Jag som skulle vara lite mindre strukturerad i min träning, gjorde ju en kovändning och kontaktade en coach istället. Det kändes bara så himla rätt, trots att hon inte har coachat någon inom triathlon tidigare. Vi träffades för ett första möte för några veckor sedan och jag är superpepp på att komma igång. Det ska bli skönt att slippa fundera själv och med handen på hjärtat har min träning senaste åren inte varit särskilt produktiv. Tidsmässigt har jag nog tränat ungefär lika mycket som tidigare, men oftast utan någon mer långsiktig plan för att verkligen bli bättre. Jag har harvat runt i samma typ av träning och möjligtvis blivit lite starkare/bättre pga kontinuiteten över åren. Men nu jäklar! Jag tror (läs: hoppas) ändå att det finns mer att ge vad gäller löpningen. Cyklingen kan definitivt också bli bättre, men där har jag högre lägstanivå så det kanske inte blir några snabba förändringar. Mitt stora problem är hårdheten – där har jag en hel del att jobba på i alla tre grenarna och det är där jag tror att en coach kan hjälpa mig mycket. Har jag nån som säger vad jag ska göra och som kollar att jag gör det också, då blir det gjort. Det är lättare att vara småbekväm när man har sig själv som coach…
Hon har inte så många adepter sedan innan, men jag vet vilka de flesta av dem är och de skrämmer livet ur mig rent löpmässigt. Men jag tänker att jag är ju trots allt triathlet, det är mitt jobb att vara halvdålig på tre grenar istället för att vara riktigt bra på en 😆. Tänker också att deras fart ska spilla över lite på mig. För det är så det funkar va? 😉
Jag tränar ganska sällan brickpass, dvs pass där man efter cyklingen gör ett snabbt byte och sen kör en kortare (eller längre) löpning direkt efteråt (med andra ord specifik triathlonträning). Dels sliter det rätt mycket, åtminstone om man springer för fort och/eller för långt, och dels så har jag inga direkta problem med att springa efter cyklingen när det väl är tävling. Eller problem och problem. Pulsen är ju för hög, andningen för ansträngd och benen springer för fort… Om man ser det så så borde jag nog träna fler brickpass 😉 Men jag har aldrig upplevt det som ett problem. Fast det är väl lite som med folk som är rädda för kolhydrater och hävdar att de kan minsann träna lika hårt och vara lika snabba även med fettdrift – dvs man vet inte vad man missar förrän man har provat… Med det sagt, idag blev det ett brickpass.
Inledde med 2 h cykel, varav 2×30 min med HalvIronman-intensitet och 5 min vila mellan. Följt av 2×10 min full gas med 5 min vila mellan. Cyklingen känns sådär just nu, känner inte att jag får ut det jag vill (tycker att jag borde få ut) ur benen. Men jag blev trött och när jag kollade passet efteråt så hade jag iallafall hållit mig i den nedre delen av intensitetszonen i den första och något högre under den andra, så jag var inte helt off. De där två tiominutrarna blev däremot alldeles för låg snitteffekt på – jag var väl trött antar jag. Och så har jag svårare att maxa på tempocykeln än på linjecykeln av någon anledning. Well. Det ska förhoppningsvis ge sig när det är dags att tävla.
Efter 2 timmar var jag tillbaka vid stugan, skiftade till löpardojjor, tog en gel och drack en klunk vatten. Sen bar det iväg på 30 min löpning i HIM-tempo. Problemet när jag ska springa och utgå från stugan är att jag kan börja med brant nedförsbacke som går över i lång brant uppförsbacke och sen välja antingen vänster och en lång nedförsbacke eller höger och en lång nedförsbacke följt av en lång uppförsbacke… Eller så springer jag åt andra hållet, då går det antingen svagt uppför eller svagt nedför hela tiden. Nu skulle jag springa 15 minuter och vända så det var lite pest eller kolera. Valde att springa det senare alternativet eftersom jag skulle försöka hålla ett jämnt tempo, och då är det bättre med slakmotor upp och ner än branta backar upp och ner. Sagt och gjort. Pulsen var hög, farten för hög, andningen sjukt ansträngd. Funderade över om jag skulle ha tagit astmamedicin i växlingen. Gjorde en mental notering om att jag ska göra det på nästa tävling (vilket jag iofs brukar göra just in case, men ändå).
Nu var klockan 12.00 och värmen dallrade över asfalten. Det var ren plåga (inte så mycket värmen, men löpningen). Fast ändå kändes det helt ok om jag inte kände efter för mycket. Så jag slutade känna efter så mycket och fokuserade på löptekniken istället. Försökte dra ner tempot något så det inte skulle slita i onödan. Andningen blev bättre. Hade nedräkning till vändningen. På väg tillbaka började jag känna att lite vatten att svalka sig med hade suttit fint. Inte så att det var ett problem eftersom jag inte skulle springa så långt, men det var ruggigt varmt och jag började frysa. Men hem kom jag, drack vatten, satte mig i skuggan och kände mig så jävla nöjd! De där passen som är tuffa, på gränsen till plågsamma och som man ändå sätter trots att man vill lägga sig i fosterställning under tiden, men väntar tills man kommer hem och är klar – det är fan de bästa ❤
Visst är det väl bra härligt att bli riktigt trött?Ett par svettiga, men nöjda ben.
Nu laddar jag för att kolla på herrarnas triathlon-EM – skönt att titta på när andra sliter när man själv är klar. Då inser man också att det finns olika nivåer av att slita och plåga sig 😉
Jag har funderat lite de senaste dagarna. 2018 hittade jag till triathlon mot slutet av säsongen. 2019 tävlade jag mer och genomförde Ironman Kalmar. 2020 var året då jag skulle se hur snabb jag kunde bli på korta distanser. Nu blev det ju inte så, åtminstone inte på tävlingsarenan. Att vi skaffade valp i slutet av maj, i kombination med att alla tävlingar blev inställda gjorde ju också att träningen tappade lite fokus. Just nu känner jag lite såhär: Varför måste allt hela tiden handla om prestation (för mig)? Visst, det är kul att känna att man är bra på nåt. Men proffs kommer jag ju ändå aldrig bli.
När jag började med triathlon var det som en kul grej. Nåt nytt. Ingen prestation, bara testa och se hur det var. Sen var jag alltid ”rädd” att komma sist, men det visade sig att det inte var nåt att oroa sig över. Det finns så många som verkligen gör triathlon för att det är roligt och för att ha ett träningsmål. Inte såna som jag som säger att de gör det för att det är roligt, men ändå när nån slags förhoppning om att vinna när man väl står på startlinjen… Visst kan man göra det för att det är roligt även om man hoppas på bra placering, men det skapar betydligt större press. Både på träning och på tävling. Så i år ska jag backa tillbaka ett steg. Jag är redan anmäld till en del tävlingar eftersom allt blev uppskjutet från förra året. Men om jag kör dem så ska det vara för att jag vill och för att ha roligt. Sen kommer jag ge allt när jag väl står på startlinjen, men det ska kännas roligt. Inte för att det inte har gjort det innan heller, men fokus har varit prestation. I år ska jag testa ytterligare nåt nytt – bara för att se om det är kul. Swimrun! Eftersom det körs i par så känns det som att det tar bort mitt prestationsfokus litegrann. Det är nytt för oss båda, så det ska bli en kul grej.
Ironman Kalmar – ett lopp jag lyckades njuta mig igenom större delen av. Mer sånt!
Vad spelar det för roll om jag springer milen på 46 minuter eller om jag springer den på 45? Eller på 50? Om jag gör Ironman på 12, 11 eller 10 timmar? Jag älskar att träna, min kropp är glad när jag tränar mycket och varierat (som i triathlon). Men den mår lika bra om jag springer 2 timmar i skogen i 7-minuterstempo som om jag sticker ut och springer 10 km i 5-tempo för att jag inte hade tid att springa 2 timmar just den dagen. För det är det som är grejen. När jag släpper prestationen i träning och tävling så spelar det inte så stor roll vad jag tränar eller hur, all träning är bra. Jag tränar ändå i stort sett varje dag, för att jag mår så bra av det, blir en gladare mamma och en effektivare företagare. Ska man däremot gå från snabb till snabbare, då kräver det planering och finjustering, vilket i sin tur kräver tid. Det kräver att man gör pass man inte har lust med vissa dagar (vilket jag kan uppskatta ibland), men det kräver också att man ibland måste vända ut och in på livet för att få ihop pusslet. Och det har jag ingen lust med nu – nu är det jakten på endorfiner som är det viktiga.
Allt det här funderandet slutade med att jag avregistrerade mitt Strava-konto igår. Jag använder sällan Strava, men allting laddas ju ändå upp där automatiskt, så alla ser hur fort eller långt jag springer/cyklar/simmar. Till vilken nytta? Och för vems skull tränar jag? Jag ändrade också inställningarna på mitt Garminkonto, så ingen annan än jag själv ser min träning. Det känns bra, nu ska jag bara röra på mig för min egen skull ❤
Huliganen som är med mig på de flesta löppass nu förtiden ❤
Mycket svammel blev det… Och om/när tävlingssäsongen drar igång så kanske jag har ändrat mig igen, men det tar vi då isåfall 😉
Mitt i blommande corona-kris, där tävling efter tävling har blivit inställda och jag helt hade landat i att den här säsongen skulle bli helt tävlingsfri. Då dök det upp ett nytt träningstriathlon på hemmaplan.
Det gör mig inte så mycket att tävlingarna blivit inställda, tränar gör jag ju ändå och det är väl alltid skönt att känna sig stark, oavsett om man ska tävla eller inte. Jag bestämde mig för att bygga en starkare grund inför nästa år. Men så dök alltså Järnboås Triathlon upp. Först var jag inte så sugen, men insåg snart att det bara var feghet – jag var så inställd på en säsong utan tävlingar att jag blev bekväm och inte ville utanför komfortzonen. Men eftersom jag inte hade några andra skäl att inte delta, så var det ju bara att köra.
Igår kväll när jag packade ihop grejjerna blev jag supertaggad och insåg att jag kanske tyckte att det var rätt kul att tävla iallafall. Jag börjar ju faktiskt få lite koll på det här med triathlon nu, och det skapar ett skönt lugn. I morse var jag ju såklart nervös ändå, men det är ju bara som det ska.
Planen var att köra hårt för att få ett riktigt bra träningspass. Efter att vi hämtade lilla valp-Mike förra söndagen så har träningen blivit satt på undantag och jag behövde verkligen en genomkörare.
Simningen handlar som vanligt mest om att ta sig igenom. Idag satsade jag dock hårdare än vanligt och tillät mig själv att bli rätt trött under simningen. Farten var hög i början, men sjönk sen ordentligt. Jag kände att jag vevade mycket men fick lite valuta för insatsen. Risig teknik helt enkelt. Ungefär halvvägs bytte jag fokus (till vänster arm) och hittade ett skönare lugn. Hade som mål på förhand att simma på 15 min, men det blev alltså 16:35.
Växlingen gick bra, men jag kände mig lite fumlig och lite för ofokuserad även om jag sett på bilderna efteråt att jag nog var rätt fokuserad ändå…
Ut på cykeln med andningen högt upp i bröstet. Kände mig stressad och hade noll pulver i benen. Hade som mål att snitta strax över 200 watt (3,6 w/kg), men det fanns inte en chans. Det var väldigt blåsigt, men det störde mig inte så mycket. Dock kändes det jäkligt surt att jag inte kunde trycka på som jag hade hoppats. Snitteffekten landade på blygsamma 187 watt (3,3 w/kg).
Växlingen till löpning gick kanon, drog en extra dos Ventoline för att få ordning på andningen.
Kanske tack vare att jag inte kunde trycka på under cyklingen så hade jag pigga fina löparben att springa på. Andningen satte dock stopp för någon succélöpning. Fick ordning på den efter ett tag, men vågade inte pressa på för fullt. Lyckades (som många andra) springa lite fel, men upptäckte det rätt snart och fick bara en extrabacke i början av löpet. På förhand hade jag som drömmål att jag skulle kunna hålla 4:30-tempo, men det var inte aktuellt idag.
Prestationsmässigt är jag mest nöjd med löpningen idag, mest för att den kändes så bra även om det inte gick så fort som jag hade önskat. Tyvärr hade jag ingen dam som utmanade mig tillräckligt för att jag skulle vara tvungen att kämpa för placeringar utan jag kunde safe:a och ändå vinna. Men men, bra genomkörare blev det iallafall och nu hoppas jag att de tävlingar som inte redan är inställda, kommer gå som planerat!
Det är väldigt konstiga tider nu. Coronatider. Jag är tacksam att jag är en hyffsat positiv människa, som nästan alltid (efter att jag har brutit ihop en smula) ser det positiva som kommer ut av diverse på förhand negativa förändringar.
Nästa lördag skulle jag ha åkt till Mallis. Det har varit inställt ett tag nu och det är absolut inte hela världen. Framförallt eftersom ingen annan heller kommer åka (så jag slipper se alla cykelbilder från Mallis i flödet). Jag tänker att jag kan köra ett träningsläger här hemma istället och det är helt ok, vi får ju ändå vara utomhus och cykla och springa, vår simbassäng är öppen och ur träningssynpunkt är ju allt precis som vanligt. Men jag kommer sakna värmen och Mallis (det vanliga Mallis, inte det Mallis som är just nu med utegångsförbud). Hoppas att våren, som verkar vara på gång, bestämmer sig för att stanna och inom kort lämna över till min favorit – sommaren! Och jo, jag tar gärna en repris på sommaren 2018, det är helt ok för mig…
Sommaren 2018 var en varm och skön historia – repris tack!
När lopp började ställas in sa jag att det inte gör mig så mycket, jag tränar ju ändå för att jag tycker att det är kul, och då får jag ju mer tid på mig att komma i toppform innan det är dags att tävla. Och mer tid till att vänja mig vid monstercykeln. Skönt! Tyckte många var så onödigt dramatiska över om deras lopp blev inställda – vad ska man då träna för? Absolut, jag förstår att det blir konstigt i huvudet om du har ett enda huvudmål för året och det riskerar att bli inställt, men man kan ju lika gärna bli sjuk eller skadad och inte kunna köra av den anledningen. Fortsätt träna för att det är kul (för det hoppas jag ändå att folk tycker, annars kan det ju kvitta), för att det är bra för kropp och knopp och för att få nåt annat att fundera över än Corona! Sen förstår jag om man har sparat pengar för att kunna genomföra ett lopp utomlands, som sen blir inställt. Många marathonlopp utomlands har ju blivit inställda eller framflyttade till hösten. Då är det ju så mycket mer än träningen; en resa, en upplevelse, pengar mm som brinner inne. Men återigen, man behöver ju inte sluta träna för det. Det kommer en tid efter corona.
MEN! Häromdagen drabbades jag av ett krux som jag inte hade funderat över, när mina första tävlingar för året började ställas in (eller åtminstone flaggas för att ställas in). Jag blev lite vilsen i min träning. Jag tränar så pass mycket och periodiserar min träning för att få in rätt träning vid rätt tillfälle och på så sätt förhoppningsvis vara som bäst när det gäller. Men nu vet jag ju inte när det gäller… Första A-tävlingen för året är i Linköping den 7/6. Den är inte officiellt inställd (än), men lär ju bli det. Inte nog med det, det är ju där jag ska knipa min biljett till årets andra A-tävling – EM i Malmö i augusti. Jaha, så vad händer nu? Kommer kvaltävlingen köras senare? När isåfall? När ska jag egentligen vara i toppform. Kommer jag inte få köra EM i år? Nej, då är det så – inte heller det är hela världen. Jag har en plan B som gör mig glad också. Men jag vill veta! Jag har haft en träningsplan som jag följt sen oktober, allt flyter på och vägen är utstakad. Jag har bara behövt göra små förändringar utifrån om jag känt mig sliten eller haft för mycket på jobbet. Nu behöver jag sätta mig ner och göra om själva grundplanen. Jag vet inte ens vilken träningsfas jag ska vara i eftersom jag inte vet när jag ska vara toppad. Bara att backa tillbaks till grundträningen igen. Har bara inte hunnit planera om och utan plan blir jag väldigt vilsen i träningen. Igår blev det vilodag av bara farten. Ska lägga planen under helgen och försöka hitta tillbaks under nästa vecka. Förhoppningsvis kommer lite mer klara besked om vilka tävlingar som blir av (och när de blir av) eller inte då också.
Sen har vi det här med hypokondrin… Nu när man ska vara hemma vid minsta förkylningssymptom så känns det som att dagarna går åt till att känna efter om man hostar, snorar eller har ont i halsen. Eftersom jag jobbar med massage och kundkontakt hela dagarna så vill jag ju inte riskera att smitta någon. Jag är sällan sjuk ”på riktigt”, dvs så sjuk att jag inte kan träna eller jobba, men det är här ju något helt annat. Pga pollen har jag också börjat med min grundmedicinering mot astma, vilket leder till heshet och småont i halsen i perioder. Så detta ständiga ”Har jag ont i halsen? Är jag sjuk? Nös jag av pollen eller corona? Är jag trött för att det är vår eller för att jag har corona?” osv. Lägg därtill på att barnen ska vara hemma från skolan vid minsta symtom. Vilket har gjort skolgången minst sagt lite hattig senaste veckorna… Att slitas mellan hypokondri (”Är jag sjuk och borde stanna hemma från jobbet/avboka massagerna/ställa in yogan”) och förnekelse (”Nej jag är inte sjuk, det går fint att träna”) tar på krafterna helt enkelt…
I övrigt lever vi väl på som vanligt. Tränar, äter, sover och umgås ändå helst inte med andra än familjen ändå 😉 Vallar ”sjuka” barn på promenader och i folktomma lekparker. Tränar lite mer styrka hemma istället för på gymmet. Simmar i folktomma simbassänger. Njuter av utomhuscykling och löpning osv. Buisness as usual.
Precis som många andra börjar jag jobba igen idag efter en skön ledighet. Nu har min ledighet inte varit så lång och sammanhängande eftersom vi ändå haft öppet i butiken, ägnat oss åt inventering osv. Men det har varit mycket ledigt för att vara jag, pga en hel del röda dagar när vi haft stängt (och även haft stängt några svarta dagar när ingen ändå handlar cykelgrejer). Dessutom har Per varit ledig från sitt ”vanliga” jobb, så när jag har jobbat har jag ändå haft sällskap av honom, och då har det känts lite mer som ledigt. Idag börjar dock arbetet på riktigt igen.
Träningen har gått fint under ledigheten, allt har rullat på enligt plan. Men efter Sylvesterloppet blev jag tydligen liiiite för sliten och drog på mig någon liten basilusk, för jag har gått och torrhostat lite till och från i några dagar, framförallt när jag ska sova. Vilopulsen har varit normal, arbetspulsen likaså, orken har varit utan anmärkning och kroppen har känts finemang, så jag har kört på med träningen men varit väldigt lyhörd på signaler på att något inte står rätt till. Petat i mig lite extra vitaminer och sett till att sova ordentligt (har jag iofs gjort hela ledigheten). Så jag har kunnat träna som jag tänkt. Men igår blev det nog lite för mycket av det goda verkar det som.
Vi inledde dagen, efter en lite kortare sovmorgon än normalt under ledigheten, med dryga 3 h distanscykling. Härligt att komma ut! Jag har mestadels suttit inne på trainern under den här ”vintern”. Förra året var vi ute varje helg i snö och kyla och i år har lusten varit noll och ingen alls pga mörker och storm. Men igår hade vi bestämt oss för att ta en sväng ute och det var precis så välgörande som jag innerst inne visste att det skulle vara. Leriga sugande grusvägar, dubbdäck på asfalt, tung vintercykel och en massa glada endorfiner. Helt underbart med andra ord!
När vi kom tillbaka klev jag av cykeln, gjorde en halvdan växling och sprang min första bricklöpning sedan Kalmar. Det var inte kul alls… 2 km med hög puls och tunga ben, men det var åtminstone skönt när det var över 😉 .
Sedan ägnades några timmar åt soffhäng, tv, pizza och allmän återhämtning, innan det var dags för dagens sista pass – simning. Tröskeltest stod på schemat. Första gången jag gjorde ett tröskeltest i simningen var för ganska precis ett år sedan. Då gjorde jag en sjukt bra tid (för att vara jag) som jag inte vet om jag någonsin kommer klara av igen! Jag fattar inte ens hur jag bar mig åt… Sen dess har det mest gått utför 😉 . Nej så illa är det inte, men jag har svårt för att gå riktigt hårt några längre sträckor i simningen, eftersom jag känner att jag tappar tekniken då och det gillar jag inte. Men senaste veckorna känns det som att simningen har släppt lite igen och jag hittar tajmingen och farten går upp. Jag är definitivt mer energieffektiv nu än vad jag var för ett år sedan – så alltid nåt! Och tiden blev helt ok ändå igår.
Redan under tiden i soffan (före simningen), märkte jag att min puls inte ville gå ner ordentligt. Låg konstant 15-20 slag över normal vilopuls. Mitt ”Body Battery” var enligt Garmin lågt och sjönk trots ryggläget (eftersom pulsen fortfarande var hög). Och även om ”Body Battery” är en hittepåparameter, så finns det ju ändå någon form av sanning/teori bakom. Enligt Garmin fungerar det såhär: ”Med Body Battery mäts kroppens energireserver för att hjälpa dig hantera din dag. Beräkningen görs genom att analysera signaler från ditt hjärta, exempelvis pulsvariabilitet och stress, samt sömnkvalitet och aktivitet. Idealfallet är att ha högt värde i början av dagen och när du ska börja med en aktivitet. Ett lågt värde är naturligt i slutet av dagen och efter ett ansträngande träningspass. Body Battery gör dig mer medveten om hur vila och aktiva perioder påverkar dig, och kan hjälpa dig att med tiden förbättra kroppens återhämtningsförmåga.”
Sen jag fick klockan i julas, så har jag kunnat följa hur energinivån går ner när jag tränar, men stiger snabbt igen när jag vilar.
Såhär brukar det se ut, dagen börjar på 100% och sjunker och stiger lite olika beroende på vad jag pysslar med under dagen.Såhär såg det ut igår kväll. Började som vanligt dagen på 100% och sen gick det utför. Men det var ju helt enligt plan eftersom jag tränade mig igenom dagen.
I morse hade jag satt 3 olika larm på klockan: 1. Kl 6.15 (plan A). Äta frukost och sedan stå på löpbandet på gymmet kl 8.00 om natten varit bra och kroppen verkade återhämtad. 2. Kl 7.15 (plan B). Äta frukost och sedan stå på löpbandet på gymmet kl 9.00 om kroppen verkade återhämtad men jag behövde ytterligare någon timmes sömn för att vara safe. 3. Kl 8.00 (plan C). Äta frukost, göra lite nytta hemma och vara på jobbet 10.45. Om kroppen fortfarande inte verkade återhämtad nog för att ens försöka sig på ett pass före jobbet, utan vila och hoppas på att kunna köra kvällspasset iallafall.
När jag vaknade (efter en ännu hostigare natt än tidigare) kl 6.15 var mitt ”batteri” bara uppladdat till hälften, så jag tog bort 7.15-larmet och lyckades somna om. När jag vaknade kl 8 hade batteriet inte hunnit återhämta sig så mycket mer, men jag har iallafall fått ordentligt med sömn.
Såhär såg det ut i morse…
Normalt sett under en period med hög träningsbelastning så skulle jag inte fundera så mycket över att energinivåerna blir låga, det är naturligt att det är så, man blir ju sliten av ”överdriven” träning. Det är i återhämtningsveckorna som följer efter de tuffa perioderna som man blir bättre också. Bryter man inte ner en smula så finns det heller inget behov av att bygga upp. Men nu har jag alltså tydligen nåt skit i kroppen som tar sig uttryck i form av hosta, så då är jag försiktigare. Så länge inget övrigt tydde på att kroppen var i obalans så körde jag på, om än lyhört och försiktigt med ett pass i taget, men nu avvaktar jag återhämtning innan det blir någon mer träning. Om det blir efter jobbet ikväll eller inte förrän i nästa vecka, det får tiden utvisa. Som sagt, ett pass i taget.
Ok, kroppen kanske fick höja rösten en smula den här gången, men skrika behövde den inte göra iallfall 😉
2019 börjar närma sig sitt slut och det kräver väl någon form av sammanfattning här på bloggen. Orkar du inte läsa hela inlägget så får du en snabbis här:
Det har varit många träningstimmar, många arbetstimmar, en flytt till ny lägenhet och en flytt till ny butikslokal. Vi tillbringade 3 veckor på Mallis i april, varav de sista 2 blev allt annat än vad vi tänkt oss och gjorde energimässigt mer skada än nytta. Testat att tävla både på olympisk och medeldistans inför årets stora träningsmässiga mål, som var IM Kalmar och sen vips var tävlingssäsongen över.
För dig som orkar läsa lite längre kommer här sammanfattningen i något sånär kronologisk ordning. Vad gäller antalet träningstimmar så kan det vara något högre än vad Garmin har koll på, då ett fåtal pass körts utan klocka, eller att batteriet dött under passet. Dessutom är tävlingar inräknade, då det är total tid aktivitet som loggats. Men i snitt har jag alltså fått till 1,5 timme träning per dag varje dag under 2019. Och eftersom jag knappt varit sjuk så har jag haft en riktigt bra kontinuitet i träningen. Ändå har jag varit tvungen att hålla igen lite på träningen pga hög belastning med arbete och annat för att den totala belastningen inte skulle bli för stor.
Januari Drygt 50 h träning (23,5 h på cykel, 13,5 h löpning och 13 h simning). Höll mig frisk och kunde träna på enligt plan. Inga lopp, bara en massa träning. Började fortsättningskurs i crawl och nötte simning 4 ggr/veckan.
Februari Drygt 45 h träning (19 h på cykel, 13 h löpning och 13 h simning). I februari gick träningen ner något pga vi började förbereda flytten av butiken. Fortsatte lägga mycket tid på simningen. Inga lopp här heller.
Mars 35 h träning (11 h cykel, 10 h löpning, 13 h simning och 49 min styrketräning). Här försökte jag vara duktig och lägga in lite styrketräning, men det blev inte mycket mer med det. Under mars jobbade vi löjligt mycket. I mitten av mars hade vi invigning av nya butiken och veckorna innan jobbade vi mer eller mindre dygnet runt, men försökte ändå få in lättare träningspass för att bibehålla form och mental hälsa. Simningen var tacksam att köra eftersom jag framförallt nötte teknik och inte belastade kroppen så mycket.
April 59 h träning (37 h cykel, 13 h löpning och 8 h simning). Även under första veckan i april var det mycket jobb. Men sen drog vi till Mallis för att mata mil på cykeln. Första veckan var vi där ensamma och ägnade all vaken tid åt cykling (jag sprang lite också). De kommande två veckorna skulle vi jobba 9-16 och skulle med andra ord hinna träna en hel del också. Tjejerna, som också skulle vara med på lägret, kom ner med mina föräldrar. Men det var inte mycket som gick som det skulle den resan. Jobbet blev så mentalt nedbrytande att jag inte hade mycket energi över till särskilt kvalitativ träning när vi väl var klara sent på kvällarna. Men jag såg till att hålla igång, om inte annat för att inte bli helt dum i huvudet. Det var en jäkla tur att vi fick så mycket fin cykling första veckan!
Maj 51,5 h träning (24,5 h cykel, drygt 19 h löpning och knappt 8 h simning). Fortsatt mycket jobb. Andra helgen i maj anordnade vi vårt årliga cykelläger, med allt vad det innebär. Dessutom började vi flytta det privata bohaget under maj, vilket tog mycket av fritiden. Men det rullade på fint och resten av maj kunde jag träna på som vanligt. Många förkylningar runtomkring mig. Per var däckad och jag var nojjig som satan i slutet av maj, pga mitt mål att springa mitt första asfaltsmarathon den 1/6. Jag käkade vitaminer, sprayade Coldzyme, skötte mat och sömn med stor precision. Snudd på att jag sov på soffan för att inte komma för nära…
Juni 46,5 h träning (32,5 h cykel, 8 h löpning och 6 h simning). Taktiken höll och jag höll mig frisk och kunde springa Stockholm Marathon. Jag har tidigare sprungit Sälen Fjällmarathon och Ultravasan 45, men aldrig någon asfaltsmara och heller aldrig haft något tidsmål. Som vanligt hade jag inte riktigt koll på vad som var realistiskt, men tänkte att max 4 timmar borde jag väl klara. Baserat på absolut ingenting. Det gick fint och jag landade på 3:56:34.
Dagen efter cyklade vi distanspass inför Vätternrundan och det gick kanon, men jag tog tvärslut sista biten hemåt. Konstigt… Sen var det kört. Kroppen sa tack, men nu får du nog ge dig ett tag. Och sen var jag genomförkyld i två veckor 😉
Missade med andra ord Halvvättern, där vi skulle köra på typ sub 4 eller snabbare. Åtminstone förbättra förra årets ”nära skjuter ingen hare” på 4:01. Det var inte något av mina större mål för året, så jag hängde inte fullt så mycket läpp som Per gjorde över den missade starten…
Veckan efter var vi dock på benen igen och redo för Vätternrundan. Per skulle egentligen ha kört sub8 med ett annat gäng, men eftersom hans förkylning hade varit väldigt långvarig och han inte var helt hundra än, så körde han med oss i Vélo Performance Racing Team som körde för sub10. För min del var Vätternrundan bara ett rejält träningspass inför Ironman. Men vi hade ett skönt gäng och målet nåddes med marginal: 9:39. Vill du läsa mer så kan du göra det här.
Midsommarhelgen tillbringade vi i Vansbro, med träning inför Vansbro Triathlon. Provkörde ett varv på cykelbanan och provkörde mitt nya diskhjul. Provsprang lite vilse på löpbanan och simmade delar av simbanan.
Helgen efter var det dags! Min första triathlontävling under 2019 och min första medeldistans någonsin. Laddade upp med en heldag på Lollapalooza i Stockholm under fredagen, nattkörning (jag sov) upp till Vansbro och start på lördag fm. Inte optimalt, men det gick. Målet med tävlingen var nog mest att 1: överleva simningen, 2: testa distansen, 3: inte göra bort mig totalt. Om det är ”SMARTA” mål kan man väl diskutera, men ettan är i allafall Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt (hyffsat iallafall), Tidsbestämt och Attraktivt (jotack). 2:an och 3:an är kanske inte lika lätta att få in i mallen. Men jag uppnådde alla tre målen. Eller ja, att inte göra bort sig totalt är väl en bedömningsfråga, men jag var nöjd med insatsen! 5:17:42 och 5:a av alla damer i tävlingsklass (2:a av 2 i min AG). RR finns här.
Redo för start. Typ.
Juli 43 h träning (26,5 h cykel, 12 h löpning och 4,5 h simning). Inga tävlingar i juli. Bara 2,5 helt underbara veckor i bl.a. Frankrike och Italien. Visst, Tour de France är visserligen en tävling, men vi nöjde oss med att vara hejjarklack 😉 Mycket cykling och många höjdmeter både på cykel och under löpning.
Augusti 31,5 h träning (22 h cykel, 6,5 h löpning och 3 h simning). Tillbaka i vardagen igen och redan första helgen vankades det triathlontävling i Mora. Även inför denna tävling laddade vi upp på bästa sätt: Heldag på Leksands Sommarland på fredagen och tävling på söndagen. Nu skulle jag testa olympisk distans och nu var målet att träna på att tävla och att våga bli riktigt jäkla trött. Att inte fega på cyklingen och inte fundera så mycket under löpningen. Förvånansvärt bra simning, helt ok cykling, två snabba och fokuserade växlingar samt min bästa löpning någonsin, gav vinst i damklassen! Och nog blev jag trött allt. Har nog aldrig varit så sliten veckan efter ett lopp som jag var efter Morakniv Triathlon.
Två veckor senare var det äntligen dags! Dagen D – Ironman Kalmar. Målet hade växlat från allt mellan 10:30, till sub 12, till njut av dagen och allt däremellan. Jag lyckades njuta mig igenom loppet på 11:11:10 och 10:a i min AG. Här hittar du hela storyn. Avslutade augusti med två veckor förkylning och helvila.
September 21 h träning (10 h cykel, 5 h löpning, 4,5 h simning och 1,5 h styrketräning). Av förklarliga skäl minskade träningen drastiskt här. 4 veckor av mysträning utan klocka och bara göra sånt som kändes kul. Det största problemet var nog att det jag tycker är roligast är att simma, cykla och springa 😉 Så det gjorde jag, men helt utan fokus och bara när jag hade lust och vädret var ok. Ägnade mycket tid åt att börja planera för träningen inför säsongen 2020. Perfekt när man inte tränar så mycket, men ändå vill känna att man gör något produktivt med sin tid. Mitt i vilan slängde jag in Norasjön Runt, bara för att det är kul och på hemmaplan. Som vanligt rätt kass på att sätta mål. Jag funderar inte så mycket kring det – det blir mer av ”hur svårt kan det va”-mål. Förra året sprang jag på 1:52, så jag tänkte att 1:50 borde jag ju kunna klara (baserat på inget annat än att jag löptränat under ett år till). Men jag vill ju även ha ett lite tuffare mål och då blev 1:48 ”drömmålet” (baserat på ingenting). Hade tydligen vilat mig i form, så även om jag startade loppet på ett par stockar till ben, så höll jag ihop det nästan hela vägen och nådde nästan drömmålet med 1:48:37.
Oktober 46 h träning (23,5 h cykel, 9,5 h löpning, 7 h simning och 6 h styrketräning). I oktober startade jag upp den mer strukturerade träningen igen. Jag sprang även Åstadsloppet där jag av någon anledning (mer återhämtning?) satte ”drömmålet” till 1:45. Det mer realistiska målet var 1:50, eftersom jag förra året hade det väldigt tufft med Åstadsloppets platta bana. Loppet kändes väldigt bra, spurtade på slutet, men nådde inte ända fram till drömmålet, utan landade på 1:47:59.
November 46 h träning (21 h cykel, 9,5 h löpning, 4 h simning och 11,5 h styrketräning). Träningen rullar på och det är dags för årets näst sista tävling; Kilsbergsleden 14,7 km. Hade bra känsla från förra året och spände bågen ordentligt i år. Satte målet till 1:10. Jag skulle alltså kapa 6 minuter från förra året… Baserat på: Japp, du gissade rätt – ingenting. Inte mer än: ”Hur svårt kan det va?” Taktiken var ”gå ut hårt och öka”. Jag gick ut hårt och kroknade istället. Det var en riktig plåga, men trots att jag missade målet så var jag nöjd med 1:12:40.
December (t.o.m. 24:e) 37 h träning (15,5 h cykel, 12,5 h löpning, 4,5 h simning och 4,5 h styrketräning). En vecka kvar av året och många träningstimmar kvar. Just nu återhämtningsvecka och året avslutas med Sylvesterloppet. Målet är att orka springa på 50 min. Under året har jag nått målet att springa 10 km på 50 min, men Sylvesterloppets bana är väldigt tuff så det kommer kräva en bra dag och ett ordentligt fokus om jag ska klara det.
Jag har haft en helt fantastisk säsong, där kroppen har svarat kanonbra och det framförallt är mitt huvud som har bromsat upp mig emellanåt. Och även om jag kanske inte har nått riktigt alla mål som jag haft, så har jag inte känt att jag har misslyckats på ett enda lopp jag ställt upp i under året. Jag har lärt mig crawla ordentligt och blivit helt ok på det, även om jag fortfarande helst kör i mitt komforttempo när det blir lite längre distanser. Pga att jag lagt väldigt mycket tid på simningen så har cyklingen fått stå tillbaka lite, och där har jag backat under året. Men eftersom det fortfarande är min starkaste gren, så har jag lyckats hålla ihop det bra ändå på tävlingarna. Löpningen går hela tiden framåt – det är ju först senaste 1,5 året som jag kunnat löpträna ordentligt och gjort det kontinuerligt.
Målen inför 2020 kan ni bl.a. läsa om på sidan Säsongen 2020. Utöver de planerade tävlingarna så har jag framförallt mål vad gäller löpningen. Jag skulle vilja klara tävlingstiderna som min klocka påstår att jag kan klara, åtminstone på distanser upp till halvmara; vilket innebär dryga 21 min på 5 km, 43 min på milen och 1:33 på halvmaran. Vissa kommer vara tuffare än andra, men känslan jag har är att jag har tiderna i kroppen, det handlar bara om hur mycket jag är beredd att plåga mig själv för att pressa fram det sista. Vad gäller cyklingen vill jag ha upp tröskeleffekten till 4W/kg, vilket inte borde vara någon omöjlighet.
Har du orkat läsa ända hit så vill jag önska dig ett gott nytt år!
För ganska precis 10 år sedan var jag en rätt otränad tjej som 4 månader tidigare hade fött sitt andra barn, hade väl gått ner gravidkilona och börjat smyga igång träningen litegrann. Mycket promenerande med hund och barnvagn, kanske lite simning och nåt enstaka gympass. Jag har alltid varit en typisk periodare vad gäller träningen. Kört igång vid nyår och inför sommaren. Varje år. Kört 3-4 eller 5 pass i veckan, haft träningsvärken från helvetet och sen har livet kommit emellan. Eller soffan. Igen. Ni vet, sådär som folk är mest.
Men där någonstans under en föräldragrupp började Linda prata om att hon ville göra en tjejklassiker. Och jag tyckte det lät som en kul idé. Redan då var jag tydligen en ”hur svårt kan det va”-tjej… Tjejvättern hade jag cyklat en gång iallafall och jag hade en rätt ny racerhybrid hemma. Jag drog även in Marit i planerna och presenterade henne och Linda för varandra.
Fasen vad roligt vi hade! På träningen inför, före loppen och efter. Det var det stora nöjet och det gjorde också att vi alla tre fick en kontinuitet i träningen som vi inte haft tidigare. Vi körde inte själva loppen tillsammans, men vi reste, bodde, förberedde oss och firade tillsammans.
Först ut var Tjejvättern som blev en väldigt blåsig historia med sina 16 m/s och folk som blåste i diket. Men jag och min hybrid kämpade oss i mål på 4 timmar blankt! Och fick mersmak såklart 😉
Näst i tur var Vansbro Tjejsim. Det var nog det jag var mest nervös över! Jag lånade en våtdräkt och jag tror jag simmade i sjön en eller två gånger inför loppet. Simmade en hel del i simhallen, men tyckte det var asläskigt att simma i sjön! Vi hade hört att det var rätt strömt den kilometern som tjejsimmet går (sista delen av Vansbrosimmet) och jag såg framför mig att det var som att simma i en fors… Så var det ju inte. Och inte heller tänkte jag på att jag simmade i ”öppet vatten” när jag hade en brygga på ena sidan och fullt med folk runtomkring mig. Så även det överlevde vi alltså. Bröstsimmade mig igenom de tusen meterna på 24:56.
Inför Vansbrosimmet 2015 (?)
Sen kom Lidingöloppet. Minns inte riktigt, men jag misstänker att det hade dippat lite med träningen under semestern. Så även om jag nog hade löptränat mer än tidigare så var jag väl inte i någon kanonform vad gäller löpningen (heller) när det väl var dags. Men på 1:02:23 tog jag mig igenom de 10 backiga kilometerna. Ett fett skavsår och ömma muskler, men i övrigt rätt bra skick. Och nöjd! Åtminstone i en kvart efter målgång… Som vanligt. Sen börjar ju tankarna mala om att med lite ordentlig träning borde det gå att springa snabbare 😉 .
Inför starten på Lidingö Tjejlopp 2010
Hela kalaset avslutades med Kortvasan 2011. Vi fick till en hel del skidåkning den vintern, så trots att jag inte åkt skidor sen jag var liten så gick det helt ok. Historien kring vår vistelse i Mora är ett långt blogginlägg för sig. Inte så mycket själva loppet, för det var mest snö, trötta armar och skräckblandad förtjusning. Men historien om hur vi blev väckta mitt i natten av att en man klev in i stugan vi lånat! Hur vi skulle ha stannat en natt till och firat vår fullföljda Tjejklassiker, men valde att packa ihop alltihop när vi efter ett fåtal timmars sömn gav oss iväg mot starten. Det blev ingen särskilt bra tid (3:06:32), men med noll teknik och ändå rätt låg total träningsmängd, så var jag väldigt nöjd. Festen tog vi på hemmaplan istället…
SONY DSC
SONY DSC
SONY DSC
SONY DSC
Det där året gav så mycket, både träningsmässigt och vänskapsmässigt. Det gjorde oss till tre tjejer som började se träning som en viktig del av livet och det svetsade samman oss till ”3 Gringos” ❤ .
Ganska snart efter avslutad Tjejklassiker bestämde vi oss för att jobba vidare mot en Halvklassiker. Och när den var klar tog vi sikte på En Svensk Klassiker! Den sistnämnda fullföljde Marit och Linda, men jag valde av olika anledningar att inte köra Vasaloppet. Så tvärtemot vad många tror, har jag alltså inte gjort En Svensk Klassiker. Och kommer troligtvis inte göra det heller, det är inget som lockar mig längre. Det finns så mycket annat roligt att göra!
2011 körde jag för första gången Vätterntrippeln och fick en artikel på cykla.se.
Under de här åren tog intresset för cyklingen mer och mer överhanden för min del. När jag och Per blev tillsammans blev det ännu mer cykling.
VR2011
I slutet av 2013 skaffade jag elitlicens och körde några cykeltävlingar. Tävlade med CK08 Damelit under 2014, men det blev en riktig pannkaks-säsong. Och under några år efteråt var det vila, gör om och gör rätt. Och på den vägen är det…
Så på 10 år har jag alltså gått från otränad periodare till hyffsat vältränad knäppis som dessutom jobbar heltid med träning. Frågan är var jag är om 10 år till 😉 .
Kul att kolla på Min Klassiker på TV och följa deltagarna – det väcker många nostalgiska minnen till liv!
Det är många som kommenterat mitt förra inlägg, att jag är ”duktig”, inspirerande och driven. Men det är också några som oroar sig för att jag ska pressa mig själv för hårt, antingen med träningen, jobbet eller båda delarna. Ofta får jag frågan om jag vet hur man tar det lugnt, ligger still eller inte gör någonting alls, dvs bara vilar. Och jodå, tro´t eller ej, men jag är väldigt duktig på det. Jag har skrivit det förut, men jag gissar att det tål att upprepas: jag kan vara rätt lat av mig. Det är ofta antingen på eller av, jag har inget mellanläge. Vilket kan vara rätt påfrestande både för mig själv, och gissningsvis även för omgivningen (läs: Per) 😉 För lika mycket som jag älskar att hålla igång med träningen och med olika projekt som min hjärna drar igång när jag börjar bli för avslappnad. Lika mycket tycker jag om att ligga på soffan/i sängen och titta på serier, spela Candy Crush, slösurfa eller bara pilla naveln. Däremot har jag jättesvårt att ha en helledig dag där jag inte har några fasta tider att förhålla mig till, men lite smågrejer som måste fixas. Det går bra om det är roliga saker, men finns det minsta lilla motstånd av någon anledning, så tar jag fram en annan spetskompetens: prokrastinering (dvs skjuta upp saker). Det gäller även (eller kanske framförallt) om jag har alldeles för mycket att göra.
T.ex. om jag har 10 olika saker jag behöver göra en dag, varav en är allra allra viktigast och absolut nödvändigt att jag gör just idag (rör sig oftast om arbete). Just den grejen kanske inte är superinspirerande, eller så tar det emot av någon annan anledning, kanske är det utanför komfortzonen. Då kommer jag börja göra ingenting. Eftersom de andra grejerna jag ska göra idag är mindre viktiga än den här superviktiga grejen som jag inte kan få tummen ur att göra. Men jag kan inte ta mig för att börja med något annat, för det här viktiga måste ju göras först. Jag lovar – jag kan sitta på rumpan och stirra i luften i flera timmar. Eller så börjar jag städa. För det behövs ju alltid…
Förra helgen var vi hellediga från fredag lunch till söndag. Vi åkte bort, hade inte så mycket planerat mer än att ta det lugnt. En middag och konsert på fredagen, middag på lördagen och därutöver bara slappa, hänga på hotellet och umgås med varandra. Oj vad fort den helgen gick! Inga problem när man får sova länge, äta lång frukost, bara småstrosa i butiker och så plötsligt var kl 17.00 på lördagen.
Hummertacos LaxsashimiKoreansk råbiff
Och i nästa stund var det söndag och vi var hemma igen. Så nej, jag kommer inte bränna ut mig. Jag lovar att jag lyssnar på både kropp och knopp och när jag är trött så blundar jag för alla måsten (i stort sett) och lägger mig i soffan och pillar naveln. När jag däremot har legat där och förundrats över att det redan är kväll, så kommer min hjärna med största sannolikhet börja återhämta sig och föreslå några små projekt som jag skulle kunna ta tag i dagen efter 😉
Well, nu upplever jag mig väl inte som någon curlingmorsa (kanske lite ibland?). Och semiproffs är jag definitivt inte. Även om jag tränar en del. Och ibland jobbar lite mindre. Jag kallar det helt enkelt prioriteringar. Men det är två av Pers (kärleksfulla?) favoritpikar. Han tycker att jag skämmer bort mina barn och att jag tränar mer än vad jag jobbar. Och vissa dagar får jag kanske medge att bådadera stämmer (men säg inget till honom) 😉 .
Onsdagsmornarna de veckor när tjejerna är hos oss är lite extra fyllda av stresspåslag innan jag kan landa på jobbet. Visserligen helt självvalt och såååå värt lite extra stress.
5.30 ringer kaffeklockan. På med kaffebryggaren och tillbaka under täcket en stund medan kaffet rinner ner. Ibland kryper jag faktiskt ner igen med kaffekoppen en stund också – ingen stress där inte! När kaffet är uppdrucket pallrar jag mig ur sängen, kliver i baddräkten och lite överdragskläder och fixar sen frukost till mig och tjejerna. Väcker dem 6.15 och så äter vi frukost tillsammans. Att äta frukost och kvällsmat tillsammans är ALLTID högprioriterat så långt det går. Toa, tandborstning, ta med ryggsäcken som står packad vid dörren och så iväg till simhallen. I morse blev jag dessutom helt tagen på sängen av att jag hade tjock is på rutorna – inte vad jag hade tagit med i tidsplanen! 6.50 är det samling utanför simhallen. I morse var klockan nog nästan 6.55 innan jag var där. Förlåt! När jag väl kommer i vattnet kl 7 är det väl värt all stress. En bana helt för sig själv och all stress rinner av under de 30 min jag hinner simma.
För sen ska stressnivåerna upp igen. 7.40 ska jag ha duschat, klätt på mig och åkt hem igen för att hämta upp Saga och skjutsa henne till skolan. En dag i veckan skjutsar jag henne, men det är bara för att jag ska få njuta av den där halvtimmen utan trängsel i simhallen! Cykeln ställer jag upp på biltaket kvällen innan för att slippa ett moment på morgonen. 8.00 börjar hon med idrott och ska således vara ombytt och klar då.
Är det sommar snart?
När Saga blivit avsläppt beror de kommande timmarnas stressnivå på hur dagen ser ut med avseende på träning och arbete. Onsdagar har vi (nu under lågsäsong) stängt i butiken för att jag ska hinna jobba mer med massage, träning och kostrådgivning. Beroende på hur bokad jag är så börjar jag 9 eller 10. Helst 10, för då hinner jag med ett träningspass till före jobbet. Idag åkte jag raka vägen till gymmet för säsongens första brickpass. Värmde upp på motionscykeln och körde sen 4 min över tröskel för att sen direkt hoppa på löpbandet och springa bort mjölksyran i benen. Upprepade alltihop 4 ggr innan jag varvade ner med lite jogg på bandet. Bra pass. Jobbigt, tidseffektivt och ruskigt bra för att vänja sig att springa på stockar till ben. Dessutom har jag återhämtningsvecka den här veckan och har svårt att hinna få in all träning jag vill göra under de få (7) timmar jag får träna. Att då hinna både cykla och springa sig trött på endast 55 min är toppen!
Småfuktigt…
Hem från gymmet, duscha och fixa iordning mig. Ta hand om stackars influensasjuk dotter och försöka få i henne lite frukost eftersom hon bara drack ett glas vatten i morse. Typiskt dåligt näringsinnehåll på den frullen…
Sen iväg till jobbet. Varva ner. En fördel med att jobba som massör är att jag själv kommer ner totalt i varv när jag masserar. Vissa dagar mer välbehövligt än andra. Så lite massage och lite kostrådgivning och så hem till sjuklingen igen. Jobbade lite hemifrån med planeringsgrejjer när lillhönan ringde. Ok, här blev det kanske lite curling ändå… Men det var dimmigt och hon tyckte det var lite läskigt att cykla hem från skolan själv. Och eftersom jag hade möjlighet så åkte jag faktiskt och mötte henne. Oftast kan jag ju inte det eftersom jag är i butiken, men nu passade jag på. Skönt med lite frisk luft, även om det regnade. Jag har fortfarande lite dåligt samvete över när jag tvingade henne att cykla ensam i snöstormen häromveckan…
Väl hemma igen bytte jag till träningskläder och cyklade iväg för att leda gympapass. På väg hem igen handlade jag det som saknades till middagen, som jag lagade när jag kom hem. Vi åt, jag städade undan och plötsligt var det kväll. Ja inte är det svårt att få dagarna att gå inte. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att gå i pension. Eller varför inte bli proffs på heltid – det skulle passa mig utmärkt!
ALMSAN 