Jösses, nu har det nästan gått en månad igen sen jag skrev här… Sen dess har jag mest varit förkyld, jobbat och tränat mestadels lågintensivt för att komma igång igen efter förkylningen. Det har inte blivit många löppass sen Norasjön Runt och definitivt inget långt eller snabbt, utan mer några myspass på 8-10 km och utan något direkt tempo. Idag har jag dock gjort tävlingspremiär inom löpningen också, i IFK Nora långlöpnings färger! Många motionslopp har jag gjort, men aldrig kört tävlingsklass på löpning.
Efter Norasjön Runt blev jag sugen på att testa hur snabbt jag skulle kunna springa en halvmara som var mer eller mindre helt platt. Runt Norasjön fick jag ihop 233 höjdmeter på 21 km. Alla säger att Åstadsloppet är ett väldigt lättsprunget lopp där man kan kapa 5-10 min på sin tid jämfört med Norasjön Runt. Så innan jag blev sjuk satte jag målet att springa på 1:45. Jag förstod ju själv att det inte skulle funka efter förkylningen, men samtidigt så brukar ju min kropp funka över förväntan om jag bara får på mig en nummerlapp. Så förhoppningen fanns ju ändå där att det kanske skulle kunna gå ändå. Och att det skulle kunna ta längre tid än 1:50 fanns inte på kartan! Men ack vad jag bedrog mig…
Jag resonerade lite innan om att jag kanske gynnas av ett lite backigare lopp, eftersom jag gärna tuggar på uppför, får med mig farten bra utför (tills jag blir för trött) och sen känns de platta och utförspartierna så väldigt lätta. När det är platt hela tiden (73 hm fick jag ihop idag), så måste jag ju driva på för att hålla uppe farten och då kommer huvudet in.
Idag fick jag slita från start. Vaderna var stela, jag kämpade med håll till och från, det var tungandat och kroppen ville liksom aldrig riktigt vara med. Det fanns ljusglimtar, men de varade sällan mer än 500 m åt gången. Bäst gillade jag nog ändå de få uppförsbackar som var, framförallt sista biten upp mot universitetet. Vid ett par tillfällen kändes det som att jag fick upp tempot riktigt bra. Tittade på klockan, som hånande berättade för mig att det hade jag minsann inte alls fått… Tillslut fick jag lägga fokus på att inte tappa för mycket fart och se till att hålla mig under 6-minuterstempo. Det gick bra, även om km 18 gick på 5:59 😉
Troligtvis sitter förkylningen, eller åtminstone efterdyningarna av den, kvar i kroppen. Det var härligt med mycket folk som hejjade, men jag var tvungen att ha musiken högt i öronen för att överhuvudtaget ta mig framåt, så jag hörde inte så mycket av hejjarropen. Men det är ändå peppande att se folk man känner som står och hejjar. Bäst av allt var ju såklart hejjarklacken bestående av mina två älsklingstjejer och mor å far ❤ – det gav extra energi att höra deras rop!
Bilderna talar sitt eget språk – det blev inte direkt roligare och roligare. Jag kunde inte riktigt njuta av upploppet, jag ville bara att det skulle ta slut. Men jag kom i mål och fick världens bästa mottagande i mål av mina stolta tjejer och Saga som om och om igen upprepade att jag skulle vara nöjd och att jag var så himla duktig ❤ Så då kunde jag ju inte annat än att åtminstone försöka vara nöjd, även om det var rätt halvhjärtat… Tiden? Istället för att putsa av 7 minuter från Norasjön Runt fick jag lägga på 6 min – totaltid 1:58.
Så nu är det bara att bryta ihop, vila och se till att vara i bättre slag nästa lördag när det är terräng-DM på hemmaplan. Innan dess ska jag ägna mig åt både mental och kroppslig återhämtning under 4 dagar i Skottland!
Foton av Hanna & Lars-Åke:
