Etiketter

, , , , ,

I juni 2018 bestämde jag mig för att:

  1. Lära mig crawla
  2. Testa triathlon
  3. Göra en Ironman 2021 (när jag fyller 40)

Jag tyckte jag var mogen som satte en 3,5 års-plan eftersom jag normalt inte är så långsiktig av mig…

Sagt och gjort, jag började försöka lära mig crawla i juni, med hjälp av Lotta. Körde Utmaningen (supersprint) hemma i Nora i början av juli och kom 3:a. Fick mersmak och körde sprinten på Sala Silverman i augusti samma år. Återgick till mitt inte fullt så långsiktiga planerande och hängde på låset när anmälan till Ironman Kalmar 2019 öppnade. Varför vänta liksom, livet kan ju komma emellan och göra att jag av någon anledning inte kan köra 2021.

Och nu var det äntligen dags! Träningen har under hela året gått mer eller mindre enligt plan, inga skador och inte många sjukdagar alls. Så nu skulle det avgöras. När jag anmälde mig satte jag ett överdrivet högt mål på 10:30. Ett mål som jag byggde kring att jag skulle orka hålla ca 36 km/h i snitt på cyklingen (en perfekt och vindstilla dag). Det målet hade jag reviderat för länge sedan, men jag hade fortfarande ett drömmål på 11 timmar. Fortfarande ett högt mål, men orkade jag bara hålla ihop (och överprestera lite) på löpningen, så kanske det skulle gå. Ju mer jag hamnade i Ironman-bubblan och hörde allt prat om att njuta av dagen, ”race with a smile” och att man som Ironman-oskuld inte skulle sätta tidsmål eftersom så mycket kan hända och man vet inte hur kroppen reagerar mm mm, så bestämde jag mig för att släppa lite på tidsmålet och fokusera på att ta in dagen och omgivningarna och njuta av publikstödet. Med det inte sagt att jag inte skulle ta i och ge allt, men inte hänga upp det kring en speciell tid. Däremot visste jag att om det skulle ta mer än 12 timmar (utan att något speciellt hände) så skulle jag få svårt att vara nöjd.

20190817_0449195062316338710609394.jpg

04.00 ringde klockan, men då var jag redan vaken sedan några minuter tillbaks. Hade sovit hyffsat och ganska många timmar, så jag kände mig mest förväntansfull. Drack en kopp kaffe och lite yoghurt. Hade tankat energi i flera dagar för att inte behöva trycka i mig alltför stor frukost som sen skulle skvalpa runt i magen hela dagen. Var på toa, tog den obligatoriska Immodium-tabletten, hoppade i tridräkten, kollade igenom packningen en sista gång och rullade sedan iväg till stan på min skeva hyrcykel. Fortfarande ingen direkt nervositet, utan jag såg bara fram emot att komma iväg.

 

 

20190817_0502543954519369832730301.jpg

Växlingsområdet öppnade 05.00 och det var skönt att vara ute i god tid. Jag kontrollerade att det fortfarande var luft i däcken, startade cykeldatorn och kalibrerade effektpedalerna, stoppade all energi där den skulle vara. Hade bestämt mig för att köra det säkra före det osäkra och enbart använda Maurten hela dagen: DM320 + Gel100 + vatten på cykeln och Gel100 och vatten under löpningen. En riktigt festdag med andra ord…

 

 

 

Kollade också att allt stod rätt till i växlingspåsarna. Rätt sak på rätt plats. Jag är inte så vidskeplig av mig, men jag hade ändå några maskotar med mig under dagen:

1. Ett armband som Saga har gjort till mig (Swim ❤ Bike < 3 Run ❤ ) som fick sitta på under hela loppet.

2. Mitt penntroll med rosa hår fick ligga i street wear-påsen och var således med mig fram till start.

3. Under Ironman-simmössan hade jag en Simma med flyt-mössa

4. I T1-påsen hade jag en handvävd handduk av en cyklist, som vi fått av Lena Karlsson och som hon själv designat. Lenas namn har förövrigt nämnts så många gånger under den här veckan och jag blir alldeles tårögd varje gång ❤ Så utöver att lova att ”race with a smile”, så fick hon även vara med mig i växlingen till cykeln.

När jag irrade omkring och funderade om jag glömt nåt eller om allt var som det skulle, så träffade jag Ewa och Håkan, mina enda klubbkamrater den här helgen och vi tog sällskap bort till simstarten. Toabesök igen, på med våtdräkt, simmössor och glasögon och sen ställa sig i rätt startled utifrån beräknad simtid. Jag och Ewa skulle båda ställa oss i 1:20-fållan. Det var skönt att ha någon att småprata med, för att hålla nerverna (som nu faktiskt fladdrade lite i magen) i schack. Vi fick lyssna till nationalsången och ”just i dag är jag stark” innan starten gick 07.00. Då hade jag blivit kissnödig igen, men trots att jag såg att många runtomkring mig kissade där de stod (och låtsades som att det regnade – bokstavligt talat), så kunde jag inte slappna av tillräckligt mycket. Folkmassan började röra sig framåt och några minuter senare var det vår tur att kliva i vattnet.

Simning 3860 m, 1:19:49 (2:04/100 m)

Simningen var egentligen det enda jag var lite stressad över. Inte själva simningen, utan att det var nästan 3000 andra i vattnet samtidigt som mig och alla ville ha kortaste vägen runt banan. Hade nya glasögon och sköljde dem därför inte med vatten innan. Redan innan jag kommit i vattnet hade de börjat imma igen upptill… Tänkte att det går nog bra ändå. Det gjorde det inte. När vi kom ut första biten och det öppnades upp kändes det som att jag var ensam i vattnet. Jag såg inga badmössor framför mig och inga bojar. Ingenting. Fortsatte en bit till och tänkte att imman släpper nog. Nej. Blir sandwichad av två andra och känner mig allmänt instängd eftersom jag inte vet riktigt var jag ska simma någonstans. Tar ett par bröstsimtag, får upp huvudet och upptäcker att imman bara är högst upp på glasögonen, under är det kristallklar sikt. Tänker att jag får väl lyfta huvudet lite extra när jag siktar. Men efter nån minut till inser jag att jag gör mig själv en otjänst om jag inte pausar och ser till att skölja ur glasögonen. Och vilken skillnad! Efter det var simningen i stort sett som en dröm. Målet med simningen var att inte stressa upp mig, utan göra mitt race, fokusera på tekniken och låta det ta den tid det tar. Simma hellre längre än att ge mig in i närstrider. Med tanke på att Garmin säger att jag simmade 3889 m, så verkar jag ändå ha navigerat bra. Till skillnad från många andra som kom från diverse håll och verkade varit ute på egna äventyr… Och jag kunde verkligen njuta av simningen. Vattnet var lugnt, solen sken, det var nästan bara trångt vid rundningsbojarna och jag blev aldrig trött utan bara vevade på i mitt tempo. Kom upp till växling efter 1:19:49.

T1, 4:17

Inte heller under simningen lyckades jag slappna av tillräckligt mycket för att kunna ”släppa på trycket”, men i samma stund som jag klev upp ur vattnet var det som att all vätska bara pressades ut ur kroppen. Jag kunde ju inte gärna kliva ur våtdräkten samtidigt som jag kissade, så det vara bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Därefter klev jag ur våtdräkten, på med race belt (med nummerlapp), på med hjälm och skor. I med våtdräkt, simmössor och glasögon i påsen och tillbaks med påsen på kroken. Gåsprang bort till cykeln, en ganska lång sträcka och mina klossar är sjukt hala, så jag tog det säkra före det osäkra och tog det lugnt. Och så upp på cykeln.

Cykling 180,2 km, 5:28:05 (32,95 km/h)

När jag sticker iväg på cykeln ser jag Per och hör mamma skrika. Mamma och pappa skulle inte komma ner, men hade sen ändrat sig och bestämt sig för att överraska ❤
Var hög på livet efter den härliga simningen och inte blev det sämre under cyklingen! Vilken skön dag. Solen sken mestadels. Det blåste en hel del, men det störde mig inte nämnvärt. Valet att köra med dischjul bak och 73 mm profil fram var inget jag ångrade. Fokus under cyklingen var att landa på ca 150 W i snitt under de 18,2 milen. Det tråkiga var att det var så himla mycket cyklister överallt (ok, kanske inte så oväntat, men att det skulle vara så trångt hade jag inte räknat med). Det var inte långa stunder under de nästan 5,5 timmarna som jag kände att jag kunde fokusera på mitt eget. Hela tiden anpassa farten efter framförvarande. Köra om. Bli omkörd. Ovana cyklister som parkerar i kurvorna. Folk som kör om andra som kör om och på så vis blockerar vägen. Men. Jag skulle ju bara njuta och inte stressa upp mig över småsaker. Och som Ewas syster sa före start: bli inte stressad om du inte kan hålla den tänka effekten på cykeln, då har du istället fräschare ben till löpningen. Och det fick bli mitt mantra. Jag hade heller ingen hastighet framme på cykeldatorn eftersom jag visste att det skulle blåsa på ordentligt och att hastigheten i sig skulle vara irrelevant där och då. Så fokus på effekt och att inte gå för hårt i motvinden, men heller inte vila i medvinden. Det märktes att många hade det tufft när det blåste mot/sida, men mina ben kändes kanon. Efter 12 mil på Öland var vi tillbaka i Kalmar och tog ett varv i rondellen där det stod hur mycket folk som helst och hejjade. Snacka om energiboost! Mer energiboost fick jag när vi gick ut på de sista 6 milen. Många hade det tufft där. Det var skönt att vi hade provcyklat den vändan så att jag hade koll på vad som väntade. Milen rullade på snabbt och inte en enda gång under hela cyklingen hade jag någon dipp, snarare hade jag kunnat cykla lite till. Energiplanen följdes till punkt och pricka. 500 ml DM320/h, 1 gel/h, ta en flaska vatten vid langning efter ca 2 h. Pigga ben och piggt huvud! Snitteffekten landade på 139 W (ca 2,5 W/kg) och NP på 145 W. Jag vet att jag kan betydligt mer på cykeln, men i år har fokus legat på att bli en ok simmare. Hade det inte varit så trångt på cykelbanan hade jag kunnat trycka på lite bättre (framförallt i medvinden), men det hade å andra sidan säkert straffat sig på löpningen.

T2, 3:25

Av cykeln och in i T2. Hängde upp cykeln och tog cykelskorna i handen för att slippa springa med dem på mig tillbaks till påsarna. Tog av mig hjälmen, tog den röda påsen, stoppade på mig 5 gel, stoppade hjälmen i påsen, torkade fötterna, på med strumpor och löparskor och sen iväg igen.

Löpning 42,2 km, 4:15:36 (6:04/km)

Jag kände direkt att jag inte hade tagit ut mig fullt på cykeln. Det kändes inte ens i benen när jag började springa att jag hade cyklat 18 mil! Skön känsla, nu var det bara löpningen kvar. Nu behövde jag inte bry mig om någon annan, eller oroa mig för att domaren skulle komma och döma tidsstraff när det var trångt med cyklister. Det var bara jag och mitt huvud. Som vanligt gick det för fort. Men ändå kontrollerat fort. Kollade till pulsen och klockan sa pulszon 2. Ok, då kör vi på så länge det håller. Första varvet kändes långt, rent mentalt. Jag hade gjort upp med mig själv att jag skulle få gå genom alla vätskekontroller, men aldrig däremellan (om det inte gjorde ont någonstans). Vätskekontrollerna kom med ca 2-2,5 km mellanrum och så långt orkar jag ju springa. Det flöt på bra, jag gick bara så länge jag behövde för att få i mig vattnet, sen sprang jag igen. Pratade och hejjade lite på folk jag kände. High-fiveade typ varenda unge som stod med utsträckt hand. Verkligen njöt av att alla hejjade. Och när jag såg och hörde familjen hejja var det helt otroligt ❤ ! Höll koll på varje km-tid på klockan. Det är så lätt när man börjar bli mentalt trött att farten går ner utan att man märker det. Eller så är det ofta för mig iallafall. Det känns bra, det känns som att jag håller samma fart, och ändå säger klockan något helt annat. Fram till km 19 låg tempot mellan 5:07-5:55. Jag försökte hålla lite koll hur fort jag behövde springa för att klara 11 timmar. Men jag hade inte stenkoll på min totaltid, så jag misstänkte att jag behövde springa maran på 4 timmar för att klara det och det kände jag att det skulle inte gå idag. Dessutom är hjärnan inte så bra på att hantera tempoberäkningar efter 9-10 timmars fysisk aktivitet, så jag la ner försöken att tänka. Jag tänkte dock försöka minimera tiden över 11 timmar. Så jag sprang. Jag höll ihop tempot hyfsat första 23 km och när jag kom in i stan efter andra varvet skrek Per att om jag höll ihop det så skulle jag klara 11 timmar. Jag skrek tillbaks att det skulle inte gå. Nej jag vet – negativa tankar är inte bra i det läget, men jag såg ju att tempot redan hade börjat gå ner, så det fanns inte en chans att jag skulle kunna vända det och öka igen. Så det var mer realistiskt än negativt. Men det var rätt tungt då. Men ändå, första mentala dippen efter mer än 9 timmar är ändå rätt bra jobbat!

Första två varven när jag sprang förbi Special Needs, där jag hade min gel, så såg jag inte att det var där det var SN. Vilket innebar att jag bara hade de 5 gelen jag hade med mig från start. De var slut nu. Inte för att jag var sugen på gel, men jag vet också att det är enda chansen att hålla humöret uppe när det är tufft. Kände dock att det var för långt kvar av loppet för att chansa på gel eller annat från depåerna. Så jag körde på med vatten. Tredje varvet lyckades jag dock hitta rätt och kunde tanka på med lite mer energi igen. Efter dryga 31 km hade klockan slut på batteri och sen fick jag springa ”i blindo”. Fram tills dess hade jag ett snittempo på 5:54 min/km. Jag vet inte hur många gånger jag tittade till på den svarta skärmen, det blir som ticks för att jag ska ha nåt att fokusera på. Sen vande jag mig av med det och på sätt och vis var det lite skönt. Jag sprang ju ändå framåt hela tiden. De gånger under sista varvet som jag började fundera på om jag inte skulle promenera istället, så såg jag till att hitta en rygg som sprang SAKTA och lägga mig där bakom bara för att kunna fortsätta springa. Ganska snabbt tröttnade jag och sprang om och sen gick det bra några kilometer igen. Sen var det bara att upprepa proceduren vid nästa dipp. Dock blev promenaderna längre och längre genom depåerna. Där jag under första halvan av loppet bara gick tills jag fått i mig vätskan, så gick jag nu tills jag passerat sista papperskorgen istället. Men jag rörde mig framåt hela tiden.

Någonstans under löpningen fick jag ont på ovansidan av vänsterfoten. Som att någon högg en kniv uppifrån varje gång jag satte ner den. Var lite rädd att jag höll på att dra på mig en stressfraktur i foten, men å andra sidan, vila får jag göra när jag kommer i mål. Dessutom gjorde det ändå ont av att gå, så då var det ju bättre att springa och bli klar snabbare. Jag blev inte på något sätt fartmässigt hindrad av att det gjorde ont, det blev bara som en extra mental svårighet att övertala mig själv om att det gick fint att springa ändå. Och lite ont får man väl räkna med under en Ironman? Jag hade ju varken ont i magen, huvudet eller knäna! Lite friktionsskador på fötterna bara, men det är oftast värst i duschen efteråt…

Sista km var långa som vanligt. Lyxade med cola i de två sista depåerna. Jag hade (som vanligt med mitt guldfiskminne) inte koll på banan, trots 3 varv… Så jag höll koll på km-skyltarna och visste att jag skulle in i stan en sista gång och där var ju stödet enormt! Men jag var osäker på om jag var tvungen att springa till vändpunkten inne i stan, eller om den var efter att man hade passerat målet. Ja jag vet, men jag är sån – vilsen. Lyckan när jag upptäckte att jag inte behövde ta vändningen en gång till utan såg upploppet och målet framför mig. Folkfesten, musiken, hejjaropen och målportalen. Det blir så tydligt hur mycket mentalt det är att tempot går ner, eftersom jag de sista 3 km kunde höja tempot igen. Ökade ytterligare lite på upploppet, high fiveade speakern och gick i mål på 11:11:10. Borde inte ha spurtat fullt på slutet. En sekund långsammare hade ju snyggat till siffran lite, men hade tyvärr inte koll på tiden 😉

I mål väntade mamma ❤ Resten av familjen hejjade från läktaren ❤ Visst var jag trött, men tröttheten var mycket mental. Hade nån sagt åt mig att hoppa upp på cykeln igen så hade jag gladeligen gjort det! Men det var så jäkla skönt att se det där målet och känna att man inte behövde springa längre.

Jag vet inte om jag kommer våga göra en IM igen. Jo, det klart att jag gör. Men allt var så perfekt i lördags. Vädret var perfekt. Simningen var lugn. Cyklingen var som en dröm. Inga punkteringar eller andra mekaniska haverier. Langningen gick bra. Jag höll min energiplan hela vägen. Jag hade inga (fysiska) problem att springa hela vägen. Magen höll. Och tiden blev väldigt bra för en nybakad triathlet.

Nej, jag har inte anmält mig till nästa år. Och kommer inte göra det heller. Kanske att jag kommer göra en Kona-satsning 2021 – det vore väl en bra 40-årspresent?! Men det är så långt kvar att det är svårt att veta hur lockande det är då. Sista triathlontävlingen för i år är avklarad. Känns lite konstigt nu när jag väl kommit igång! Blir några löplopp till som jag vet, annars blir det fokus mot nästa triathlonsäsong – då jäklar! 😉

Men först lite vila. Framför allt av min högerfot som jag har diagnostiserat till inflammation i senorna på ovansidan av foten. Nu är den tejpad och mår helt ok, men jag ska nog inte springa på den på några dagar 😉

Stort stort tack till alla som hejjade. Kända och okända. På plats i Kalmar och på avstånd via Facebook och Instagram. Ni är helt fantastiska! Men mest av allt till min älskade familj som har stått ut med allt tok och egocentriskhet det senaste året. Ok, det är väl inte som att det kommer sluta här (och det vet jag att ni vet), men nu ska jag sluta tjata om Ironman ett tag…