Förra årets Norasjön Runt gick under kategorin: Vad fan hände? Då blev jag glatt överraskad över att jag hyffsat bekvämt och utan fokuserad träning lyckades ta mig runt de backiga 21,1 km på 1.45.20.
Tyvärr kvalade även årets lopp in i samma kategori, men av helt andra anledningar…
Senaste veckornas träningar har känts väldigt bra, jag har varit noga med mat och sömn, fyllt på med carboloader, fått massage, druckit nitratshots, buffrat bikarbonat och gjort ”allt rätt”. Målet var ganska lågt satt, jag skulle ”bara” sätta PB och alltså springa något snabbare än förra året. Jag hade mellantiderna inlagda i Garmin för att ha koll på att jag låg med hela tiden. På armen hade jag skrivit ner 5 km-tider för att klara 1.40. Min känsla var att jag skulle kunna springa in på ca 1.42.
Jag och Jenny före starten. Jenny gjorde förövrigt det jag misslyckades med och gjorde ett superlopp!
Starten gick och löpningen kändes avslappnad och bra. Hittorpsbacken är ju alltid jobbig, men det flöt ändå på rätt bra. När vi svängde in på grusvägen tog jag första gelen och försökte få upp lite fart i benen igen. Under sommaren har jag sprungit hela och delar av rundan många gånger och jag hade koll på var jag skulle ta mina gel för att jag lätt skulle få i mig dem och få maximal utdelning. Jag kan varenda backe och vet hur hårt jag kan gå och ändå återhämta mig när det vänder nedför. Efter 5 km kunde jag konstatera att 1.40 skulle bli alldeles för tufft, men jag låg dryga minuten före mitt PB och det kändes väldigt stabilt.
Starten har gått!
Bröstorpsbacken är nog den som är värst på hela banan, den är lång och ganska brant. Men jag hade tagit min andra gel strax innan, hade bra sällskap och vi tuffade på. Flera kroknade bakom, men jag kände mig stark. När den är gjort är min upplevelse nästan alltid att den värsta delen av banan är gjord.
Efter 14 km låg jag precis med för att klara PB, men här hände nåt. Jag hade uppenbarligen börjat tappa långt tidigare (jag låg ju minuten före efter 5 km), men nu började jag märka att det gick långsammare. För en gångs skull var det inte huvudet som sa stopp, det fortsatte tvärtom att driva på, men benen svarade inte. Det kändes som att jag sprang på, men kilometrarna gick långsammare och långsammare och det var inte långa stunder som jag lyckades hålla tempot under 5 min/km.
Här hade jag gett upp PB:t men orkade åtminstone se lite glad (?) ut 😉
När det var 3 km kvar insåg jag att det inte fanns en chans att klara 1.45, för då skulle jag behöva få upp tempot till där det var i början av loppet och det var totalt omöjligt. Däremot visste jag att jag hade vinsten i K40 om jag bara höll i (vi var bara 2 startande i klassen). Det känns ju också löjligt när tankarna börjar snurra kring att det går så sakta så att jag lika gärna kan promenera sista biten. 2018 sprang jag mitt första NSR och höll ett snittempo på ca 5:20. Då var jag fantastiskt förvånad och nöjd över att jag orkade springa så fort så länge. Nu var jag katastrofalt missnöjd med samma tempo sista kilometrarna. Ibland behöver man stanna upp och titta tillbaka på utvecklingen och vara lite snäll mot sig själv.
Trötta ben gav vikande pulskurva…Nu är det inte långt kvar. Men det känns alldeles för långt.
I mål kom jag iallafall. På 1:48. Vinst i K40. Sjukt missnöjd med tiden. Men framförallt förvånad över att det inte gick att springa snabbare. Och riktigt revanschsugen! I samråd med coachen ändrades tävlingsplanen och det blir ett nytt försök på en snabb halvmara på Åstadsloppet om en månad. Garmin påstår att jag kan…
Efter loppet hade Garmin justerat ner min tid på halvmaraton. Trodde jag precis hade visat att jag INTE kunde springa så fort…
När alla blickar var riktade mot Kalmar passade jag och Lotta (och ganska många andra ändå) att sticka till Sala och köra en medeldistans istället – gött att ”bara köra en halva” 😉
Jag och Per åkte dit på fredagskvällen och sov i husbilen på parkeringen. Alltid skönt att kunna hämta ut nummerlappen och förbereda allt på kvällen innan. Somnade snabbt och tyckte jag hade sovit riktigt gott. Det tyckte inte min Garmin…
Har aldrig haft så dåligt sömnresultat förut 😆
Well. Drack lite kaffe och pillade iordning det sista på cykeln innan jag och Lotta gick och checkade in direkt när de öppnade kl 7.
Lite ensamt på morgonkvisten…
Sen tillbaks till husbilen och åt lite frukost, skötte toabestyren och klämde ner mig i våtdräkten. Nu hävde regnet ner, så det gjorde inget att dra på sig våtdräkten även om det var 45 min till start. Kollade till det sista på cykeln och lyssnade med ett halvt öra på racebriefingen innan vi hoppade i vattnet och kände lite på det. Det var snudd på våtdräktsförbud, då vattentempen pendlade mellan 23-24 grader. Men jag misstänker att de gärna vill att folk ska ha våtdräkterna på sig för att slippa drunkna, så det slutade på 23 grader och godkänt med våtdräkt.
Vi gick in i startfållan och ställde oss på beräknad simtid. Jag räknade med att simningen skulle ta ca 40 min, vilket verkar vara det tempo jag fastnat i när jag tävlar. Målet var att våga köra på på simningen och bli trött. Starten gick och jag slängde mig i. Två varv skulle simmas, totalt 1935 m. Jag körde på rätt tufft (för att vara jag). Vågade lägga mig på fötter, trängdes vid bojarna och höll min linje (jag simmade sjukt rakt! 😱). Blev trött, men tvingade mig själv att inte gå ner i bekvämlighetstempo.
Fotograf: Rappfoto.se
Stängde av klockan lite för tidigt, då jag reste mig upp för att gå sista biten på det grunda, men döm om min förvåning när det stod 35 nånting! Officiella tiden blev 36 min, men ändå ett rejält pers på simningen. Mål nummer ett för dagen ✔️.
In till T1 för en växling till cykeln. Även den gick tydligen väldigt snabbt. Officiell tid 1:58. Lotta hade simmat på 30 min, så hon var long gone.
Oklart dock varför jag tog på mig hjälmen innan jag fått av mig våtdräkten helt 🧐Nu börjar tävlingen på riktigt!
Upp på cykeln och försöka få ordning på puls och andning. Löjligt trött i armarna och fick vid ett flertal gånger skaka ur mjölksyran innan pulsen sjönk och jag kunde fokusera på att bli trött i benen. Tre varv à ca 28 km skulle avverkas, totalt fick jag ihop 85 km. Jag gav vad jag hade tror jag. Fokuserade på att hålla en effekt jag tyckte att jag borde kunna hålla. Ruggigt jämna varv blev det iallafall: 49:23, 49:15, 49:42. Benen kändes bra och jag har ju fortfarande cykeltränat alldeles för lite för att kunna göra mig själv och cykeln rättvisa. Men snygga var vi!
Foto: rappfoto.se
Tiden för cyklingen stannade på 2:28 vilket gav en snitthastighet på ca 34,5 km/h. Det finns mer att jobba på där.
När jag kom in i T2 hade jag tagit in nästan hela Lottas försprång och hörde att hon växlade ut på löpningen lagom när jag ställde ifrån mig cykeln. På 1:13 lyckades jag springa med cykeln till min plats, ta av mig hjälmen, sätta på mig löparskorna, suga i mig astmamedicinen, plocka på mig mina gel och dricka en Intendshot innan jag sprang ut på första 7 km-varvet av tre. Inte illa pinkat!
Löpningen börjar med en lätt uppförslutning och som vanligt så känns det ju rätt tufft i början. Andningen är ansträngd, pulsen hög, benen springer för fort samtidigt som det känns som att de rör sig alldeles för sakta. Jag kämpade med att få ner pulsen. Om det kändes lätt i Frankrike så var det allt annat än lätt nu. Det här skulle bli en tuff avslutning. Tog sikte på Lotta och tänkte att vi kanske kan ta sällskap på löpningen och göra det hela lite trevligare.
Första km gick i 4:49-tempo. Dvs för snabbt. Fick plötsligt väldigt svårt att andas. Tittade till på pulsen som var 212 (!). Nog för att jag har hög maxpuls, men jag har inte varit över 200 de senaste 5 åren. Tänkte att det måste vara nåt fel med klockan, men pulsen varierade mellan 209 och 215 samtidigt som jag var alldeles skakis. Stannade för att kunna andas och få pulsen att sjunka. Det gjorde den. Började gå lite sakta. Kändes som att ALLA sprang om mig. Massa folk jag kände igen sprang förbi och peppade och jag ville bara gråta – jag ville definitivt inte promenera en halvmara. Tankarna drogs till mannen vi skjutsade till akuten när vi var på Mallis. Han hade beskrivit samma fenomen, jag trodde han överdrev, men på akuten tog de honom på stort allvar och det visade sig att han hade hjärtflimmer, blev inlagd i flera dagar och fick träningsförbud när han blev utskriven. Tänkte att det kanske var klokast att bryta och söka upp sjukvårdare.
Pulsen sjönk dock så fint när jag bara gick. Joggade några steg igen och pang så var pulsen över 200. Nu var det mycket å ena sidan å andra sidan… Å ena sidan borde jag bryta (det är inte värt att riskera hälsan), men å andra sidan så funkar det ju att gå utan att pulsen är så hög. Eftersom jag har gjort bra tid på de första två grenarna så har jag gott om tid att promenera runt. Å ena sidan – jag kan ju lika gärna bryta, det spelar ju ingen roll, jag kan ju vara nöjd med det jag gjort hittills. Men å andra sidan – tänk om jag bryter nu och missar en pallplats helt i onödan (vi var bara 4 startande i min AG och jag visste inte var jag hade de andra) – det kommer kännas assurt efteråt. Man bryter inte om man inte är skadad. Men tänk om det är nåt fel på hjärtat då?
Bestämde mig sen för att ta mig runt det första varvet för att stämma av med Per hur min placering såg ut i förhållande till de övriga. Joggade lugnt nedför och på platten. Gick uppför. Var så sjukt törstig! Efter 4 km var det depå. Jag drack två muggar vatten och hällde en i nacken. Kämpade vidare. Fick i mig en gel, men mådde fortfarande skit. Hade håll/kramp i magen upp mot diafragman. Kom runt första varvet och pulsen hade stabiliserat sig högt, men inte onormalt högt. Drack 3 muggar vatten vid varvningen. Per väntade vid langningen, men jag behövde inget eftersom jag inte fått i mig de gel jag plockade på mig vid växlingen. Jag fick veta att jag låg tvåa i min AG. Förstaplatsen visste jag redan när jag såg startlistan att den var utom räckhåll, men nu visste jag iallafall att det var långt kvar innan jag halkade av pallen. Sa att jag skulle ta ett varv till och fortsätta så länge jag inte blev 4 – för då kunde jag lika gärna kliva av.
Sagt och gjort, jag tuffade på och det började faktiskt kännas lite bättre. Gick i den brantaste uppförsbacken, men annars kunde jag jogga iallafall och pulsen var mer normalhög nu. Sen kom det lite regn och jag tänkte nästan gråta en skvätt för att det var så skönt! Vid depån efter 11 km drack jag 4 muggar vatten och hällde över mig en eller två. Livet började återvända och jag orkade både byta några ord och peppa dem som sprang förbi mig (för det gick fortfarande så sakta att det var jag som blev passerad). Jag pratade lite med alla glada gulliga funktionärer som hejjade när jag sprang förbi. Fick i mig två gel på varv två och bälgade i mig ytterligare mer vatten vid varvningen. Tog 3 gel av Per när jag gick ut på sista varvet. Fick också höra att mitt 12 minuters försprång ner till 3:an hade sjunkit till 6 minuter. Men det stressade mig inte särskilt, för nu mådde jag bra igen – eller så bra som man brukar göra 14 km in i löpningen på en medeldistanstriathlon 😝. Det hör väl inte till vanligheterna att man mår bättre och bättre ju längre man kommer in i ett lopp, men sista varvet kändes faktiskt riktigt kul. Jag hade ingen vidare fart, men jag sprang (till skillnad från i Frankrike, när jag bara sprang för att göra en godkänd löptid) enbart för placering. På det här varvet fick jag springa om rätt många som kämpade, en del var till och med ute på sitt första varv. Och vad skönt det var att få hejja på dem lite.
Sista kilometrarna in mot målet var härliga – snart är det över! Nu höll det på att komma en tår igen, härliga känsla av trötthet och lättnad när målet är nära. Per stod på upploppet och Lotta (som tagit tillbaka tiden jag cyklade in) hade kommit in i mål drygt 6 min före mig och stod och väntade ❤ . Även hon tyckte att löpningen hade varit ovanligt tuff i den fuktiga värmen. Halvmaran tog mig 2:08. Inte en tid att vara nöjd med egentligen, men med förutsättningarna som blev så var det en vinst att ta sig i mål – tiden var oviktig.
Ljuva målraka!
Min totaltid blev 5 h 15 min, vilket gav en 9:e plats bland alla damer och 2:a plats i min AG. Lotta blev 8:a totalt och 1:a i sin AG. Det är så fint att ha en vän som man ser upp till, att jaga och tävla MED utan någon som helst känsla av att tävla MOT.
Jag har kommit fram till att jag fick i mig för lite vätska i förhållande till den fuktiga värmen som var. Jag simmade över min förmåga i våtdräkt i 24-gradigt vatten och cyklade sen hårt. Troligtvis var jag urvätskad när jag hällde i mig koffeinshoten och tog astmamedicinen (som båda påverkar pulsen) i T2. Det gjorde att hjärtat fick jobba väldigt hårt. Jag brukar alltid göra så i T2 utan problem, men som sagt, i kombination med för lite vätska så blev det nog spiken i kistan.
En pulskurva utöver det vanliga 😅
En fördel med att jag inte kunde gå så hårt i löpningen är att benen känns oförskämt fräscha idag 😉.
Och jo, jag var nöjd när jag kom i mål och jag är fortfarande nöjd – hade inte kunnat göra det bättre (förutom att dricka mer vatten…)
Jag har funderat lite de senaste dagarna. 2018 hittade jag till triathlon mot slutet av säsongen. 2019 tävlade jag mer och genomförde Ironman Kalmar. 2020 var året då jag skulle se hur snabb jag kunde bli på korta distanser. Nu blev det ju inte så, åtminstone inte på tävlingsarenan. Att vi skaffade valp i slutet av maj, i kombination med att alla tävlingar blev inställda gjorde ju också att träningen tappade lite fokus. Just nu känner jag lite såhär: Varför måste allt hela tiden handla om prestation (för mig)? Visst, det är kul att känna att man är bra på nåt. Men proffs kommer jag ju ändå aldrig bli.
När jag började med triathlon var det som en kul grej. Nåt nytt. Ingen prestation, bara testa och se hur det var. Sen var jag alltid ”rädd” att komma sist, men det visade sig att det inte var nåt att oroa sig över. Det finns så många som verkligen gör triathlon för att det är roligt och för att ha ett träningsmål. Inte såna som jag som säger att de gör det för att det är roligt, men ändå när nån slags förhoppning om att vinna när man väl står på startlinjen… Visst kan man göra det för att det är roligt även om man hoppas på bra placering, men det skapar betydligt större press. Både på träning och på tävling. Så i år ska jag backa tillbaka ett steg. Jag är redan anmäld till en del tävlingar eftersom allt blev uppskjutet från förra året. Men om jag kör dem så ska det vara för att jag vill och för att ha roligt. Sen kommer jag ge allt när jag väl står på startlinjen, men det ska kännas roligt. Inte för att det inte har gjort det innan heller, men fokus har varit prestation. I år ska jag testa ytterligare nåt nytt – bara för att se om det är kul. Swimrun! Eftersom det körs i par så känns det som att det tar bort mitt prestationsfokus litegrann. Det är nytt för oss båda, så det ska bli en kul grej.
Ironman Kalmar – ett lopp jag lyckades njuta mig igenom större delen av. Mer sånt!
Vad spelar det för roll om jag springer milen på 46 minuter eller om jag springer den på 45? Eller på 50? Om jag gör Ironman på 12, 11 eller 10 timmar? Jag älskar att träna, min kropp är glad när jag tränar mycket och varierat (som i triathlon). Men den mår lika bra om jag springer 2 timmar i skogen i 7-minuterstempo som om jag sticker ut och springer 10 km i 5-tempo för att jag inte hade tid att springa 2 timmar just den dagen. För det är det som är grejen. När jag släpper prestationen i träning och tävling så spelar det inte så stor roll vad jag tränar eller hur, all träning är bra. Jag tränar ändå i stort sett varje dag, för att jag mår så bra av det, blir en gladare mamma och en effektivare företagare. Ska man däremot gå från snabb till snabbare, då kräver det planering och finjustering, vilket i sin tur kräver tid. Det kräver att man gör pass man inte har lust med vissa dagar (vilket jag kan uppskatta ibland), men det kräver också att man ibland måste vända ut och in på livet för att få ihop pusslet. Och det har jag ingen lust med nu – nu är det jakten på endorfiner som är det viktiga.
Allt det här funderandet slutade med att jag avregistrerade mitt Strava-konto igår. Jag använder sällan Strava, men allting laddas ju ändå upp där automatiskt, så alla ser hur fort eller långt jag springer/cyklar/simmar. Till vilken nytta? Och för vems skull tränar jag? Jag ändrade också inställningarna på mitt Garminkonto, så ingen annan än jag själv ser min träning. Det känns bra, nu ska jag bara röra på mig för min egen skull ❤
Huliganen som är med mig på de flesta löppass nu förtiden ❤
Mycket svammel blev det… Och om/när tävlingssäsongen drar igång så kanske jag har ändrat mig igen, men det tar vi då isåfall 😉
Mitt i blommande corona-kris, där tävling efter tävling har blivit inställda och jag helt hade landat i att den här säsongen skulle bli helt tävlingsfri. Då dök det upp ett nytt träningstriathlon på hemmaplan.
Det gör mig inte så mycket att tävlingarna blivit inställda, tränar gör jag ju ändå och det är väl alltid skönt att känna sig stark, oavsett om man ska tävla eller inte. Jag bestämde mig för att bygga en starkare grund inför nästa år. Men så dök alltså Järnboås Triathlon upp. Först var jag inte så sugen, men insåg snart att det bara var feghet – jag var så inställd på en säsong utan tävlingar att jag blev bekväm och inte ville utanför komfortzonen. Men eftersom jag inte hade några andra skäl att inte delta, så var det ju bara att köra.
Igår kväll när jag packade ihop grejjerna blev jag supertaggad och insåg att jag kanske tyckte att det var rätt kul att tävla iallafall. Jag börjar ju faktiskt få lite koll på det här med triathlon nu, och det skapar ett skönt lugn. I morse var jag ju såklart nervös ändå, men det är ju bara som det ska.
Planen var att köra hårt för att få ett riktigt bra träningspass. Efter att vi hämtade lilla valp-Mike förra söndagen så har träningen blivit satt på undantag och jag behövde verkligen en genomkörare.
Simningen handlar som vanligt mest om att ta sig igenom. Idag satsade jag dock hårdare än vanligt och tillät mig själv att bli rätt trött under simningen. Farten var hög i början, men sjönk sen ordentligt. Jag kände att jag vevade mycket men fick lite valuta för insatsen. Risig teknik helt enkelt. Ungefär halvvägs bytte jag fokus (till vänster arm) och hittade ett skönare lugn. Hade som mål på förhand att simma på 15 min, men det blev alltså 16:35.
Växlingen gick bra, men jag kände mig lite fumlig och lite för ofokuserad även om jag sett på bilderna efteråt att jag nog var rätt fokuserad ändå…
Ut på cykeln med andningen högt upp i bröstet. Kände mig stressad och hade noll pulver i benen. Hade som mål att snitta strax över 200 watt (3,6 w/kg), men det fanns inte en chans. Det var väldigt blåsigt, men det störde mig inte så mycket. Dock kändes det jäkligt surt att jag inte kunde trycka på som jag hade hoppats. Snitteffekten landade på blygsamma 187 watt (3,3 w/kg).
Växlingen till löpning gick kanon, drog en extra dos Ventoline för att få ordning på andningen.
Kanske tack vare att jag inte kunde trycka på under cyklingen så hade jag pigga fina löparben att springa på. Andningen satte dock stopp för någon succélöpning. Fick ordning på den efter ett tag, men vågade inte pressa på för fullt. Lyckades (som många andra) springa lite fel, men upptäckte det rätt snart och fick bara en extrabacke i början av löpet. På förhand hade jag som drömmål att jag skulle kunna hålla 4:30-tempo, men det var inte aktuellt idag.
Prestationsmässigt är jag mest nöjd med löpningen idag, mest för att den kändes så bra även om det inte gick så fort som jag hade önskat. Tyvärr hade jag ingen dam som utmanade mig tillräckligt för att jag skulle vara tvungen att kämpa för placeringar utan jag kunde safe:a och ändå vinna. Men men, bra genomkörare blev det iallafall och nu hoppas jag att de tävlingar som inte redan är inställda, kommer gå som planerat!
Det är väldigt konstiga tider nu. Coronatider. Jag är tacksam att jag är en hyffsat positiv människa, som nästan alltid (efter att jag har brutit ihop en smula) ser det positiva som kommer ut av diverse på förhand negativa förändringar.
Nästa lördag skulle jag ha åkt till Mallis. Det har varit inställt ett tag nu och det är absolut inte hela världen. Framförallt eftersom ingen annan heller kommer åka (så jag slipper se alla cykelbilder från Mallis i flödet). Jag tänker att jag kan köra ett träningsläger här hemma istället och det är helt ok, vi får ju ändå vara utomhus och cykla och springa, vår simbassäng är öppen och ur träningssynpunkt är ju allt precis som vanligt. Men jag kommer sakna värmen och Mallis (det vanliga Mallis, inte det Mallis som är just nu med utegångsförbud). Hoppas att våren, som verkar vara på gång, bestämmer sig för att stanna och inom kort lämna över till min favorit – sommaren! Och jo, jag tar gärna en repris på sommaren 2018, det är helt ok för mig…
Sommaren 2018 var en varm och skön historia – repris tack!
När lopp började ställas in sa jag att det inte gör mig så mycket, jag tränar ju ändå för att jag tycker att det är kul, och då får jag ju mer tid på mig att komma i toppform innan det är dags att tävla. Och mer tid till att vänja mig vid monstercykeln. Skönt! Tyckte många var så onödigt dramatiska över om deras lopp blev inställda – vad ska man då träna för? Absolut, jag förstår att det blir konstigt i huvudet om du har ett enda huvudmål för året och det riskerar att bli inställt, men man kan ju lika gärna bli sjuk eller skadad och inte kunna köra av den anledningen. Fortsätt träna för att det är kul (för det hoppas jag ändå att folk tycker, annars kan det ju kvitta), för att det är bra för kropp och knopp och för att få nåt annat att fundera över än Corona! Sen förstår jag om man har sparat pengar för att kunna genomföra ett lopp utomlands, som sen blir inställt. Många marathonlopp utomlands har ju blivit inställda eller framflyttade till hösten. Då är det ju så mycket mer än träningen; en resa, en upplevelse, pengar mm som brinner inne. Men återigen, man behöver ju inte sluta träna för det. Det kommer en tid efter corona.
MEN! Häromdagen drabbades jag av ett krux som jag inte hade funderat över, när mina första tävlingar för året började ställas in (eller åtminstone flaggas för att ställas in). Jag blev lite vilsen i min träning. Jag tränar så pass mycket och periodiserar min träning för att få in rätt träning vid rätt tillfälle och på så sätt förhoppningsvis vara som bäst när det gäller. Men nu vet jag ju inte när det gäller… Första A-tävlingen för året är i Linköping den 7/6. Den är inte officiellt inställd (än), men lär ju bli det. Inte nog med det, det är ju där jag ska knipa min biljett till årets andra A-tävling – EM i Malmö i augusti. Jaha, så vad händer nu? Kommer kvaltävlingen köras senare? När isåfall? När ska jag egentligen vara i toppform. Kommer jag inte få köra EM i år? Nej, då är det så – inte heller det är hela världen. Jag har en plan B som gör mig glad också. Men jag vill veta! Jag har haft en träningsplan som jag följt sen oktober, allt flyter på och vägen är utstakad. Jag har bara behövt göra små förändringar utifrån om jag känt mig sliten eller haft för mycket på jobbet. Nu behöver jag sätta mig ner och göra om själva grundplanen. Jag vet inte ens vilken träningsfas jag ska vara i eftersom jag inte vet när jag ska vara toppad. Bara att backa tillbaks till grundträningen igen. Har bara inte hunnit planera om och utan plan blir jag väldigt vilsen i träningen. Igår blev det vilodag av bara farten. Ska lägga planen under helgen och försöka hitta tillbaks under nästa vecka. Förhoppningsvis kommer lite mer klara besked om vilka tävlingar som blir av (och när de blir av) eller inte då också.
Sen har vi det här med hypokondrin… Nu när man ska vara hemma vid minsta förkylningssymptom så känns det som att dagarna går åt till att känna efter om man hostar, snorar eller har ont i halsen. Eftersom jag jobbar med massage och kundkontakt hela dagarna så vill jag ju inte riskera att smitta någon. Jag är sällan sjuk ”på riktigt”, dvs så sjuk att jag inte kan träna eller jobba, men det är här ju något helt annat. Pga pollen har jag också börjat med min grundmedicinering mot astma, vilket leder till heshet och småont i halsen i perioder. Så detta ständiga ”Har jag ont i halsen? Är jag sjuk? Nös jag av pollen eller corona? Är jag trött för att det är vår eller för att jag har corona?” osv. Lägg därtill på att barnen ska vara hemma från skolan vid minsta symtom. Vilket har gjort skolgången minst sagt lite hattig senaste veckorna… Att slitas mellan hypokondri (”Är jag sjuk och borde stanna hemma från jobbet/avboka massagerna/ställa in yogan”) och förnekelse (”Nej jag är inte sjuk, det går fint att träna”) tar på krafterna helt enkelt…
I övrigt lever vi väl på som vanligt. Tränar, äter, sover och umgås ändå helst inte med andra än familjen ändå 😉 Vallar ”sjuka” barn på promenader och i folktomma lekparker. Tränar lite mer styrka hemma istället för på gymmet. Simmar i folktomma simbassänger. Njuter av utomhuscykling och löpning osv. Buisness as usual.
Här kommer den sista race reporten på ett bra tag! Precis som med de flesta andra lopp jag sprungit i år, så sprang jag Sylvesterloppet för första gången 2018. Då helt utan koll på vad jag hade för fart i kroppen, nu med en bättre känsla för vad jag skulle kunna pressa fram en bra dag. Förra året sprang jag på 53:22 och målet i år var att springa på 50 min (eller 49:59). Det är en tuff bana, och att hålla under 5-minuterstempo på en så kuperad bana var jag inte helt säker på att jag skulle fixa mentalt. Min mentala spärr går vid 5:00-tempo. Där nånstans börjar jag tvivla på mig själv. Det häftiga är att jag för ett år sen hade samma mentala spärr vid 6:00-tempo, så det går framåt även i huvudet 😉
Vädret var härligt! Eller ja, solen sken iallafall och det är en ju inte direkt bortskämd med… Me det var bara några grader varmt och blåste ruskigt kallt. Känslan var att jag ville springa i täckjacka och överdragsbyxor. Men det var bara att bita ihop och plocka av sig överdragskläderna när det började dra ihop sig till start.
Två frusna tjejer som funderade på att sätta sig i bastun istället.
Starten gick och närmare 200 löpare drog iväg. Jag hade lagt in en pace-pro strategi i min nya fina klocka, som skulle hjälpa mig att hålla rätt tempo på alla partier av banan och på så sätt springa in på 49:59. Inte helt oväntat gick det för fort i början 😉 Andningen kändes bra, men benen lite stumma. Sådär lagom som de gärna känns när de har haft återhämtningsvecka och inte vet hur ”jobbigt” ska kännas. Folk rusade iväg och jag försökte hitta mitt eget tempo. Jag litade dock inte på att jag skulle orka hålla det snabba tempot som krävdes mot slutet, så jag såg till att ligga före tidsplanen från början istället. Vilket är helkorkat såklart, för då blir jag ju ännu tröttare och skulle få ännu svårare att hålla tempot uppe på slutet 😂. Men det flöt på så sjukt jäkla bra! För varje kilometer hamnade jag lite mer före tidsplanen och benen bara rullade på av sig själva. Så skön känsla 🤩.
Åsbacken upp kändes stabil
Det var inte förrän i Knutsbergsbacken (sista löjligt branta backen) med efterföljande slakmota mot mål som det började ta emot ordentligt. Men när jag gick in i backen låg jag 1,5 minut före planen, så jag visste att jag kunde ta det lite lugnt och bara tugga mig upp.
Fokus: överlevnad
Jag tappade 15 sekunder uppför och fick sen upp tempot igen och kunde hålla planen resten av vägen in i mål. Gjorde min snabbaste mil någonsin på 46:51 och min snabbaste 5 km på 22:55! Kom i mål med god marginal på 48:35. 10:e plats bland damerna 👏
2019 börjar närma sig sitt slut och det kräver väl någon form av sammanfattning här på bloggen. Orkar du inte läsa hela inlägget så får du en snabbis här:
Det har varit många träningstimmar, många arbetstimmar, en flytt till ny lägenhet och en flytt till ny butikslokal. Vi tillbringade 3 veckor på Mallis i april, varav de sista 2 blev allt annat än vad vi tänkt oss och gjorde energimässigt mer skada än nytta. Testat att tävla både på olympisk och medeldistans inför årets stora träningsmässiga mål, som var IM Kalmar och sen vips var tävlingssäsongen över.
För dig som orkar läsa lite längre kommer här sammanfattningen i något sånär kronologisk ordning. Vad gäller antalet träningstimmar så kan det vara något högre än vad Garmin har koll på, då ett fåtal pass körts utan klocka, eller att batteriet dött under passet. Dessutom är tävlingar inräknade, då det är total tid aktivitet som loggats. Men i snitt har jag alltså fått till 1,5 timme träning per dag varje dag under 2019. Och eftersom jag knappt varit sjuk så har jag haft en riktigt bra kontinuitet i träningen. Ändå har jag varit tvungen att hålla igen lite på träningen pga hög belastning med arbete och annat för att den totala belastningen inte skulle bli för stor.
Januari Drygt 50 h träning (23,5 h på cykel, 13,5 h löpning och 13 h simning). Höll mig frisk och kunde träna på enligt plan. Inga lopp, bara en massa träning. Började fortsättningskurs i crawl och nötte simning 4 ggr/veckan.
Februari Drygt 45 h träning (19 h på cykel, 13 h löpning och 13 h simning). I februari gick träningen ner något pga vi började förbereda flytten av butiken. Fortsatte lägga mycket tid på simningen. Inga lopp här heller.
Mars 35 h träning (11 h cykel, 10 h löpning, 13 h simning och 49 min styrketräning). Här försökte jag vara duktig och lägga in lite styrketräning, men det blev inte mycket mer med det. Under mars jobbade vi löjligt mycket. I mitten av mars hade vi invigning av nya butiken och veckorna innan jobbade vi mer eller mindre dygnet runt, men försökte ändå få in lättare träningspass för att bibehålla form och mental hälsa. Simningen var tacksam att köra eftersom jag framförallt nötte teknik och inte belastade kroppen så mycket.
April 59 h träning (37 h cykel, 13 h löpning och 8 h simning). Även under första veckan i april var det mycket jobb. Men sen drog vi till Mallis för att mata mil på cykeln. Första veckan var vi där ensamma och ägnade all vaken tid åt cykling (jag sprang lite också). De kommande två veckorna skulle vi jobba 9-16 och skulle med andra ord hinna träna en hel del också. Tjejerna, som också skulle vara med på lägret, kom ner med mina föräldrar. Men det var inte mycket som gick som det skulle den resan. Jobbet blev så mentalt nedbrytande att jag inte hade mycket energi över till särskilt kvalitativ träning när vi väl var klara sent på kvällarna. Men jag såg till att hålla igång, om inte annat för att inte bli helt dum i huvudet. Det var en jäkla tur att vi fick så mycket fin cykling första veckan!
Maj 51,5 h träning (24,5 h cykel, drygt 19 h löpning och knappt 8 h simning). Fortsatt mycket jobb. Andra helgen i maj anordnade vi vårt årliga cykelläger, med allt vad det innebär. Dessutom började vi flytta det privata bohaget under maj, vilket tog mycket av fritiden. Men det rullade på fint och resten av maj kunde jag träna på som vanligt. Många förkylningar runtomkring mig. Per var däckad och jag var nojjig som satan i slutet av maj, pga mitt mål att springa mitt första asfaltsmarathon den 1/6. Jag käkade vitaminer, sprayade Coldzyme, skötte mat och sömn med stor precision. Snudd på att jag sov på soffan för att inte komma för nära…
Juni 46,5 h träning (32,5 h cykel, 8 h löpning och 6 h simning). Taktiken höll och jag höll mig frisk och kunde springa Stockholm Marathon. Jag har tidigare sprungit Sälen Fjällmarathon och Ultravasan 45, men aldrig någon asfaltsmara och heller aldrig haft något tidsmål. Som vanligt hade jag inte riktigt koll på vad som var realistiskt, men tänkte att max 4 timmar borde jag väl klara. Baserat på absolut ingenting. Det gick fint och jag landade på 3:56:34.
Dagen efter cyklade vi distanspass inför Vätternrundan och det gick kanon, men jag tog tvärslut sista biten hemåt. Konstigt… Sen var det kört. Kroppen sa tack, men nu får du nog ge dig ett tag. Och sen var jag genomförkyld i två veckor 😉
Missade med andra ord Halvvättern, där vi skulle köra på typ sub 4 eller snabbare. Åtminstone förbättra förra årets ”nära skjuter ingen hare” på 4:01. Det var inte något av mina större mål för året, så jag hängde inte fullt så mycket läpp som Per gjorde över den missade starten…
Veckan efter var vi dock på benen igen och redo för Vätternrundan. Per skulle egentligen ha kört sub8 med ett annat gäng, men eftersom hans förkylning hade varit väldigt långvarig och han inte var helt hundra än, så körde han med oss i Vélo Performance Racing Team som körde för sub10. För min del var Vätternrundan bara ett rejält träningspass inför Ironman. Men vi hade ett skönt gäng och målet nåddes med marginal: 9:39. Vill du läsa mer så kan du göra det här.
Midsommarhelgen tillbringade vi i Vansbro, med träning inför Vansbro Triathlon. Provkörde ett varv på cykelbanan och provkörde mitt nya diskhjul. Provsprang lite vilse på löpbanan och simmade delar av simbanan.
Helgen efter var det dags! Min första triathlontävling under 2019 och min första medeldistans någonsin. Laddade upp med en heldag på Lollapalooza i Stockholm under fredagen, nattkörning (jag sov) upp till Vansbro och start på lördag fm. Inte optimalt, men det gick. Målet med tävlingen var nog mest att 1: överleva simningen, 2: testa distansen, 3: inte göra bort mig totalt. Om det är ”SMARTA” mål kan man väl diskutera, men ettan är i allafall Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt (hyffsat iallafall), Tidsbestämt och Attraktivt (jotack). 2:an och 3:an är kanske inte lika lätta att få in i mallen. Men jag uppnådde alla tre målen. Eller ja, att inte göra bort sig totalt är väl en bedömningsfråga, men jag var nöjd med insatsen! 5:17:42 och 5:a av alla damer i tävlingsklass (2:a av 2 i min AG). RR finns här.
Redo för start. Typ.
Juli 43 h träning (26,5 h cykel, 12 h löpning och 4,5 h simning). Inga tävlingar i juli. Bara 2,5 helt underbara veckor i bl.a. Frankrike och Italien. Visst, Tour de France är visserligen en tävling, men vi nöjde oss med att vara hejjarklack 😉 Mycket cykling och många höjdmeter både på cykel och under löpning.
Augusti 31,5 h träning (22 h cykel, 6,5 h löpning och 3 h simning). Tillbaka i vardagen igen och redan första helgen vankades det triathlontävling i Mora. Även inför denna tävling laddade vi upp på bästa sätt: Heldag på Leksands Sommarland på fredagen och tävling på söndagen. Nu skulle jag testa olympisk distans och nu var målet att träna på att tävla och att våga bli riktigt jäkla trött. Att inte fega på cyklingen och inte fundera så mycket under löpningen. Förvånansvärt bra simning, helt ok cykling, två snabba och fokuserade växlingar samt min bästa löpning någonsin, gav vinst i damklassen! Och nog blev jag trött allt. Har nog aldrig varit så sliten veckan efter ett lopp som jag var efter Morakniv Triathlon.
Två veckor senare var det äntligen dags! Dagen D – Ironman Kalmar. Målet hade växlat från allt mellan 10:30, till sub 12, till njut av dagen och allt däremellan. Jag lyckades njuta mig igenom loppet på 11:11:10 och 10:a i min AG. Här hittar du hela storyn. Avslutade augusti med två veckor förkylning och helvila.
September 21 h träning (10 h cykel, 5 h löpning, 4,5 h simning och 1,5 h styrketräning). Av förklarliga skäl minskade träningen drastiskt här. 4 veckor av mysträning utan klocka och bara göra sånt som kändes kul. Det största problemet var nog att det jag tycker är roligast är att simma, cykla och springa 😉 Så det gjorde jag, men helt utan fokus och bara när jag hade lust och vädret var ok. Ägnade mycket tid åt att börja planera för träningen inför säsongen 2020. Perfekt när man inte tränar så mycket, men ändå vill känna att man gör något produktivt med sin tid. Mitt i vilan slängde jag in Norasjön Runt, bara för att det är kul och på hemmaplan. Som vanligt rätt kass på att sätta mål. Jag funderar inte så mycket kring det – det blir mer av ”hur svårt kan det va”-mål. Förra året sprang jag på 1:52, så jag tänkte att 1:50 borde jag ju kunna klara (baserat på inget annat än att jag löptränat under ett år till). Men jag vill ju även ha ett lite tuffare mål och då blev 1:48 ”drömmålet” (baserat på ingenting). Hade tydligen vilat mig i form, så även om jag startade loppet på ett par stockar till ben, så höll jag ihop det nästan hela vägen och nådde nästan drömmålet med 1:48:37.
Oktober 46 h träning (23,5 h cykel, 9,5 h löpning, 7 h simning och 6 h styrketräning). I oktober startade jag upp den mer strukturerade träningen igen. Jag sprang även Åstadsloppet där jag av någon anledning (mer återhämtning?) satte ”drömmålet” till 1:45. Det mer realistiska målet var 1:50, eftersom jag förra året hade det väldigt tufft med Åstadsloppets platta bana. Loppet kändes väldigt bra, spurtade på slutet, men nådde inte ända fram till drömmålet, utan landade på 1:47:59.
November 46 h träning (21 h cykel, 9,5 h löpning, 4 h simning och 11,5 h styrketräning). Träningen rullar på och det är dags för årets näst sista tävling; Kilsbergsleden 14,7 km. Hade bra känsla från förra året och spände bågen ordentligt i år. Satte målet till 1:10. Jag skulle alltså kapa 6 minuter från förra året… Baserat på: Japp, du gissade rätt – ingenting. Inte mer än: ”Hur svårt kan det va?” Taktiken var ”gå ut hårt och öka”. Jag gick ut hårt och kroknade istället. Det var en riktig plåga, men trots att jag missade målet så var jag nöjd med 1:12:40.
December (t.o.m. 24:e) 37 h träning (15,5 h cykel, 12,5 h löpning, 4,5 h simning och 4,5 h styrketräning). En vecka kvar av året och många träningstimmar kvar. Just nu återhämtningsvecka och året avslutas med Sylvesterloppet. Målet är att orka springa på 50 min. Under året har jag nått målet att springa 10 km på 50 min, men Sylvesterloppets bana är väldigt tuff så det kommer kräva en bra dag och ett ordentligt fokus om jag ska klara det.
Jag har haft en helt fantastisk säsong, där kroppen har svarat kanonbra och det framförallt är mitt huvud som har bromsat upp mig emellanåt. Och även om jag kanske inte har nått riktigt alla mål som jag haft, så har jag inte känt att jag har misslyckats på ett enda lopp jag ställt upp i under året. Jag har lärt mig crawla ordentligt och blivit helt ok på det, även om jag fortfarande helst kör i mitt komforttempo när det blir lite längre distanser. Pga att jag lagt väldigt mycket tid på simningen så har cyklingen fått stå tillbaka lite, och där har jag backat under året. Men eftersom det fortfarande är min starkaste gren, så har jag lyckats hålla ihop det bra ändå på tävlingarna. Löpningen går hela tiden framåt – det är ju först senaste 1,5 året som jag kunnat löpträna ordentligt och gjort det kontinuerligt.
Målen inför 2020 kan ni bl.a. läsa om på sidan Säsongen 2020. Utöver de planerade tävlingarna så har jag framförallt mål vad gäller löpningen. Jag skulle vilja klara tävlingstiderna som min klocka påstår att jag kan klara, åtminstone på distanser upp till halvmara; vilket innebär dryga 21 min på 5 km, 43 min på milen och 1:33 på halvmaran. Vissa kommer vara tuffare än andra, men känslan jag har är att jag har tiderna i kroppen, det handlar bara om hur mycket jag är beredd att plåga mig själv för att pressa fram det sista. Vad gäller cyklingen vill jag ha upp tröskeleffekten till 4W/kg, vilket inte borde vara någon omöjlighet.
Har du orkat läsa ända hit så vill jag önska dig ett gott nytt år!
Det är svårt att försöka få till någon riktigt vettig träningsplanering förrän tävlingarna börjar dyka upp i tävlingskalendern. Förra året var det lätt – jag visste att Ironman Kalmar var min huvudtävling och jag visste lååååångt (mer än ett år) i förväg vilket datum den skulle gå. Allt fokus på den och så några småtävlingar däremellan för att lära mig triathlon. Perfekt!
När en har gjort sin första Ironman så verkar det finnas några olika vägar att gå vidare: 1. Göra fler och fler och fler Ironman, kanske med målet att kvala till Hawaii. 2. Aldrig mer köra ett triathlon i någon form. 3. Börja med swimrun. 4. Köra mer och mer extrema triathlontävlingar/Ironmanvarianter, som terrängironman, ultratriathlon, Norseman mm mm.
Redan innan jag hade kört Ironman Kalmar kände jag att jag kommer inte snöa in på att köra Ironman/-s varje år. Framförallt pga kostnaden, jag känner inte att det är värt pengarna. Absolut att jag med största sannolikhet kommer göra det igen nångång, jag blev långt ifrån avskräckt, men som sagt – inte varje år. Många tror att det beror på att det tar för mycket tid och att det går att träna mycket mindre om en ska köra kortare distanser. Det är säkert sant i många fall, men även om träningen ser annorlunda ut, så är det fortfarande 3 grenar plus lite styrka och rörlighet som ska in i planeringen vecka ut och vecka in. Ska en bli bra på något, så nej, så mycket mindre träning blir det inte.
Att aldrig mer köra ett triathlon fanns inte på kartan – det här är ju bland det roligaste jag gjort! (I träningsväg alltså 😉 ).
Nej. Jag ska inte säga aldrig, för jag gissar att jag kommer hamna där nångång. Men det lockar inte supermycket eftersom jag då får plocka bort min starkaste gren, och det vore ju rent ut korkat… Sen kan en kanske göra saker för att det är lite roligt också, inte för att prestera. Men vi får se.
Nja, lockar inte supermycket. Börjar vi snacka ultradistanser så känner jag att risken för förslitningsskador ökar alldeles för mycket. Andra typer av extremvarianter genomförs ofta i kallt och risigt väder, eller superbranta långa backar som inte är löpbara för oss vanliga dödliga, så då tappar jag intresset direkt. Ge mig ett varmt extremlopp så ska jag tänka på saken 😉
Så, jag har alltså valt en femte väg: Kortare distanser (sprint/olympisk) och bli mycket snabbare än vad jag är. Fokus fart! Simningen behöver jag bli snabbare i oavsett. Cyklingen tappade jag lite av under förra säsongen, men den är redan på bättringsvägen så det ska nog bli riktigt bra vad det lider. Och med ny cykel dessutom! Löpningen har gått sjukt mycket framåt sedan jag började löpträna på riktigt sommaren 2018, så där handlar det mycket om att fortsätta vara hel, jobba med pannbenet och kämpa vidare.
Väntar och trånar efter min nya pärla som kommer till våren ❤
Målet för säsongen 2020 blev ganska snabbt tydligt för mig när jag upptäckte att det fortfarande inte var för sent att kvala till sprint EM (age-group) i Malmö i augusti 2020. De flesta av de 25 kvalplatserna (i varje AG) skulle fördelas under 2019, men då körde jag inga av Svenska Triathloncupens tävlingar eftersom jag hade fokus på annat håll. Men 3 platser per AG skulle finnas chans att kvala till under en tidig tävling 2020, plus 2 platser per AG som man kunde ansöka om wildcard till. En av de platserna skulle jag ha!!
Ok, så träningsplaneringen såhär långt har alltså sett ut som så att A-racet 2020 ligger i början av augusti. Jag vet ju inte ens om jag kommer kvala dit, men så kan en inte tänka. Däremot har jag inte kunnat planera för när säsongens första A-race ska ligga, eftersom jag inte vetat när kvaltävlingen kommer gå, mer än någonstans i juni gissningsvis. Men så äntligen igår släppte förbundet vilken tävling det är som gäller och mitt träningspussel (eller iallafall kantbitarna) kunde läggas klart. Så skönt! Linköping 7/6- here I come ❤
En tråkig sak är ju bara att det krockar med Halvvättern. Som visserligen inte jag själv hade tänkt köra nästa år, men Per kör ju. Så min trygga hälft som ser till att min cykel är i toppform före tävlingen och som står och skriker halvtaskiga saker till mig för att jag inte ska vika ner mig under tävlingen kommer inte vara på plats 😦 . Well, det ska väl gå ändå. Hotellrum bokat och klart. På söndag öppnar anmälan. Så nu är det bara träningen kvar.
Friskt vågat – mjölksyra i benen, får sammanfatta förra helgens tävling i långloppscupen…
Har inte orkat skrivit någon race report tidigare. Dålig nutrition hela veckan innan loppet, ordentlig urladdning under loppet följt av att en kombination av förkylningskänningar, PMS, november och mörker gaddade ihop sig mot mig, gjorde att jag har haft fullt upp att klara av det som måste göras. Men nu har jag både tiden och orken, så då är det bäst att smida!
Det var kallt och fuktigt i luften på morgonen. Åkte med Sanna och Martin (och Gry) till Örebro. Martin skulle också springa, men Sanna hade tyvärr åkt på löparknä och fick snällt agera påhejjare (vilket hon gjorde med bravur). Hämtade nummerlapp och ägnade en liten stund åt att få ordning på grejjerna och bestämma hur mycket kläder som skulle gå åt. Helst ville jag bara sätta sig i bastun och strunta i alltihop… Men jag hade ju så skön känsla från förra årets lopp, så jag såg ändå fram emot att få springa. Förra året sprang jag på 1:16 med en lugn start och krafter kvar på slutet. Så mitt ”om jag har en perfekt dag och allt klaffar”-mål var 1:10. Egentligen helt taget ur luften, men man måste ju ha ett mål. Tanken var iallafall att gå ut i ett tempo som skulle räcka för 1:10 och sen skulle det få hålla så länge det höll.
Frös så bilden blev lite suddig…
Strax innan starten gick kände jag att jag nog skulle ha kissat en gång till. Tänkte att det förhoppningsvis bara var nervöskissnödighet och skippade att hoppa in i skogen. Felbeslut. Starten gick och kissnödigheten försvann inte. Inte ville andningen vara med heller. Luften var för kall och fuktig, så Ventolinet hjälpte inte till 100%. Eller så var det bara känslan pga att jag sprang snabbare än vad jag hade kapacitet för för dagen. Men jag gav det en ärlig chans och det höll väl kanske första 5 km. Magen kändes inte heller stabil. Kanske pga att jag var kissnödig. Det var alldeles för många parametrar att springa och fundera över för att jag skulle kunna prestera riktigt så bra som jag ville. Kissnödighet, andning, orolig mage, trötta ben. Efter 5 km kände jag också att jag skulle behöva ta en gel. Men jag hade varken lust eller ork att pilla fram en gel ur fickan. Förde en inre diskussion med mig själv i några kilometer om att jag var tvungen att få i mig en gel eftersom farten nu hade sjunkit stadigt och jag var riktigt trött i benen, plus att huvudet inte alls var med.
Tvingade mig tillslut att sakta ner lite och trycka i mig en gel. Och plötsligt så vände livet. Tänk att det händer varje gång – måste vara en slump! 😉
Hade inte riktigt koll på vilka som tävlade i min klass, men jag hade en tjej i närheten av mig första halvan som jag misstänkte kunde vara i min ålder. Vi var bara 5 startande i klassen, men jag visste att pallen skulle bli svår att nå och hon som sprang vid mig första halvan blev jag tvungen att släppa iväg när jag hade det tufft. Jag fick snällt se hur hon gled iväg längre och längre ifrån mig och min enda förhoppning var att hon var äldre än mig.
Jag fick helt enkelt gilla läget och slita vidare. När det var drygt 3 km kvar började hemlängtan komma smygande och jag grävde fram lite nya krafter för att öka farten igen. Mot slutet stod det flera jag kände och hejjade och det lyfte humöret ordentligt sista kilometern. Kom in på 1:12:41 och en säker 4:e plats. Bara 39 sekunder upp till pallen och hela 21 minuter före 5:an.
Nöjd i mål
PB med 4 min och nöjd med resultatet men kanske mindre nöjd med känslan under loppet. Men men, tuff träningsperiod och eftersom även det här loppet bara ska fungera som ett tufft träningspass så har jag inte trappat ner och vilat något inför det, vilket såklart leder till att det inte går att prestera sitt bästa. Så det finns mer och ta av, det känns. Men just i lördags fanns det inte mer.
Nu har det slarvats med bloggandet igen… Mörkret och tröttheten som kommer som ett brev på posten (eller kanske mer som ett spam-mail i inkorgen), vilket gör att jag väljer att rensa hjärnan med att spela Candy Crush eller lyssna på ljudbok istället för att göra nåt vettigt (typ blogga) när jag får en stund över. Men en racereport från Åstadsloppet måste jag ju klämma ur mig känner jag.
Målet med dagen hade förändrats lite fram och tillbaka under veckan. Från allra första början var tanken att försöka springa på 1:45, dvs 2 minuter snabbare än Norasjön Runt och 13 min snabbare än Åstadsloppet 2018. Sedan Norasjön Runt för 4 veckor sedan har jag inte löptränat supermycket. De första två veckorna efter hade jag fortfarande viloperiod, för att sedan hinna ha två (av tre) veckors förberedelseperiod innan grundträningen startar (på måndag). Jag har med andra ord bara sprungit kort (6 km som mest) och i lugnt distanstempo (5:35-5:45/km). Men jag tänkte att de där 2 minuterna borde jag kunna putsa av bara för att Åstadsloppet är så mycket plattare än Norasjön Runt (haha, you wish). Om jag inte hade tappat alldeles för mycket vill säga. Plan A var alltså att springa i ett tempo som skulle räcka till 1:45 (4:59). Plan B var att gå ut i det tempot, känna hur det kändes och sen köra på känsla. Plan C var att köra på känsla från start och sikta på att bara förbättra förra årets tid på 1:58. När vi stod på startlinjen landade jag på Plan D: ”Kör med farthållaren för 1:50, då får du en bra inledning och ett jämnt lopp. Känns det skit borde du kunna plåga dig med när du har en rygg att följa. Känns det bra kan du öka halvvägs.”
Ok, sagt och gjort, starten gick och jag hängde på farthållaren. Det gick lite för fort eftersom det går nerför i början och han ville ha lite marginal tills vi skulle ta samma backe tillbaks i slutet. Kroppen kändes kanon! När gruppen efter 3 km saktade in för att ta vätska i depån valde jag att fortsätta i samma tempo. Jag hade Maurten-gel (både vanliga och med koffein) och 1,5 dl vatten med mig, så jag planerade inte att göra några stopp alls idag. Efter att jag släppt gruppen hamnade jag lite ensam och vinden tog tag. Bestämde mig för att öka lite för att komma ikapp de som jag hade inom synhåll, för att få lite vindskydd. Men när jag kom fram kändes tempot så bra att jag inte ville sakta in och lägga mig bakom. Så jag sprang om och var ensam igen. Fick syn på nästa grupp och upprepade samma procedur. Gång på gång. Inte särskilt effektivt och energisnålt, men men…
Eftersom jag har minne som en guldfisk så kan jag inte, som många andra gör, guida er igenom loppet särskilt detaljerat. Men jag kände hela tiden att jag hade läget under kontroll och njöt av känslan att allt kändes så bra och att det inte alls kändes så tungt och besvärligt som förra året. Vädret var helt perfekt, jag sprang i linne och korta shorts och varken frös eller svettades. Däremot var vinden riktigt tuff på sina håll. Vid ett tillfälle låg jag längst fram i en grupp, när en kille sprang om och la sig framför mig och vi tuffade på. Helt plötsligt var det bara han och jag kvar och vi låg och växeldrog under några kilometer. Tempot var egentligen lite för hårt (eller?), men kändes ändå bra, så jag bet ihop och körde på.
Tyvärr var min (Pers) klocka lite för positivt inställd idag vad det verkade som. Hade jag vetat det hade jag nog kunnat öka ytterligare lite. Enligt klockan sprang jag nästan 500 m extra, vilket gjorde att mitt km-tempo såg ut att vara högre än det var. Enligt klockan höll jag ett snittempo på 4:59/km, vilket borde göra sluttiden till 1:45:09 (-ish). Nu blev den 1:47:42 (netto) och 1:47:59 (brutto). Så några sekunder långsammare än Norasjön Runt alltså…
Sista hundra meterna spurtade jag mot Malin-Charlotta som kom ikapp mig och hetsade som sjutton 😉 Höll på att kräkas i bortre kurvan före mål, och släppte av något på tempot. Dåliga tävlingshorn där… Var precis lika trött i mål som förra året, men betydligt mycket mer nöjd med insatsen i år.
Förklaringen till varför jag nästan kräktes på slutet…Hyfsat stabil kadens!
Något som känns riktigt bra är att jag mentalt har tagit mig över 5-minutersspärren. Det spelar inte så stor roll att klockan kanske var överdrivet positiv till mitt tempo, för oftast är det inte kroppen utan huvudet som hindrar mig. Som talar om att jag inte orkar springa så fort så länge. Förut var det 6:00/km som var ”den magiska säkerhetsgränsen”, sen har det blivit 5:30/km och senare även 5:00/km (om jag har en bra dag). Men nu vågade jag springa under 5-minuterstempo under flera km i sträck, trots att det var ett långt lopp. Mer sånt!
Inte så roliga bilder, men jag tog inte en enda bild själv och verkar inte ha fastnat på någon annans heller vad jag har sett. Så ni får hålla tillgodo med nördig Garmindata 😉
ALMSAN 