Etiketter

, , , ,

Igår sprang jag Norasjön Runt för andra gången. 21,1 km med 208 höjdmeter. Det är även DM. Förra året var det min första halvmara och jag hade ingen aning om hur fort jag kunde hoppas på att springa. Pacingen blev därefter (för fort i starten och sedan dalande tempo). Sluttiden blev 1:52 och jag var såklart jättenöjd, eftersom jag bara löptränat kontinuerligt i ca 3-4 månader.

I år ville jag ju däremot slå den tiden och det fanns saker som talade både för och emot.
För:
* Jag har löptränat kontinuerligt ytterligare ett år och med ytterligare bättre fokus.
* Jag har sprungit några rena halvmaror, ett maraton och gjort både halv- och helmara som en del av triathlon.
* Kroppen är hel och återhämtad efter IM Kalmar
Emot:
* Jag har inte tränat strukturerat sedan IM Kalmar (4 veckor).
* 2 veckors helvila efter IM pga förkylning.
* Jag har sprungit 3 ggr de senaste 4 veckorna, 2×5 km med lite fart och 1×12 km luuuuugn mysjogg.
* Eftersom loppet ligger under övergångsperioden så ska jag ju inte vara i form för att prestera, utan det är bara att ”gilla läget” och göra vad jag kan med det jag har.

Häromdagen hittade jag en ny funktion i Garmin som heter Pacepro och som ska hjälpa till att beräkna vilket tempo som behöver hållas för att klara en viss tid på tävling, baserat på höjdprofilen, banlängd, hur hårt man vill köra i uppförsbackarna och om man vill ha en positiv eller negativ split. Jag har laborerat lite med siffrorna även innan för att se vilket snittempo totalt jag behöver hålla för att klara att slå förra årets tid. Sen tänkte jag att jag skulle snygga till siffrorna lite och sikta på 1:50. När jag sedan har knappat in i löparkalkylatorn på jogg.se och laborerat lite fram och tillbaka så landade jag i att sätta ett tufft mål på 1:48:00 för att testa vad kroppen klarade och ändå ha marginal till att springa under 1:52 om det skulle gå åt skogen.

Så jag skapade ett pass i klockan, med varje km specad i ett visst tempo, för att få hjälp med pacingen hela vägen. Att inte springa för fort i början, och också att bli medveten om om jag började sacka på slutet. Dock hade jag lovat mig själv att om tempot kändes alldeles för tufft, så skulle jag få backa av lite. Men alltså inte tappa tempo bara för att kroppen började bli lite seg. Jag skulle iallafall ge mig själv en ärlig chans att klara även 1:48.

För att få lite avstämning på totaltiden hade jag skrivit ner de tider jag behövde klara 5, 10, 15 och 20 km, på armen.

Starten gick 14.00, solen sken men det blåste rätt ordentligt. Benen kändes fruktansvärt tunga. Sådär som de känns när en har vilat länge och kroppen mest är svullen, seg och ovillig att kämpa. ”Pip pip, det går för sakta…” Ja, inte helt oväntat i början när det är lite trångt. Första km var tung. En bit in i km två börjar dagens första (och längsta? backe). Jag struntade i klockan, och tuffade på i ett görbart tempo istället för att gå för hårt som förra året. Väl uppe på toppen efter ca 3 km firade jag med en gel. Sen är det en bra bit som rullar på lite lagom utför så kroppen hinner vila upp sig lite innan det börjar gå uppför igen. Hamnade i en skön klunga och vi verkade pacea oss rätt bra, för de flesta hade mål runt 1:47-1:50. Sprang och pratade lite om ditten och datten. Konstaterade att det skulle bli ordentligt motvind så småningom. Några hade sprungit förut, för andra var det första gången. Kilometrarna rullade på och jag konstaterade att det kändes betydligt stabilare än förra året.

Jag låg med i tidsschemat efter 5 km och 10 km. Kroppen kändes bra och de partier jag tyckte var mentalt tuffa förra året kom och passerade utan problem. Skönt! Att mamma och tjejerna helt plötsligt stod och hejjade vid vätskestationen strax före 11 km gav ytterligare energi ❤

Världens bästa hejjarklack ❤ Foto: Mamma

Förra året låg jag ensam på flera av de lite tråkigare partierna, i år hade jag en klunga och det gjorde stor skillnad. Fokuserade på att inte tappa farten och bita mig fast i ryggarna även när tempot gick upp. Att dessutom kunna hjälpa varandra när motvinden var som värst, var riktigt skönt!

15 km satte jag på sekunden jämfört med planen på armen. ”Ok, håll i det här nu så borde du komma under 1:52”. Vid vätskestationen efter dryga 16 km kom första dippen. Nu gick det lite tungt. Inte långt kvar nu. Men ändå två ordentliga uppförsbackar. Tappade min klunga, tog en gel (nr 5 i ordningen) och försökte mala på. Tempot lite för lågt, men ändå stadigt runt 5:15-5:20 trots uppför.

Gött att liksom bara få ”åka med”. Foto: Mamma.

Förra året var jag riktigt stum i benen när jag passerade Borns skola. I år var jag trött, men inte alls på samma sätt. I nedförsbacken efter skolan kunde jag öka tempot igen och få med mig lite fart. Förra året gick det långsamt nedför, benen ville inte alls släppa på. Det gav lite extra boost att jag iallafall kände mig lite starkare och uthålligare än förra året.

Uppför igen. Såg ”min” klunga en bit upp i backen, men vågade inte gå för hårt uppför. Tog sikte på sista vätskedepån och försökte räkna ut hur långt det var kvar vid 18 km. Och vilket tempo jag skulle behöva hålla för att inte bomma målet. Jag är inte supersnabb i huvudräkning annars, men här var det uppenbarligen andra delar än hjärnan som krävde de sista kolhydraterna 😉 Jag nöjde mig med att veta att det var lite drygt 3 km kvar och att det bästa jag kunde göra var att försöka springa så fort jag kunde.

Foto: Monika Forslund
Foto: Monika Forslund

Äntligen uppe! Där stod Monika och Daniel som flaggvakter och hejjade – mer energi! Lyckades plåga upp kroppen i 4:55-tempo sista kilometrarna. Passerade 20 km, tittade på klockan och konstaterade att jag låg 24 sekunder efter tidsschemat på 1:48:00 – helt ok! Passerade Marit som var flaggvakt – ännu mer energi ❤ Fick syn på Johan och ökade lite till för att ta mig om. Ner till kurvan vid Tullis, där stod Sanna och gav mig energi att fortsätta ytterligare en bit. Nu var det gåshud på riktigt – både av att kroppen började bli duktigt tom och av glädje för här insåg jag att jag nog skulle fixa även 1:50. Lite dryg raksträcka upp mot stan, men där visste jag att Hanna stod, så jag fokuserade på henne.

Foto: Hanna

Och hon gav mig orken att passera banken, ner mot hörnet och sen bara upploppet kvar. Inte mycket till spurt, men jag fick upp tempot till 4:30 de sista hundra meterna. Mamma och tjejerna stod och hejjade på målrakan ❤

Nu är det nära på riktigt!
Långa benet före!

I mål på 1:48:37 och såååå nöjd!! Det räckte dessutom till en 1:a plats på veteran-DM i K35-klassen och en 10:e-plats bland samtliga damer.

Jodå, jag var faktiskt inte helt ensam i K35 😉 Foto: Hanna
En guldpeng och ett presentkort!

Stort tack till alla som hejjade efter vägen – det betyder så himla mycket när man springer!! ❤

Om 4 veckor är det dags för en halvmara igen. Revansch på det enda loppet under senaste året som jag verkligen totalmisslyckats på – Åstadsloppet…