Den här påskhelgen har faktiskt bestått mer av cykling än av mat. Inledningen med torsdagens intervaller i spöregnet var väl inget att hurra över, men sen har det bara blivit bättre!

På Påskafton stack jag ut ensam på morgonen och körde ett intervallpass. Vi skulle få främmande till lunch och att tro att man ska ut och köra accelerationer efter påskmaten var ju inte ens att tänka på… Det var disigt och kyligt ute när jag stack iväg, men det blev bättre och bättre och sista halvtimmen hemåt hade jag härlig strålande sol i ansiktet. Bra pass, om än lite för kuperat för accelerationsträning. Men jag ryckte i roten på backar, i toppen på backar, mitt i backar och på väg nerför backar. Så nu kan jag det… Dock hade jag lyckats programmera in 3 set med 8 intervaller istället för 4 set. (Någon dold tanke med det?) Så sista 8×6’/54′ fick jag hålla ordning på manuellt genom att trycka på varvknappen. Inte optimalt samtidigt som man ska försöka maxa. Speciellt inte när huvudet och benen börjar bli rejält trötta. Men jag lyckades skapligt ändå. Påskmaten satt precis där den skulle sen!

Igår, på Påskdagen fick jag sällskap av 5 andra Noracyklister på distansrundan. Det var kul att tre av dem har varit med i nybörjargruppen under hösten och vintern och nu vågade sig på att följa med. Vi har haft lite problem tidigare år med att vi är ett halvstort gäng som sticker ut och kör distanspass (läs snabbdistans) där alla går på rött. De som inte är vana att köra i klunga, eller inte tycker sig vara tillräckligt snabba, de kör själva en och en. Och alla som har kört i bra klunga vet ju hur roligt det är! Därför startade jag nybörjargruppen så att fler skulle få lära sig klungkörning och sådeles våga sig med ut på distanspassen. Som vi dessutom har lyckats få till i mer ”fart efter kamrat”-tempo. Det går åt rätt håll även för oss!

Och igår fick vi en såndär riktigt härlig propagandacyklingsdag. Solen sken från klarblå himmel. Jag premiärade i kortbyxor (och mot slutet också kortärmat). 1½ timmes cykling till fikat, där vi tränade lite på att ligga på rulle och att våga ligga närmare kompisen bredvid. Efter fikat delade vi på oss, så de som inte har hunnit cykla så mycket i år åkte kortaste vägen hemåt och jag och Leif körde vidare över Gusselby-Storå-Fanthyttan och hem. De där sista milen gjorde susen för att knäcka mina ben. Leif var förkyld och skulle inte köra så hårt… Sista timmen körde jag själv och passade på att trampa ur det sista uppför Klackabacken. Man vill ju inte gärna komma hem med fräscha ben efter 4 timmars cykling (som om det skulle hända).

Idag ser det också väldigt lovande ut för en finfin cykeldag. Om ca 40 minuter ska jag hämta upp Ann-Britt och vi ska rulla mot Vallentuna för att köra CK08 Ride of Hopes träningstävling för tjejer. Solen är på väg fram och det lär bli kortkort idag också. Rapport från dagen kommer troligtvis ikväll.