nu blev den 1:47:42 (netto) och 1:47:59 (brutto). Så några sekunder långsammare än Norasjön Runt alltså…

Sista hundra meterna spurtade jag mot Malin-Charlotta som kom ikapp mig och hetsade som sjutton 😉 Höll på att kräkas i bortre kurvan före mål, och släppte av något på tempot. Dåliga tävlingshorn där… Var precis lika trött i mål som förra året, men betydligt mycket mer nöjd med insatsen i år.

Förklaringen till varför jag nästan kräktes på slutet…
Hyfsat stabil kadens!

Något som känns riktigt bra är att jag mentalt har tagit mig över 5-minutersspärren. Det spelar inte så stor roll att klockan kanske var överdrivet positiv till mitt tempo, för oftast är det inte kroppen utan huvudet som hindrar mig. Som talar om att jag inte orkar springa så fort så länge. Förut var det 6:00/km som var ”den magiska säkerhetsgränsen”, sen har det blivit 5:30/km och senare även 5:00/km (om jag har en bra dag). Men nu vågade jag springa under 5-minuterstempo under flera km i sträck, trots att det var ett långt lopp. Mer sånt!

Inte så roliga bilder, men jag tog inte en enda bild själv och verkar inte ha fastnat på någon annans heller vad jag har sett. Så ni får hålla tillgodo med nördig Garmindata 😉

Ironman Kalmar 2019

19 måndag Aug 2019

Posted by in Cykling, Distanspass, Foton, löpning, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

I juni 2018 bestämde jag mig för att:

  1. Lära mig crawla
  2. Testa triathlon
  3. Göra en Ironman 2021 (när jag fyller 40)

Jag tyckte jag var mogen som satte en 3,5 års-plan eftersom jag normalt inte är så långsiktig av mig…

Sagt och gjort, jag började försöka lära mig crawla i juni, med hjälp av Lotta. Körde Utmaningen (supersprint) hemma i Nora i början av juli och kom 3:a. Fick mersmak och körde sprinten på Sala Silverman i augusti samma år. Återgick till mitt inte fullt så långsiktiga planerande och hängde på låset när anmälan till Ironman Kalmar 2019 öppnade. Varför vänta liksom, livet kan ju komma emellan och göra att jag av någon anledning inte kan köra 2021.

Och nu var det äntligen dags! Träningen har under hela året gått mer eller mindre enligt plan, inga skador och inte många sjukdagar alls. Så nu skulle det avgöras. När jag anmälde mig satte jag ett överdrivet högt mål på 10:30. Ett mål som jag byggde kring att jag skulle orka hålla ca 36 km/h i snitt på cyklingen (en perfekt och vindstilla dag). Det målet hade jag reviderat för länge sedan, men jag hade fortfarande ett drömmål på 11 timmar. Fortfarande ett högt mål, men orkade jag bara hålla ihop (och överprestera lite) på löpningen, så kanske det skulle gå. Ju mer jag hamnade i Ironman-bubblan och hörde allt prat om att njuta av dagen, ”race with a smile” och att man som Ironman-oskuld inte skulle sätta tidsmål eftersom så mycket kan hända och man vet inte hur kroppen reagerar mm mm, så bestämde jag mig för att släppa lite på tidsmålet och fokusera på att ta in dagen och omgivningarna och njuta av publikstödet. Med det inte sagt att jag inte skulle ta i och ge allt, men inte hänga upp det kring en speciell tid. Däremot visste jag att om det skulle ta mer än 12 timmar (utan att något speciellt hände) så skulle jag få svårt att vara nöjd.

20190817_0449195062316338710609394.jpg

04.00 ringde klockan, men då var jag redan vaken sedan några minuter tillbaks. Hade sovit hyffsat och ganska många timmar, så jag kände mig mest förväntansfull. Drack en kopp kaffe och lite yoghurt. Hade tankat energi i flera dagar för att inte behöva trycka i mig alltför stor frukost som sen skulle skvalpa runt i magen hela dagen. Var på toa, tog den obligatoriska Immodium-tabletten, hoppade i tridräkten, kollade igenom packningen en sista gång och rullade sedan iväg till stan på min skeva hyrcykel. Fortfarande ingen direkt nervositet, utan jag såg bara fram emot att komma iväg.

 

 

20190817_0502543954519369832730301.jpg

Växlingsområdet öppnade 05.00 och det var skönt att vara ute i god tid. Jag kontrollerade att det fortfarande var luft i däcken, startade cykeldatorn och kalibrerade effektpedalerna, stoppade all energi där den skulle vara. Hade bestämt mig för att köra det säkra före det osäkra och enbart använda Maurten hela dagen: DM320 + Gel100 + vatten på cykeln och Gel100 och vatten under löpningen. En riktigt festdag med andra ord…

 

 

 

Kollade också att allt stod rätt till i växlingspåsarna. Rätt sak på rätt plats. Jag är inte så vidskeplig av mig, men jag hade ändå några maskotar med mig under dagen:

1. Ett armband som Saga har gjort till mig (Swim ❤ Bike < 3 Run ❤ ) som fick sitta på under hela loppet.

2. Mitt penntroll med rosa hår fick ligga i street wear-påsen och var således med mig fram till start.

3. Under Ironman-simmössan hade jag en Simma med flyt-mössa

4. I T1-påsen hade jag en handvävd handduk av en cyklist, som vi fått av Lena Karlsson och som hon själv designat. Lenas namn har förövrigt nämnts så många gånger under den här veckan och jag blir alldeles tårögd varje gång ❤ Så utöver att lova att ”race with a smile”, så fick hon även vara med mig i växlingen till cykeln.

När jag irrade omkring och funderade om jag glömt nåt eller om allt var som det skulle, så träffade jag Ewa och Håkan, mina enda klubbkamrater den här helgen och vi tog sällskap bort till simstarten. Toabesök igen, på med våtdräkt, simmössor och glasögon och sen ställa sig i rätt startled utifrån beräknad simtid. Jag och Ewa skulle båda ställa oss i 1:20-fållan. Det var skönt att ha någon att småprata med, för att hålla nerverna (som nu faktiskt fladdrade lite i magen) i schack. Vi fick lyssna till nationalsången och ”just i dag är jag stark” innan starten gick 07.00. Då hade jag blivit kissnödig igen, men trots att jag såg att många runtomkring mig kissade där de stod (och låtsades som att det regnade – bokstavligt talat), så kunde jag inte slappna av tillräckligt mycket. Folkmassan började röra sig framåt och några minuter senare var det vår tur att kliva i vattnet.

Simning 3860 m, 1:19:49 (2:04/100 m)

Simningen var egentligen det enda jag var lite stressad över. Inte själva simningen, utan att det var nästan 3000 andra i vattnet samtidigt som mig och alla ville ha kortaste vägen runt banan. Hade nya glasögon och sköljde dem därför inte med vatten innan. Redan innan jag kommit i vattnet hade de börjat imma igen upptill… Tänkte att det går nog bra ändå. Det gjorde det inte. När vi kom ut första biten och det öppnades upp kändes det som att jag var ensam i vattnet. Jag såg inga badmössor framför mig och inga bojar. Ingenting. Fortsatte en bit till och tänkte att imman släpper nog. Nej. Blir sandwichad av två andra och känner mig allmänt instängd eftersom jag inte vet riktigt var jag ska simma någonstans. Tar ett par bröstsimtag, får upp huvudet och upptäcker att imman bara är högst upp på glasögonen, under är det kristallklar sikt. Tänker att jag får väl lyfta huvudet lite extra när jag siktar. Men efter nån minut till inser jag att jag gör mig själv en otjänst om jag inte pausar och ser till att skölja ur glasögonen. Och vilken skillnad! Efter det var simningen i stort sett som en dröm. Målet med simningen var att inte stressa upp mig, utan göra mitt race, fokusera på tekniken och låta det ta den tid det tar. Simma hellre längre än att ge mig in i närstrider. Med tanke på att Garmin säger att jag simmade 3889 m, så verkar jag ändå ha navigerat bra. Till skillnad från många andra som kom från diverse håll och verkade varit ute på egna äventyr… Och jag kunde verkligen njuta av simningen. Vattnet var lugnt, solen sken, det var nästan bara trångt vid rundningsbojarna och jag blev aldrig trött utan bara vevade på i mitt tempo. Kom upp till växling efter 1:19:49.

T1, 4:17

Inte heller under simningen lyckades jag slappna av tillräckligt mycket för att kunna ”släppa på trycket”, men i samma stund som jag klev upp ur vattnet var det som att all vätska bara pressades ut ur kroppen. Jag kunde ju inte gärna kliva ur våtdräkten samtidigt som jag kissade, så det vara bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Därefter klev jag ur våtdräkten, på med race belt (med nummerlapp), på med hjälm och skor. I med våtdräkt, simmössor och glasögon i påsen och tillbaks med påsen på kroken. Gåsprang bort till cykeln, en ganska lång sträcka och mina klossar är sjukt hala, så jag tog det säkra före det osäkra och tog det lugnt. Och så upp på cykeln.

Cykling 180,2 km, 5:28:05 (32,95 km/h)

När jag sticker iväg på cykeln ser jag Per och hör mamma skrika. Mamma och pappa skulle inte komma ner, men hade sen ändrat sig och bestämt sig för att överraska ❤
Var hög på livet efter den härliga simningen och inte blev det sämre under cyklingen! Vilken skön dag. Solen sken mestadels. Det blåste en hel del, men det störde mig inte nämnvärt. Valet att köra med dischjul bak och 73 mm profil fram var inget jag ångrade. Fokus under cyklingen var att landa på ca 150 W i snitt under de 18,2 milen. Det tråkiga var att det var så himla mycket cyklister överallt (ok, kanske inte så oväntat, men att det skulle vara så trångt hade jag inte räknat med). Det var inte långa stunder under de nästan 5,5 timmarna som jag kände att jag kunde fokusera på mitt eget. Hela tiden anpassa farten efter framförvarande. Köra om. Bli omkörd. Ovana cyklister som parkerar i kurvorna. Folk som kör om andra som kör om och på så vis blockerar vägen. Men. Jag skulle ju bara njuta och inte stressa upp mig över småsaker. Och som Ewas syster sa före start: bli inte stressad om du inte kan hålla den tänka effekten på cykeln, då har du istället fräschare ben till löpningen. Och det fick bli mitt mantra. Jag hade heller ingen hastighet framme på cykeldatorn eftersom jag visste att det skulle blåsa på ordentligt och att hastigheten i sig skulle vara irrelevant där och då. Så fokus på effekt och att inte gå för hårt i motvinden, men heller inte vila i medvinden. Det märktes att många hade det tufft när det blåste mot/sida, men mina ben kändes kanon. Efter 12 mil på Öland var vi tillbaka i Kalmar och tog ett varv i rondellen där det stod hur mycket folk som helst och hejjade. Snacka om energiboost! Mer energiboost fick jag när vi gick ut på de sista 6 milen. Många hade det tufft där. Det var skönt att vi hade provcyklat den vändan så att jag hade koll på vad som väntade. Milen rullade på snabbt och inte en enda gång under hela cyklingen hade jag någon dipp, snarare hade jag kunnat cykla lite till. Energiplanen följdes till punkt och pricka. 500 ml DM320/h, 1 gel/h, ta en flaska vatten vid langning efter ca 2 h. Pigga ben och piggt huvud! Snitteffekten landade på 139 W (ca 2,5 W/kg) och NP på 145 W. Jag vet att jag kan betydligt mer på cykeln, men i år har fokus legat på att bli en ok simmare. Hade det inte varit så trångt på cykelbanan hade jag kunnat trycka på lite bättre (framförallt i medvinden), men det hade å andra sidan säkert straffat sig på löpningen.

T2, 3:25

Av cykeln och in i T2. Hängde upp cykeln och tog cykelskorna i handen för att slippa springa med dem på mig tillbaks till påsarna. Tog av mig hjälmen, tog den röda påsen, stoppade på mig 5 gel, stoppade hjälmen i påsen, torkade fötterna, på med strumpor och löparskor och sen iväg igen.

Löpning 42,2 km, 4:15:36 (6:04/km)

Jag kände direkt att jag inte hade tagit ut mig fullt på cykeln. Det kändes inte ens i benen när jag började springa att jag hade cyklat 18 mil! Skön känsla, nu var det bara löpningen kvar. Nu behövde jag inte bry mig om någon annan, eller oroa mig för att domaren skulle komma och döma tidsstraff när det var trångt med cyklister. Det var bara jag och mitt huvud. Som vanligt gick det för fort. Men ändå kontrollerat fort. Kollade till pulsen och klockan sa pulszon 2. Ok, då kör vi på så länge det håller. Första varvet kändes långt, rent mentalt. Jag hade gjort upp med mig själv att jag skulle få gå genom alla vätskekontroller, men aldrig däremellan (om det inte gjorde ont någonstans). Vätskekontrollerna kom med ca 2-2,5 km mellanrum och så långt orkar jag ju springa. Det flöt på bra, jag gick bara så länge jag behövde för att få i mig vattnet, sen sprang jag igen. Pratade och hejjade lite på folk jag kände. High-fiveade typ varenda unge som stod med utsträckt hand. Verkligen njöt av att alla hejjade. Och när jag såg och hörde familjen hejja var det helt otroligt ❤ ! Höll koll på varje km-tid på klockan. Det är så lätt när man börjar bli mentalt trött att farten går ner utan att man märker det. Eller så är det ofta för mig iallafall. Det känns bra, det känns som att jag håller samma fart, och ändå säger klockan något helt annat. Fram till km 19 låg tempot mellan 5:07-5:55. Jag försökte hålla lite koll hur fort jag behövde springa för att klara 11 timmar. Men jag hade inte stenkoll på min totaltid, så jag misstänkte att jag behövde springa maran på 4 timmar för att klara det och det kände jag att det skulle inte gå idag. Dessutom är hjärnan inte så bra på att hantera tempoberäkningar efter 9-10 timmars fysisk aktivitet, så jag la ner försöken att tänka. Jag tänkte dock försöka minimera tiden över 11 timmar. Så jag sprang. Jag höll ihop tempot hyfsat första 23 km och när jag kom in i stan efter andra varvet skrek Per att om jag höll ihop det så skulle jag klara 11 timmar. Jag skrek tillbaks att det skulle inte gå. Nej jag vet – negativa tankar är inte bra i det läget, men jag såg ju att tempot redan hade börjat gå ner, så det fanns inte en chans att jag skulle kunna vända det och öka igen. Så det var mer realistiskt än negativt. Men det var rätt tungt då. Men ändå, första mentala dippen efter mer än 9 timmar är ändå rätt bra jobbat!

Första två varven när jag sprang förbi Special Needs, där jag hade min gel, så såg jag inte att det var där det var SN. Vilket innebar att jag bara hade de 5 gelen jag hade med mig från start. De var slut nu. Inte för att jag var sugen på gel, men jag vet också att det är enda chansen att hålla humöret uppe när det är tufft. Kände dock att det var för långt kvar av loppet för att chansa på gel eller annat från depåerna. Så jag körde på med vatten. Tredje varvet lyckades jag dock hitta rätt och kunde tanka på med lite mer energi igen. Efter dryga 31 km hade klockan slut på batteri och sen fick jag springa ”i blindo”. Fram tills dess hade jag ett snittempo på 5:54 min/km. Jag vet inte hur många gånger jag tittade till på den svarta skärmen, det blir som ticks för att jag ska ha nåt att fokusera på. Sen vande jag mig av med det och på sätt och vis var det lite skönt. Jag sprang ju ändå framåt hela tiden. De gånger under sista varvet som jag började fundera på om jag inte skulle promenera istället, så såg jag till att hitta en rygg som sprang SAKTA och lägga mig där bakom bara för att kunna fortsätta springa. Ganska snabbt tröttnade jag och sprang om och sen gick det bra några kilometer igen. Sen var det bara att upprepa proceduren vid nästa dipp. Dock blev promenaderna längre och längre genom depåerna. Där jag under första halvan av loppet bara gick tills jag fått i mig vätskan, så gick jag nu tills jag passerat sista papperskorgen istället. Men jag rörde mig framåt hela tiden.

Någonstans under löpningen fick jag ont på ovansidan av vänsterfoten. Som att någon högg en kniv uppifrån varje gång jag satte ner den. Var lite rädd att jag höll på att dra på mig en stressfraktur i foten, men å andra sidan, vila får jag göra när jag kommer i mål. Dessutom gjorde det ändå ont av att gå, så då var det ju bättre att springa och bli klar snabbare. Jag blev inte på något sätt fartmässigt hindrad av att det gjorde ont, det blev bara som en extra mental svårighet att övertala mig själv om att det gick fint att springa ändå. Och lite ont får man väl räkna med under en Ironman? Jag hade ju varken ont i magen, huvudet eller knäna! Lite friktionsskador på fötterna bara, men det är oftast värst i duschen efteråt…

Sista km var långa som vanligt. Lyxade med cola i de två sista depåerna. Jag hade (som vanligt med mitt guldfiskminne) inte koll på banan, trots 3 varv… Så jag höll koll på km-skyltarna och visste att jag skulle in i stan en sista gång och där var ju stödet enormt! Men jag var osäker på om jag var tvungen att springa till vändpunkten inne i stan, eller om den var efter att man hade passerat målet. Ja jag vet, men jag är sån – vilsen. Lyckan när jag upptäckte att jag inte behövde ta vändningen en gång till utan såg upploppet och målet framför mig. Folkfesten, musiken, hejjaropen och målportalen. Det blir så tydligt hur mycket mentalt det är att tempot går ner, eftersom jag de sista 3 km kunde höja tempot igen. Ökade ytterligare lite på upploppet, high fiveade speakern och gick i mål på 11:11:10. Borde inte ha spurtat fullt på slutet. En sekund långsammare hade ju snyggat till siffran lite, men hade tyvärr inte koll på tiden 😉

I mål väntade mamma ❤ Resten av familjen hejjade från läktaren ❤ Visst var jag trött, men tröttheten var mycket mental. Hade nån sagt åt mig att hoppa upp på cykeln igen så hade jag gladeligen gjort det! Men det var så jäkla skönt att se det där målet och känna att man inte behövde springa längre.

Ironman Kalmar – ett lopp jag lyckades njuta mig igenom större delen av. Mer sånt!

Jag vet inte om jag kommer våga göra en IM igen. Jo, det klart att jag gör. Men allt var så perfekt i lördags. Vädret var perfekt. Simningen var lugn. Cyklingen var som en dröm. Inga punkteringar eller andra mekaniska haverier. Langningen gick bra. Jag höll min energiplan hela vägen. Jag hade inga (fysiska) problem att springa hela vägen. Magen höll. Och tiden blev väldigt bra för en nybakad triathlet.

Nej, jag har inte anmält mig till nästa år. Och kommer inte göra det heller. Kanske att jag kommer göra en Kona-satsning 2021 – det vore väl en bra 40-årspresent?! Men det är så långt kvar att det är svårt att veta hur lockande det är då. Sista triathlontävlingen för i år är avklarad. Känns lite konstigt nu när jag väl kommit igång! Blir några löplopp till som jag vet, annars blir det fokus mot nästa triathlonsäsong – då jäklar! 😉

Men först lite vila. Framför allt av min högerfot som jag har diagnostiserat till inflammation i senorna på ovansidan av foten. Nu är den tejpad och mår helt ok, men jag ska nog inte springa på den på några dagar 😉

Stort stort tack till alla som hejjade. Kända och okända. På plats i Kalmar och på avstånd via Facebook och Instagram. Ni är helt fantastiska! Men mest av allt till min älskade familj som har stått ut med allt tok och egocentriskhet det senaste året. Ok, det är väl inte som att det kommer sluta här (och det vet jag att ni vet), men nu ska jag sluta tjata om Ironman ett tag…

 

Morakniv Triathlon 2019

04 söndag Aug 2019

Posted by in Cykling, Foton, ironmanträning, simning, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , ,

Idag var det dags att testa olympisk distans i Morakniv Triathlon (1500 m simning, 42 km cykling och 10 km löpning). Tanken var att det här skulle bli ett sista hårt pass inför Kalmar, få lite mer tävlingsrutin och våga köra mig trött. Jag är lite feg på längre distanser, vet inte riktigt var jag har mina gränser och vågar därför inte köra riktigt hårt. Av någon anledning är jag rädd att det bara ska ta tvärstopp innan jag är i mål. Men idag var alltså dagen när gränserna skulle testas!

20190804_0943537066648987023303426.jpg

Cykeln incheckad och klar. Vi var på plats tidigt och jag kunde i lugn och ro fixa med mina grejer när jag ätit frukost.

Vädret var inte på min sida. Jag hatar att frysa! Strax innan start var det ca 15-16 grader i luften, mulet och regnet hängde i molnen. Fördelen var att de 19 graderna som vattnet bjöd på, kändes varma och omfamnande. Jag var mest orolig över att frysa på cykeln eftersom jag kör i ärmlös dräkt och vindarna kändes väldigt kalla. Det skulle visa sig att det inte var ett problem, eftersom ”om du fryser får du ta i mer” alltid går att applicera 😉

Simning 1500 m 30:29 (2:00/100 m)
Well, starten gick iallafall. Det var inte supertrångt i simstarten eftersom vi startade från vattnet längs en brygga som löpte längsmed kajen, så det var inte förrän när första bojen skulle rundas som det blev lite stökigt. Det var en 750 metersbana som skulle simmas två ggr. I början upplevde jag att jag låg med rätt långt fram, men ganska snart kändes det som att fältet drog i väg och jag hade inga fötter alls att gå på. Tänkte att jag är väl kanske bland de sista, men jag gör min egen simning så får jag köra ikapp på cykeln sen. Kände ändå att jag gick på rätt hårt eftersom jag större delen av tiden var tvungen att andas i tvåtakt. Tänkte att ”det här är bra, jag vågar ta ut mig redan på simningen – nu kan det bara bli bättre”. Så skönt när det började närma sig slutet på simningen och jag visste att det ”värsta” var gjort. Och att jag hade tagit i från start. När det sen visade sig att jag var fjärde dam upp ur vattnet så kändes det ännu skönare.

Cykling 42 km 1:16:09 (34,5 km/h)
Fick till en bra växling och kom ut på cykeln som tredje dam. Benen kändes toppen, och jag körde upp till andra plats ganska snabbt. Flåsade sjukt mycket, men det kändes ändå tryggt och hemtamt att få sitta på cykeln. Mantrat ”ride like there’s no tomorrow” fick symbolisera cyklingen. Jag försökte att bara bortse från att det fanns ett moment kvar efter cyklingen. ”Håll effekten högt – skit i vilka watt du tror att du orkar hålla i 42 km – bara ös”. Det var en 10,5 km-bana som skulle köras 4 varv. Platt som en pannkaka, men det blåste en del. Det gjorde mig dock inte ett dugg, det underlättade bara. Sida mot ut och sida med hemåt – perfekt! Precis i början av varv 2 körde jag om Åsa som låg först. Ok, nu var det bara att ösa och skapa så stort avstånd som möjligt för att ha en chans att hålla undan även på löpning och åtminstone ta en pallplats. Mot slutet av varv tre höll det på att gå lite illa när en kvinna på damtralla cyklade rakt över ett övergångsställe utan att för en sekund titta åt något håll eller förstå att hon korsade cykelbanan i en triathlontävling. Jag fick slå på en tvärnit och stoppa ner ena foten för att inte köra på henne. Lite extra adrenalin sådär när man börjar bli lite trött… Efter tre mil började benen göra sig påminda, så då fick jag fokusera lite extra på att trycka på och inte bli lat när det gick lätt. ”Håll effekten uppe , det gör inget om du blir trött. Vad är det värsta som kan hända? Att du blir omsprungen för att du är trött i benen? So what? Gör en riktigt bra cykling nu!”

Men känslan att ligga först i en tävling – outstanding! Första, men förhoppningsvis inte sista gången. Peppade mig själv med att ”om det skiter sig mot slutet, så kom du åtminstone in som etta efter cyklingen. Du ledde tävlingen!”

Helt ok växling igen och så ut på den avslutande löpningen.

Löpning 9,9 km 44:18 (4:41/km)
Jag var trött, men benen kändes faktiskt bra! Trippade på och tittade till på klockan för att bilda mig en uppfattning om farten. 4:10-tempo. Pulsbandet funkade inte vilket nog var lika bra – onödigt att se hur hårt man tar i… 😉 Jag är verkligen ingen snabblöpare, min bästa 10-km tid är höga 49 minuter, så nåt 4:10-tempo visste jag att jag inte skulle kunna hålla. Men målet idag var ju att bli trött, så jag struntade helt i att försöka pacea mig och fokuserade istället på att hålla uppe farten för att ev hålla undan. Jag hann inte komma så långt innan jag tyckte mig höra speakern säga att även Åsa var inne för växling. ”Jaha, men det var kul så länge det varade”. Löpningen var skitjobbig (helt oväntat…) Hade lite problem med andningen första kilometerna och tänkte att jag borde ha haft astmamedicinen i växlingszonen, som jag hade i Vansbro. Men nu hade jag inte det, så jag försökte koncentrera mig på att andas ordentligt och inte stressa upp mig över att det kändes lite onödigt tungt. 3 varv skulle avverkas på en 3,3 km-bana (även om Garmin säger att den nog bara var knappa 3,2 km). Bortre delen av banan var grus och lite motlut och lite motvind. Rätt motigt med andra ord. Fördelen var att när man kom tillbaks ut på asfalten så kändes det lättare igen med medvind, lite medlut och hemåt. Win! Fick rapport av Per att jag hade tappat 30 sekunder till tvåan på första varvet. ”Ok, jag hade 2:30 i början av löpningen, jag borde få njuta av ledningen ett varv till iallafall. Börja inte känna efter nu, spring bara.” Första 5 km gick på 23 minuter – min snabbaste 5:a någonsin tror jag. Gött! Skön känsla. Jobbig känsla. Samtidigt började tankarna smyga sig på, att jag ju faktiskt orkade hålla uppe tempot och då borde hon inte kunna ta in två minuter till på de sista två varven. Om hon inte är riktigt snabb i löpningen vill säga. Eller om jag klappar ihop totalt. ”Tänk inte så mycket, spring bara, njut av att du leder”. Så härligt med alla som hejjar och peppar efter banan, både tävlande, funktionärer och publik. Det gör att man lyfter sig en extra nivå även när det är sjukt tungt. Mot slutet av varv 2 fick jag följecykel. JAG fick följecykel! Han pratade konstant och jag försökte vara trevlig och svara. Han sa att sista varvet var ett spurtvarv och jag tänkte förklara för honom att såhär snabbt har jag aldrig sprungit förut, så någon spurt lär det inte bli tal om. Men jag nöjde mig med ett kort ”absolut”, för det var ungefär vad syret räckte till.

Efter vändningen på sista varvet började folk gratulera mig efter vägen och allt jag kunde tänka var ”sluta jinxa, snart kommer jag bli omsprungen”. Nu visade det sig att tvåan bara hade tagit in under första varvet, för att sen börja tappa igen, så när jag väl kom i mål så hade avståndet ökat och jag hade inte behövt oroa mig för att bli slagen på upploppet. Men som Per sa ”Det var ju ingen idé att berätta för dig, för då hade du slagit av och tagit det lugnt på slutet…” Och det hade han ju alldeles rätt i. Inget kan elda på så mycket som att känna sig jagad. Det fanns stunder under löpningen när jag tänkte att jag ju kunde nöja mig med en pallplats iallafall och ta det bara liiiiite lugnare. Men jag känner ju mig. Jag hade inte varit nöjd då. Inte om jag inte gett allt. Nu påstås det att jag såg oförskämt fräsch ut på löpningen, så kanske fanns det mer att ge, men jag kan ändå inte vara annat än nöjd. Mest nöjd är jag ändå att jag verkligen överträffade mig själv på löpningen. 9,5 km (enligt min Garmin) på 44 minuter! Och i mål först av alla damer var jag på 2:33:31 med en marginal på 3:24 till 2:an och 12:54 till 3:an.
Fjärde bästa tid i simningen, bästa cykeltid och bästa löptid (!). 16:e plats totalt om man inkluderar herrarna. En bra dag helt enkelt!

Tack kroppen för att du visade att du faktiskt kan leverera! Eller är det kanske huvudet jag ska tacka? Kan vara så att det mest är det som sätter stopp och fegar ur… Hursomhelst så samarbetade de fint idag.

received_4714521870179258847340846930068365.jpeg

Mina finaste supporters! Och i handen håller jag ”medaljen” bestående av en superfin ”Eldris” från Morakniv.

20190804_2209068887188058283364225.jpg

Första priset: Ett graverat knivset – riktigt fint pris! ❤

Nu är det bara 2 veckors formtoppning kvar till dagen då kroppen och knoppen verkligen ska få bekänna färg… Träningen är gjord, så nu ska det bara finslipas och hållas igång de sista två veckorna.