Etiketter

, , ,

Det är väldigt konstiga tider nu. Coronatider. Jag är tacksam att jag är en hyffsat positiv människa, som nästan alltid (efter att jag har brutit ihop en smula) ser det positiva som kommer ut av diverse på förhand negativa förändringar.

Nästa lördag skulle jag ha åkt till Mallis. Det har varit inställt ett tag nu och det är absolut inte hela världen. Framförallt eftersom ingen annan heller kommer åka (så jag slipper se alla cykelbilder från Mallis i flödet). Jag tänker att jag kan köra ett träningsläger här hemma istället och det är helt ok, vi får ju ändå vara utomhus och cykla och springa, vår simbassäng är öppen och ur träningssynpunkt är ju allt precis som vanligt. Men jag kommer sakna värmen och Mallis (det vanliga Mallis, inte det Mallis som är just nu med utegångsförbud). Hoppas att våren, som verkar vara på gång, bestämmer sig för att stanna och inom kort lämna över till min favorit – sommaren! Och jo, jag tar gärna en repris på sommaren 2018, det är helt ok för mig…

Sommaren 2018 var en varm och skön historia – repris tack!

När lopp började ställas in sa jag att det inte gör mig så mycket, jag tränar ju ändå för att jag tycker att det är kul, och då får jag ju mer tid på mig att komma i toppform innan det är dags att tävla. Och mer tid till att vänja mig vid monstercykeln. Skönt! Tyckte många var så onödigt dramatiska över om deras lopp blev inställda – vad ska man då träna för? Absolut, jag förstår att det blir konstigt i huvudet om du har ett enda huvudmål för året och det riskerar att bli inställt, men man kan ju lika gärna bli sjuk eller skadad och inte kunna köra av den anledningen. Fortsätt träna för att det är kul (för det hoppas jag ändå att folk tycker, annars kan det ju kvitta), för att det är bra för kropp och knopp och för att få nåt annat att fundera över än Corona! Sen förstår jag om man har sparat pengar för att kunna genomföra ett lopp utomlands, som sen blir inställt. Många marathonlopp utomlands har ju blivit inställda eller framflyttade till hösten. Då är det ju så mycket mer än träningen; en resa, en upplevelse, pengar mm som brinner inne. Men återigen, man behöver ju inte sluta träna för det. Det kommer en tid efter corona.

MEN! Häromdagen drabbades jag av ett krux som jag inte hade funderat över, när mina första tävlingar för året började ställas in (eller åtminstone flaggas för att ställas in). Jag blev lite vilsen i min träning. Jag tränar så pass mycket och periodiserar min träning för att få in rätt träning vid rätt tillfälle och på så sätt förhoppningsvis vara som bäst när det gäller. Men nu vet jag ju inte när det gäller… Första A-tävlingen för året är i Linköping den 7/6. Den är inte officiellt inställd (än), men lär ju bli det. Inte nog med det, det är ju där jag ska knipa min biljett till årets andra A-tävling – EM i Malmö i augusti. Jaha, så vad händer nu? Kommer kvaltävlingen köras senare? När isåfall? När ska jag egentligen vara i toppform. Kommer jag inte få köra EM i år? Nej, då är det så – inte heller det är hela världen. Jag har en plan B som gör mig glad också. Men jag vill veta! Jag har haft en träningsplan som jag följt sen oktober, allt flyter på och vägen är utstakad. Jag har bara behövt göra små förändringar utifrån om jag känt mig sliten eller haft för mycket på jobbet. Nu behöver jag sätta mig ner och göra om själva grundplanen. Jag vet inte ens vilken träningsfas jag ska vara i eftersom jag inte vet när jag ska vara toppad. Bara att backa tillbaks till grundträningen igen. Har bara inte hunnit planera om och utan plan blir jag väldigt vilsen i träningen. Igår blev det vilodag av bara farten. Ska lägga planen under helgen och försöka hitta tillbaks under nästa vecka. Förhoppningsvis kommer lite mer klara besked om vilka tävlingar som blir av (och när de blir av) eller inte då också.

Sen har vi det här med hypokondrin… Nu när man ska vara hemma vid minsta förkylningssymptom så känns det som att dagarna går åt till att känna efter om man hostar, snorar eller har ont i halsen. Eftersom jag jobbar med massage och kundkontakt hela dagarna så vill jag ju inte riskera att smitta någon. Jag är sällan sjuk ”på riktigt”, dvs så sjuk att jag inte kan träna eller jobba, men det är här ju något helt annat. Pga pollen har jag också börjat med min grundmedicinering mot astma, vilket leder till heshet och småont i halsen i perioder. Så detta ständiga ”Har jag ont i halsen? Är jag sjuk? Nös jag av pollen eller corona? Är jag trött för att det är vår eller för att jag har corona?” osv. Lägg därtill på att barnen ska vara hemma från skolan vid minsta symtom. Vilket har gjort skolgången minst sagt lite hattig senaste veckorna… Att slitas mellan hypokondri (”Är jag sjuk och borde stanna hemma från jobbet/avboka massagerna/ställa in yogan”) och förnekelse (”Nej jag är inte sjuk, det går fint att träna”) tar på krafterna helt enkelt…

I övrigt lever vi väl på som vanligt. Tränar, äter, sover och umgås ändå helst inte med andra än familjen ändå 😉 Vallar ”sjuka” barn på promenader och i folktomma lekparker. Tränar lite mer styrka hemma istället för på gymmet. Simmar i folktomma simbassänger. Njuter av utomhuscykling och löpning osv. Buisness as usual.