Etiketter

, , , , ,

Det är inte helt ovanligt att man drabbas av en känsla av nedstämdhet och tomhet efter att man genomfört ett stort mål/”viktigt” lopp. För min del har det mesta av mitt fokus och min träning under drygt ett år endast varit riktat mot att genomföra Ironman Kalmar och göra mig själv rättvisa under loppet.

Så hur känns det nu såhär en vecka efteråt? Inget särskilt faktiskt. Det var kul och när jag tänker tillbaka så finns det ett sånt där löjligt romantiskt rosaskimmer runt minnet av IM Kalmar. Och kollar man på filmen här så är jag med precis i början, filmat från växlingsområdet strax efter 05 på morgonen och jag förmedlar verkligen känslorna jag kände: lugn, glädje och förväntan.

Men även om det har varit en stor del av mitt liv det senaste året, så är det helt ok att det är över. Just nu passar jag på att hinna träffa lite vänner som jag inte hunnit träffa så mycket, slappa och kolla på tv och bara göra ingenting. Det är rätt soft även om jag skulle bli tokig om jag alltid hade det så…

Igår var jag och Per på bio, det händer inte heller så ofta! Once upon a time in Hollywood. Den var… eh… Tarantino-typisk 🤣 Riktigt bra, men också riktigt konstig. I ca 2:10 hände typ ingenting, men den blev ändå aldrig tråkig. Sen hände allt sista halvtimmen och sen var det slut. Som sagt: udda.

Har inte kunnat träna alls senaste veckan. Fick ont i halsen, så jag har hållt mig lugn och låtit kroppen återhämta sig lite extra. Hade det inte varit slut på säsongen hade jag börjat mjuka igång för några dagar sen när halsontet försvann, men nu har jag kostat på mig några extra dagars helvila. Men imorgon ser jag fram emot en cykeltur!

Härnäst står Norasjön Runt på tur om 3 veckor. En halvmara när jag hoppas kunna putsa några minuter på fjolårets tid.

Längtar redan och smider planer inför nästa års triathlonsäsong – då jäklar ska det bli åka av! 👊