Etiketter

, , , , , , , ,

När alla blickar var riktade mot Kalmar passade jag och Lotta (och ganska många andra ändå) att sticka till Sala och köra en medeldistans istället – gött att ”bara köra en halva” 😉

Jag och Per åkte dit på fredagskvällen och sov i husbilen på parkeringen. Alltid skönt att kunna hämta ut nummerlappen och förbereda allt på kvällen innan. Somnade snabbt och tyckte jag hade sovit riktigt gott. Det tyckte inte min Garmin…

Well. Drack lite kaffe och pillade iordning det sista på cykeln innan jag och Lotta gick och checkade in direkt när de öppnade kl 7.

Lite ensamt på morgonkvisten…

Sen tillbaks till husbilen och åt lite frukost, skötte toabestyren och klämde ner mig i våtdräkten. Nu hävde regnet ner, så det gjorde inget att dra på sig våtdräkten även om det var 45 min till start. Kollade till det sista på cykeln och lyssnade med ett halvt öra på racebriefingen innan vi hoppade i vattnet och kände lite på det. Det var snudd på våtdräktsförbud, då vattentempen pendlade mellan 23-24 grader. Men jag misstänker att de gärna vill att folk ska ha våtdräkterna på sig för att slippa drunkna, så det slutade på 23 grader och godkänt med våtdräkt.

Vi gick in i startfållan och ställde oss på beräknad simtid. Jag räknade med att simningen skulle ta ca 40 min, vilket verkar vara det tempo jag fastnat i när jag tävlar. Målet var att våga köra på på simningen och bli trött. Starten gick och jag slängde mig i. Två varv skulle simmas, totalt 1935 m. Jag körde på rätt tufft (för att vara jag). Vågade lägga mig på fötter, trängdes vid bojarna och höll min linje (jag simmade sjukt rakt! 😱). Blev trött, men tvingade mig själv att inte gå ner i bekvämlighetstempo.

Fotograf: Rappfoto.se

Stängde av klockan lite för tidigt, då jag reste mig upp för att gå sista biten på det grunda, men döm om min förvåning när det stod 35 nånting! Officiella tiden blev 36 min, men ändå ett rejält pers på simningen. Mål nummer ett för dagen ✔️.

In till T1 för en växling till cykeln. Även den gick tydligen väldigt snabbt. Officiell tid 1:58. Lotta hade simmat på 30 min, så hon var long gone.

Oklart dock varför jag tog på mig hjälmen innan jag fått av mig våtdräkten helt 🧐
Nu börjar tävlingen på riktigt!

Upp på cykeln och försöka få ordning på puls och andning. Löjligt trött i armarna och fick vid ett flertal gånger skaka ur mjölksyran innan pulsen sjönk och jag kunde fokusera på att bli trött i benen. Tre varv à ca 28 km skulle avverkas, totalt fick jag ihop 85 km. Jag gav vad jag hade tror jag. Fokuserade på att hålla en effekt jag tyckte att jag borde kunna hålla. Ruggigt jämna varv blev det iallafall: 49:23, 49:15, 49:42. Benen kändes bra och jag har ju fortfarande cykeltränat alldeles för lite för att kunna göra mig själv och cykeln rättvisa. Men snygga var vi!

Foto: rappfoto.se

Tiden för cyklingen stannade på 2:28 vilket gav en snitthastighet på ca 34,5 km/h. Det finns mer att jobba på där.

När jag kom in i T2 hade jag tagit in nästan hela Lottas försprång och hörde att hon växlade ut på löpningen lagom när jag ställde ifrån mig cykeln. På 1:13 lyckades jag springa med cykeln till min plats, ta av mig hjälmen, sätta på mig löparskorna, suga i mig astmamedicinen, plocka på mig mina gel och dricka en Intendshot innan jag sprang ut på första 7 km-varvet av tre. Inte illa pinkat!

Löpningen börjar med en lätt uppförslutning och som vanligt så känns det ju rätt tufft i början. Andningen är ansträngd, pulsen hög, benen springer för fort samtidigt som det känns som att de rör sig alldeles för sakta. Jag kämpade med att få ner pulsen. Om det kändes lätt i Frankrike så var det allt annat än lätt nu. Det här skulle bli en tuff avslutning. Tog sikte på Lotta och tänkte att vi kanske kan ta sällskap på löpningen och göra det hela lite trevligare.

Första km gick i 4:49-tempo. Dvs för snabbt. Fick plötsligt väldigt svårt att andas. Tittade till på pulsen som var 212 (!). Nog för att jag har hög maxpuls, men jag har inte varit över 200 de senaste 5 åren. Tänkte att det måste vara nåt fel med klockan, men pulsen varierade mellan 209 och 215 samtidigt som jag var alldeles skakis. Stannade för att kunna andas och få pulsen att sjunka. Det gjorde den. Började gå lite sakta. Kändes som att ALLA sprang om mig. Massa folk jag kände igen sprang förbi och peppade och jag ville bara gråta – jag ville definitivt inte promenera en halvmara. Tankarna drogs till mannen vi skjutsade till akuten när vi var på Mallis. Han hade beskrivit samma fenomen, jag trodde han överdrev, men på akuten tog de honom på stort allvar och det visade sig att han hade hjärtflimmer, blev inlagd i flera dagar och fick träningsförbud när han blev utskriven. Tänkte att det kanske var klokast att bryta och söka upp sjukvårdare.

Pulsen sjönk dock så fint när jag bara gick. Joggade några steg igen och pang så var pulsen över 200. Nu var det mycket å ena sidan å andra sidan… Å ena sidan borde jag bryta (det är inte värt att riskera hälsan), men å andra sidan så funkar det ju att gå utan att pulsen är så hög. Eftersom jag har gjort bra tid på de första två grenarna så har jag gott om tid att promenera runt. Å ena sidan – jag kan ju lika gärna bryta, det spelar ju ingen roll, jag kan ju vara nöjd med det jag gjort hittills. Men å andra sidan – tänk om jag bryter nu och missar en pallplats helt i onödan (vi var bara 4 startande i min AG och jag visste inte var jag hade de andra) – det kommer kännas assurt efteråt. Man bryter inte om man inte är skadad. Men tänk om det är nåt fel på hjärtat då?

Bestämde mig sen för att ta mig runt det första varvet för att stämma av med Per hur min placering såg ut i förhållande till de övriga. Joggade lugnt nedför och på platten. Gick uppför. Var så sjukt törstig! Efter 4 km var det depå. Jag drack två muggar vatten och hällde en i nacken. Kämpade vidare. Fick i mig en gel, men mådde fortfarande skit. Hade håll/kramp i magen upp mot diafragman. Kom runt första varvet och pulsen hade stabiliserat sig högt, men inte onormalt högt. Drack 3 muggar vatten vid varvningen. Per väntade vid langningen, men jag behövde inget eftersom jag inte fått i mig de gel jag plockade på mig vid växlingen. Jag fick veta att jag låg tvåa i min AG. Förstaplatsen visste jag redan när jag såg startlistan att den var utom räckhåll, men nu visste jag iallafall att det var långt kvar innan jag halkade av pallen. Sa att jag skulle ta ett varv till och fortsätta så länge jag inte blev 4 – för då kunde jag lika gärna kliva av.

Sagt och gjort, jag tuffade på och det började faktiskt kännas lite bättre. Gick i den brantaste uppförsbacken, men annars kunde jag jogga iallafall och pulsen var mer normalhög nu. Sen kom det lite regn och jag tänkte nästan gråta en skvätt för att det var så skönt! Vid depån efter 11 km drack jag 4 muggar vatten och hällde över mig en eller två. Livet började återvända och jag orkade både byta några ord och peppa dem som sprang förbi mig (för det gick fortfarande så sakta att det var jag som blev passerad). Jag pratade lite med alla glada gulliga funktionärer som hejjade när jag sprang förbi. Fick i mig två gel på varv två och bälgade i mig ytterligare mer vatten vid varvningen. Tog 3 gel av Per när jag gick ut på sista varvet. Fick också höra att mitt 12 minuters försprång ner till 3:an hade sjunkit till 6 minuter. Men det stressade mig inte särskilt, för nu mådde jag bra igen – eller så bra som man brukar göra 14 km in i löpningen på en medeldistanstriathlon 😝. Det hör väl inte till vanligheterna att man mår bättre och bättre ju längre man kommer in i ett lopp, men sista varvet kändes faktiskt riktigt kul. Jag hade ingen vidare fart, men jag sprang (till skillnad från i Frankrike, när jag bara sprang för att göra en godkänd löptid) enbart för placering. På det här varvet fick jag springa om rätt många som kämpade, en del var till och med ute på sitt första varv. Och vad skönt det var att få hejja på dem lite.

Sista kilometrarna in mot målet var härliga – snart är det över! Nu höll det på att komma en tår igen, härliga känsla av trötthet och lättnad när målet är nära. Per stod på upploppet och Lotta (som tagit tillbaka tiden jag cyklade in) hade kommit in i mål drygt 6 min före mig och stod och väntade ❤ . Även hon tyckte att löpningen hade varit ovanligt tuff i den fuktiga värmen. Halvmaran tog mig 2:08. Inte en tid att vara nöjd med egentligen, men med förutsättningarna som blev så var det en vinst att ta sig i mål – tiden var oviktig.

Ljuva målraka!

Min totaltid blev 5 h 15 min, vilket gav en 9:e plats bland alla damer och 2:a plats i min AG. Lotta blev 8:a totalt och 1:a i sin AG. Det är så fint att ha en vän som man ser upp till, att jaga och tävla MED utan någon som helst känsla av att tävla MOT.

Jag har kommit fram till att jag fick i mig för lite vätska i förhållande till den fuktiga värmen som var. Jag simmade över min förmåga i våtdräkt i 24-gradigt vatten och cyklade sen hårt. Troligtvis var jag urvätskad när jag hällde i mig koffeinshoten och tog astmamedicinen (som båda påverkar pulsen) i T2. Det gjorde att hjärtat fick jobba väldigt hårt. Jag brukar alltid göra så i T2 utan problem, men som sagt, i kombination med för lite vätska så blev det nog spiken i kistan.

En pulskurva utöver det vanliga 😅

En fördel med att jag inte kunde gå så hårt i löpningen är att benen känns oförskämt fräscha idag 😉.

Och jo, jag var nöjd när jag kom i mål och jag är fortfarande nöjd – hade inte kunnat göra det bättre (förutom att dricka mer vatten…)