• Om mig
  • Säsongen 2019
  • Säsongen 2020

ALMSAN

~ Ännu en träningsblogg…

ALMSAN

Månadsarkiv: september 2018

Kärlek <3

15 lördag Sep 2018

Posted by almsan in familjen, Vila

≈ Lämna en kommentar

Idag mår jag bättre. Eller jag mådde bättre redan igår. Bara att jag fick lite mer gjort på jobbet gjorde att jag inte kände mig så värdelös. Sen däckade jag i soffan vid 20-tiden och sov närmare 12 timmar. Vaknade lite halvförkyld, vilket förklarar varför kroppen inte har varit lika pigg på träning som jag själv de senaste dagarna. Inte så konstigt, Ida har var varit hemma med halsont och hosta i två dagar, så det var ju rätt väntat.

Men all kärlek och pepp jag fick från alla när jag gnällde av mig i torsdags! Tack!! Det gjorde ju också att jag mådde mycket bättre. Jag vet att det vänder, jag vet att många känner sig otillräckliga då och då, men det hjälper ändå att höra hur många som bryr sig och som tar sig tid att skriva några peppande ord ❤

Idag har jag och Saga haft tjejmys. Ida har varit på två ”kalas”, varav det senare varar ända till imorgon. Så jag och Saga skulle gå på bio. Nu gick det typ inga barnfilmer efter klockan två på lördag em – helt värdelöst! Så vi åkte till Ikea och hängde runt och käkade köttbullar. Saga nöjd = mamma nöjd. Nu har vi färgat håret och bäddat ner oss i sängen med lördagsgodiset för att kolla på Vaiana på Netflix. Win!

20180915_1946052019221307716456328.jpg

Tomgång

13 torsdag Sep 2018

Posted by almsan in Sjukdom och gnäll, Vila

≈ Lämna en kommentar

Just nu går allt på tomgång. Både träningen och jobbet. Jag har helt tappat mitt driv! Vad gäller träningen handlar det mest om att kroppen är trött och sliten efter helgen och att det hursomhelst är dags att backa, förvalta och bygga grund inför nästa säsong. Men jag är inte riktigt redo att backa träningen än, känns som att jag nyss kommit igång ordentligt, så det är svårt. Kroppen sänder dock rätt tydliga signaler just nu, så även om jag försöker finta och smygträna lite muskler som inte är trötta (typ överkroppen och bålen), så är det stopp. Dessutom är det där suget efter en massa sötsaker, som jag inte har haft på hela sommaren, här med buller och bång!

Och som om inte det vore nog så är det dags igen för detta evigt återkommande ifrågasättandet av arbetet. Jag vet att det dyker upp då och då, som från ingenstans och får mig att vilja krypa ner under täcket, söka vilket jobb som helst som ger en fast lön och som helst inte kräver någon större hjärnverksamhet av mig. Tack och lov så försvinner den oftast inom någon vecka eller två, men det är jobbigt när det pågår. Jag vet att jag värdesätter min frihet att få styra över mina egna arbetstider, träna på jobbet, utvecklas, träffa folk och jobba med det jag älskar, och att det alla dagar i veckan (nästan) överträffar den ekonomiska tryggheten. Men så kommer dagar som denna och jag börjar tvivla och ifrågasätta. Och det i kombination med att inte kunna köra skiten ur kroppen (och knoppen) med ett rejält träningspass, är inget vinnande koncept.

Jag sätter mig på händerna (och äter lite sötsaker) tillsvidare och väntar ut krisen. 20180913_1557009051157434308044153.jpg

Återhämtning med kakbuffé

09 söndag Sep 2018

Posted by almsan in Övrig träning, Cykling, Distanspass, Foton, Jobb, löpning, Vélo Performance

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

distanspass, kakbuffé

Oj vad jag har ont i benen idag… Det blir inte bättre ju längre kvällen lider heller. Så hur det kommer kännas imorgon törs jag inte ens tänka på! Just nu känns soffan på bottenvåningen som ett bra ställe att sova på i natt, för jag misstänker att jag inte kommer ta mig ner för trappen imorgon bitti. Jag har betydligt mer ont idag än vad jag hade dagen efter Ultravasan 45. Å andra sidan så var mycket av det onda då inte träningsvärk, utan ömma knän och en överansträngd fot. Nu är det ren och skär träningsvärk, så den är bara att omfamna.

Och omfamnat den har jag gjort! Inledde dagen på bästa sätt – med ett distanspass på cykeln. Var lite osäker på om kroppen skulle gilla det greppet, men kakbuffén på Kafé Lusthuset i Linde var tillräckligt lockande för att jag skulle våga chansa. Det visade sig vara ett bra drag. Benen var visserligen lite ömma, men det var inga problem med kraft och energi, så det blev en riktigt härlig tur på närmare 10 mil och dryga 800 hm. Solen sken och humöret var på topp. Så länge jag satt på cykeln, för så fort jag klev av den steg min ålder med ca 75 år, baserat på min gångstil… Men den kakbuffén – jeeesus vad mycket gott! 20180909_1321202690889240251247870.jpgFinsällskap i solen

20180909_1204356919458086730379385.jpgKakbuffén på Kafé Lusthuset i Lindesberg

Fortsatte dagen med en kort fotosession med Sara. Den blev dock väldigt kort, pga kallt vatten. Jag tror på riktigt tempen hade sjunkit åtminstone ett par grader sen i torsdags. Min energinivå var väl inte på topp heller, så vi nöjde oss rätt snabbt. Blev en del coola bilder iallafall 👌

received_2252776083471026916391962174143172.jpeg
received_2774703829757244634243645839237765.jpeg

Från dagens fotografering med Sara

Dagens sista programpunkt var löpcoachning. Smart va? Men, jag är ju inte fullt så dum att jag faktiskt hade tänkt springa själv. Löpcoachning funkar precis lika bra på cykel ska ni veta! Det var riktigt soft, tror jag ska fortsätta med det 😎😉

 

Norasjön Runt 2018

08 lördag Sep 2018

Posted by almsan in Foton, löpning, Motionslopp, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

halvmaraton, Norasjön Runt, race report

Så hur gick det nu då?
Gick iväg till torget, pratade med lite folk jag kände, träffade mamma och pappa som önskade lycka till. När det började dra ihop sig gick jag ner mot starten och ställde mig rätt långt bak för att inte ryckas med i ett övertempo när starten gick. Eftersom alla får samma starttid så förlorar man ju på det, men jag kände att några sekunder hit eller dit skulle inte göra varken till eller från på min totaltid. Fick syn på Lotta, som jag inte ens visste skulle starta. Hon hade bestämt sig strax innan att hon skulle köra istället för att köra distanspass på egen hand. Glad överraskning! Jag tänkte att jag tar rygg på henne typ fram till Hitorpsbacken (1 km) så får jag lite tempo i kroppen direkt från starten. Det kändes dock väldigt bra, så vi tog sällskap. Så skönt att ha någon att springa bredvid som hjälper till att hålla tempot uppe, jag blir ju gärna lite bekväm ibland… Så i tyst samförstånd tuggade vi på. Jag visste att jag inte skulle orka hålla Lottas tempo hela vägen, men tänkte att ju längre jag orkar, desto kortare bit kvar sen. Smart va?! Det är liksom nånstans där som gränsen för klokskaper går när man har syrebrist i huvudet.

received_2982240409573711000969293998302525.jpegPå väg uppför Hitorpsbacken (Foto: Elin Larsson)

Någonstans mellan 6 och 7 km sa jag lycka till till Lotta och släppte av lite på tempot, medan hon petade i nästa växel och sprang vidare. Jaha, nu var det dags att stoppa i musiken i öronen och tugga på. Ny spellista för dagen, men det mesta är de vanliga gamla pepplåtarna som får mig så glad. Två nya från Eminems senaste album hade dock fått bubbla in på listan! Hann dock inte höra mer än en halv låt innan listan var slut (den hade fått rulla sen jag gick hemifrån) och tydligen ville den inte börja om från början. Nu var det dags att börja fatta beslut. Fortfarande syrebrist i huvudet och svårt att bestämma mig för vad jag skulle göra – springa resterande 14 km utan musik, eller gå en bit och trassla med telefonen för att få igång Spotify igen? Sprang vidare en bit men kom sen till nästa lite brantare backe där jag valde att gå en bit och samtidigt se till att få ordning på musiken. Sen var det bara att gasa igång igen. Petade i mig en Maurten gel var 20:e minut ungefär och drack en klunk vatten i alla kontroller och passade på att gå några steg där.

Positiv känsla när jag upptäckte att jag hade inlett med min snabbaste mil någonsin! Och på den här banan dessutom ✌ Hade några små svackor då och då men kilometermarkeringarna duggade tätt och eftersom jag cyklat banan fler gånger än jag orkar räkna, så har jag (på gott och ont) koll på varenda liten backe, kurva och raksträcka. Marit och Elin (och Gry) åkte runt med bil och hejjade på massor med ställen – bra pepp när man börjar tappa sugen ❤ Erbjöd dem att ta över, men de tyckte tydligen att de hade sprungit tillräckligt under UV90 😂

Raksträckorna är klart värst… Att se hur långt som helst och veta att man har en bra bit kvar. Apropå att se – lyckades med konststycket att få in flugor i ögonen vid 3(!) tillfällen. Sista gången var jag tvungen att gå en stund för att få ut den (ok, lite trött var jag också). Strax därefter rundade vi änden på sjön och var på väg hemåt. Tyvärr är större delen av hemvägen uppför. Men som sig bör när man rundar en sjö, så är det ju faktiskt lika mycket nerför som uppför, så det är väl egentligen inte ett giltigt skäl att skylla på när det känns jobbigt. Superbra pepp på många håll efter vägen! Alltid lika kul att se folk man känner när livet känns jobbigt. Vid Borns skola stod många och hejjade och sen bar det ju faktiskt av nerför igen.
received_7099711260090282862618259653249522.jpeg
Foto: Staffan Isaksson

Blev omsprungen lite då och då och hade inte någon extra växel att lägga i för att ta rygg, utan fick ta mig vidare i eget tempo. På bilderna ser det ju ändå ut som att jag har någon typ av löpsteg fortfarande, för så kändes det INTE. Jag hade inte ont nånstans överhuvudtaget, inte ens några stela ömma knän, vilket var en vinst i sig.

Efter nedförsbacken efter Borns skola kommer den långa sega sista backen upp förbi kyrkogården. Den gick trots allt riktigt hyffsat, här visste jag ju att det var sista backen och bara ca 3 km kvar. Och hemlängtan har alltid varit en starkt drivkraft hos mig. Det är som att jag där någonstans inser att jag kommer klara det här, att jag borde kunna driva upp det avstannande tempot något och avsluta lidandet så snart som möjligt. ”Ena foten framför den andra. Andra foten framför den ena. Repeat.” Ju närmare centrum, desto mer hejjande människor – och desto snabbare gick det plötsligt att springa igen.

received_22273477074962612845087430292538220.jpegFoto: Lars-Åke Kvist

Snart framme, bara sista kurvan kvar och sen spurten mot mål. För en gångs skull uteblev dock spurten. Jag hade inte sparat på krutet utan fick snällt fortsätta i samma tempo hela vägen fram till mållinjen. Bra känner jag – då vet jag att jag gav vad jag hade idag!

Sluttiden blev 1:52:46 – 4 av damerna i motionsklassen, 47:a totalt i motionsklassen. Hade jag tävlat i K35 hade jag vunnit (över hon som var den enda som deltog i den klassen, men ändå) 😂. Lotta vann (såklart) K50 på 1:45:18 🥇

resized_20180908_1555002029463751639670844.jpgFoto: Siw Theodorsson

Men hur gick det då med själva målet – att vara nöjd med insatsen, även nu ett antal timmar efter målgång? Kanon! Jag tog i, gick ut hårt och tappade tempo då och men huvudet var aldrig ett problem. När jag släppte Lotta gjorde jag det för att jag inte kunde hålla tempot, jag dealade aldrig med mig själv, jag sprang så fort som benen orkade idag och hade ju inte ens någon spurt kvar när jag kom till målrakan. Jag som ALLTID har en spurt kvar. Kollar man sedan pulskurvan så ser man rätt tydligt att det inte var tal om någon bekvämlighetslöpning idag. Snittpuls: 186. Maxpuls 196. Ny tröskelpuls: 190. I rest my case…

screenshot_20180908-182430_connect2873081245710136060.jpg

Halvmara-premiär

08 lördag Sep 2018

Posted by almsan in löpning, Motionslopp, Tävling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

almsan, löpning, Norasjön Runt, race report

Om ca en timme är det dags! Start i Norasjön Runt, ett lopp jag faktiskt inte har sprungit någon gång tidigare, trots att jag har 2 minuters promenad till starten. Så premiär på loppet, men även premiär på halvmaratondistans. Jag har sprungit lopp som har varit mer än dubbelt så långa (men aldrig på asfalt) och så har jag sprungit lopp på upp till 10 km, men aldrig 21,1 km. Men om några timmar så kan jag sätta en ✔ på det också! Om inte nåt går galet efter vägen såklart så jag får ont, men annars räknar jag med att ta mig runt iallafall.

Jag har fått många frågor senaste veckan om vilken tid jag räknar med. Helt omöjligt att svara på eftersom jag som sagt inte har sprungit en halvmara på lopp tidigare och den här är dessutom väldigt kuperad vilket gör att jag inte bara kan gissa mig till en tid. Men jag tänker mig att det tar ca 2 timmar kanske. Enligt min klocka ska jag kunna springa på 1:41 (!) och det skulle jag säkert klara rent kroppsligt. Men jag är högst tveksam till att jag har pannben att pressa upp farten och snitta 4:50/km hela vägen. Och som bekant som kommer inte det ena fungera utan det andra, så några under kommer inte ske idag. Skulle väl vara om jag fryser så mycket i regnet att jag glömmer bort att känna efter hur trött jag är och hur ont det gör… 😂 Ett tempo på mellan 5:30-6:00/km känns mer bekvämlighetsrimligt. Jag är ju dessutom anmäld i motionsklass för att ta bort lite av tävlingsmomentet. Vilket ju i sig egentligen inte spelar någon roll, jag kommer ju ändå jämföra mig mot andras tider och vara missnöjd (tro mig, jag känner mig) när det gått några timmar efter målgång. Ok, vi säger såhär: Målet med idag är att fortfarande (helt ärligt, inte sådär ”jag låtsas att jag är nöjd för att jag har lovat att vara det”) vara nöjd med mitt lopp när jag har landat i soffan ikväll och skriver min race report.

Ligger just nu på soffan och försöker intala benen att, trots att de inte har sprungit ett löpsteg på två veckor (sedan Sala Silverman), kommer kännas pigga och raska (även uppför Hitorpsbacken). Väntar också ut regnet och hoppas slippa överdragskläder före start, så jag ligger kvar här en stund till. Nu 53 min till start…

img_20180908_112150_5106038195031448266894.jpg
wp-1536403747507108065061732403604.jpg

Att se framstegen (även om de är små)

07 fredag Sep 2018

Posted by almsan in Foton, triathlon

≈ Lämna en kommentar

För ganska precis 3 månader sen bestämde jag mig för att ”bli triathlet”. Jag erkänner att det satt långt inne av framförallt två anledningar. 1: tveksamt om jag har tid att lägga på att förbättra fler förmågor utöver all tid som läggs på cykling. Framförallt att lära mig crawla. 2: cykla i linne och kompressionsstrumpor 😱🙈 Cyklisten i mig vrider sig i plågor 😬😂

Hursomhelst bestämde jag mig för att ta tag i nummer 1 med omedelbar verkan. Nu har jag ju sån tur att jag har Lotta som med glädje ställde upp och lotsade mig mot min nya idrotts”karriär”, både genom att lära mig grunderna i crawl och att guida mig i alla hemligheter med snabba växlingar i T1 & T2.

Jag gick visserligen en crawlkurs (även den för Lotta) för 3 år sen, men jag fick aldrig riktigt till det, kände mig inte bekväm i att öva i simhallen när det var annat folk där. Och ja, resultatet av det kan ni nog nästan räkna ut själva 😂

Så för 3 månader sedan var det dags att börja om på noll igen. Jag lyckades ta mig 25 m medelst crawl och var sen tvungen att vila ca en minut innan jag orkade tillbaks igen. Dessutom gick det vääääääldigt långsamt, jag hade maxpuls (kändes det som) och armarna blev helt slut.

Sedan dess har det gått väldigt mycket framåt, även om det är lååååångt kvar till någon form av konkurrenskraftighet inom simmomentet i triathlon… Fördelen är att jag får cykla om många 😉 Jag kan simma 25 m (och längre) och känna mig hyffsat avslappnad, använder inte benen mer än nödvändigt, är inte andfådd efter 25 m (om jag inte ska vara det), jag kan andas 2-takt/3-takt/4-takt/5-takt beroende på behov. Jag har crawlat 650m på tävling. Även om jag kom så långt efter täten att Per trodde att jag hade drunknat… Men återigen – jag fick cykla om många 🤣

Igår hade jag och Sara Born Creative en liten fotosession i Fåsjön. Riktigt lyxigt med egen fotograf! Hon ville testa nya undervattenskameran och jag ville ha lite schyssta simbilder. Kul hade vi, jag simmade lite snett, trasslade in mig i sjögräs och blev trött. Sara hade sina egna problem med att komma överens med kamerafunktionerna. Men jag tror ändå det lyckades bli en del bra bilder och resten får hon lösa med Photoshop 😎

Det jag såg på en del bilder var (på tal om att se de små framstegen) att jag emellanåt faktiskt får till en avslappnad armföring med död-fiskhand. Så idag glädjer jag mig åt dethär (och blundar för andra tekniska missar):

Tjejmilen 2018

01 lördag Sep 2018

Posted by almsan in Cykling

≈ Lämna en kommentar

Det här skulle ju ha varit en race report, även om jag misstänkt hela veckan att det inte skulle bli så.

Precis som jag bestämt igår kväll så satte jag på mig jeans imorse plus packade jeansshort om det skulle bli varmt. Trots det så tänkte jag faktiskt springa under ett svagt ögonblick på väg till starten. Foten gjorde inte alls ont (jag hade skor som jag visste skulle vara snälla mot fötterna) och tanken kom smygande om en start ändå. Sen kom jag på att jag ju inte plockat ut min nummerlapp – för hey, jag känner ju mig själv… 😂

Men alla tjejerna som var med på resan tog sig runt banan och var glada och nöjda efteråt och vi firade som sig bör med Prosecco 🥂

Meta

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Äldre inlägg

  • september 2022 (2)
  • augusti 2022 (4)
  • januari 2021 (1)
  • juni 2020 (1)
  • mars 2020 (1)
  • januari 2020 (2)
  • december 2019 (3)
  • november 2019 (4)
  • oktober 2019 (3)
  • september 2019 (4)
  • augusti 2019 (6)
  • juni 2019 (9)
  • oktober 2018 (3)
  • september 2018 (7)
  • augusti 2018 (5)
  • juli 2017 (5)
  • juni 2017 (4)
  • november 2014 (3)
  • juli 2014 (2)
  • juni 2014 (4)
  • maj 2014 (13)
  • april 2014 (13)
  • mars 2014 (25)
  • februari 2014 (27)
  • januari 2014 (29)
  • december 2013 (25)
  • november 2013 (11)
  • oktober 2013 (31)
  • september 2013 (25)
  • augusti 2013 (22)
  • juli 2013 (17)
  • juni 2013 (23)
  • maj 2013 (30)
  • april 2013 (28)
  • mars 2013 (25)
  • februari 2013 (34)
  • januari 2013 (52)
  • december 2012 (30)
  • november 2012 (18)
  • augusti 2012 (8)

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • ALMSAN
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • ALMSAN
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …