• Om mig
  • Säsongen 2019
  • Säsongen 2020

ALMSAN

~ Ännu en träningsblogg…

ALMSAN

Månadsarkiv: augusti 2022

Sala Silverman 2022 – Race Report

21 söndag Aug 2022

Posted by almsan in Medeldistanstriathlon, Tävling, triathlon, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

argon18, bad ass, betty design, Medeldistanstriathlon, poc, race report, Sala Silverman 2022, tävling, Vélo Performance Racing Team

När alla blickar var riktade mot Kalmar passade jag och Lotta (och ganska många andra ändå) att sticka till Sala och köra en medeldistans istället – gött att ”bara köra en halva” 😉

Jag och Per åkte dit på fredagskvällen och sov i husbilen på parkeringen. Alltid skönt att kunna hämta ut nummerlappen och förbereda allt på kvällen innan. Somnade snabbt och tyckte jag hade sovit riktigt gott. Det tyckte inte min Garmin…

Har aldrig haft så dåligt sömnresultat förut 😆

Well. Drack lite kaffe och pillade iordning det sista på cykeln innan jag och Lotta gick och checkade in direkt när de öppnade kl 7.

Lite ensamt på morgonkvisten…

Sen tillbaks till husbilen och åt lite frukost, skötte toabestyren och klämde ner mig i våtdräkten. Nu hävde regnet ner, så det gjorde inget att dra på sig våtdräkten även om det var 45 min till start. Kollade till det sista på cykeln och lyssnade med ett halvt öra på racebriefingen innan vi hoppade i vattnet och kände lite på det. Det var snudd på våtdräktsförbud, då vattentempen pendlade mellan 23-24 grader. Men jag misstänker att de gärna vill att folk ska ha våtdräkterna på sig för att slippa drunkna, så det slutade på 23 grader och godkänt med våtdräkt.

Vi gick in i startfållan och ställde oss på beräknad simtid. Jag räknade med att simningen skulle ta ca 40 min, vilket verkar vara det tempo jag fastnat i när jag tävlar. Målet var att våga köra på på simningen och bli trött. Starten gick och jag slängde mig i. Två varv skulle simmas, totalt 1935 m. Jag körde på rätt tufft (för att vara jag). Vågade lägga mig på fötter, trängdes vid bojarna och höll min linje (jag simmade sjukt rakt! 😱). Blev trött, men tvingade mig själv att inte gå ner i bekvämlighetstempo.

Fotograf: Rappfoto.se

Stängde av klockan lite för tidigt, då jag reste mig upp för att gå sista biten på det grunda, men döm om min förvåning när det stod 35 nånting! Officiella tiden blev 36 min, men ändå ett rejält pers på simningen. Mål nummer ett för dagen ✔️.

In till T1 för en växling till cykeln. Även den gick tydligen väldigt snabbt. Officiell tid 1:58. Lotta hade simmat på 30 min, så hon var long gone.

Oklart dock varför jag tog på mig hjälmen innan jag fått av mig våtdräkten helt 🧐
Nu börjar tävlingen på riktigt!

Upp på cykeln och försöka få ordning på puls och andning. Löjligt trött i armarna och fick vid ett flertal gånger skaka ur mjölksyran innan pulsen sjönk och jag kunde fokusera på att bli trött i benen. Tre varv à ca 28 km skulle avverkas, totalt fick jag ihop 85 km. Jag gav vad jag hade tror jag. Fokuserade på att hålla en effekt jag tyckte att jag borde kunna hålla. Ruggigt jämna varv blev det iallafall: 49:23, 49:15, 49:42. Benen kändes bra och jag har ju fortfarande cykeltränat alldeles för lite för att kunna göra mig själv och cykeln rättvisa. Men snygga var vi!

Foto: rappfoto.se

Tiden för cyklingen stannade på 2:28 vilket gav en snitthastighet på ca 34,5 km/h. Det finns mer att jobba på där.

När jag kom in i T2 hade jag tagit in nästan hela Lottas försprång och hörde att hon växlade ut på löpningen lagom när jag ställde ifrån mig cykeln. På 1:13 lyckades jag springa med cykeln till min plats, ta av mig hjälmen, sätta på mig löparskorna, suga i mig astmamedicinen, plocka på mig mina gel och dricka en Intendshot innan jag sprang ut på första 7 km-varvet av tre. Inte illa pinkat!

Löpningen börjar med en lätt uppförslutning och som vanligt så känns det ju rätt tufft i början. Andningen är ansträngd, pulsen hög, benen springer för fort samtidigt som det känns som att de rör sig alldeles för sakta. Jag kämpade med att få ner pulsen. Om det kändes lätt i Frankrike så var det allt annat än lätt nu. Det här skulle bli en tuff avslutning. Tog sikte på Lotta och tänkte att vi kanske kan ta sällskap på löpningen och göra det hela lite trevligare.

Första km gick i 4:49-tempo. Dvs för snabbt. Fick plötsligt väldigt svårt att andas. Tittade till på pulsen som var 212 (!). Nog för att jag har hög maxpuls, men jag har inte varit över 200 de senaste 5 åren. Tänkte att det måste vara nåt fel med klockan, men pulsen varierade mellan 209 och 215 samtidigt som jag var alldeles skakis. Stannade för att kunna andas och få pulsen att sjunka. Det gjorde den. Började gå lite sakta. Kändes som att ALLA sprang om mig. Massa folk jag kände igen sprang förbi och peppade och jag ville bara gråta – jag ville definitivt inte promenera en halvmara. Tankarna drogs till mannen vi skjutsade till akuten när vi var på Mallis. Han hade beskrivit samma fenomen, jag trodde han överdrev, men på akuten tog de honom på stort allvar och det visade sig att han hade hjärtflimmer, blev inlagd i flera dagar och fick träningsförbud när han blev utskriven. Tänkte att det kanske var klokast att bryta och söka upp sjukvårdare.

Pulsen sjönk dock så fint när jag bara gick. Joggade några steg igen och pang så var pulsen över 200. Nu var det mycket å ena sidan å andra sidan… Å ena sidan borde jag bryta (det är inte värt att riskera hälsan), men å andra sidan så funkar det ju att gå utan att pulsen är så hög. Eftersom jag har gjort bra tid på de första två grenarna så har jag gott om tid att promenera runt. Å ena sidan – jag kan ju lika gärna bryta, det spelar ju ingen roll, jag kan ju vara nöjd med det jag gjort hittills. Men å andra sidan – tänk om jag bryter nu och missar en pallplats helt i onödan (vi var bara 4 startande i min AG och jag visste inte var jag hade de andra) – det kommer kännas assurt efteråt. Man bryter inte om man inte är skadad. Men tänk om det är nåt fel på hjärtat då?

Bestämde mig sen för att ta mig runt det första varvet för att stämma av med Per hur min placering såg ut i förhållande till de övriga. Joggade lugnt nedför och på platten. Gick uppför. Var så sjukt törstig! Efter 4 km var det depå. Jag drack två muggar vatten och hällde en i nacken. Kämpade vidare. Fick i mig en gel, men mådde fortfarande skit. Hade håll/kramp i magen upp mot diafragman. Kom runt första varvet och pulsen hade stabiliserat sig högt, men inte onormalt högt. Drack 3 muggar vatten vid varvningen. Per väntade vid langningen, men jag behövde inget eftersom jag inte fått i mig de gel jag plockade på mig vid växlingen. Jag fick veta att jag låg tvåa i min AG. Förstaplatsen visste jag redan när jag såg startlistan att den var utom räckhåll, men nu visste jag iallafall att det var långt kvar innan jag halkade av pallen. Sa att jag skulle ta ett varv till och fortsätta så länge jag inte blev 4 – för då kunde jag lika gärna kliva av.

Sagt och gjort, jag tuffade på och det började faktiskt kännas lite bättre. Gick i den brantaste uppförsbacken, men annars kunde jag jogga iallafall och pulsen var mer normalhög nu. Sen kom det lite regn och jag tänkte nästan gråta en skvätt för att det var så skönt! Vid depån efter 11 km drack jag 4 muggar vatten och hällde över mig en eller två. Livet började återvända och jag orkade både byta några ord och peppa dem som sprang förbi mig (för det gick fortfarande så sakta att det var jag som blev passerad). Jag pratade lite med alla glada gulliga funktionärer som hejjade när jag sprang förbi. Fick i mig två gel på varv två och bälgade i mig ytterligare mer vatten vid varvningen. Tog 3 gel av Per när jag gick ut på sista varvet. Fick också höra att mitt 12 minuters försprång ner till 3:an hade sjunkit till 6 minuter. Men det stressade mig inte särskilt, för nu mådde jag bra igen – eller så bra som man brukar göra 14 km in i löpningen på en medeldistanstriathlon 😝. Det hör väl inte till vanligheterna att man mår bättre och bättre ju längre man kommer in i ett lopp, men sista varvet kändes faktiskt riktigt kul. Jag hade ingen vidare fart, men jag sprang (till skillnad från i Frankrike, när jag bara sprang för att göra en godkänd löptid) enbart för placering. På det här varvet fick jag springa om rätt många som kämpade, en del var till och med ute på sitt första varv. Och vad skönt det var att få hejja på dem lite.

Sista kilometrarna in mot målet var härliga – snart är det över! Nu höll det på att komma en tår igen, härliga känsla av trötthet och lättnad när målet är nära. Per stod på upploppet och Lotta (som tagit tillbaka tiden jag cyklade in) hade kommit in i mål drygt 6 min före mig och stod och väntade ❤ . Även hon tyckte att löpningen hade varit ovanligt tuff i den fuktiga värmen. Halvmaran tog mig 2:08. Inte en tid att vara nöjd med egentligen, men med förutsättningarna som blev så var det en vinst att ta sig i mål – tiden var oviktig.

Ljuva målraka!

Min totaltid blev 5 h 15 min, vilket gav en 9:e plats bland alla damer och 2:a plats i min AG. Lotta blev 8:a totalt och 1:a i sin AG. Det är så fint att ha en vän som man ser upp till, att jaga och tävla MED utan någon som helst känsla av att tävla MOT.

Jag har kommit fram till att jag fick i mig för lite vätska i förhållande till den fuktiga värmen som var. Jag simmade över min förmåga i våtdräkt i 24-gradigt vatten och cyklade sen hårt. Troligtvis var jag urvätskad när jag hällde i mig koffeinshoten och tog astmamedicinen (som båda påverkar pulsen) i T2. Det gjorde att hjärtat fick jobba väldigt hårt. Jag brukar alltid göra så i T2 utan problem, men som sagt, i kombination med för lite vätska så blev det nog spiken i kistan.

En pulskurva utöver det vanliga 😅

En fördel med att jag inte kunde gå så hårt i löpningen är att benen känns oförskämt fräscha idag 😉.

Och jo, jag var nöjd när jag kom i mål och jag är fortfarande nöjd – hade inte kunnat göra det bättre (förutom att dricka mer vatten…)

Jag har blivit med coach

19 fredag Aug 2022

Posted by almsan in Cykling, planering, Träningsupplägg, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

coachsennvall, motnyamål, träningsplanering

Jag som skulle vara lite mindre strukturerad i min träning, gjorde ju en kovändning och kontaktade en coach istället. Det kändes bara så himla rätt, trots att hon inte har coachat någon inom triathlon tidigare. Vi träffades för ett första möte för några veckor sedan och jag är superpepp på att komma igång. Det ska bli skönt att slippa fundera själv och med handen på hjärtat har min träning senaste åren inte varit särskilt produktiv. Tidsmässigt har jag nog tränat ungefär lika mycket som tidigare, men oftast utan någon mer långsiktig plan för att verkligen bli bättre. Jag har harvat runt i samma typ av träning och möjligtvis blivit lite starkare/bättre pga kontinuiteten över åren. Men nu jäklar! Jag tror (läs: hoppas) ändå att det finns mer att ge vad gäller löpningen. Cyklingen kan definitivt också bli bättre, men där har jag högre lägstanivå så det kanske inte blir några snabba förändringar. Mitt stora problem är hårdheten – där har jag en hel del att jobba på i alla tre grenarna och det är där jag tror att en coach kan hjälpa mig mycket. Har jag nån som säger vad jag ska göra och som kollar att jag gör det också, då blir det gjort. Det är lättare att vara småbekväm när man har sig själv som coach…

Hon har inte så många adepter sedan innan, men jag vet vilka de flesta av dem är och de skrämmer livet ur mig rent löpmässigt. Men jag tänker att jag är ju trots allt triathlet, det är mitt jobb att vara halvdålig på tre grenar istället för att vara riktigt bra på en 😆. Tänker också att deras fart ska spilla över lite på mig. För det är så det funkar va? 😉

Snart kör vi igång!

Fy fan vad vidrigt härligt!

13 lördag Aug 2022

Posted by almsan in Cykling, löpning, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

brickpass, cykelintervaller, HIM-intervaller, tempocykling, triathlet, triathlon

Jag tränar ganska sällan brickpass, dvs pass där man efter cyklingen gör ett snabbt byte och sen kör en kortare (eller längre) löpning direkt efteråt (med andra ord specifik triathlonträning). Dels sliter det rätt mycket, åtminstone om man springer för fort och/eller för långt, och dels så har jag inga direkta problem med att springa efter cyklingen när det väl är tävling. Eller problem och problem. Pulsen är ju för hög, andningen för ansträngd och benen springer för fort… Om man ser det så så borde jag nog träna fler brickpass 😉 Men jag har aldrig upplevt det som ett problem. Fast det är väl lite som med folk som är rädda för kolhydrater och hävdar att de kan minsann träna lika hårt och vara lika snabba även med fettdrift – dvs man vet inte vad man missar förrän man har provat… Med det sagt, idag blev det ett brickpass.

Inledde med 2 h cykel, varav 2×30 min med HalvIronman-intensitet och 5 min vila mellan. Följt av 2×10 min full gas med 5 min vila mellan. Cyklingen känns sådär just nu, känner inte att jag får ut det jag vill (tycker att jag borde få ut) ur benen. Men jag blev trött och när jag kollade passet efteråt så hade jag iallafall hållit mig i den nedre delen av intensitetszonen i den första och något högre under den andra, så jag var inte helt off. De där två tiominutrarna blev däremot alldeles för låg snitteffekt på – jag var väl trött antar jag. Och så har jag svårare att maxa på tempocykeln än på linjecykeln av någon anledning. Well. Det ska förhoppningsvis ge sig när det är dags att tävla.

Efter 2 timmar var jag tillbaka vid stugan, skiftade till löpardojjor, tog en gel och drack en klunk vatten. Sen bar det iväg på 30 min löpning i HIM-tempo. Problemet när jag ska springa och utgå från stugan är att jag kan börja med brant nedförsbacke som går över i lång brant uppförsbacke och sen välja antingen vänster och en lång nedförsbacke eller höger och en lång nedförsbacke följt av en lång uppförsbacke… Eller så springer jag åt andra hållet, då går det antingen svagt uppför eller svagt nedför hela tiden. Nu skulle jag springa 15 minuter och vända så det var lite pest eller kolera. Valde att springa det senare alternativet eftersom jag skulle försöka hålla ett jämnt tempo, och då är det bättre med slakmotor upp och ner än branta backar upp och ner. Sagt och gjort. Pulsen var hög, farten för hög, andningen sjukt ansträngd. Funderade över om jag skulle ha tagit astmamedicin i växlingen. Gjorde en mental notering om att jag ska göra det på nästa tävling (vilket jag iofs brukar göra just in case, men ändå).

Nu var klockan 12.00 och värmen dallrade över asfalten. Det var ren plåga (inte så mycket värmen, men löpningen). Fast ändå kändes det helt ok om jag inte kände efter för mycket. Så jag slutade känna efter så mycket och fokuserade på löptekniken istället. Försökte dra ner tempot något så det inte skulle slita i onödan. Andningen blev bättre. Hade nedräkning till vändningen. På väg tillbaka började jag känna att lite vatten att svalka sig med hade suttit fint. Inte så att det var ett problem eftersom jag inte skulle springa så långt, men det var ruggigt varmt och jag började frysa. Men hem kom jag, drack vatten, satte mig i skuggan och kände mig så jävla nöjd! De där passen som är tuffa, på gränsen till plågsamma och som man ändå sätter trots att man vill lägga sig i fosterställning under tiden, men väntar tills man kommer hem och är klar – det är fan de bästa ❤

Visst är det väl bra härligt att bli riktigt trött?
Ett par svettiga, men nöjda ben.

Nu laddar jag för att kolla på herrarnas triathlon-EM – skönt att titta på när andra sliter när man själv är klar. Då inser man också att det finns olika nivåer av att slita och plåga sig 😉

Omstart – igen

08 måndag Aug 2022

Posted by almsan in planering, triathlon

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

IM 70.3, träningsplanering, triathlon

Jösses, har inte bloggat på över 1,5 år!

Många inlägg har författats i huvudet under diverse träningspass, men jag har liksom inte haft tid (läs: prioriterat) att sätta mig och få ner dem på pränt när jag kommit hem. Så vad har hänt sen sist? Ptja, inte så mycket. Blivit med sommarstuga, lagt ner butiken, skaffat mig världens bästa jobb (och jag som trodde jag hade det innan!), tränat en del (både mig själv och min älskade odåga till hund) och tävlat sparsamt.

Under sista veckorna inför senaste tävlingen (IM 70.3 i Les Sables D’Olonne) gick jag och längtade efter att tävlingen skulle vara över så jag kunde sluta träna så himla fokuserat och bara träna för att det är kul. Jag bestämde mig för att jag under nästa säsong inte skulle sätta några höga mål, utan bli en sån som bara är jävligt allroundtränad och gör sånt hon tycker är kul. En sån som inte har nån plan med sin träning utan kan hänga på när kompisar har nåt kul träningsgrejs på gång. En sån som inte behöver minutplanera varenda dag för att få in träningen i det eviga livspusslet med dåligt samvete över att jag tränar istället för att umgås med mina barn, min hund eller min man.

Någonstans i Vendée-distriktet – IM 70.3 Les Sables d’Olonne

Men vet ni vad? Inte helt oväntat så kom jag på när tävlingen väl var över att jag ju faktiskt älskar att just simma, cykla, springa och styrketräna. Jag tycker ju att det är det roligaste som finns! Jag är asdålig på att inte ha någon plan, då får jag ingenting gjort överhuvudtaget. Jag gillar mina listor och träningsplaner som gör att dagarna går ihop trots att det fortfarande bara finns 24 timmar.

Jag vet också att mina två tonårsdöttrar tycker att jag är galen, men samtidigt i smyg är lite stolta och imponerade över att jag tränar som jag gör och oftast inte bryr sig särskilt mycket om om jag försvinner iväg en timme eller två på morgnar/kvällar/helger ❤ .

Hunden är oftast glad om han slipper följa med på jobbiga saker – han stannar gärna i soffan och väntar på att jag kommer tillbaks.

Vad gäller maken – han oroas mer om jag inte tränar, för då blir jag tydligen både otrevlig och påhittig när det gäller diverse andra projekt. Och cyklar gör vi ju ofta tillsammans.

Så, jag tänkte om och skaffade mig en coach istället…

Ser sjukt mycket fram emot det här samarbetet – det kommer bli kul!

Meta

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Äldre inlägg

  • september 2022 (2)
  • augusti 2022 (4)
  • januari 2021 (1)
  • juni 2020 (1)
  • mars 2020 (1)
  • januari 2020 (2)
  • december 2019 (3)
  • november 2019 (4)
  • oktober 2019 (3)
  • september 2019 (4)
  • augusti 2019 (6)
  • juni 2019 (9)
  • oktober 2018 (3)
  • september 2018 (7)
  • augusti 2018 (5)
  • juli 2017 (5)
  • juni 2017 (4)
  • november 2014 (3)
  • juli 2014 (2)
  • juni 2014 (4)
  • maj 2014 (13)
  • april 2014 (13)
  • mars 2014 (25)
  • februari 2014 (27)
  • januari 2014 (29)
  • december 2013 (25)
  • november 2013 (11)
  • oktober 2013 (31)
  • september 2013 (25)
  • augusti 2013 (22)
  • juli 2013 (17)
  • juni 2013 (23)
  • maj 2013 (30)
  • april 2013 (28)
  • mars 2013 (25)
  • februari 2013 (34)
  • januari 2013 (52)
  • december 2012 (30)
  • november 2012 (18)
  • augusti 2012 (8)

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • ALMSAN
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • ALMSAN
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …