Etiketter

, , , , ,

Här kommer den sista race reporten på ett bra tag! Precis som med de flesta andra lopp jag sprungit i år, så sprang jag Sylvesterloppet för första gången 2018. Då helt utan koll på vad jag hade för fart i kroppen, nu med en bättre känsla för vad jag skulle kunna pressa fram en bra dag. Förra året sprang jag på 53:22 och målet i år var att springa på 50 min (eller 49:59). Det är en tuff bana, och att hålla under 5-minuterstempo på en så kuperad bana var jag inte helt säker på att jag skulle fixa mentalt. Min mentala spärr går vid 5:00-tempo. Där nånstans börjar jag tvivla på mig själv. Det häftiga är att jag för ett år sen hade samma mentala spärr vid 6:00-tempo, så det går framåt även i huvudet 😉

Vädret var härligt! Eller ja, solen sken iallafall och det är en ju inte direkt bortskämd med… Me det var bara några grader varmt och blåste ruskigt kallt. Känslan var att jag ville springa i täckjacka och överdragsbyxor. Men det var bara att bita ihop och plocka av sig överdragskläderna när det började dra ihop sig till start.

Två frusna tjejer som funderade på att sätta sig i bastun istället.



Starten gick och närmare 200 löpare drog iväg. Jag hade lagt in en pace-pro strategi i min nya fina klocka, som skulle hjälpa mig att hålla rätt tempo på alla partier av banan och på så sätt springa in på 49:59. Inte helt oväntat gick det för fort i början 😉 Andningen kändes bra, men benen lite stumma. Sådär lagom som de gärna känns när de har haft återhämtningsvecka och inte vet hur ”jobbigt” ska kännas. Folk rusade iväg och jag försökte hitta mitt eget tempo. Jag litade dock inte på att jag skulle orka hålla det snabba tempot som krävdes mot slutet, så jag såg till att ligga före tidsplanen från början istället. Vilket är helkorkat såklart, för då blir jag ju ännu tröttare och skulle få ännu svårare att hålla tempot uppe på slutet 😂. Men det flöt på så sjukt jäkla bra! För varje kilometer hamnade jag lite mer före tidsplanen och benen bara rullade på av sig själva. Så skön känsla 🤩.

Åsbacken upp kändes stabil

Det var inte förrän i Knutsbergsbacken (sista löjligt branta backen) med efterföljande slakmota mot mål som det började ta emot ordentligt. Men när jag gick in i backen låg jag 1,5 minut före planen, så jag visste att jag kunde ta det lite lugnt och bara tugga mig upp.

Fokus: överlevnad

Jag tappade 15 sekunder uppför och fick sen upp tempot igen och kunde hålla planen resten av vägen in i mål. Gjorde min snabbaste mil någonsin på 46:51 och min snabbaste 5 km på 22:55! Kom i mål med god marginal på 48:35. 10:e plats bland damerna 👏

Målfållan – en ljuvlig syn!