Årets tur runt den alldeles för stora sjön kändes som en av de längre. Och suget efter att köra fler gånger är mer eller mindre obefintligt nu. Men jag kommer köra 2 till för att få 10-års medaljen. Och en av de gångerna ska vara under 8 timmar. Men det kanske dröjer några år innan jag har lust igen. Förra året hade jag inget som helst sug att köra och det hade jag väl egentligen inte i år heller. Men så hade ju Vélo Performance Racing Team sina startplatser och ett gäng i klubben var ruskigt sugna på en sub10-grupp. Jag tyckte det kändes som en lagom ansträngning, att det var kul att hjälpa till för att de skulle klara sitt mål och bestämde mig för att Vätternrundan skulle få fungera som ett bra träningspass inför Kalmar. Därför stod jag alltså på startlinjen i år, tillsammans med 9 andra med målet att köra 30 mil på under 10 timmar.
Vädret visade sig ju som bekant från sin bästa sida och luften var ljummen redan när vi rullade ut ur startfållan kl 06.20 på lördagsmorgonen. Kroppen var pigg, benen starka och nervositeten obefintligt. Det här skulle bli en promenad i parken.
Efter 5 mil började jag må jättekonstigt. Illamående och nästan yr. Tänkte att det kändes som att jag var helt tom på både vätska och energi, förutom att benen kändes urstarka, så det kunde ju inte vara det som var problemet. Vid 7 mil tog jag gel nummer 2 och den höll på att komma upp igen – jag som aldrig har problem att få i mig gel (eller annat heller för den delen) när jag cyklar. Började redan inför första depåstoppet efter dryga 8 mil fundera på att bryta. Vad var det som var fel? Var jag sjuk? Kände inget som helst behov av att fullfölja bara för att göra det. Var inte beredd att riskera Vansbro-starten om två veckor. Eller mer än så. Var det nåt med hjärtat? Kan man inte bli illamående då? Men som sagt, benen kändes kanon och pulsen var låg. Skulle jag ta bussen från depån? Fast hur kul är det att först vänta på en buss och sen sitta och skumpa på den när en mår illa? Och solen skiner ju. Och benen är bra. Jag provar en bit till. Tvingade i mig en halv bulle i depån och fyllde på den flaskan jag tömt.
Vi trampade vidare och jag började dricka mer. Mådde bättre. Insåg att jag nog startat med för lite vätska i kroppen. Drack och drack. Vatten och Maurten. Mådde bättre en stund, men illamåendet kom i vågor. Det är i stort sett omöjligt att rädda upp en vätskebrist under pågående lopp. Är det sen strålande sol och 25 grader så blir det inte lättare. Men det gick riktigt hyffsat efter depåstoppet. Jag slutade oroa mig, och när jag nu hade klurat ut vad som var fel så var det lättare att hålla det i schack. Jag hade perioder när jag mådde riktigt dåligt och fick tvinga i mig energi. Bestämde mig för att jag skulle köra åtminstone 15 mil, för att iallafall få ett vettigt träningspass. Men återigen – sitta på en buss i 15 mil i strålande sol… Nej, inte så lockande.
Vi skulle stanna vid vattendepån efter Fagerhult och sista milen längtade jag efter att få kissa – yes, nu hade jag iallafall fått i mig mer vätska! Vi bommade depån eftersom den knappt var uppmärkt och jag fick snällt hålla mig ca 4 mil till – till Hjo. Lyckan över att få kissa! Hade dessutom tömt de 3 flaskor jag hade på cykeln, så de fylldes igen och jag bestämde mig för att köra lite till. Ok, jag kör 18 mil så jag åtminstone har kört Ironmandistansen i år. Jag visste att mamma och pappa skulle stå nånstans i närheten av Karlsborg, så jag tänkte att jag kunde ju faktiskt kliva av hos dem och sen lifta med dem till Motala. Men de skulle väl inte till Motala? Skulle de inte bara åka till Askersund och sen hem igen? Jag skulle ju kunna åka med dem till Askersund och sen cykla sista biten utom ”tävlan”. Fast det skulle ju kännas lite löjligt….
Vi stannade i Boviken efter ca 22 mil, för jag behövde fylla flaskorna igen. Jag påpekade dock att om det bara var jag som behövde fylla och det var ont om tid, så behövde inte resten av klungan stanna för min skull. Då skulle jag cykla ensam därifrån. (Eller eventuellt bara sätta mig i gräset och njuta av solen och kanske ta en buss hem, men det sa jag inte…). Men det var fler som hade dåligt med vätska, så hela klungan gick in i depån. Jag mådde skit resten av vägen hem, men benen och resten av kroppen trummade på som om inget hade hänt. Det var en plåga, jag hatar att må illa. Förlåt gänget att jag var en gnällspik i ca 25 mil… Men jag stod inte över några förningar (även om vissa blev väldigt korta) och nångång fick jag till och med lite för mycket feeling när hamnade på omkörning av flera stora klungor. Förlåt för det också 😉
Well well, mission accomplished och vi klarade målet med god marginal – 9 timmar och 39 minuter och 7 av 10 startande var med klungan in i mål. Jag var glad och inte särskilt trött, men den där riktiga känslan av ”yes – vi gjorde det” infann sig aldrig hos mig. Kanske för att jag bara såg det som ett träningspass, eller för att jag inte fick njuta av turen under så långa stunder som jag hade önskat.
(Mamma och pappa åkte förövrigt till Motala, men det var väl tur att jag inte visste det – då hade jag inte fullföljt min 8:e runda runt den alldeles för stora sjön…)
Ser ju rätt glad ut ändå 😉
På väg uppför Hitorpsbacken (Foto: Elin Larsson)
Foto: Lars-Åke Kvist
Foto: Siw Theodorsson
