• Om mig
  • Säsongen 2019
  • Säsongen 2020

ALMSAN

~ En blogg om träning och livet som endorfinjunkie

ALMSAN

Kategoriarkiv: Cykling

Tjejmilen 2018

01 lördag Sep 2018

Posted by almsan in Cykling

≈ Lämna en kommentar

Det här skulle ju ha varit en race report, även om jag misstänkt hela veckan att det inte skulle bli så.

Precis som jag bestämt igår kväll så satte jag på mig jeans imorse plus packade jeansshort om det skulle bli varmt. Trots det så tänkte jag faktiskt springa under ett svagt ögonblick på väg till starten. Foten gjorde inte alls ont (jag hade skor som jag visste skulle vara snälla mot fötterna) och tanken kom smygande om en start ändå. Sen kom jag på att jag ju inte plockat ut min nummerlapp – för hey, jag känner ju mig själv… 😂

Men alla tjejerna som var med på resan tog sig runt banan och var glada och nöjda efteråt och vi firade som sig bör med Prosecco 🥂

Att fatta mogna beslut men ändå inte lita på sig själv

31 fredag Aug 2018

Posted by almsan in Cykling

≈ Lämna en kommentar

Imorgon bitti ringer min klocka 06.00. För en timme senare går bussen som ska ta mig och ett gäng tjejer som jag hjälpt med löpträningen under våren, till Stockholm och Tjejmilen. Min plan har varit att satsa på ett PB. Löpformen känns bra, jag står i första startled och banan är lättlöpt. Men så fick jag ju lite ont ovanpå foten efter Ultravasan… Jag mörkade det för alla inklusive mig själv inför förra helgens tävling eftersom jag tänkte köra den oavsett. Förklarade det som en lätt överansträngning. Inte så konstigt efter 45 km menar jag. Det är inget som hämmar mig i löpningen och det gör inte jätteont, men jag känner att det finns en inflammation där som visserligen håller på att bli bättre efter en veckas löpvila, men ännu inte är helt läkt. Alltså har jag bestämt mig för att inte springa imorgon. Åka dit måste jag ju ändå göra, men om jag vilar en vecka till från löpning så ska foten förhoppningsvis vara helt återställd till Norasjön Runt nästa helg och det känns viktigare. Men jag är bra sugen på att springa imorgon. Och fort, jag känner att jag har det i kroppen! Fast foten skulle ju må lika dåligt av att jag gick en mil, så farten i sig gör ingen skillnad. Jag dealar med mig själv fram och tillbaka. Har landat i att eftersom jag inte litar på att jag kan uppföra mig imorgon när jag är på plats och får feeling, så kommer jag inte ens packa några löparkläder. Det blir jeans på. Punkt! Tråkigt, men jag har inte varken tid, råd eller lust att dra på mig en långvarig skada i fötterna igen. Been there… got the t-shirt osv.

Imorgon är jag fotograf och hejjarklack, men oj vad surt det kommer kännas. Vad tråkigt det är att vara vuxen och behöva ta vuxna beslut 🙈

Sämst på test

29 onsdag Aug 2018

Posted by almsan in Cykling

≈ Lämna en kommentar

Planen var väl att köra ett 20-minuterstest på tempocykeln redan i tisdags. Hade lite tidspress och bestämde mig för att sätta upp cykeln på trainern för att vara tidseffektiv. Det blev extremt tidseffektivt eftersom jag gav upp efter 10 minuters uppvärmning och de inledande 5 minuterna av själva testet. Pannbenet fanns inte där, benen var fortfarande påverkade efter helgen, jag hade ingen fläkt och kände att det bara inte var rätt dag att försöka sig på att maxa i 20 minuter.

Så, nytt försök idag. Fast utomhus den här gången. Värmde upp, benen kändes bra. Startade de 20 minuterna som skulle fungera som test och så körde jag igång. Kände mig stark, cykeln susade fram, det sved lite lagom i benen men det var under kontroll. Hade ju dock bara klockan på armen, eftersom cykeldatorn fortfarande är på väg hem igen efter helgens eskapader, och hade således inte koll på effekten medan jag körde. När jag kom hem kollade jag genast resultatet – sänkt 20-minuterseffekt… Vafan? Det kändes ju så bra! Visserligen några nedförslöpor som gjorde att effekten dippade, men ändå. Är jag inte bättre än såhär? Jag kanske inte alls är i så bra cykelform som det känns? Nä, jag vet att jag sällan gör särskilt bra ifrån mig på test och huvudsaken är ju att man presterar när det väl gäller och det gjorde jag ju faktiskt på cykeln i lördags. Så jag fortsätter köra på den ftp jag har inställd och låtsas som att testet idag aldrig hände.

När Saga kom från skolan käkade vi lite mellis och sen drog vi till simhallen. Ida ville hellre hänga med kompisar än med morsan och lillasyrran idag (chock!).
Men skapliga lyxen – vi hade hela simhallen för oss själva under hela den dryga timmen vi var där! Så jag nötte simteknik, försökte hitta ett effektivt drag och ett bättre flytläge för benen. Saga blev inspirerad och tränade lite crawl mellan dyken och leken. Vi varvade simningen med att kasta ”gris” med min dolme (bollarna var försvunna idag) och avslutade som vanligt i bastun. Sen var energin slut för idag. Tack å gonatt!

20180829_1345024190849191483948576.jpg
20180829_1346052686396338656887886.jpg
20180829_1737556176585118680472292.jpg

Babysteps

28 tisdag Aug 2018

Posted by almsan in Cykling

≈ Lämna en kommentar

Alla simpass inför tävlingspremiären i lördags har handlat om att klara av att crawla 650 m i ett sträck och försöka fixa så många teknikmissar som möjligt på kort tid. Och även om mycket har hänt på de här 2,5 månaderna sen jag bestämde mig för att lära mig crawl, så finns det MYCKET kvar att göra för att få upp lite fart.

Idag var det skönt att veta att jag inte behöver ”prestera” inom simning förrän framåt våren/försommaren. På så sätt kunde jag backa tillbaks ordentligt. Ta tag i endast ett par teknikövningar, fokusera på detaljer och korta sträckor. Så himla skönt! Kände att jag använde rätt muskler, blev TRÖTT i rätt muskler och fick bra grepp om vattnet. Bra känsla! Nöjde mig med att nöta i totalt 1000 m, sen kastade vi ”gris” och gjorde kullerbyttor istället, jag och mina småbrudar ❤

Sala Silverman Sprint 2018

26 söndag Aug 2018

Posted by almsan in Cykling, Foton, löpning, SubXX, Tävling, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

race report, sala silverman 2018, tävlingspremiär, triathlon

Jaha, igår var det äntligen dags – min allra första riktiga triathlon i tävlingsklass! Konstigt nog hade jag nerverna helt under kontroll både dagen innan och på morgonen före starten. Jag såg enbart fram emot att få komma iväg och se vad dagen hade att bjuda på. När jag tävlade på cykel så tampades jag ofta med alltför mycket nerver (eller prestationsångest) och tillslut var det inte ens roligt att tävla. Men nu var det bara lite sånadär härligt förväntansfulla fjärilar i magen.

När vi slutat jobba på fredagen packade vi husbilen och rullade iväg mot Sala. Med en liten omväg förbi Pershyttan för att Ida skulle fläta mitt hår. Vissa saker måste vara på plats när det är tävling och håret är en sån sak – stört jag vet! Eftersom jag inte kan fläta mitt eget hår och tjejerna var hos sin pappa, så fick vi helt enkelt åka dit (för även om Per är bra på mycket, så att just fläta hår är väl en blind-spot bland hans färdigheter…). Jag vet jag vet, jag måste lära mig. Det står på min att-göra-lista i vinter (där även att förbättra crawlet står med).

Hur som helst. Vi kom fram till Sala, parkerade husbilen, hämtade ut nummerlappen och stack sen ut för att checka av banan för cyklingen. Jag ville veta om det var några backar, och om de isåfall var långa eller om det var korta ”fullfart uppför-backar”. Det var knappt några backar alls och en supertrevlig bana – nu längtade jag ännu mer till starten!

På lördag morgon vaknade jag före klockan och hjärnan började genast gå igenom loppet, så att somna om var bara att glömma. Låg kvar i sängen och kollade igenom sociala medier och annat lika viktigt men ändå intressant. Inledde med det obligatoriska kaffet för att få magen att vakna. Packade sen allt  som skulle med in i växlingsområdet och gick och checkade in cykeln så jag inte behövde fundera över det nåt mer. Det är en av de sakerna som är lite läskigare med triathlon jämfört med cykling – det är så många fler saker man kan glömma. Och då kommer man inte på det förrän det är försent. När man cyklar är det liksom mest: ”Ok, jag har slang, kolsyrepatron, vatten och kanske lite energi med mig. Hjälmen sitter på huvudet och cykelskorna på fötterna – då kör vi”. Medan det under ett triathlon kan visa sig när man kommer upp ur vattnet att det inte står några cykelskor i växlingsområdet. Eller att man glömt fylla vätskesystemet på cykeln. Annars kan man göra som jag och ta det säkra före det osäkra och göra löpningen med punkalagning i ryggfickan på tridräkten… Jaja, jag tog iallafall av mig hjälmen och cykelskorna!

Ok, åter till storyn. Checkade in cykeln, lade iordning grejjerna, pratade med några bekanta. Kollade igenom grejjerna igen. Tog ett kort. Funderade lite. Kollade för sjuttielfte gången att allt var på plats. Och gick sen tillbaks till husbilen för att äta frukost och gå på toa.

IMG_20180825_083915_228.jpg
Cykel incheckad och klar

Mötte sen upp Lotta (åh så skönt att ha henne där) och gick för att titta på starten för medeldistansen och kolla lite på hur vi skulle simma. Nu simmade vi ju inte riktigt samma bana som dem, så vi blev inte särskilt mycket klokare av det. Det styrdes dock upp under pre-race mötet och inte ens jag simmade fel.

På med vaselin och våtdräkt, uppvärmning och före-start-fotografering, in i startfållan och kl 11.00 släpptes vi i tävlingsklass samt sprintstafetten iväg.
IMG-20180825-WA0031.jpg
Lotta och jag före start

Simning 650 m (14:57 placering 8 av 12)
Jag har aldrig crawlat så långt i ett sträck. För 2½ månad sen kunde jag inte crawla alls. Däremot är jag rätt snabb på bröstsim. Målet för dagen var därför att ta det lugnt, inte bli stressad eller drabbas av panik när ”alla” är snabbare än jag, utan bara försöka crawla och navigera själv hela vägen och göra mitt eget lopp. Och det kändes så bra! Jag var så stolt över mig själv där jag i godan ro faktiskt gjorde precis det jag bestämt att jag skulle göra. I efterhand blir jag dock ändå alltid frustrerad över att det går så sakta, att ”alla” är bättre än mig osv osv. Men mitt under loppet var jag nöjd!

IMG-20180825-WA0030.jpg
Starten har gått

IMG-20180825-WA0029.jpg

 

IMG-20180825-WA0000.jpg
Att ta sig ur en våtdräkt är inte heller det lättaste…

IMG-20180825-WA0004.jpg

T1 (2:28)
Typ whaaat?! Jag vet att jag medvetet tog det lugnt och att jag fipplade lite för att få ner den där punkasprayen (som jag sedan sprang med) i ryggfickan. Funderade på att skita i den då jag inte fick ner den så bra. Bestämde mig ändå för att jag ville ha den utifall att jag fick punka. Utöver det vet jag faktiskt inte, men jag hade iallafall näst längst växlingstid, så uppenbarligen trivdes jag himla bra där i växlingsområdet…

IMG-20180825-WA0011.jpg

Cykling 30 km (49:13 placering 3 av 12)
Äntligen hemmaplan! Tryggheten i att få komma upp på cykeln och (när pulsen och andningen väl stabiliserats) få lägga sig i tempoposition och bara trycka på – helt magiskt!! Målet med cyklingen var att våga köra för allt vad benen bar. Inte fega, utan ligga på omkörning så ofta som krävdes. Och är man en usel simmare som tillbringar för mycket tid i växlingsområdet, då blir det MÅNGA omkörningar. Men på min fantastiska (och snygga) tempohoj så kände jag mig så stark. Ren cykelglädje! Smolket i bägaren kom när jag med bara någon eller några kilometer kvar lyckades slå till min Garmin så den studsade av cykeln och landade i asfalten/vägkanten/diket. Eftersom mina tävlingshorn var fullt utvecklade vid det laget så fanns aldrig tanken att stanna och plocka upp den, utan tänkte kaxigt ”det är lugnt, jag vet var den ligger”. Japp. Ni som känner mig vet. Jag är totalt kartdyslexisk. Min inre kompass är så uppsnurrad att den ständigt pekar åt fel håll. Problemet är att jag aldrig (eller väldigt sällan) inser det själv, utan fortfarande tror att jag har koll på läget. Well. Mer om den stackars cykeldatorn senare.

IMG-20180825-WA0012.jpg
På väg ut på cyklingen

T2 (1:05)
Här var jag mer med i matchen. Tidsmässigt alltså. Eftersom jag varken drog åt snabbsnörningen på skorna eller tog ur punkasprayen ur ryggfickan så gick det riktigt snabbt… Kom på båda misstagen när jag sprungit iväg och brydde mig således inte om att rätta till något av det. Punkasprayen låg där den låg och störde inte och skorna satt fast bra ändå på fötterna, så det fick vara eftersom jag insåg att jag skulle vara tvungen att springa snabbare om jag tappade tid på att stanna och dra åt skorna. Lat som man är så valde jag att springa vidare.

Löpning 7 km (35:21 placering 6 av 12)
Målet med löpningen var att ta mig runt de 7 km i 6:00-tempo åtminstone. Det var vad jag hade dealat mig fram till under cyklingen. ”Om du vågar ge allt nu på cyklingen, så är det ok om du bara joggar dig igenom löpningen i 6-minuterstempo. Bara du tar dig runt.” Sagt och gjort. Förutom att löpningen kändes så bra. Tittade till på klockan och såg att jag låg på 5:00-tempo. En tjej la sig i ryggen på mig och jag tänkte att jag inte skulle bli stressad, tyckte hon det gick för långsamt så var det ju bara att hon sprang om. Samtidigt hörde jag att hon andades betydligt mer än vad jag gjorde. Insåg att jag nog ändå sprang i lite för bekvämt tempo, men eftersom farten var högre än vad jag ”behövde” enligt dealen med mig själv, så låg jag kvar. Tryckte på lite i de små kuperingarna och kände att benen svarade bra. Några kilometrar gick lite långsammare och några lite snabbare och slutsnittet hamnade på 5:09/km. Och tjejen som jag hade i ryggen försvann efter ungefär halva sträckan, vilket gav lite positiv känsla – att jag faktiskt kan springa ifrån någon!
Spurtade lite på slutet och sprang in på en totaltid på 1:43:02 och en 6:e-plats av de 12 tävlingsdamerna i sprinten.

IMG-20180825-WA0023.jpg
Känner mig stark med kanske 3 km kvar

IMG-20180825-WA0028.jpg

20180825_134926.jpg

 

Roligast var att Lotta vann damsprinten! Hon visade att ålder är bara en siffra och rutin kommer man långt med. Jag är så sjukt imponerad av hennes styrka och snabbhet!!

Men men men. Min Garmin då? Jo, vi åkte ju för att leta efter den innan vi åkte hem. Som ni kanske kommer ihåg så visste jag ju var jag hade tappat den. Eller? Nej, jag gjorde ju tydligen inte det när allt kom till kritan. Jo på ett ungefär. Men att gå och finkamma en vägren och ett dike på en sträcka av nån till några kilometer för att sen hitta en kraschad och obrukbar cykeldator stod inte högst upp på Pers önskelista kändes det som. Själv hade jag nog kunnat gå fram och tillbaka hur länge som helst. Det där med att ge upp är liksom inte riktigt så jag jobbar. Vi letade en stund men gav sen upp och åkte hem. Men vet ni vad som hände idag?! På Sala Silvermans hemsida läggs det upp en bild på kvarglömda/borttappade saker och där på bilden ligger en hel och fin Garmin 820 och jag blir alldeles gråtmild. En eftercyklist har hittat den och den är nu påväg hem till mig igen. Tacksamheten vet inga gränser!!

Nu är tävlingspremiären avklarad, jag har fått lite avstämning på vad jag ska jobba på i vinter. Var ju ingen nyhet att simningen är en grej, men fick ändå ett kvitto på vad jag kan och hur mycket långsammare jag är än de som simmar riktigt bra (närmare bestämt ca 5 min på 650 meter…) Men det var verkligen precis så superkul att köra triathlon som jag hade hoppats på, så jag behöver inte backa från mitt mål angående Ironman Kalmar nästa år.

Ser med tillförsikt fram emot vinterträningen och att ladda inför nästa säsongs triathlon-utmaningar! Kvar på tävlingsfronten i år är Tjejmilen nästa helg och Norasjön Runt (halvmara) helgen efter det.

Hej jag är en fegis!

14 fredag Jul 2017

Posted by almsan in Cykling, Foton, Mental träning

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

MTB, skogscykling, teknikträning

Alltså jag tror på riktigt inte att det finns någon som är lika feg som jag när det gäller att cykla i skogen. På riktigt. Det är inte nåt jag bara säger. Och jag förstår inte varför, för jag är sällan feg annars. Jag bränner gärna på för allt vad cykeln håller i nedförsbackarna när jag är på landsvägen. Jag är inte särskilt rädd för bilarna (även om fler och fler bilister beter sig som idioter). Jag älskar att ligga tätt på hjulet framför när vi kör fort i klunga. För två veckor sen när vi körde höghöjdsbana – inte rädd. Men när jag ska cykla i skogen – panik. Det här gör att jag helst cyklar själv (eller med barnen). Per funkar också bra, för med honom kan jag hyperventilera och gråta en skvätt om det blir för stenigt. Han är van och så länge jag inte är energitom eller hangry så är jag ändå vid gott mod och tycker det är roligt däremellan. Vissa dagar kan jag garva åt mig själv där jag sparkar mig fram, eller leder cykeln, mellan rötter och stenar. Och jag vill tycka att det är kul, för det är ju så härligt att vara i skogen!

Jag tyckte att det började kännas bitvis lite bättre inför MTB-Vättern som jag körde tillsammans med Ida i början av juni. Men sen har jag inte cyklat i skogen sedan dess och idag när jag var ute var jag nästan tillbaka på ruta ett igen. Nedför går bättre, när jag inte behöver trampa samtidigt, utan bara låta cykeln sköta farten och jag kan koncentrera mig på att titta rakt fram och åka med. Jag tror det handlar om kontrollbehovet. Det finns där i så många andra sammanhang, även om det har blivit väldigt mycket bättre med åren. I skogen har jag ingen kontroll över cykeln. Dessutom har jag så dåligt teknik och vet inte riktigt hur cykeln beter sig i olika situationer och hur jag då ska förflytta min vikt. Jag vet jag vet, jag måste öva, annars kommer det aldrig bli bättre.

Ok, från och med nu är min målsättning att komma ut på MTB:n en gång i veckan. Det behöver inte vara ett långt pass, det viktiga är att jag tränar lite teknik en stund. Får jag sen in lite pulsträning (som inte beror på rädsla), så är det en bonus. Och skulle det nu inte lyckas bli en gång i veckan, så må det vara hänt, det är som sagt bara en målsättning och en önskan.

2017-07-14 11.20.542017-07-14 11.20.582017-07-14 11.24.56

Nu ska jag packa det sista och göra mig redo för en hel helg i skogen, helt utan fejsbook, insta och blogg. Mobilen kommer vara avstängd och jag ska bara njuta av att vandra och sova i vindskydd tillsammans med mannen i mitt liv ❤

Tar med mig kameran för att ändå kunna ta lite bilder om andan faller på, så återkommer jag eventuellt med en blogguppdatering på söndag. Återstår att se om han fortfarande är mannen i mitt liv 😉

 

3 år senare…

27 tisdag Jun 2017

Posted by almsan in övrig träning, Cykling

≈ Lämna en kommentar

20170617_151932

Det där med att tiden går fort känns som något av en underdrift ibland. Senast jag bloggade var november 2014 (!) Tanken att börja igen har slagit mig många gånger, jag lever fortfarande med vanan att författa blogginlägg i huvudet. Det fungerar som min terapi att skriva. Men till och med jag har insett att tiden inte funnits. Nu tror jag att den börjar göra det igen, så jag gör ett försök, för jag har saknat skrivandet.

Kul att bläddra tillbaks till de senaste inläggen om hur jag hade för många projekt på gång och skulle dra ner lite för att hitta tillbaks till mig själv. Det blev tvärt om. Det har varit 3 år balanserande på en fin fin gräns till att banka huvudet rätt in i väggen. Igen. Jag har dock lärt mig tillräckligt mycket om mig själv för att hålla mig på rätt sida, men det är inga stora marginaler. Men nu känner jag äntligen att jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt eget liv, även om det kommer ta tid att få ner min överspeedade hjärna och kropp på en normal aktivitetsnivå igen.

En kort recap över de 3 gångna åren då?

Jag har slutat cykla, letat efter glädjen i cyklingen, försökt och försökt men inte riktigt lyckats, börjat träna Crossfit, testat några CF-tävlingar, gift mig, tagit examen från Tränarprogrammet vid Örebro Universitet, byggt upp företaget till nåt jag kan leva på, sagt upp mig från min fasta tjänst på Orica, träffat några nya riktigt bra vänner, flyttat till en lägenhet i stan, och äntligen hittat tillbaks till cykelglädjen (tror jag iallafall).

Så även om det under långa perioder inte har känts så, så har jag kommit ut på andra sidan som en starkare person med bättre självkännedom och förhoppningsvis förmågan att vara lite snällare mot mig själv i fortsättningen.

Förhoppningsvis ska det inte dröja 3 år innan jag skriver igen, men jag tar en dag i taget så får vi se vad tiden räcker till.

 

 

U6 dag 1 Prolog

07 måndag Jul 2014

Posted by almsan in CK08 Ride of Hope, Cykling, Tävling, Tempo

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

maxpuls, Prolog, tävling, tempo, U6 Cycling Tour 2014

Då var premiärdagen avklarad! Är jag nöjd? Jo faktiskt. Ganska iallafall utifrån givna förutsättningar. Dvs att jag har tränat för dåligt på sistone pga andningsbesvären. Men jag ska väl ta det från början.

Startade dagen tidigt (strax efter 6), vaknade utvilad innan klockan ringde. Har sovit som en gris, med öronproppar i natt. Vilket tydligen var tur eftersom det hade varit ett jäkla liv på vägen utanför mitt i natten. Men vilket härligt väder! Redan vid halv sju var det ju supervarmt och gött ute. I like! Satt ute och käkade frukost. Sen var jag tvungen att ta tag i dagens stora nöt – tempo- eller linjehoj? Det är ju en tempoetapp och jag har tempocykeln med mig, alltså borde svaret vara givet. Men eftersom jag knappt har kört på den + att banan avslutades med en lång seg backe, så var jag osäker på om jag skulle tjäna så mycket på att ta tempocykeln. Stack ut en sväng för att testa backen med tempohojjen. Konstaterade ganska snart att jag inte är tillräckligt hemma på växlarna för att jag ska känna mig bekväm. Risken är stor att jag skulle växla åt fel håll mitt i backen när hjärnan är kokt. Så jag bestämde mig för att ta linjecykeln ändå. Den vet jag var jag har och jag vet hur jag växlar utan att behöva använda huvudet. Dessutom var det ju premiär på startramp, så jag hade tillräckligt med mentala påfrestningar ändå. Risken var att alla negativa mentala grejjer skulle väga över mot den mentala fördelen man har med att man KÄNNER sig snabbare på tempocykeln.

Det var skönt att vara ute i god tid och fixa med allt i lugn och ro. Kl 9 började de första starta, så vi gick ner och kollade lite för att jag skulle få se hur det såg ut i startområdet med rampen och sånt. En stund senare gick vi tillbaks till husbilen och jag började värma upp på trainern. Jag hann sitta ca 30 minuter innan resten av tjejerna kom. De hade en 50 minuters cykeltur hit, så de var mer eller mindre klara. Vi pratade och peppa lite innan vi rullade iväg mot starten. Camilla var först ut som nr 10 och jag efter henne som nr 20.

Starten gick bra och jag gick säkert ut lite för hårt, men planen var att hellre krokna i backen än att komma i mål med krafter kvar. Missade en del i vändningen, då jag trodde att vi skulle vända i korsningen, men i själva verket skulle vi vända före korsningen. Kom för fort, fick lättare hjärnsläpp, bromsade för mycket och tappade lite för mycket fart. Ingen större skada skedd, men ändå. På väg tillbaks började det kännas lite tungt, men huvudet var med och jag lyckades pressa på skapligt trots sandpappret i munnen. Enligt min gps låg tempen på ca 30 grader… Strax före kurvan blev jag omkörd av tjejen som startade bakom mig. Det kändes som att jag tog kurvan rätt bra (åtminstone för att vara jag) och fick med mig en del fart in i backen. Inte så mycket som jag hade önskat, men ändå helt ok. Backen gick rätt bra, jag tappade lite tempo och blev tvungen att växla ner ganska tidigt, men jag gick inte helt stum och lyckades ändå få upp farten en del på krönet. Jag slet rätt bra de sista hundra metrarna in i mål. Det kändes som om det brann i lungorna, men jag kunde andas och benen fick sitt syre, så allt var frid och fröjd.

Den officiella tiden blev 6.26,6 (1.05,7 efter Sara Olsson som vann) och räckte till en 51:a-plats. Av 67. Inte så mycket att hänga i julgranen kanske. Men jag kan komma på väldigt många positiva saker med dagen, vilket känns kanon! På rak arm kommer jag på de här, helt utan inbördes ordning:

  • Jag startade
  • Jag fullföljde
  • Jag tog ut allt vad jag hade (jag hade för 17 gubbar den högsta uppmätta pulsnoteringen någonsin – 205 slag/min!)
  • Jag kom inte sist
  • Jag var dessutom en av få med linjecykel (om det nu spelade någon roll)
  • Min kropp fungerade – jag fick luft trots maximal ansträngning, mina ben trampade och mitt huvud ville ge allt

Ja, det var väl det tillsvidare. I morgon är det en ny dag, då ska kroppen hålla rätt mycket längre…

Eftersom jag inte har lyckats ta några kort idag, så får ni hålla tillgodo med mina högintressanta Garmin-kurvor 😉

effekt U6 dag 1Ja det här var vad jag hade i benen idag. Såhär på efterhand hade jag kanske kunnat pressa lite mer, men just då kändes det tillräckligt
Hastighet U6 etapp 1Man ser rätt tydligt var vändning, kurva och backe var…

Puls U6 dag 1Som sagt, jag meskörde inte alltför mycket iallfall…

SM 2014

28 lördag Jun 2014

Posted by almsan in CK08 damelit, Cykling, Foton, Tävling, Vänner

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

damelit, kinnekulle, linjelopp, SM 2014

Jeesus vad det har varit tråkigt väder idag! Spöregn och grått och dimmigt. Riktigt klassiskt skitväder helt enkelt. Men vad alla damer kämpade på uppför Kinnekulle idag. Jag och Per iklädde oss plastpåsar på fötterna och lommade ut i spöregnet för att peppa och langa vätska till mina grymma lagkamrater. Riktigt roligt, trots genomfrusen och blöt. Tjejerna var starka och kämpade på som vanligt. Emma vann ju, inte helt otippat, ganska enkelt… Men vilka insatser alla som fullföljde idag stod för! Nu är jag peppad på att få ordning på kroppen och komma in i matchen igen. Jag vill ju oxå vara med och tugga styrlinda och smaka blod!

Här kommer en massa bilder från dagen. Det är rätt usel kvalitet på de flesta, dels eftersom jag inte är nån bra fotograf och dels eftersom kameran inte var jättenöjd med spöregnet. Men hittar någon nån bild ni vill använda, så varsågoda. Fotograf: Jag2014-06-28 11.49.40 2014-06-28 12.38.32

SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSCSONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSCSONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSCSONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC

DNS

28 lördag Jun 2014

Posted by almsan in CK08 damelit, Cykling, Mobilbloggat, Tävling, Vänner, Vila

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

cykel, kinnekulle, SM 2014

Supermycket tack för alla pepp- och hejjarop inför dagens SM-linje! Men jag kommer inte starta, hur häftigt det än vore att stå i starten med Emma Johansson. Senaste dagarnas cykling har bara gjort det mer tydligt att jag behöver vila och släppa på en massa måsten. Nästa år går SM i Örebro, då blir det kanske nya tag. Men i år nöjer jag mig med att vara fotograf och langare.

Igår fick jag dock känna att det faktiskt är kul att fincykla. Man måste inte hetsa hela tiden! Jag och Mirella var ute en timme och körde tävlingsvarvet i lugnt och fint tempo med en massa prat. Av förklarliga skäl hade Mirella lite tungt med andningen på sina håll. Jag har provat själv att andas med lungorna undanskuffade och ihoptryckta och det är ingen lek. Men det var ju min räddning för att slippa bli avställd uppför den där jäkla kullen!

Återigen Tack Mirella för en härlig cykeltur med massa pepp från någon med en massa rutin på det här med cykel och tävlande. Du och Henke är verkligen guld värda! ❤

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →

Sponsorer

Meta

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Äldre inlägg

  • januari 2021 (1)
  • juni 2020 (1)
  • mars 2020 (1)
  • januari 2020 (2)
  • december 2019 (3)
  • november 2019 (4)
  • oktober 2019 (3)
  • september 2019 (4)
  • augusti 2019 (6)
  • juni 2019 (9)
  • oktober 2018 (3)
  • september 2018 (7)
  • augusti 2018 (5)
  • juli 2017 (5)
  • juni 2017 (4)
  • november 2014 (3)
  • juli 2014 (2)
  • juni 2014 (4)
  • maj 2014 (13)
  • april 2014 (13)
  • mars 2014 (25)
  • februari 2014 (27)
  • januari 2014 (29)
  • december 2013 (25)
  • november 2013 (11)
  • oktober 2013 (31)
  • september 2013 (25)
  • augusti 2013 (22)
  • juli 2013 (17)
  • juni 2013 (23)
  • maj 2013 (30)
  • april 2013 (28)
  • mars 2013 (25)
  • februari 2013 (34)
  • januari 2013 (52)
  • december 2012 (30)
  • november 2012 (18)
  • augusti 2012 (8)

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • ALMSAN
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • ALMSAN
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …