Förra årets Norasjön Runt gick under kategorin: Vad fan hände? Då blev jag glatt överraskad över att jag hyffsat bekvämt och utan fokuserad träning lyckades ta mig runt de backiga 21,1 km på 1.45.20.
Tyvärr kvalade även årets lopp in i samma kategori, men av helt andra anledningar…
Senaste veckornas träningar har känts väldigt bra, jag har varit noga med mat och sömn, fyllt på med carboloader, fått massage, druckit nitratshots, buffrat bikarbonat och gjort ”allt rätt”. Målet var ganska lågt satt, jag skulle ”bara” sätta PB och alltså springa något snabbare än förra året. Jag hade mellantiderna inlagda i Garmin för att ha koll på att jag låg med hela tiden. På armen hade jag skrivit ner 5 km-tider för att klara 1.40. Min känsla var att jag skulle kunna springa in på ca 1.42.
Jag och Jenny före starten. Jenny gjorde förövrigt det jag misslyckades med och gjorde ett superlopp!
Starten gick och löpningen kändes avslappnad och bra. Hittorpsbacken är ju alltid jobbig, men det flöt ändå på rätt bra. När vi svängde in på grusvägen tog jag första gelen och försökte få upp lite fart i benen igen. Under sommaren har jag sprungit hela och delar av rundan många gånger och jag hade koll på var jag skulle ta mina gel för att jag lätt skulle få i mig dem och få maximal utdelning. Jag kan varenda backe och vet hur hårt jag kan gå och ändå återhämta mig när det vänder nedför. Efter 5 km kunde jag konstatera att 1.40 skulle bli alldeles för tufft, men jag låg dryga minuten före mitt PB och det kändes väldigt stabilt.
Starten har gått!
Bröstorpsbacken är nog den som är värst på hela banan, den är lång och ganska brant. Men jag hade tagit min andra gel strax innan, hade bra sällskap och vi tuffade på. Flera kroknade bakom, men jag kände mig stark. När den är gjort är min upplevelse nästan alltid att den värsta delen av banan är gjord.
Efter 14 km låg jag precis med för att klara PB, men här hände nåt. Jag hade uppenbarligen börjat tappa långt tidigare (jag låg ju minuten före efter 5 km), men nu började jag märka att det gick långsammare. För en gångs skull var det inte huvudet som sa stopp, det fortsatte tvärtom att driva på, men benen svarade inte. Det kändes som att jag sprang på, men kilometrarna gick långsammare och långsammare och det var inte långa stunder som jag lyckades hålla tempot under 5 min/km.
Här hade jag gett upp PB:t men orkade åtminstone se lite glad (?) ut 😉
När det var 3 km kvar insåg jag att det inte fanns en chans att klara 1.45, för då skulle jag behöva få upp tempot till där det var i början av loppet och det var totalt omöjligt. Däremot visste jag att jag hade vinsten i K40 om jag bara höll i (vi var bara 2 startande i klassen). Det känns ju också löjligt när tankarna börjar snurra kring att det går så sakta så att jag lika gärna kan promenera sista biten. 2018 sprang jag mitt första NSR och höll ett snittempo på ca 5:20. Då var jag fantastiskt förvånad och nöjd över att jag orkade springa så fort så länge. Nu var jag katastrofalt missnöjd med samma tempo sista kilometrarna. Ibland behöver man stanna upp och titta tillbaka på utvecklingen och vara lite snäll mot sig själv.
Trötta ben gav vikande pulskurva…Nu är det inte långt kvar. Men det känns alldeles för långt.
I mål kom jag iallafall. På 1:48. Vinst i K40. Sjukt missnöjd med tiden. Men framförallt förvånad över att det inte gick att springa snabbare. Och riktigt revanschsugen! I samråd med coachen ändrades tävlingsplanen och det blir ett nytt försök på en snabb halvmara på Åstadsloppet om en månad. Garmin påstår att jag kan…
Efter loppet hade Garmin justerat ner min tid på halvmaraton. Trodde jag precis hade visat att jag INTE kunde springa så fort…
Jag tränar ganska sällan brickpass, dvs pass där man efter cyklingen gör ett snabbt byte och sen kör en kortare (eller längre) löpning direkt efteråt (med andra ord specifik triathlonträning). Dels sliter det rätt mycket, åtminstone om man springer för fort och/eller för långt, och dels så har jag inga direkta problem med att springa efter cyklingen när det väl är tävling. Eller problem och problem. Pulsen är ju för hög, andningen för ansträngd och benen springer för fort… Om man ser det så så borde jag nog träna fler brickpass 😉 Men jag har aldrig upplevt det som ett problem. Fast det är väl lite som med folk som är rädda för kolhydrater och hävdar att de kan minsann träna lika hårt och vara lika snabba även med fettdrift – dvs man vet inte vad man missar förrän man har provat… Med det sagt, idag blev det ett brickpass.
Inledde med 2 h cykel, varav 2×30 min med HalvIronman-intensitet och 5 min vila mellan. Följt av 2×10 min full gas med 5 min vila mellan. Cyklingen känns sådär just nu, känner inte att jag får ut det jag vill (tycker att jag borde få ut) ur benen. Men jag blev trött och när jag kollade passet efteråt så hade jag iallafall hållit mig i den nedre delen av intensitetszonen i den första och något högre under den andra, så jag var inte helt off. De där två tiominutrarna blev däremot alldeles för låg snitteffekt på – jag var väl trött antar jag. Och så har jag svårare att maxa på tempocykeln än på linjecykeln av någon anledning. Well. Det ska förhoppningsvis ge sig när det är dags att tävla.
Efter 2 timmar var jag tillbaka vid stugan, skiftade till löpardojjor, tog en gel och drack en klunk vatten. Sen bar det iväg på 30 min löpning i HIM-tempo. Problemet när jag ska springa och utgå från stugan är att jag kan börja med brant nedförsbacke som går över i lång brant uppförsbacke och sen välja antingen vänster och en lång nedförsbacke eller höger och en lång nedförsbacke följt av en lång uppförsbacke… Eller så springer jag åt andra hållet, då går det antingen svagt uppför eller svagt nedför hela tiden. Nu skulle jag springa 15 minuter och vända så det var lite pest eller kolera. Valde att springa det senare alternativet eftersom jag skulle försöka hålla ett jämnt tempo, och då är det bättre med slakmotor upp och ner än branta backar upp och ner. Sagt och gjort. Pulsen var hög, farten för hög, andningen sjukt ansträngd. Funderade över om jag skulle ha tagit astmamedicin i växlingen. Gjorde en mental notering om att jag ska göra det på nästa tävling (vilket jag iofs brukar göra just in case, men ändå).
Nu var klockan 12.00 och värmen dallrade över asfalten. Det var ren plåga (inte så mycket värmen, men löpningen). Fast ändå kändes det helt ok om jag inte kände efter för mycket. Så jag slutade känna efter så mycket och fokuserade på löptekniken istället. Försökte dra ner tempot något så det inte skulle slita i onödan. Andningen blev bättre. Hade nedräkning till vändningen. På väg tillbaka började jag känna att lite vatten att svalka sig med hade suttit fint. Inte så att det var ett problem eftersom jag inte skulle springa så långt, men det var ruggigt varmt och jag började frysa. Men hem kom jag, drack vatten, satte mig i skuggan och kände mig så jävla nöjd! De där passen som är tuffa, på gränsen till plågsamma och som man ändå sätter trots att man vill lägga sig i fosterställning under tiden, men väntar tills man kommer hem och är klar – det är fan de bästa ❤
Visst är det väl bra härligt att bli riktigt trött?Ett par svettiga, men nöjda ben.
Nu laddar jag för att kolla på herrarnas triathlon-EM – skönt att titta på när andra sliter när man själv är klar. Då inser man också att det finns olika nivåer av att slita och plåga sig 😉
Jag har funderat lite de senaste dagarna. 2018 hittade jag till triathlon mot slutet av säsongen. 2019 tävlade jag mer och genomförde Ironman Kalmar. 2020 var året då jag skulle se hur snabb jag kunde bli på korta distanser. Nu blev det ju inte så, åtminstone inte på tävlingsarenan. Att vi skaffade valp i slutet av maj, i kombination med att alla tävlingar blev inställda gjorde ju också att träningen tappade lite fokus. Just nu känner jag lite såhär: Varför måste allt hela tiden handla om prestation (för mig)? Visst, det är kul att känna att man är bra på nåt. Men proffs kommer jag ju ändå aldrig bli.
När jag började med triathlon var det som en kul grej. Nåt nytt. Ingen prestation, bara testa och se hur det var. Sen var jag alltid ”rädd” att komma sist, men det visade sig att det inte var nåt att oroa sig över. Det finns så många som verkligen gör triathlon för att det är roligt och för att ha ett träningsmål. Inte såna som jag som säger att de gör det för att det är roligt, men ändå när nån slags förhoppning om att vinna när man väl står på startlinjen… Visst kan man göra det för att det är roligt även om man hoppas på bra placering, men det skapar betydligt större press. Både på träning och på tävling. Så i år ska jag backa tillbaka ett steg. Jag är redan anmäld till en del tävlingar eftersom allt blev uppskjutet från förra året. Men om jag kör dem så ska det vara för att jag vill och för att ha roligt. Sen kommer jag ge allt när jag väl står på startlinjen, men det ska kännas roligt. Inte för att det inte har gjort det innan heller, men fokus har varit prestation. I år ska jag testa ytterligare nåt nytt – bara för att se om det är kul. Swimrun! Eftersom det körs i par så känns det som att det tar bort mitt prestationsfokus litegrann. Det är nytt för oss båda, så det ska bli en kul grej.
Ironman Kalmar – ett lopp jag lyckades njuta mig igenom större delen av. Mer sånt!
Vad spelar det för roll om jag springer milen på 46 minuter eller om jag springer den på 45? Eller på 50? Om jag gör Ironman på 12, 11 eller 10 timmar? Jag älskar att träna, min kropp är glad när jag tränar mycket och varierat (som i triathlon). Men den mår lika bra om jag springer 2 timmar i skogen i 7-minuterstempo som om jag sticker ut och springer 10 km i 5-tempo för att jag inte hade tid att springa 2 timmar just den dagen. För det är det som är grejen. När jag släpper prestationen i träning och tävling så spelar det inte så stor roll vad jag tränar eller hur, all träning är bra. Jag tränar ändå i stort sett varje dag, för att jag mår så bra av det, blir en gladare mamma och en effektivare företagare. Ska man däremot gå från snabb till snabbare, då kräver det planering och finjustering, vilket i sin tur kräver tid. Det kräver att man gör pass man inte har lust med vissa dagar (vilket jag kan uppskatta ibland), men det kräver också att man ibland måste vända ut och in på livet för att få ihop pusslet. Och det har jag ingen lust med nu – nu är det jakten på endorfiner som är det viktiga.
Allt det här funderandet slutade med att jag avregistrerade mitt Strava-konto igår. Jag använder sällan Strava, men allting laddas ju ändå upp där automatiskt, så alla ser hur fort eller långt jag springer/cyklar/simmar. Till vilken nytta? Och för vems skull tränar jag? Jag ändrade också inställningarna på mitt Garminkonto, så ingen annan än jag själv ser min träning. Det känns bra, nu ska jag bara röra på mig för min egen skull ❤
Huliganen som är med mig på de flesta löppass nu förtiden ❤
Mycket svammel blev det… Och om/när tävlingssäsongen drar igång så kanske jag har ändrat mig igen, men det tar vi då isåfall 😉
Mitt i blommande corona-kris, där tävling efter tävling har blivit inställda och jag helt hade landat i att den här säsongen skulle bli helt tävlingsfri. Då dök det upp ett nytt träningstriathlon på hemmaplan.
Det gör mig inte så mycket att tävlingarna blivit inställda, tränar gör jag ju ändå och det är väl alltid skönt att känna sig stark, oavsett om man ska tävla eller inte. Jag bestämde mig för att bygga en starkare grund inför nästa år. Men så dök alltså Järnboås Triathlon upp. Först var jag inte så sugen, men insåg snart att det bara var feghet – jag var så inställd på en säsong utan tävlingar att jag blev bekväm och inte ville utanför komfortzonen. Men eftersom jag inte hade några andra skäl att inte delta, så var det ju bara att köra.
Igår kväll när jag packade ihop grejjerna blev jag supertaggad och insåg att jag kanske tyckte att det var rätt kul att tävla iallafall. Jag börjar ju faktiskt få lite koll på det här med triathlon nu, och det skapar ett skönt lugn. I morse var jag ju såklart nervös ändå, men det är ju bara som det ska.
Planen var att köra hårt för att få ett riktigt bra träningspass. Efter att vi hämtade lilla valp-Mike förra söndagen så har träningen blivit satt på undantag och jag behövde verkligen en genomkörare.
Simningen handlar som vanligt mest om att ta sig igenom. Idag satsade jag dock hårdare än vanligt och tillät mig själv att bli rätt trött under simningen. Farten var hög i början, men sjönk sen ordentligt. Jag kände att jag vevade mycket men fick lite valuta för insatsen. Risig teknik helt enkelt. Ungefär halvvägs bytte jag fokus (till vänster arm) och hittade ett skönare lugn. Hade som mål på förhand att simma på 15 min, men det blev alltså 16:35.
Växlingen gick bra, men jag kände mig lite fumlig och lite för ofokuserad även om jag sett på bilderna efteråt att jag nog var rätt fokuserad ändå…
Ut på cykeln med andningen högt upp i bröstet. Kände mig stressad och hade noll pulver i benen. Hade som mål att snitta strax över 200 watt (3,6 w/kg), men det fanns inte en chans. Det var väldigt blåsigt, men det störde mig inte så mycket. Dock kändes det jäkligt surt att jag inte kunde trycka på som jag hade hoppats. Snitteffekten landade på blygsamma 187 watt (3,3 w/kg).
Växlingen till löpning gick kanon, drog en extra dos Ventoline för att få ordning på andningen.
Kanske tack vare att jag inte kunde trycka på under cyklingen så hade jag pigga fina löparben att springa på. Andningen satte dock stopp för någon succélöpning. Fick ordning på den efter ett tag, men vågade inte pressa på för fullt. Lyckades (som många andra) springa lite fel, men upptäckte det rätt snart och fick bara en extrabacke i början av löpet. På förhand hade jag som drömmål att jag skulle kunna hålla 4:30-tempo, men det var inte aktuellt idag.
Prestationsmässigt är jag mest nöjd med löpningen idag, mest för att den kändes så bra även om det inte gick så fort som jag hade önskat. Tyvärr hade jag ingen dam som utmanade mig tillräckligt för att jag skulle vara tvungen att kämpa för placeringar utan jag kunde safe:a och ändå vinna. Men men, bra genomkörare blev det iallafall och nu hoppas jag att de tävlingar som inte redan är inställda, kommer gå som planerat!
Här kommer den sista race reporten på ett bra tag! Precis som med de flesta andra lopp jag sprungit i år, så sprang jag Sylvesterloppet för första gången 2018. Då helt utan koll på vad jag hade för fart i kroppen, nu med en bättre känsla för vad jag skulle kunna pressa fram en bra dag. Förra året sprang jag på 53:22 och målet i år var att springa på 50 min (eller 49:59). Det är en tuff bana, och att hålla under 5-minuterstempo på en så kuperad bana var jag inte helt säker på att jag skulle fixa mentalt. Min mentala spärr går vid 5:00-tempo. Där nånstans börjar jag tvivla på mig själv. Det häftiga är att jag för ett år sen hade samma mentala spärr vid 6:00-tempo, så det går framåt även i huvudet 😉
Vädret var härligt! Eller ja, solen sken iallafall och det är en ju inte direkt bortskämd med… Me det var bara några grader varmt och blåste ruskigt kallt. Känslan var att jag ville springa i täckjacka och överdragsbyxor. Men det var bara att bita ihop och plocka av sig överdragskläderna när det började dra ihop sig till start.
Två frusna tjejer som funderade på att sätta sig i bastun istället.
Starten gick och närmare 200 löpare drog iväg. Jag hade lagt in en pace-pro strategi i min nya fina klocka, som skulle hjälpa mig att hålla rätt tempo på alla partier av banan och på så sätt springa in på 49:59. Inte helt oväntat gick det för fort i början 😉 Andningen kändes bra, men benen lite stumma. Sådär lagom som de gärna känns när de har haft återhämtningsvecka och inte vet hur ”jobbigt” ska kännas. Folk rusade iväg och jag försökte hitta mitt eget tempo. Jag litade dock inte på att jag skulle orka hålla det snabba tempot som krävdes mot slutet, så jag såg till att ligga före tidsplanen från början istället. Vilket är helkorkat såklart, för då blir jag ju ännu tröttare och skulle få ännu svårare att hålla tempot uppe på slutet 😂. Men det flöt på så sjukt jäkla bra! För varje kilometer hamnade jag lite mer före tidsplanen och benen bara rullade på av sig själva. Så skön känsla 🤩.
Åsbacken upp kändes stabil
Det var inte förrän i Knutsbergsbacken (sista löjligt branta backen) med efterföljande slakmota mot mål som det började ta emot ordentligt. Men när jag gick in i backen låg jag 1,5 minut före planen, så jag visste att jag kunde ta det lite lugnt och bara tugga mig upp.
Fokus: överlevnad
Jag tappade 15 sekunder uppför och fick sen upp tempot igen och kunde hålla planen resten av vägen in i mål. Gjorde min snabbaste mil någonsin på 46:51 och min snabbaste 5 km på 22:55! Kom i mål med god marginal på 48:35. 10:e plats bland damerna 👏
2019 börjar närma sig sitt slut och det kräver väl någon form av sammanfattning här på bloggen. Orkar du inte läsa hela inlägget så får du en snabbis här:
Det har varit många träningstimmar, många arbetstimmar, en flytt till ny lägenhet och en flytt till ny butikslokal. Vi tillbringade 3 veckor på Mallis i april, varav de sista 2 blev allt annat än vad vi tänkt oss och gjorde energimässigt mer skada än nytta. Testat att tävla både på olympisk och medeldistans inför årets stora träningsmässiga mål, som var IM Kalmar och sen vips var tävlingssäsongen över.
För dig som orkar läsa lite längre kommer här sammanfattningen i något sånär kronologisk ordning. Vad gäller antalet träningstimmar så kan det vara något högre än vad Garmin har koll på, då ett fåtal pass körts utan klocka, eller att batteriet dött under passet. Dessutom är tävlingar inräknade, då det är total tid aktivitet som loggats. Men i snitt har jag alltså fått till 1,5 timme träning per dag varje dag under 2019. Och eftersom jag knappt varit sjuk så har jag haft en riktigt bra kontinuitet i träningen. Ändå har jag varit tvungen att hålla igen lite på träningen pga hög belastning med arbete och annat för att den totala belastningen inte skulle bli för stor.
Januari Drygt 50 h träning (23,5 h på cykel, 13,5 h löpning och 13 h simning). Höll mig frisk och kunde träna på enligt plan. Inga lopp, bara en massa träning. Började fortsättningskurs i crawl och nötte simning 4 ggr/veckan.
Februari Drygt 45 h träning (19 h på cykel, 13 h löpning och 13 h simning). I februari gick träningen ner något pga vi började förbereda flytten av butiken. Fortsatte lägga mycket tid på simningen. Inga lopp här heller.
Mars 35 h träning (11 h cykel, 10 h löpning, 13 h simning och 49 min styrketräning). Här försökte jag vara duktig och lägga in lite styrketräning, men det blev inte mycket mer med det. Under mars jobbade vi löjligt mycket. I mitten av mars hade vi invigning av nya butiken och veckorna innan jobbade vi mer eller mindre dygnet runt, men försökte ändå få in lättare träningspass för att bibehålla form och mental hälsa. Simningen var tacksam att köra eftersom jag framförallt nötte teknik och inte belastade kroppen så mycket.
April 59 h träning (37 h cykel, 13 h löpning och 8 h simning). Även under första veckan i april var det mycket jobb. Men sen drog vi till Mallis för att mata mil på cykeln. Första veckan var vi där ensamma och ägnade all vaken tid åt cykling (jag sprang lite också). De kommande två veckorna skulle vi jobba 9-16 och skulle med andra ord hinna träna en hel del också. Tjejerna, som också skulle vara med på lägret, kom ner med mina föräldrar. Men det var inte mycket som gick som det skulle den resan. Jobbet blev så mentalt nedbrytande att jag inte hade mycket energi över till särskilt kvalitativ träning när vi väl var klara sent på kvällarna. Men jag såg till att hålla igång, om inte annat för att inte bli helt dum i huvudet. Det var en jäkla tur att vi fick så mycket fin cykling första veckan!
Maj 51,5 h träning (24,5 h cykel, drygt 19 h löpning och knappt 8 h simning). Fortsatt mycket jobb. Andra helgen i maj anordnade vi vårt årliga cykelläger, med allt vad det innebär. Dessutom började vi flytta det privata bohaget under maj, vilket tog mycket av fritiden. Men det rullade på fint och resten av maj kunde jag träna på som vanligt. Många förkylningar runtomkring mig. Per var däckad och jag var nojjig som satan i slutet av maj, pga mitt mål att springa mitt första asfaltsmarathon den 1/6. Jag käkade vitaminer, sprayade Coldzyme, skötte mat och sömn med stor precision. Snudd på att jag sov på soffan för att inte komma för nära…
Juni 46,5 h träning (32,5 h cykel, 8 h löpning och 6 h simning). Taktiken höll och jag höll mig frisk och kunde springa Stockholm Marathon. Jag har tidigare sprungit Sälen Fjällmarathon och Ultravasan 45, men aldrig någon asfaltsmara och heller aldrig haft något tidsmål. Som vanligt hade jag inte riktigt koll på vad som var realistiskt, men tänkte att max 4 timmar borde jag väl klara. Baserat på absolut ingenting. Det gick fint och jag landade på 3:56:34.
Dagen efter cyklade vi distanspass inför Vätternrundan och det gick kanon, men jag tog tvärslut sista biten hemåt. Konstigt… Sen var det kört. Kroppen sa tack, men nu får du nog ge dig ett tag. Och sen var jag genomförkyld i två veckor 😉
Missade med andra ord Halvvättern, där vi skulle köra på typ sub 4 eller snabbare. Åtminstone förbättra förra årets ”nära skjuter ingen hare” på 4:01. Det var inte något av mina större mål för året, så jag hängde inte fullt så mycket läpp som Per gjorde över den missade starten…
Veckan efter var vi dock på benen igen och redo för Vätternrundan. Per skulle egentligen ha kört sub8 med ett annat gäng, men eftersom hans förkylning hade varit väldigt långvarig och han inte var helt hundra än, så körde han med oss i Vélo Performance Racing Team som körde för sub10. För min del var Vätternrundan bara ett rejält träningspass inför Ironman. Men vi hade ett skönt gäng och målet nåddes med marginal: 9:39. Vill du läsa mer så kan du göra det här.
Midsommarhelgen tillbringade vi i Vansbro, med träning inför Vansbro Triathlon. Provkörde ett varv på cykelbanan och provkörde mitt nya diskhjul. Provsprang lite vilse på löpbanan och simmade delar av simbanan.
Helgen efter var det dags! Min första triathlontävling under 2019 och min första medeldistans någonsin. Laddade upp med en heldag på Lollapalooza i Stockholm under fredagen, nattkörning (jag sov) upp till Vansbro och start på lördag fm. Inte optimalt, men det gick. Målet med tävlingen var nog mest att 1: överleva simningen, 2: testa distansen, 3: inte göra bort mig totalt. Om det är ”SMARTA” mål kan man väl diskutera, men ettan är i allafall Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt (hyffsat iallafall), Tidsbestämt och Attraktivt (jotack). 2:an och 3:an är kanske inte lika lätta att få in i mallen. Men jag uppnådde alla tre målen. Eller ja, att inte göra bort sig totalt är väl en bedömningsfråga, men jag var nöjd med insatsen! 5:17:42 och 5:a av alla damer i tävlingsklass (2:a av 2 i min AG). RR finns här.
Redo för start. Typ.
Juli 43 h träning (26,5 h cykel, 12 h löpning och 4,5 h simning). Inga tävlingar i juli. Bara 2,5 helt underbara veckor i bl.a. Frankrike och Italien. Visst, Tour de France är visserligen en tävling, men vi nöjde oss med att vara hejjarklack 😉 Mycket cykling och många höjdmeter både på cykel och under löpning.
Augusti 31,5 h träning (22 h cykel, 6,5 h löpning och 3 h simning). Tillbaka i vardagen igen och redan första helgen vankades det triathlontävling i Mora. Även inför denna tävling laddade vi upp på bästa sätt: Heldag på Leksands Sommarland på fredagen och tävling på söndagen. Nu skulle jag testa olympisk distans och nu var målet att träna på att tävla och att våga bli riktigt jäkla trött. Att inte fega på cyklingen och inte fundera så mycket under löpningen. Förvånansvärt bra simning, helt ok cykling, två snabba och fokuserade växlingar samt min bästa löpning någonsin, gav vinst i damklassen! Och nog blev jag trött allt. Har nog aldrig varit så sliten veckan efter ett lopp som jag var efter Morakniv Triathlon.
Två veckor senare var det äntligen dags! Dagen D – Ironman Kalmar. Målet hade växlat från allt mellan 10:30, till sub 12, till njut av dagen och allt däremellan. Jag lyckades njuta mig igenom loppet på 11:11:10 och 10:a i min AG. Här hittar du hela storyn. Avslutade augusti med två veckor förkylning och helvila.
September 21 h träning (10 h cykel, 5 h löpning, 4,5 h simning och 1,5 h styrketräning). Av förklarliga skäl minskade träningen drastiskt här. 4 veckor av mysträning utan klocka och bara göra sånt som kändes kul. Det största problemet var nog att det jag tycker är roligast är att simma, cykla och springa 😉 Så det gjorde jag, men helt utan fokus och bara när jag hade lust och vädret var ok. Ägnade mycket tid åt att börja planera för träningen inför säsongen 2020. Perfekt när man inte tränar så mycket, men ändå vill känna att man gör något produktivt med sin tid. Mitt i vilan slängde jag in Norasjön Runt, bara för att det är kul och på hemmaplan. Som vanligt rätt kass på att sätta mål. Jag funderar inte så mycket kring det – det blir mer av ”hur svårt kan det va”-mål. Förra året sprang jag på 1:52, så jag tänkte att 1:50 borde jag ju kunna klara (baserat på inget annat än att jag löptränat under ett år till). Men jag vill ju även ha ett lite tuffare mål och då blev 1:48 ”drömmålet” (baserat på ingenting). Hade tydligen vilat mig i form, så även om jag startade loppet på ett par stockar till ben, så höll jag ihop det nästan hela vägen och nådde nästan drömmålet med 1:48:37.
Oktober 46 h träning (23,5 h cykel, 9,5 h löpning, 7 h simning och 6 h styrketräning). I oktober startade jag upp den mer strukturerade träningen igen. Jag sprang även Åstadsloppet där jag av någon anledning (mer återhämtning?) satte ”drömmålet” till 1:45. Det mer realistiska målet var 1:50, eftersom jag förra året hade det väldigt tufft med Åstadsloppets platta bana. Loppet kändes väldigt bra, spurtade på slutet, men nådde inte ända fram till drömmålet, utan landade på 1:47:59.
November 46 h träning (21 h cykel, 9,5 h löpning, 4 h simning och 11,5 h styrketräning). Träningen rullar på och det är dags för årets näst sista tävling; Kilsbergsleden 14,7 km. Hade bra känsla från förra året och spände bågen ordentligt i år. Satte målet till 1:10. Jag skulle alltså kapa 6 minuter från förra året… Baserat på: Japp, du gissade rätt – ingenting. Inte mer än: ”Hur svårt kan det va?” Taktiken var ”gå ut hårt och öka”. Jag gick ut hårt och kroknade istället. Det var en riktig plåga, men trots att jag missade målet så var jag nöjd med 1:12:40.
December (t.o.m. 24:e) 37 h träning (15,5 h cykel, 12,5 h löpning, 4,5 h simning och 4,5 h styrketräning). En vecka kvar av året och många träningstimmar kvar. Just nu återhämtningsvecka och året avslutas med Sylvesterloppet. Målet är att orka springa på 50 min. Under året har jag nått målet att springa 10 km på 50 min, men Sylvesterloppets bana är väldigt tuff så det kommer kräva en bra dag och ett ordentligt fokus om jag ska klara det.
Jag har haft en helt fantastisk säsong, där kroppen har svarat kanonbra och det framförallt är mitt huvud som har bromsat upp mig emellanåt. Och även om jag kanske inte har nått riktigt alla mål som jag haft, så har jag inte känt att jag har misslyckats på ett enda lopp jag ställt upp i under året. Jag har lärt mig crawla ordentligt och blivit helt ok på det, även om jag fortfarande helst kör i mitt komforttempo när det blir lite längre distanser. Pga att jag lagt väldigt mycket tid på simningen så har cyklingen fått stå tillbaka lite, och där har jag backat under året. Men eftersom det fortfarande är min starkaste gren, så har jag lyckats hålla ihop det bra ändå på tävlingarna. Löpningen går hela tiden framåt – det är ju först senaste 1,5 året som jag kunnat löpträna ordentligt och gjort det kontinuerligt.
Målen inför 2020 kan ni bl.a. läsa om på sidan Säsongen 2020. Utöver de planerade tävlingarna så har jag framförallt mål vad gäller löpningen. Jag skulle vilja klara tävlingstiderna som min klocka påstår att jag kan klara, åtminstone på distanser upp till halvmara; vilket innebär dryga 21 min på 5 km, 43 min på milen och 1:33 på halvmaran. Vissa kommer vara tuffare än andra, men känslan jag har är att jag har tiderna i kroppen, det handlar bara om hur mycket jag är beredd att plåga mig själv för att pressa fram det sista. Vad gäller cyklingen vill jag ha upp tröskeleffekten till 4W/kg, vilket inte borde vara någon omöjlighet.
Har du orkat läsa ända hit så vill jag önska dig ett gott nytt år!
Well, nu upplever jag mig väl inte som någon curlingmorsa (kanske lite ibland?). Och semiproffs är jag definitivt inte. Även om jag tränar en del. Och ibland jobbar lite mindre. Jag kallar det helt enkelt prioriteringar. Men det är två av Pers (kärleksfulla?) favoritpikar. Han tycker att jag skämmer bort mina barn och att jag tränar mer än vad jag jobbar. Och vissa dagar får jag kanske medge att bådadera stämmer (men säg inget till honom) 😉 .
Onsdagsmornarna de veckor när tjejerna är hos oss är lite extra fyllda av stresspåslag innan jag kan landa på jobbet. Visserligen helt självvalt och såååå värt lite extra stress.
5.30 ringer kaffeklockan. På med kaffebryggaren och tillbaka under täcket en stund medan kaffet rinner ner. Ibland kryper jag faktiskt ner igen med kaffekoppen en stund också – ingen stress där inte! När kaffet är uppdrucket pallrar jag mig ur sängen, kliver i baddräkten och lite överdragskläder och fixar sen frukost till mig och tjejerna. Väcker dem 6.15 och så äter vi frukost tillsammans. Att äta frukost och kvällsmat tillsammans är ALLTID högprioriterat så långt det går. Toa, tandborstning, ta med ryggsäcken som står packad vid dörren och så iväg till simhallen. I morse blev jag dessutom helt tagen på sängen av att jag hade tjock is på rutorna – inte vad jag hade tagit med i tidsplanen! 6.50 är det samling utanför simhallen. I morse var klockan nog nästan 6.55 innan jag var där. Förlåt! När jag väl kommer i vattnet kl 7 är det väl värt all stress. En bana helt för sig själv och all stress rinner av under de 30 min jag hinner simma.
För sen ska stressnivåerna upp igen. 7.40 ska jag ha duschat, klätt på mig och åkt hem igen för att hämta upp Saga och skjutsa henne till skolan. En dag i veckan skjutsar jag henne, men det är bara för att jag ska få njuta av den där halvtimmen utan trängsel i simhallen! Cykeln ställer jag upp på biltaket kvällen innan för att slippa ett moment på morgonen. 8.00 börjar hon med idrott och ska således vara ombytt och klar då.
Är det sommar snart?
När Saga blivit avsläppt beror de kommande timmarnas stressnivå på hur dagen ser ut med avseende på träning och arbete. Onsdagar har vi (nu under lågsäsong) stängt i butiken för att jag ska hinna jobba mer med massage, träning och kostrådgivning. Beroende på hur bokad jag är så börjar jag 9 eller 10. Helst 10, för då hinner jag med ett träningspass till före jobbet. Idag åkte jag raka vägen till gymmet för säsongens första brickpass. Värmde upp på motionscykeln och körde sen 4 min över tröskel för att sen direkt hoppa på löpbandet och springa bort mjölksyran i benen. Upprepade alltihop 4 ggr innan jag varvade ner med lite jogg på bandet. Bra pass. Jobbigt, tidseffektivt och ruskigt bra för att vänja sig att springa på stockar till ben. Dessutom har jag återhämtningsvecka den här veckan och har svårt att hinna få in all träning jag vill göra under de få (7) timmar jag får träna. Att då hinna både cykla och springa sig trött på endast 55 min är toppen!
Småfuktigt…
Hem från gymmet, duscha och fixa iordning mig. Ta hand om stackars influensasjuk dotter och försöka få i henne lite frukost eftersom hon bara drack ett glas vatten i morse. Typiskt dåligt näringsinnehåll på den frullen…
Sen iväg till jobbet. Varva ner. En fördel med att jobba som massör är att jag själv kommer ner totalt i varv när jag masserar. Vissa dagar mer välbehövligt än andra. Så lite massage och lite kostrådgivning och så hem till sjuklingen igen. Jobbade lite hemifrån med planeringsgrejjer när lillhönan ringde. Ok, här blev det kanske lite curling ändå… Men det var dimmigt och hon tyckte det var lite läskigt att cykla hem från skolan själv. Och eftersom jag hade möjlighet så åkte jag faktiskt och mötte henne. Oftast kan jag ju inte det eftersom jag är i butiken, men nu passade jag på. Skönt med lite frisk luft, även om det regnade. Jag har fortfarande lite dåligt samvete över när jag tvingade henne att cykla ensam i snöstormen häromveckan…
Väl hemma igen bytte jag till träningskläder och cyklade iväg för att leda gympapass. På väg hem igen handlade jag det som saknades till middagen, som jag lagade när jag kom hem. Vi åt, jag städade undan och plötsligt var det kväll. Ja inte är det svårt att få dagarna att gå inte. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att gå i pension. Eller varför inte bli proffs på heltid – det skulle passa mig utmärkt!
Friskt vågat – mjölksyra i benen, får sammanfatta förra helgens tävling i långloppscupen…
Har inte orkat skrivit någon race report tidigare. Dålig nutrition hela veckan innan loppet, ordentlig urladdning under loppet följt av att en kombination av förkylningskänningar, PMS, november och mörker gaddade ihop sig mot mig, gjorde att jag har haft fullt upp att klara av det som måste göras. Men nu har jag både tiden och orken, så då är det bäst att smida!
Det var kallt och fuktigt i luften på morgonen. Åkte med Sanna och Martin (och Gry) till Örebro. Martin skulle också springa, men Sanna hade tyvärr åkt på löparknä och fick snällt agera påhejjare (vilket hon gjorde med bravur). Hämtade nummerlapp och ägnade en liten stund åt att få ordning på grejjerna och bestämma hur mycket kläder som skulle gå åt. Helst ville jag bara sätta sig i bastun och strunta i alltihop… Men jag hade ju så skön känsla från förra årets lopp, så jag såg ändå fram emot att få springa. Förra året sprang jag på 1:16 med en lugn start och krafter kvar på slutet. Så mitt ”om jag har en perfekt dag och allt klaffar”-mål var 1:10. Egentligen helt taget ur luften, men man måste ju ha ett mål. Tanken var iallafall att gå ut i ett tempo som skulle räcka för 1:10 och sen skulle det få hålla så länge det höll.
Frös så bilden blev lite suddig…
Strax innan starten gick kände jag att jag nog skulle ha kissat en gång till. Tänkte att det förhoppningsvis bara var nervöskissnödighet och skippade att hoppa in i skogen. Felbeslut. Starten gick och kissnödigheten försvann inte. Inte ville andningen vara med heller. Luften var för kall och fuktig, så Ventolinet hjälpte inte till 100%. Eller så var det bara känslan pga att jag sprang snabbare än vad jag hade kapacitet för för dagen. Men jag gav det en ärlig chans och det höll väl kanske första 5 km. Magen kändes inte heller stabil. Kanske pga att jag var kissnödig. Det var alldeles för många parametrar att springa och fundera över för att jag skulle kunna prestera riktigt så bra som jag ville. Kissnödighet, andning, orolig mage, trötta ben. Efter 5 km kände jag också att jag skulle behöva ta en gel. Men jag hade varken lust eller ork att pilla fram en gel ur fickan. Förde en inre diskussion med mig själv i några kilometer om att jag var tvungen att få i mig en gel eftersom farten nu hade sjunkit stadigt och jag var riktigt trött i benen, plus att huvudet inte alls var med.
Tvingade mig tillslut att sakta ner lite och trycka i mig en gel. Och plötsligt så vände livet. Tänk att det händer varje gång – måste vara en slump! 😉
Hade inte riktigt koll på vilka som tävlade i min klass, men jag hade en tjej i närheten av mig första halvan som jag misstänkte kunde vara i min ålder. Vi var bara 5 startande i klassen, men jag visste att pallen skulle bli svår att nå och hon som sprang vid mig första halvan blev jag tvungen att släppa iväg när jag hade det tufft. Jag fick snällt se hur hon gled iväg längre och längre ifrån mig och min enda förhoppning var att hon var äldre än mig.
Jag fick helt enkelt gilla läget och slita vidare. När det var drygt 3 km kvar började hemlängtan komma smygande och jag grävde fram lite nya krafter för att öka farten igen. Mot slutet stod det flera jag kände och hejjade och det lyfte humöret ordentligt sista kilometern. Kom in på 1:12:41 och en säker 4:e plats. Bara 39 sekunder upp till pallen och hela 21 minuter före 5:an.
Nöjd i mål
PB med 4 min och nöjd med resultatet men kanske mindre nöjd med känslan under loppet. Men men, tuff träningsperiod och eftersom även det här loppet bara ska fungera som ett tufft träningspass så har jag inte trappat ner och vilat något inför det, vilket såklart leder till att det inte går att prestera sitt bästa. Så det finns mer och ta av, det känns. Men just i lördags fanns det inte mer.
Jag vet att det är rätt få som skulle kalla mig lat. Men jag vill nog ändå påstå att jag är ganska bekväm av mig. Sådär som folk är mest. För även om jag gillar att träna, eller t.o.m. ÄLSKAR att träna, så gillar jag även att ta det lugnt hemma på morgonen, sova lite extra, dricka kaffe i lugn och ro och ta en låååång varm dusch före jobbet. Detta gjorde att den här dagen inleddes med en hel del dealande mellan min lata sida, sunda förnuft och min coach (som förvisso också är jag själv).
Det började när klockan ringde 04.45 i morse. Jag var väldigt kissnödig och var ändå tvungen att gå upp. Men medan jag satt på toa började jag fundera på smartheten i att ställa klockan så tidigt för att hinna springa innan jag väcker barnen. Efter genomklappningen 2014 ställer jag sällan klockan i ottan för att hinna träna, utan resonerar som så att sömnen och att inte behöva stressa för att hinna träna är viktigast, och hinner jag inte träna under dagen/kvällen pga för mycket annat, så vilar jag istället. Men nu var det andra gången på en vecka som jag ställde klockan på 04.45 för att hinna springa. Jag: ”Zzzz. Jag borde nog inte springa på morgonen. Var ju väldigt trött igår eftermiddag och ska ju ändå cykla när jag lämnat Saga. Bättre att gå och lägga sig igen och sova 45 min till.” Mitt sunda förnuft: ”Fast just därför hoppade du ju över ett gympass igår och vilade. Du kom isäng tidigt och har sovit drygt 7,5 timme, så så illa är det faktiskt inte.” Jag: ”Nja, det är nog ändå bäst att sova lite till…” (Går och lägger mig). Coach: ”Hur känns kroppen? Känner du dig sliten?” Jag: ”Den känns faktiskt väldigt bra, inte alls sliten. Men jag bör nog sova lite till ändå.” Mitt sunda förnuft: ”Är du trött? Då kanske du behöver sova ändå.” Jag: ”Nej, faktiskt inte nu när jag tänker efter…” Coach: ”Då sticker du ut och tar en lugn runda. Strunta i vad det var tänkt att du skulle göra, kör bara lugn distans och skippa fartleken i mitten.”
Ja och så blev det. Stack ut i mörkret med pannlampa och reflexbeklädd som en julgran och njöt av mörkret och stillheten. Om jag skippade fartleken i mitten? Självklart inte – kroppen var ju pigg efter att inte tränat sedan simningen igår morse! Det blev ett superpass som jag absolut inte ångrade efteråt.
Ja man blir ju knappast bäst om man ligger kvar i sängen…
Men vi var alltså inte klara där… Efter det efterlängtade kaffet och frukosten cyklade jag med Saga till skolan: 30 min återhämtningscykling. När jag släppt av henne startade jag om klockan för att köra morgonens andra pass: 90 min distanscykling med fokus på lite (för mig) svårare terräng för att bli bättre på cykelhanteringen och balansen. Och inte vara så förbannat rädd så fort det inte är grus eller asfalt!
Blött och skitigt i skogen idag.
Jag började köra enligt planen när latmasken kom krypande igen: Jag: ”Men det kanske blir för mycket träning ändå. Och inte har jag nåt vatten med mig. Jag kanske borde ta en kortare sväng och sen rulla hemåt?” Coach: ”Nej, jag har koll på läget och du kommer inte dö av vätskebrist på 90 min lugn distanscykling i svalt väder. Du kan dricka när du kommer hem.” Jag: ”Men om jag räknar in återhämtningscyklingen i distanspasset, då behöver jag bara cykla 60 minuter till?” Coach: ”Nej, återhämtningscyklingen var med i planeringen. Nu är det 90 min som gäller.” Mitt sunda förnuft: ”Men tänk om jag blir så där trött och övertränad som jag blev 2014? Det kanske är bättre att åka hem och sova lite till före jobbet?” Coach: ”Du tränar mycket, men i stort sett inga hårda pass överhuvudtaget just nu. Det här går fint. Känner du dig sliten eller trött i benen?” Jag: ”Nej det är rätt skönt att vara ute och fincykla i friska luften faktiskt.” Mitt sunda förnuft: ”Men om det blir för stressigt efteråt då? Det var ju all stress som bröt ner förut. Inte själva träningen. Är det inte bättre att ta ett kortare pass och sen kunna ta en lång dusch och hinna dricka en extra kopp kaffe?” Coach: ”Hur lång tid har du på dig innan du behöver vara på jobbet, om du cyklar 90 min? Hade du inte planerat för att hinna med det?” Jag: ”Jo, visserligen… Har en dryg timme, nästan 1½ innan jag behöver vara på jobbet.” Coach: ”Ok, så då hinner du i lugn och ro duscha och fylla på energi? Är det stressigt på jobbet så du inte hinner varva ner och ta det lugnt där? Kanske dricka kaffet när du kommer dit?” Jag: ”Eeeeh jo, det har du nog rätt i. Jag hinner nog sitta rätt mycket still på jobbet idag. Och kaffe finns det gott om. Och på drygt 1 timme hinner jag nog duscha…” Coach: ”Så inga problem med andra ord?” Mitt sunda förnuft: ”Dessutom har du vilodag imorgon. Så från avslutat pass idag, tills det är dags att träna igen, har du ca 48 timmar på dig att återhämta dig. Du kan sova ut och ta det lugnt hela helgen, jag tror du kan cykla de där 90 minuterna idag.”
Såhär ser det ut när man är för nära hemma och får snurra en miljarrrrd varv i stan medan man försöker övertala sig själv om att det räcker och man kan åka hem…
Nu har det slarvats med bloggandet igen… Mörkret och tröttheten som kommer som ett brev på posten (eller kanske mer som ett spam-mail i inkorgen), vilket gör att jag väljer att rensa hjärnan med att spela Candy Crush eller lyssna på ljudbok istället för att göra nåt vettigt (typ blogga) när jag får en stund över. Men en racereport från Åstadsloppet måste jag ju klämma ur mig känner jag.
Målet med dagen hade förändrats lite fram och tillbaka under veckan. Från allra första början var tanken att försöka springa på 1:45, dvs 2 minuter snabbare än Norasjön Runt och 13 min snabbare än Åstadsloppet 2018. Sedan Norasjön Runt för 4 veckor sedan har jag inte löptränat supermycket. De första två veckorna efter hade jag fortfarande viloperiod, för att sedan hinna ha två (av tre) veckors förberedelseperiod innan grundträningen startar (på måndag). Jag har med andra ord bara sprungit kort (6 km som mest) och i lugnt distanstempo (5:35-5:45/km). Men jag tänkte att de där 2 minuterna borde jag kunna putsa av bara för att Åstadsloppet är så mycket plattare än Norasjön Runt (haha, you wish). Om jag inte hade tappat alldeles för mycket vill säga. Plan A var alltså att springa i ett tempo som skulle räcka till 1:45 (4:59). Plan B var att gå ut i det tempot, känna hur det kändes och sen köra på känsla. Plan C var att köra på känsla från start och sikta på att bara förbättra förra årets tid på 1:58. När vi stod på startlinjen landade jag på Plan D: ”Kör med farthållaren för 1:50, då får du en bra inledning och ett jämnt lopp. Känns det skit borde du kunna plåga dig med när du har en rygg att följa. Känns det bra kan du öka halvvägs.”
Ok, sagt och gjort, starten gick och jag hängde på farthållaren. Det gick lite för fort eftersom det går nerför i början och han ville ha lite marginal tills vi skulle ta samma backe tillbaks i slutet. Kroppen kändes kanon! När gruppen efter 3 km saktade in för att ta vätska i depån valde jag att fortsätta i samma tempo. Jag hade Maurten-gel (både vanliga och med koffein) och 1,5 dl vatten med mig, så jag planerade inte att göra några stopp alls idag. Efter att jag släppt gruppen hamnade jag lite ensam och vinden tog tag. Bestämde mig för att öka lite för att komma ikapp de som jag hade inom synhåll, för att få lite vindskydd. Men när jag kom fram kändes tempot så bra att jag inte ville sakta in och lägga mig bakom. Så jag sprang om och var ensam igen. Fick syn på nästa grupp och upprepade samma procedur. Gång på gång. Inte särskilt effektivt och energisnålt, men men…
Eftersom jag har minne som en guldfisk så kan jag inte, som många andra gör, guida er igenom loppet särskilt detaljerat. Men jag kände hela tiden att jag hade läget under kontroll och njöt av känslan att allt kändes så bra och att det inte alls kändes så tungt och besvärligt som förra året. Vädret var helt perfekt, jag sprang i linne och korta shorts och varken frös eller svettades. Däremot var vinden riktigt tuff på sina håll. Vid ett tillfälle låg jag längst fram i en grupp, när en kille sprang om och la sig framför mig och vi tuffade på. Helt plötsligt var det bara han och jag kvar och vi låg och växeldrog under några kilometer. Tempot var egentligen lite för hårt (eller?), men kändes ändå bra, så jag bet ihop och körde på.
Tyvärr var min (Pers) klocka lite för positivt inställd idag vad det verkade som. Hade jag vetat det hade jag nog kunnat öka ytterligare lite. Enligt klockan sprang jag nästan 500 m extra, vilket gjorde att mitt km-tempo såg ut att vara högre än det var. Enligt klockan höll jag ett snittempo på 4:59/km, vilket borde göra sluttiden till 1:45:09 (-ish). Nu blev den 1:47:42 (netto) och 1:47:59 (brutto). Så några sekunder långsammare än Norasjön Runt alltså…
Sista hundra meterna spurtade jag mot Malin-Charlotta som kom ikapp mig och hetsade som sjutton 😉 Höll på att kräkas i bortre kurvan före mål, och släppte av något på tempot. Dåliga tävlingshorn där… Var precis lika trött i mål som förra året, men betydligt mycket mer nöjd med insatsen i år.
Förklaringen till varför jag nästan kräktes på slutet…Hyfsat stabil kadens!
Något som känns riktigt bra är att jag mentalt har tagit mig över 5-minutersspärren. Det spelar inte så stor roll att klockan kanske var överdrivet positiv till mitt tempo, för oftast är det inte kroppen utan huvudet som hindrar mig. Som talar om att jag inte orkar springa så fort så länge. Förut var det 6:00/km som var ”den magiska säkerhetsgränsen”, sen har det blivit 5:30/km och senare även 5:00/km (om jag har en bra dag). Men nu vågade jag springa under 5-minuterstempo under flera km i sträck, trots att det var ett långt lopp. Mer sånt!
Inte så roliga bilder, men jag tog inte en enda bild själv och verkar inte ha fastnat på någon annans heller vad jag har sett. Så ni får hålla tillgodo med nördig Garmindata 😉
ALMSAN 