Norasjön Runt 2018

08 lördag Sep 2018

Posted by almsan in Foton, löpning, Motionslopp, Tävling

Etiketter

Så hur gick det nu då?
Gick iväg till torget, pratade med lite folk jag kände, träffade mamma och pappa som önskade lycka till. När det började dra ihop sig gick jag ner mot starten och ställde mig rätt långt bak för att inte ryckas med i ett övertempo när starten gick. Eftersom alla får samma starttid så förlorar man ju på det, men jag kände att några sekunder hit eller dit skulle inte göra varken till eller från på min totaltid. Fick syn på Lotta, som jag inte ens visste skulle starta. Hon hade bestämt sig strax innan att hon skulle köra istället för att köra distanspass på egen hand. Glad överraskning! Jag tänkte att jag tar rygg på henne typ fram till Hitorpsbacken (1 km) så får jag lite tempo i kroppen direkt från starten. Det kändes dock väldigt bra, så vi tog sällskap. Så skönt att ha någon att springa bredvid som hjälper till att hålla tempot uppe, jag blir ju gärna lite bekväm ibland… Så i tyst samförstånd tuggade vi på. Jag visste att jag inte skulle orka hålla Lottas tempo hela vägen, men tänkte att ju längre jag orkar, desto kortare bit kvar sen. Smart va?! Det är liksom nånstans där som gränsen för klokskaper går när man har syrebrist i huvudet.

På väg uppför Hitorpsbacken (Foto: Elin Larsson)

Någonstans mellan 6 och 7 km sa jag lycka till till Lotta och släppte av lite på tempot, medan hon petade i nästa växel och sprang vidare. Jaha, nu var det dags att stoppa i musiken i öronen och tugga på. Ny spellista för dagen, men det mesta är de vanliga gamla pepplåtarna som får mig så glad. Två nya från Eminems senaste album hade dock fått bubbla in på listan! Hann dock inte höra mer än en halv låt innan listan var slut (den hade fått rulla sen jag gick hemifrån) och tydligen ville den inte börja om från början. Nu var det dags att börja fatta beslut. Fortfarande syrebrist i huvudet och svårt att bestämma mig för vad jag skulle göra – springa resterande 14 km utan musik, eller gå en bit och trassla med telefonen för att få igång Spotify igen? Sprang vidare en bit men kom sen till nästa lite brantare backe där jag valde att gå en bit och samtidigt se till att få ordning på musiken. Sen var det bara att gasa igång igen. Petade i mig en Maurten gel var 20:e minut ungefär och drack en klunk vatten i alla kontroller och passade på att gå några steg där.

Positiv känsla när jag upptäckte att jag hade inlett med min snabbaste mil någonsin! Och på den här banan dessutom ✌ Hade några små svackor då och då men kilometermarkeringarna duggade tätt och eftersom jag cyklat banan fler gånger än jag orkar räkna, så har jag (på gott och ont) koll på varenda liten backe, kurva och raksträcka. Marit och Elin (och Gry) åkte runt med bil och hejjade på massor med ställen – bra pepp när man börjar tappa sugen ❤ Erbjöd dem att ta över, men de tyckte tydligen att de hade sprungit tillräckligt under UV90 😂

Raksträckorna är klart värst… Att se hur långt som helst och veta att man har en bra bit kvar. Apropå att se – lyckades med konststycket att få in flugor i ögonen vid 3(!) tillfällen. Sista gången var jag tvungen att gå en stund för att få ut den (ok, lite trött var jag också). Strax därefter rundade vi änden på sjön och var på väg hemåt. Tyvärr är större delen av hemvägen uppför. Men som sig bör när man rundar en sjö, så är det ju faktiskt lika mycket nerför som uppför, så det är väl egentligen inte ett giltigt skäl att skylla på när det känns jobbigt. Superbra pepp på många håll efter vägen! Alltid lika kul att se folk man känner när livet känns jobbigt. Vid Borns skola stod många och hejjade och sen bar det ju faktiskt av nerför igen.

Foto: Staffan Isaksson

Blev omsprungen lite då och då och hade inte någon extra växel att lägga i för att ta rygg, utan fick ta mig vidare i eget tempo. På bilderna ser det ju ändå ut som att jag har någon typ av löpsteg fortfarande, för så kändes det INTE. Jag hade inte ont nånstans överhuvudtaget, inte ens några stela ömma knän, vilket var en vinst i sig.

Efter nedförsbacken efter Borns skola kommer den långa sega sista backen upp förbi kyrkogården. Den gick trots allt riktigt hyffsat, här visste jag ju att det var sista backen och bara ca 3 km kvar. Och hemlängtan har alltid varit en starkt drivkraft hos mig. Det är som att jag där någonstans inser att jag kommer klara det här, att jag borde kunna driva upp det avstannande tempot något och avsluta lidandet så snart som möjligt. ”Ena foten framför den andra. Andra foten framför den ena. Repeat.” Ju närmare centrum, desto mer hejjande människor – och desto snabbare gick det plötsligt att springa igen.

Foto: Lars-Åke Kvist

Snart framme, bara sista kurvan kvar och sen spurten mot mål. För en gångs skull uteblev dock spurten. Jag hade inte sparat på krutet utan fick snällt fortsätta i samma tempo hela vägen fram till mållinjen. Bra känner jag – då vet jag att jag gav vad jag hade idag!

Sluttiden blev 1:52:46 – 4 av damerna i motionsklassen, 47:a totalt i motionsklassen. Hade jag tävlat i K35 hade jag vunnit (över hon som var den enda som deltog i den klassen, men ändå) 😂. Lotta vann (såklart) K50 på 1:45:18 🥇

Foto: Siw Theodorsson

Men hur gick det då med själva målet – att vara nöjd med insatsen, även nu ett antal timmar efter målgång? Kanon! Jag tog i, gick ut hårt och tappade tempo då och men huvudet var aldrig ett problem. När jag släppte Lotta gjorde jag det för att jag inte kunde hålla tempot, jag dealade aldrig med mig själv, jag sprang så fort som benen orkade idag och hade ju inte ens någon spurt kvar när jag kom till målrakan. Jag som ALLTID har en spurt kvar. Kollar man sedan pulskurvan så ser man rätt tydligt att det inte var tal om någon bekvämlighetslöpning idag. Snittpuls: 186. Maxpuls 196. Ny tröskelpuls: 190. I rest my case…

screenshot_20180908-182430_connect2873081245710136060.jpg

Halvmara-premiär

08 lördag Sep 2018

Posted by almsan in löpning, Motionslopp, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

almsan, löpning, Norasjön Runt, race report

Om ca en timme är det dags! Start i Norasjön Runt, ett lopp jag faktiskt inte har sprungit någon gång tidigare, trots att jag har 2 minuters promenad till starten. Så premiär på loppet, men även premiär på halvmaratondistans. Jag har sprungit lopp som har varit mer än dubbelt så långa (men aldrig på asfalt) och så har jag sprungit lopp på upp till 10 km, men aldrig 21,1 km. Men om några timmar så kan jag sätta en ✔ på det också! Om inte nåt går galet efter vägen såklart så jag får ont, men annars räknar jag med att ta mig runt iallafall.

Jag har fått många frågor senaste veckan om vilken tid jag räknar med. Helt omöjligt att svara på eftersom jag som sagt inte har sprungit en halvmara på lopp tidigare och den här är dessutom väldigt kuperad vilket gör att jag inte bara kan gissa mig till en tid. Men jag tänker mig att det tar ca 2 timmar kanske. Enligt min klocka ska jag kunna springa på 1:41 (!) och det skulle jag säkert klara rent kroppsligt. Men jag är högst tveksam till att jag har pannben att pressa upp farten och snitta 4:50/km hela vägen. Och som bekant som kommer inte det ena fungera utan det andra, så några under kommer inte ske idag. Skulle väl vara om jag fryser så mycket i regnet att jag glömmer bort att känna efter hur trött jag är och hur ont det gör… 😂 Ett tempo på mellan 5:30-6:00/km känns mer bekvämlighetsrimligt. Jag är ju dessutom anmäld i motionsklass för att ta bort lite av tävlingsmomentet. Vilket ju i sig egentligen inte spelar någon roll, jag kommer ju ändå jämföra mig mot andras tider och vara missnöjd (tro mig, jag känner mig) när det gått några timmar efter målgång. Ok, vi säger såhär: Målet med idag är att fortfarande (helt ärligt, inte sådär ”jag låtsas att jag är nöjd för att jag har lovat att vara det”) vara nöjd med mitt lopp när jag har landat i soffan ikväll och skriver min race report.

Ligger just nu på soffan och försöker intala benen att, trots att de inte har sprungit ett löpsteg på två veckor (sedan Sala Silverman), kommer kännas pigga och raska (även uppför Hitorpsbacken). Väntar också ut regnet och hoppas slippa överdragskläder före start, så jag ligger kvar här en stund till. Nu 53 min till start…

Point of no return

27 måndag Aug 2018

Posted by almsan in Tävling, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

2019, förtiårskris, ironman, ironmankalmar, motnyamål, swimrunbike, triathlon

Yes – äntligen är anmälan till Ironman Kalmar 2019 gjord! Nu är det bara träningen kvar…

Det kanske låter kaxigt, men jag är inte intresserad av att ”ta mig runt”. Jag tvivlar faktiskt inte en sekund på att jag skulle klara av det, ens i dagsläget. Fast då skulle jag troligtvis vara skadad och sargad och allmänt less på livet efteråt, men runt det skulle jag med all sannolikhet ta mig även om det skulle ta tid. Distansen skrämmer mig inte. Med det inte sagt att jag inte är otroligt imponerad av alla som tar sig runt oavsett tid, det är inte det det handlar om. Det ÄR en prestation att göra en Ironman och det krävs mycket träning. Men jag sätter sällan ”ta mig runt-mål” för mig själv, jag vill prestera en tid. Ok, lite strutsbeteende för jag veeeeet hur sjukt långt det är och vilka typer av diskussioner man har med sig själv under lopp som pågår under så många timmar. Men jag gillar’t. Så från och med nu handlar allt om hur fort det kan gå om sisådär 51 veckor. Om allt går som det ska, om jag lyckas träna mig själv lika klokt som jag tränar mina adepter, om ingenting går fel under loppet, om… om… om…

Fokus under hösten ligger på att bli en bättre simmare och att stärka upp mina kroppsliga svagheter (framför allt fötterna) för att inte riskera skador när belastningen blir större.

Nuuuuuu kör vi!

/Superpepp!!

Sala Silverman Sprint 2018

26 söndag Aug 2018

Posted by almsan in Cykling, Foton, löpning, SubXX, Tävling, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

race report, sala silverman 2018, tävlingspremiär, triathlon

Jaha, igår var det äntligen dags – min allra första riktiga triathlon i tävlingsklass! Konstigt nog hade jag nerverna helt under kontroll både dagen innan och på morgonen före starten. Jag såg enbart fram emot att få komma iväg och se vad dagen hade att bjuda på. När jag tävlade på cykel så tampades jag ofta med alltför mycket nerver (eller prestationsångest) och tillslut var det inte ens roligt att tävla. Men nu var det bara lite sånadär härligt förväntansfulla fjärilar i magen.

När vi slutat jobba på fredagen packade vi husbilen och rullade iväg mot Sala. Med en liten omväg förbi Pershyttan för att Ida skulle fläta mitt hår. Vissa saker måste vara på plats när det är tävling och håret är en sån sak – stört jag vet! Eftersom jag inte kan fläta mitt eget hår och tjejerna var hos sin pappa, så fick vi helt enkelt åka dit (för även om Per är bra på mycket, så att just fläta hår är väl en blind-spot bland hans färdigheter…). Jag vet jag vet, jag måste lära mig. Det står på min att-göra-lista i vinter (där även att förbättra crawlet står med).

Hur som helst. Vi kom fram till Sala, parkerade husbilen, hämtade ut nummerlappen och stack sen ut för att checka av banan för cyklingen. Jag ville veta om det var några backar, och om de isåfall var långa eller om det var korta ”fullfart uppför-backar”. Det var knappt några backar alls och en supertrevlig bana – nu längtade jag ännu mer till starten!

På lördag morgon vaknade jag före klockan och hjärnan började genast gå igenom loppet, så att somna om var bara att glömma. Låg kvar i sängen och kollade igenom sociala medier och annat lika viktigt men ändå intressant. Inledde med det obligatoriska kaffet för att få magen att vakna. Packade sen allt som skulle med in i växlingsområdet och gick och checkade in cykeln så jag inte behövde fundera över det nåt mer. Det är en av de sakerna som är lite läskigare med triathlon jämfört med cykling – det är så många fler saker man kan glömma. Och då kommer man inte på det förrän det är försent. När man cyklar är det liksom mest: ”Ok, jag har slang, kolsyrepatron, vatten och kanske lite energi med mig. Hjälmen sitter på huvudet och cykelskorna på fötterna – då kör vi”. Medan det under ett triathlon kan visa sig när man kommer upp ur vattnet att det inte står några cykelskor i växlingsområdet. Eller att man glömt fylla vätskesystemet på cykeln. Annars kan man göra som jag och ta det säkra före det osäkra och göra löpningen med punkalagning i ryggfickan på tridräkten… Jaja, jag tog iallafall av mig hjälmen och cykelskorna!

Ok, åter till storyn. Checkade in cykeln, lade iordning grejjerna, pratade med några bekanta. Kollade igenom grejjerna igen. Tog ett kort. Funderade lite. Kollade för sjuttielfte gången att allt var på plats. Och gick sen tillbaks till husbilen för att äta frukost och gå på toa.

Cykel incheckad och klar

Mötte sen upp Lotta (åh så skönt att ha henne där) och gick för att titta på starten för medeldistansen och kolla lite på hur vi skulle simma. Nu simmade vi ju inte riktigt samma bana som dem, så vi blev inte särskilt mycket klokare av det. Det styrdes dock upp under pre-race mötet och inte ens jag simmade fel.

På med vaselin och våtdräkt, uppvärmning och före-start-fotografering, in i startfållan och kl 11.00 släpptes vi i tävlingsklass samt sprintstafetten iväg.

Lotta och jag före start

Simning 650 m (14:57 placering 8 av 12)
Jag har aldrig crawlat så långt i ett sträck. För 2½ månad sen kunde jag inte crawla alls. Däremot är jag rätt snabb på bröstsim. Målet för dagen var därför att ta det lugnt, inte bli stressad eller drabbas av panik när ”alla” är snabbare än jag, utan bara försöka crawla och navigera själv hela vägen och göra mitt eget lopp. Och det kändes så bra! Jag var så stolt över mig själv där jag i godan ro faktiskt gjorde precis det jag bestämt att jag skulle göra. I efterhand blir jag dock ändå alltid frustrerad över att det går så sakta, att ”alla” är bättre än mig osv osv. Men mitt under loppet var jag nöjd!

Starten har gått

Att ta sig ur en våtdräkt är inte heller det lättaste…

T1 (2:28)
Typ whaaat?! Jag vet att jag medvetet tog det lugnt och att jag fipplade lite för att få ner den där punkasprayen (som jag sedan sprang med) i ryggfickan. Funderade på att skita i den då jag inte fick ner den så bra. Bestämde mig ändå för att jag ville ha den utifall att jag fick punka. Utöver det vet jag faktiskt inte, men jag hade iallafall näst längst växlingstid, så uppenbarligen trivdes jag himla bra där i växlingsområdet…

Cykling 30 km (49:13 placering 3 av 12)
Äntligen hemmaplan! Tryggheten i att få komma upp på cykeln och (när pulsen och andningen väl stabiliserats) få lägga sig i tempoposition och bara trycka på – helt magiskt!! Målet med cyklingen var att våga köra för allt vad benen bar. Inte fega, utan ligga på omkörning så ofta som krävdes. Och är man en usel simmare som tillbringar för mycket tid i växlingsområdet, då blir det MÅNGA omkörningar. Men på min fantastiska (och snygga) tempohoj så kände jag mig så stark. Ren cykelglädje! Smolket i bägaren kom när jag med bara någon eller några kilometer kvar lyckades slå till min Garmin så den studsade av cykeln och landade i asfalten/vägkanten/diket. Eftersom mina tävlingshorn var fullt utvecklade vid det laget så fanns aldrig tanken att stanna och plocka upp den, utan tänkte kaxigt ”det är lugnt, jag vet var den ligger”. Japp. Ni som känner mig vet. Jag är totalt kartdyslexisk. Min inre kompass är så uppsnurrad att den ständigt pekar åt fel håll. Problemet är att jag aldrig (eller väldigt sällan) inser det själv, utan fortfarande tror att jag har koll på läget. Well. Mer om den stackars cykeldatorn senare.

På väg ut på cyklingen

T2 (1:05)
Här var jag mer med i matchen. Tidsmässigt alltså. Eftersom jag varken drog åt snabbsnörningen på skorna eller tog ur punkasprayen ur ryggfickan så gick det riktigt snabbt… Kom på båda misstagen när jag sprungit iväg och brydde mig således inte om att rätta till något av det. Punkasprayen låg där den låg och störde inte och skorna satt fast bra ändå på fötterna, så det fick vara eftersom jag insåg att jag skulle vara tvungen att springa snabbare om jag tappade tid på att stanna och dra åt skorna. Lat som man är så valde jag att springa vidare.

Löpning 7 km (35:21 placering 6 av 12)
Målet med löpningen var att ta mig runt de 7 km i 6:00-tempo åtminstone. Det var vad jag hade dealat mig fram till under cyklingen. ”Om du vågar ge allt nu på cyklingen, så är det ok om du bara joggar dig igenom löpningen i 6-minuterstempo. Bara du tar dig runt.” Sagt och gjort. Förutom att löpningen kändes så bra. Tittade till på klockan och såg att jag låg på 5:00-tempo. En tjej la sig i ryggen på mig och jag tänkte att jag inte skulle bli stressad, tyckte hon det gick för långsamt så var det ju bara att hon sprang om. Samtidigt hörde jag att hon andades betydligt mer än vad jag gjorde. Insåg att jag nog ändå sprang i lite för bekvämt tempo, men eftersom farten var högre än vad jag ”behövde” enligt dealen med mig själv, så låg jag kvar. Tryckte på lite i de små kuperingarna och kände att benen svarade bra. Några kilometrar gick lite långsammare och några lite snabbare och slutsnittet hamnade på 5:09/km. Och tjejen som jag hade i ryggen försvann efter ungefär halva sträckan, vilket gav lite positiv känsla – att jag faktiskt kan springa ifrån någon!
Spurtade lite på slutet och sprang in på en totaltid på 1:43:02 och en 6:e-plats av de 12 tävlingsdamerna i sprinten.

Känner mig stark med kanske 3 km kvar

Roligast var att Lotta vann damsprinten! Hon visade att ålder är bara en siffra och rutin kommer man långt med. Jag är så sjukt imponerad av hennes styrka och snabbhet!!

Men men men. Min Garmin då? Jo, vi åkte ju för att leta efter den innan vi åkte hem. Som ni kanske kommer ihåg så visste jag ju var jag hade tappat den. Eller? Nej, jag gjorde ju tydligen inte det när allt kom till kritan. Jo på ett ungefär. Men att gå och finkamma en vägren och ett dike på en sträcka av nån till några kilometer för att sen hitta en kraschad och obrukbar cykeldator stod inte högst upp på Pers önskelista kändes det som. Själv hade jag nog kunnat gå fram och tillbaka hur länge som helst. Det där med att ge upp är liksom inte riktigt så jag jobbar. Vi letade en stund men gav sen upp och åkte hem. Men vet ni vad som hände idag?! På Sala Silvermans hemsida läggs det upp en bild på kvarglömda/borttappade saker och där på bilden ligger en hel och fin Garmin 820 och jag blir alldeles gråtmild. En eftercyklist har hittat den och den är nu påväg hem till mig igen. Tacksamheten vet inga gränser!!

Nu är tävlingspremiären avklarad, jag har fått lite avstämning på vad jag ska jobba på i vinter. Var ju ingen nyhet att simningen är en grej, men fick ändå ett kvitto på vad jag kan och hur mycket långsammare jag är än de som simmar riktigt bra (närmare bestämt ca 5 min på 650 meter…) Men det var verkligen precis så superkul att köra triathlon som jag hade hoppats på, så jag behöver inte backa från mitt mål angående Ironman Kalmar nästa år.

Ser med tillförsikt fram emot vinterträningen och att ladda inför nästa säsongs triathlon-utmaningar! Kvar på tävlingsfronten i år är Tjejmilen nästa helg och Norasjön Runt (halvmara) helgen efter det.

U6 dag 1 Prolog

07 måndag Jul 2014

Posted by almsan in CK08 Ride of Hope, Cykling, Tävling, Tempo

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

maxpuls, Prolog, tävling, tempo, U6 Cycling Tour 2014

Då var premiärdagen avklarad! Är jag nöjd? Jo faktiskt. Ganska iallafall utifrån givna förutsättningar. Dvs att jag har tränat för dåligt på sistone pga andningsbesvären. Men jag ska väl ta det från början.

Startade dagen tidigt (strax efter 6), vaknade utvilad innan klockan ringde. Har sovit som en gris, med öronproppar i natt. Vilket tydligen var tur eftersom det hade varit ett jäkla liv på vägen utanför mitt i natten. Men vilket härligt väder! Redan vid halv sju var det ju supervarmt och gött ute. I like! Satt ute och käkade frukost. Sen var jag tvungen att ta tag i dagens stora nöt – tempo- eller linjehoj? Det är ju en tempoetapp och jag har tempocykeln med mig, alltså borde svaret vara givet. Men eftersom jag knappt har kört på den + att banan avslutades med en lång seg backe, så var jag osäker på om jag skulle tjäna så mycket på att ta tempocykeln. Stack ut en sväng för att testa backen med tempohojjen. Konstaterade ganska snart att jag inte är tillräckligt hemma på växlarna för att jag ska känna mig bekväm. Risken är stor att jag skulle växla åt fel håll mitt i backen när hjärnan är kokt. Så jag bestämde mig för att ta linjecykeln ändå. Den vet jag var jag har och jag vet hur jag växlar utan att behöva använda huvudet. Dessutom var det ju premiär på startramp, så jag hade tillräckligt med mentala påfrestningar ändå. Risken var att alla negativa mentala grejjer skulle väga över mot den mentala fördelen man har med att man KÄNNER sig snabbare på tempocykeln.

Det var skönt att vara ute i god tid och fixa med allt i lugn och ro. Kl 9 började de första starta, så vi gick ner och kollade lite för att jag skulle få se hur det såg ut i startområdet med rampen och sånt. En stund senare gick vi tillbaks till husbilen och jag började värma upp på trainern. Jag hann sitta ca 30 minuter innan resten av tjejerna kom. De hade en 50 minuters cykeltur hit, så de var mer eller mindre klara. Vi pratade och peppa lite innan vi rullade iväg mot starten. Camilla var först ut som nr 10 och jag efter henne som nr 20.

Starten gick bra och jag gick säkert ut lite för hårt, men planen var att hellre krokna i backen än att komma i mål med krafter kvar. Missade en del i vändningen, då jag trodde att vi skulle vända i korsningen, men i själva verket skulle vi vända före korsningen. Kom för fort, fick lättare hjärnsläpp, bromsade för mycket och tappade lite för mycket fart. Ingen större skada skedd, men ändå. På väg tillbaks började det kännas lite tungt, men huvudet var med och jag lyckades pressa på skapligt trots sandpappret i munnen. Enligt min gps låg tempen på ca 30 grader… Strax före kurvan blev jag omkörd av tjejen som startade bakom mig. Det kändes som att jag tog kurvan rätt bra (åtminstone för att vara jag) och fick med mig en del fart in i backen. Inte så mycket som jag hade önskat, men ändå helt ok. Backen gick rätt bra, jag tappade lite tempo och blev tvungen att växla ner ganska tidigt, men jag gick inte helt stum och lyckades ändå få upp farten en del på krönet. Jag slet rätt bra de sista hundra metrarna in i mål. Det kändes som om det brann i lungorna, men jag kunde andas och benen fick sitt syre, så allt var frid och fröjd.

Den officiella tiden blev 6.26,6 (1.05,7 efter Sara Olsson som vann) och räckte till en 51:a-plats. Av 67. Inte så mycket att hänga i julgranen kanske. Men jag kan komma på väldigt många positiva saker med dagen, vilket känns kanon! På rak arm kommer jag på de här, helt utan inbördes ordning:

Jag startade
Jag fullföljde
Jag tog ut allt vad jag hade (jag hade för 17 gubbar den högsta uppmätta pulsnoteringen någonsin – 205 slag/min!)
Jag kom inte sist
Jag var dessutom en av få med linjecykel (om det nu spelade någon roll)
Min kropp fungerade – jag fick luft trots maximal ansträngning, mina ben trampade och mitt huvud ville ge allt

Ja, det var väl det tillsvidare. I morgon är det en ny dag, då ska kroppen hålla rätt mycket längre…

Eftersom jag inte har lyckats ta några kort idag, så får ni hålla tillgodo med mina högintressanta Garmin-kurvor 😉

Ja det här var vad jag hade i benen idag. Såhär på efterhand hade jag kanske kunnat pressa lite mer, men just då kändes det tillräckligt
Man ser rätt tydligt var vändning, kurva och backe var…

Som sagt, jag meskörde inte alltför mycket iallfall…

SM 2014

28 lördag Jun 2014

Posted by almsan in CK08 damelit, Cykling, Foton, Tävling, Vänner

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

damelit, kinnekulle, linjelopp, SM 2014

Jeesus vad det har varit tråkigt väder idag! Spöregn och grått och dimmigt. Riktigt klassiskt skitväder helt enkelt. Men vad alla damer kämpade på uppför Kinnekulle idag. Jag och Per iklädde oss plastpåsar på fötterna och lommade ut i spöregnet för att peppa och langa vätska till mina grymma lagkamrater. Riktigt roligt, trots genomfrusen och blöt. Tjejerna var starka och kämpade på som vanligt. Emma vann ju, inte helt otippat, ganska enkelt… Men vilka insatser alla som fullföljde idag stod för! Nu är jag peppad på att få ordning på kroppen och komma in i matchen igen. Jag vill ju oxå vara med och tugga styrlinda och smaka blod!

Här kommer en massa bilder från dagen. Det är rätt usel kvalitet på de flesta, dels eftersom jag inte är nån bra fotograf och dels eftersom kameran inte var jättenöjd med spöregnet. Men hittar någon nån bild ni vill använda, så varsågoda. Fotograf: Jag

DNS

28 lördag Jun 2014

Posted by almsan in CK08 damelit, Cykling, Mobilbloggat, Tävling, Vänner, Vila

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

cykel, kinnekulle, SM 2014

Supermycket tack för alla pepp- och hejjarop inför dagens SM-linje! Men jag kommer inte starta, hur häftigt det än vore att stå i starten med Emma Johansson. Senaste dagarnas cykling har bara gjort det mer tydligt att jag behöver vila och släppa på en massa måsten. Nästa år går SM i Örebro, då blir det kanske nya tag. Men i år nöjer jag mig med att vara fotograf och langare.

Igår fick jag dock känna att det faktiskt är kul att fincykla. Man måste inte hetsa hela tiden! Jag och Mirella var ute en timme och körde tävlingsvarvet i lugnt och fint tempo med en massa prat. Av förklarliga skäl hade Mirella lite tungt med andningen på sina håll. Jag har provat själv att andas med lungorna undanskuffade och ihoptryckta och det är ingen lek. Men det var ju min räddning för att slippa bli avställd uppför den där jäkla kullen!

Återigen Tack Mirella för en härlig cykeltur med massa pepp från någon med en massa rutin på det här med cykel och tävlande. Du och Henke är verkligen guld värda! ❤

Nämen heeej!!

25 onsdag Jun 2014

Posted by almsan in Övrig träning, Cykling, Sjukdom och gnäll, Tävling

≈ 2 kommentarer

Etiketter

cykelblues, SM

Oj vad längesen det var som jag skrev här… Jag har fått en hel del mer eller mindre försynta förfrågningar om denna plötsliga bloggdöd. Det finns två huvudsakliga orsaker till den. Den här bloggen har ju kommit att handla i första hand om cykling och den senaste tiden har jag verkligen ifrågasatt mitt varande som cyklist. Jag har tyckt att det är väldigt kul att träna andra saker, men när jag har satt mig på cykeln har jag ofta fått i det närmaste panikångest. Benen har inte velat vara med och jag har fått svårt att andas. Med andra ord har det inte varit jätteroligt att cykla. Eller att skriva om cykling.

Vätternrundan gick ju därefter. Det blev den kortaste rundan i historien eftersom jag vände efter 2 mil och cyklade tillbaks till Motala. Men det är glömt och jag har gått vidare nu. I söndags var jag ute med Staffan, Robban, Sam och Thomas och cyklade. Det gick riktigt hyffsat trots kraftig vind. Jag fick ihop 11 mil i helt ok tempo. Jag gjorde inte mycket dragjobb, men jag var med. När jag kom hem var jag som en urvriden disktrasa och jag hade verkligen kört slut på kroppen. Men huvudet tyckte att det var helt ok. Resten av dagen tillbringade jag i ryggläge i soffan för att försöka vara lite snäll mot kroppen. Jag tror att om jag bara tillåter mig själv att vara ”sämst” just nu så kanske jag hittar tillbaks till glädjen. Jag är inte i samma bra form som jag var förra året, trots coach-hjälp, jag får gilla läget helt enkelt. Den troliga anledningen till att jag har tillgodogjort mig träningen sämre i år, är också anledning nummer två till att jag inte har bloggat på länge. Jag har sjukt mycket runt omkring mig just nu, och har haft hela våren. Nystartat företag, en massa utbildningar, resor, träning, tävling, familj, heltidsjobb (utöver företaget) osv. Mitt huvud är helt slutkört, vilket gör att kroppen inte heller fungerar som den ska. Det hjälper inte att allt jag gör är så himla roligt, det går inte ändå! Nu har jag semester från mitt ”vanliga” jobb, börjar komma ikapp med firman, har släppt kraven på cyklingen och försöker göra det som känns kul och roligt för att på något sätt åtminstone rädda upp resten av cykelsäsongen (för den är ju hör-och-häpna faktiskt inte slut bara för att Vätternrundan har varit)…

Nu är vi på väg till Kinnekulle för några dagars slappande, hejjande och tävlande. När vi körde Kinnekulleloppet tidigare i år, så lovade jag mig själv att inte ställa upp i SM. Mina ben är inte backstarka i år. Och mitt huvud ska vi inte ens prata om. Men men, spelar roll, nu är vi på väg iallafall. Det ska bli kul, häftigt att ha kört en tävling mot Emma Johansson! Och jag kan ju inte ens försämra min placering från förra gången vi körde där. Så jag har allt att vinna. Det är ju bara ett SM – hur svårt kan det vara? 😉 Håll en tumme för att jag åtminstone ska kunna vara mitt bästa jag på lördag, det är allt jag begär av min kropp och knopp just nu.

Foto: Anna Adelman

Envis som en åsna

01 söndag Jun 2014

Posted by almsan in CK08 Ride of Hope, Cykling, Foton, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Bureloppet 2014, CK08 RoH

Idag på Bureloppet borde jag ha fått pluspoäng för envisheten. Eller minuspoäng för envisheten. Det beror lite på hur man ser på det. Fullständig racereport kommer imorgon skulle jag tro. Men jag fullföljde, kom på plats 23 (en ynka placering ifrån swecup-poäng), körde 7 av 9 varv ensam och kroppen kändes bra. Tempo tror jag skulle passa mig bättre än linjelopp. Men framförallt ser jag fram emot Siljan Runt tillsammans med SubXX nästa helg!

Fotona är tagna av Ulla Hansen

Foto: Ulla Hansen

Kinnekulleloppet 2014

26 måndag Maj 2014

Posted by almsan in CK08 damelit, Cykling, Foton, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

ck08 ride of hope, kinnekulle, Kinnekulleloppet

Jag hade önskat mig bättre uppladdning inför min andra tävling, än ett spräckt revben, överansträngt knä och misstänkt feber kvällen innan. MEN när det väl var dags kunde jag faktiskt inte beskylla något av detta för att sätta käppar i hjulen för mig. Däremot behöver jag mer backträning/pannbensträning. Man kan väl kanske tycka att det var just backträning vi fick i Spanien, men det verkar min kropp inte riktigt ha förstått. Jag har väldigt svårt att gå på ordentligt i långa och lite brantare backar, jag är nog helt enkelt för rädd för att bränna mig. Backen upp för Kinnekulle är en ganska lång och brant backe. Igår körde vi upp där 6 ggr. Tittar man på bilderna ser det ut som att jag inte tog i så mycket, men anledningen är att de är tagna väldigt tidigt i backen plus att mina småtroll stod där och hejjade så glatt så man kunde inte annat än bli glad.

Jag tappade i backen redan första varvet. Sedan körde jag och tre andra tillsammans resten av varvet. Vi höll tempot uppe och hade visuell kontakt med fler tjejer framför. När vi kom till backen igen blev jag tyvärr ifrånkörd. Men redan på väg nerför igen kom jag ikapp en av tjejerna, men hon var för trött för att vara till någon större hjälp tyvärr. En bit in på varvet kom vi ikapp Ulrika och sen höll vi ihop resten av loppet. Jag upplevde det som att jag var något starkare på platten, men hon hade lite starkare backben och mycket starkare pannben så trots att vi gick in i sista backen samtidigt så var hon en eller ett par minuter före mig i mål.

Varje gång upp för backen funderade jag på att bryta. Jag hade knappt styrfart och jag kände hur den överkörda grävlingen var och nosade mig i hälarna… Men resten av banan var så sjukt kul och jag hade så jäkla bra tryck på platten, så allt var förlåtet så fort jag kom upp på toppen. Dessutom så är ju ett av målen varje tävling att vara en förebild och INTE bryta. Det känns rätt skönt att kunna visa mina barn att man kan tävla och ha kul även om man inte är bäst. Eller som i mitt fall, kommer sist av de som fullföljde.

Sara var grym som vanligt och plockade en andraplats! Hejja hejja!