Etiketter

, , , , ,

Förra årets Norasjön Runt gick under kategorin: Vad fan hände?
Då blev jag glatt överraskad över att jag hyffsat bekvämt och utan fokuserad träning lyckades ta mig runt de backiga 21,1 km på 1.45.20.

Tyvärr kvalade även årets lopp in i samma kategori, men av helt andra anledningar…

Senaste veckornas träningar har känts väldigt bra, jag har varit noga med mat och sömn, fyllt på med carboloader, fått massage, druckit nitratshots, buffrat bikarbonat och gjort ”allt rätt”. Målet var ganska lågt satt, jag skulle ”bara” sätta PB och alltså springa något snabbare än förra året. Jag hade mellantiderna inlagda i Garmin för att ha koll på att jag låg med hela tiden. På armen hade jag skrivit ner 5 km-tider för att klara 1.40. Min känsla var att jag skulle kunna springa in på ca 1.42.

Jag och Jenny före starten. Jenny gjorde förövrigt det jag misslyckades med och gjorde ett superlopp!

Starten gick och löpningen kändes avslappnad och bra. Hittorpsbacken är ju alltid jobbig, men det flöt ändå på rätt bra. När vi svängde in på grusvägen tog jag första gelen och försökte få upp lite fart i benen igen. Under sommaren har jag sprungit hela och delar av rundan många gånger och jag hade koll på var jag skulle ta mina gel för att jag lätt skulle få i mig dem och få maximal utdelning. Jag kan varenda backe och vet hur hårt jag kan gå och ändå återhämta mig när det vänder nedför. Efter 5 km kunde jag konstatera att 1.40 skulle bli alldeles för tufft, men jag låg dryga minuten före mitt PB och det kändes väldigt stabilt.

Starten har gått!

Bröstorpsbacken är nog den som är värst på hela banan, den är lång och ganska brant. Men jag hade tagit min andra gel strax innan, hade bra sällskap och vi tuffade på. Flera kroknade bakom, men jag kände mig stark. När den är gjort är min upplevelse nästan alltid att den värsta delen av banan är gjord.

Efter 14 km låg jag precis med för att klara PB, men här hände nåt. Jag hade uppenbarligen börjat tappa långt tidigare (jag låg ju minuten före efter 5 km), men nu började jag märka att det gick långsammare. För en gångs skull var det inte huvudet som sa stopp, det fortsatte tvärtom att driva på, men benen svarade inte. Det kändes som att jag sprang på, men kilometrarna gick långsammare och långsammare och det var inte långa stunder som jag lyckades hålla tempot under 5 min/km.

Här hade jag gett upp PB:t men orkade åtminstone se lite glad (?) ut 😉

När det var 3 km kvar insåg jag att det inte fanns en chans att klara 1.45, för då skulle jag behöva få upp tempot till där det var i början av loppet och det var totalt omöjligt. Däremot visste jag att jag hade vinsten i K40 om jag bara höll i (vi var bara 2 startande i klassen). Det känns ju också löjligt när tankarna börjar snurra kring att det går så sakta så att jag lika gärna kan promenera sista biten. 2018 sprang jag mitt första NSR och höll ett snittempo på ca 5:20. Då var jag fantastiskt förvånad och nöjd över att jag orkade springa så fort så länge. Nu var jag katastrofalt missnöjd med samma tempo sista kilometrarna. Ibland behöver man stanna upp och titta tillbaka på utvecklingen och vara lite snäll mot sig själv.

Trötta ben gav vikande pulskurva…
Nu är det inte långt kvar. Men det känns alldeles för långt.

I mål kom jag iallafall. På 1:48. Vinst i K40. Sjukt missnöjd med tiden. Men framförallt förvånad över att det inte gick att springa snabbare. Och riktigt revanschsugen! I samråd med coachen ändrades tävlingsplanen och det blir ett nytt försök på en snabb halvmara på Åstadsloppet om en månad. Garmin påstår att jag kan…

Efter loppet hade Garmin justerat ner min tid på halvmaraton. Trodde jag precis hade visat att jag INTE kunde springa så fort…