Etiketter

, , ,

Nu har det slarvats med bloggandet igen… Mörkret och tröttheten som kommer som ett brev på posten (eller kanske mer som ett spam-mail i inkorgen), vilket gör att jag väljer att rensa hjärnan med att spela Candy Crush eller lyssna på ljudbok istället för att göra nåt vettigt (typ blogga) när jag får en stund över. Men en racereport från Åstadsloppet måste jag ju klämma ur mig känner jag.

Målet med dagen hade förändrats lite fram och tillbaka under veckan. Från allra första början var tanken att försöka springa på 1:45, dvs 2 minuter snabbare än Norasjön Runt och 13 min snabbare än Åstadsloppet 2018. Sedan Norasjön Runt för 4 veckor sedan har jag inte löptränat supermycket. De första två veckorna efter hade jag fortfarande viloperiod, för att sedan hinna ha två (av tre) veckors förberedelseperiod innan grundträningen startar (på måndag). Jag har med andra ord bara sprungit kort (6 km som mest) och i lugnt distanstempo (5:35-5:45/km). Men jag tänkte att de där 2 minuterna borde jag kunna putsa av bara för att Åstadsloppet är så mycket plattare än Norasjön Runt (haha, you wish). Om jag inte hade tappat alldeles för mycket vill säga. Plan A var alltså att springa i ett tempo som skulle räcka till 1:45 (4:59). Plan B var att gå ut i det tempot, känna hur det kändes och sen köra på känsla. Plan C var att köra på känsla från start och sikta på att bara förbättra förra årets tid på 1:58. När vi stod på startlinjen landade jag på Plan D: ”Kör med farthållaren för 1:50, då får du en bra inledning och ett jämnt lopp. Känns det skit borde du kunna plåga dig med när du har en rygg att följa. Känns det bra kan du öka halvvägs.”

Ok, sagt och gjort, starten gick och jag hängde på farthållaren. Det gick lite för fort eftersom det går nerför i början och han ville ha lite marginal tills vi skulle ta samma backe tillbaks i slutet. Kroppen kändes kanon! När gruppen efter 3 km saktade in för att ta vätska i depån valde jag att fortsätta i samma tempo. Jag hade Maurten-gel (både vanliga och med koffein) och 1,5 dl vatten med mig, så jag planerade inte att göra några stopp alls idag. Efter att jag släppt gruppen hamnade jag lite ensam och vinden tog tag. Bestämde mig för att öka lite för att komma ikapp de som jag hade inom synhåll, för att få lite vindskydd. Men när jag kom fram kändes tempot så bra att jag inte ville sakta in och lägga mig bakom. Så jag sprang om och var ensam igen. Fick syn på nästa grupp och upprepade samma procedur. Gång på gång. Inte särskilt effektivt och energisnålt, men men…

Eftersom jag har minne som en guldfisk så kan jag inte, som många andra gör, guida er igenom loppet särskilt detaljerat. Men jag kände hela tiden att jag hade läget under kontroll och njöt av känslan att allt kändes så bra och att det inte alls kändes så tungt och besvärligt som förra året. Vädret var helt perfekt, jag sprang i linne och korta shorts och varken frös eller svettades. Däremot var vinden riktigt tuff på sina håll. Vid ett tillfälle låg jag längst fram i en grupp, när en kille sprang om och la sig framför mig och vi tuffade på. Helt plötsligt var det bara han och jag kvar och vi låg och växeldrog under några kilometer. Tempot var egentligen lite för hårt (eller?), men kändes ändå bra, så jag bet ihop och körde på.

Tyvärr var min (Pers) klocka lite för positivt inställd idag vad det verkade som. Hade jag vetat det hade jag nog kunnat öka ytterligare lite. Enligt klockan sprang jag nästan 500 m extra, vilket gjorde att mitt km-tempo såg ut att vara högre än det var. Enligt klockan höll jag ett snittempo på 4:59/km, vilket borde göra sluttiden till 1:45:09 (-ish). Nu blev den 1:47:42 (netto) och 1:47:59 (brutto). Så några sekunder långsammare än Norasjön Runt alltså…

Sista hundra meterna spurtade jag mot Malin-Charlotta som kom ikapp mig och hetsade som sjutton 😉 Höll på att kräkas i bortre kurvan före mål, och släppte av något på tempot. Dåliga tävlingshorn där… Var precis lika trött i mål som förra året, men betydligt mycket mer nöjd med insatsen i år.

Förklaringen till varför jag nästan kräktes på slutet…
Hyfsat stabil kadens!

Något som känns riktigt bra är att jag mentalt har tagit mig över 5-minutersspärren. Det spelar inte så stor roll att klockan kanske var överdrivet positiv till mitt tempo, för oftast är det inte kroppen utan huvudet som hindrar mig. Som talar om att jag inte orkar springa så fort så länge. Förut var det 6:00/km som var ”den magiska säkerhetsgränsen”, sen har det blivit 5:30/km och senare även 5:00/km (om jag har en bra dag). Men nu vågade jag springa under 5-minuterstempo under flera km i sträck, trots att det var ett långt lopp. Mer sånt!

Inte så roliga bilder, men jag tog inte en enda bild själv och verkar inte ha fastnat på någon annans heller vad jag har sett. Så ni får hålla tillgodo med nördig Garmindata 😉