Etiketter

, ,

Så hur gick det nu då?
Gick iväg till torget, pratade med lite folk jag kände, träffade mamma och pappa som önskade lycka till. När det började dra ihop sig gick jag ner mot starten och ställde mig rätt långt bak för att inte ryckas med i ett övertempo när starten gick. Eftersom alla får samma starttid så förlorar man ju på det, men jag kände att några sekunder hit eller dit skulle inte göra varken till eller från på min totaltid. Fick syn på Lotta, som jag inte ens visste skulle starta. Hon hade bestämt sig strax innan att hon skulle köra istället för att köra distanspass på egen hand. Glad överraskning! Jag tänkte att jag tar rygg på henne typ fram till Hitorpsbacken (1 km) så får jag lite tempo i kroppen direkt från starten. Det kändes dock väldigt bra, så vi tog sällskap. Så skönt att ha någon att springa bredvid som hjälper till att hålla tempot uppe, jag blir ju gärna lite bekväm ibland… Så i tyst samförstånd tuggade vi på. Jag visste att jag inte skulle orka hålla Lottas tempo hela vägen, men tänkte att ju längre jag orkar, desto kortare bit kvar sen. Smart va?! Det är liksom nånstans där som gränsen för klokskaper går när man har syrebrist i huvudet.

received_2982240409573711000969293998302525.jpegPå väg uppför Hitorpsbacken (Foto: Elin Larsson)

Någonstans mellan 6 och 7 km sa jag lycka till till Lotta och släppte av lite på tempot, medan hon petade i nästa växel och sprang vidare. Jaha, nu var det dags att stoppa i musiken i öronen och tugga på. Ny spellista för dagen, men det mesta är de vanliga gamla pepplåtarna som får mig så glad. Två nya från Eminems senaste album hade dock fått bubbla in på listan! Hann dock inte höra mer än en halv låt innan listan var slut (den hade fått rulla sen jag gick hemifrån) och tydligen ville den inte börja om från början. Nu var det dags att börja fatta beslut. Fortfarande syrebrist i huvudet och svårt att bestämma mig för vad jag skulle göra – springa resterande 14 km utan musik, eller gå en bit och trassla med telefonen för att få igång Spotify igen? Sprang vidare en bit men kom sen till nästa lite brantare backe där jag valde att gå en bit och samtidigt se till att få ordning på musiken. Sen var det bara att gasa igång igen. Petade i mig en Maurten gel var 20:e minut ungefär och drack en klunk vatten i alla kontroller och passade på att gå några steg där.

Positiv känsla när jag upptäckte att jag hade inlett med min snabbaste mil någonsin! Och på den här banan dessutom ✌ Hade några små svackor då och då men kilometermarkeringarna duggade tätt och eftersom jag cyklat banan fler gånger än jag orkar räkna, så har jag (på gott och ont) koll på varenda liten backe, kurva och raksträcka. Marit och Elin (och Gry) åkte runt med bil och hejjade på massor med ställen – bra pepp när man börjar tappa sugen ❤ Erbjöd dem att ta över, men de tyckte tydligen att de hade sprungit tillräckligt under UV90 😂

Raksträckorna är klart värst… Att se hur långt som helst och veta att man har en bra bit kvar. Apropå att se – lyckades med konststycket att få in flugor i ögonen vid 3(!) tillfällen. Sista gången var jag tvungen att gå en stund för att få ut den (ok, lite trött var jag också). Strax därefter rundade vi änden på sjön och var på väg hemåt. Tyvärr är större delen av hemvägen uppför. Men som sig bör när man rundar en sjö, så är det ju faktiskt lika mycket nerför som uppför, så det är väl egentligen inte ett giltigt skäl att skylla på när det känns jobbigt. Superbra pepp på många håll efter vägen! Alltid lika kul att se folk man känner när livet känns jobbigt. Vid Borns skola stod många och hejjade och sen bar det ju faktiskt av nerför igen.
received_7099711260090282862618259653249522.jpeg
Foto: Staffan Isaksson

Blev omsprungen lite då och då och hade inte någon extra växel att lägga i för att ta rygg, utan fick ta mig vidare i eget tempo. På bilderna ser det ju ändå ut som att jag har någon typ av löpsteg fortfarande, för så kändes det INTE. Jag hade inte ont nånstans överhuvudtaget, inte ens några stela ömma knän, vilket var en vinst i sig.

Efter nedförsbacken efter Borns skola kommer den långa sega sista backen upp förbi kyrkogården. Den gick trots allt riktigt hyffsat, här visste jag ju att det var sista backen och bara ca 3 km kvar. Och hemlängtan har alltid varit en starkt drivkraft hos mig. Det är som att jag där någonstans inser att jag kommer klara det här, att jag borde kunna driva upp det avstannande tempot något och avsluta lidandet så snart som möjligt. ”Ena foten framför den andra. Andra foten framför den ena. Repeat.” Ju närmare centrum, desto mer hejjande människor – och desto snabbare gick det plötsligt att springa igen.

received_22273477074962612845087430292538220.jpegFoto: Lars-Åke Kvist

Snart framme, bara sista kurvan kvar och sen spurten mot mål. För en gångs skull uteblev dock spurten. Jag hade inte sparat på krutet utan fick snällt fortsätta i samma tempo hela vägen fram till mållinjen. Bra känner jag – då vet jag att jag gav vad jag hade idag!

Sluttiden blev 1:52:46 – 4 av damerna i motionsklassen, 47:a totalt i motionsklassen. Hade jag tävlat i K35 hade jag vunnit (över hon som var den enda som deltog i den klassen, men ändå) 😂. Lotta vann (såklart) K50 på 1:45:18 🥇

resized_20180908_1555002029463751639670844.jpgFoto: Siw Theodorsson

Men hur gick det då med själva målet – att vara nöjd med insatsen, även nu ett antal timmar efter målgång? Kanon! Jag tog i, gick ut hårt och tappade tempo då och men huvudet var aldrig ett problem. När jag släppte Lotta gjorde jag det för att jag inte kunde hålla tempot, jag dealade aldrig med mig själv, jag sprang så fort som benen orkade idag och hade ju inte ens någon spurt kvar när jag kom till målrakan. Jag som ALLTID har en spurt kvar. Kollar man sedan pulskurvan så ser man rätt tydligt att det inte var tal om någon bekvämlighetslöpning idag. Snittpuls: 186. Maxpuls 196. Ny tröskelpuls: 190. I rest my case…

screenshot_20180908-182430_connect2873081245710136060.jpg