Etiketter

, , , , , , , ,

Idag var det dags att testa olympisk distans i Morakniv Triathlon (1500 m simning, 42 km cykling och 10 km löpning). Tanken var att det här skulle bli ett sista hårt pass inför Kalmar, få lite mer tävlingsrutin och våga köra mig trött. Jag är lite feg på längre distanser, vet inte riktigt var jag har mina gränser och vågar därför inte köra riktigt hårt. Av någon anledning är jag rädd att det bara ska ta tvärstopp innan jag är i mål. Men idag var alltså dagen när gränserna skulle testas!

20190804_0943537066648987023303426.jpg

Cykeln incheckad och klar. Vi var på plats tidigt och jag kunde i lugn och ro fixa med mina grejer när jag ätit frukost.

Vädret var inte på min sida. Jag hatar att frysa! Strax innan start var det ca 15-16 grader i luften, mulet och regnet hängde i molnen. Fördelen var att de 19 graderna som vattnet bjöd på, kändes varma och omfamnande. Jag var mest orolig över att frysa på cykeln eftersom jag kör i ärmlös dräkt och vindarna kändes väldigt kalla. Det skulle visa sig att det inte var ett problem, eftersom ”om du fryser får du ta i mer” alltid går att applicera 😉

Simning 1500 m 30:29 (2:00/100 m)
Well, starten gick iallafall. Det var inte supertrångt i simstarten eftersom vi startade från vattnet längs en brygga som löpte längsmed kajen, så det var inte förrän när första bojen skulle rundas som det blev lite stökigt. Det var en 750 metersbana som skulle simmas två ggr. I början upplevde jag att jag låg med rätt långt fram, men ganska snart kändes det som att fältet drog i väg och jag hade inga fötter alls att gå på. Tänkte att jag är väl kanske bland de sista, men jag gör min egen simning så får jag köra ikapp på cykeln sen. Kände ändå att jag gick på rätt hårt eftersom jag större delen av tiden var tvungen att andas i tvåtakt. Tänkte att ”det här är bra, jag vågar ta ut mig redan på simningen – nu kan det bara bli bättre”. Så skönt när det började närma sig slutet på simningen och jag visste att det ”värsta” var gjort. Och att jag hade tagit i från start. När det sen visade sig att jag var fjärde dam upp ur vattnet så kändes det ännu skönare.

Cykling 42 km 1:16:09 (34,5 km/h)
Fick till en bra växling och kom ut på cykeln som tredje dam. Benen kändes toppen, och jag körde upp till andra plats ganska snabbt. Flåsade sjukt mycket, men det kändes ändå tryggt och hemtamt att få sitta på cykeln. Mantrat ”ride like there’s no tomorrow” fick symbolisera cyklingen. Jag försökte att bara bortse från att det fanns ett moment kvar efter cyklingen. ”Håll effekten högt – skit i vilka watt du tror att du orkar hålla i 42 km – bara ös”. Det var en 10,5 km-bana som skulle köras 4 varv. Platt som en pannkaka, men det blåste en del. Det gjorde mig dock inte ett dugg, det underlättade bara. Sida mot ut och sida med hemåt – perfekt! Precis i början av varv 2 körde jag om Åsa som låg först. Ok, nu var det bara att ösa och skapa så stort avstånd som möjligt för att ha en chans att hålla undan även på löpning och åtminstone ta en pallplats. Mot slutet av varv tre höll det på att gå lite illa när en kvinna på damtralla cyklade rakt över ett övergångsställe utan att för en sekund titta åt något håll eller förstå att hon korsade cykelbanan i en triathlontävling. Jag fick slå på en tvärnit och stoppa ner ena foten för att inte köra på henne. Lite extra adrenalin sådär när man börjar bli lite trött… Efter tre mil började benen göra sig påminda, så då fick jag fokusera lite extra på att trycka på och inte bli lat när det gick lätt. ”Håll effekten uppe , det gör inget om du blir trött. Vad är det värsta som kan hända? Att du blir omsprungen för att du är trött i benen? So what? Gör en riktigt bra cykling nu!”

Men känslan att ligga först i en tävling – outstanding! Första, men förhoppningsvis inte sista gången. Peppade mig själv med att ”om det skiter sig mot slutet, så kom du åtminstone in som etta efter cyklingen. Du ledde tävlingen!”

Helt ok växling igen och så ut på den avslutande löpningen.

Löpning 9,9 km 44:18 (4:41/km)
Jag var trött, men benen kändes faktiskt bra! Trippade på och tittade till på klockan för att bilda mig en uppfattning om farten. 4:10-tempo. Pulsbandet funkade inte vilket nog var lika bra – onödigt att se hur hårt man tar i… 😉 Jag är verkligen ingen snabblöpare, min bästa 10-km tid är höga 49 minuter, så nåt 4:10-tempo visste jag att jag inte skulle kunna hålla. Men målet idag var ju att bli trött, så jag struntade helt i att försöka pacea mig och fokuserade istället på att hålla uppe farten för att ev hålla undan. Jag hann inte komma så långt innan jag tyckte mig höra speakern säga att även Åsa var inne för växling. ”Jaha, men det var kul så länge det varade”. Löpningen var skitjobbig (helt oväntat…) Hade lite problem med andningen första kilometerna och tänkte att jag borde ha haft astmamedicinen i växlingszonen, som jag hade i Vansbro. Men nu hade jag inte det, så jag försökte koncentrera mig på att andas ordentligt och inte stressa upp mig över att det kändes lite onödigt tungt. 3 varv skulle avverkas på en 3,3 km-bana (även om Garmin säger att den nog bara var knappa 3,2 km). Bortre delen av banan var grus och lite motlut och lite motvind. Rätt motigt med andra ord. Fördelen var att när man kom tillbaks ut på asfalten så kändes det lättare igen med medvind, lite medlut och hemåt. Win! Fick rapport av Per att jag hade tappat 30 sekunder till tvåan på första varvet. ”Ok, jag hade 2:30 i början av löpningen, jag borde få njuta av ledningen ett varv till iallafall. Börja inte känna efter nu, spring bara.” Första 5 km gick på 23 minuter – min snabbaste 5:a någonsin tror jag. Gött! Skön känsla. Jobbig känsla. Samtidigt började tankarna smyga sig på, att jag ju faktiskt orkade hålla uppe tempot och då borde hon inte kunna ta in två minuter till på de sista två varven. Om hon inte är riktigt snabb i löpningen vill säga. Eller om jag klappar ihop totalt. ”Tänk inte så mycket, spring bara, njut av att du leder”. Så härligt med alla som hejjar och peppar efter banan, både tävlande, funktionärer och publik. Det gör att man lyfter sig en extra nivå även när det är sjukt tungt. Mot slutet av varv 2 fick jag följecykel. JAG fick följecykel! Han pratade konstant och jag försökte vara trevlig och svara. Han sa att sista varvet var ett spurtvarv och jag tänkte förklara för honom att såhär snabbt har jag aldrig sprungit förut, så någon spurt lär det inte bli tal om. Men jag nöjde mig med ett kort ”absolut”, för det var ungefär vad syret räckte till.

Efter vändningen på sista varvet började folk gratulera mig efter vägen och allt jag kunde tänka var ”sluta jinxa, snart kommer jag bli omsprungen”. Nu visade det sig att tvåan bara hade tagit in under första varvet, för att sen börja tappa igen, så när jag väl kom i mål så hade avståndet ökat och jag hade inte behövt oroa mig för att bli slagen på upploppet. Men som Per sa ”Det var ju ingen idé att berätta för dig, för då hade du slagit av och tagit det lugnt på slutet…” Och det hade han ju alldeles rätt i. Inget kan elda på så mycket som att känna sig jagad. Det fanns stunder under löpningen när jag tänkte att jag ju kunde nöja mig med en pallplats iallafall och ta det bara liiiiite lugnare. Men jag känner ju mig. Jag hade inte varit nöjd då. Inte om jag inte gett allt. Nu påstås det att jag såg oförskämt fräsch ut på löpningen, så kanske fanns det mer att ge, men jag kan ändå inte vara annat än nöjd. Mest nöjd är jag ändå att jag verkligen överträffade mig själv på löpningen. 9,5 km (enligt min Garmin) på 44 minuter! Och i mål först av alla damer var jag på 2:33:31 med en marginal på 3:24 till 2:an och 12:54 till 3:an.
Fjärde bästa tid i simningen, bästa cykeltid och bästa löptid (!). 16:e plats totalt om man inkluderar herrarna. En bra dag helt enkelt!

Tack kroppen för att du visade att du faktiskt kan leverera! Eller är det kanske huvudet jag ska tacka? Kan vara så att det mest är det som sätter stopp och fegar ur… Hursomhelst så samarbetade de fint idag.

received_4714521870179258847340846930068365.jpeg

Mina finaste supporters! Och i handen håller jag ”medaljen” bestående av en superfin ”Eldris” från Morakniv.

20190804_2209068887188058283364225.jpg

Första priset: Ett graverat knivset – riktigt fint pris! ❤

Nu är det bara 2 veckors formtoppning kvar till dagen då kroppen och knoppen verkligen ska få bekänna färg… Träningen är gjord, så nu ska det bara finslipas och hållas igång de sista två veckorna.