Planen var väl att köra ett 20-minuterstest på tempocykeln redan i tisdags. Hade lite tidspress och bestämde mig för att sätta upp cykeln på trainern för att vara tidseffektiv. Det blev extremt tidseffektivt eftersom jag gav upp efter 10 minuters uppvärmning och de inledande 5 minuterna av själva testet. Pannbenet fanns inte där, benen var fortfarande påverkade efter helgen, jag hade ingen fläkt och kände att det bara inte var rätt dag att försöka sig på att maxa i 20 minuter.

Så, nytt försök idag. Fast utomhus den här gången. Värmde upp, benen kändes bra. Startade de 20 minuterna som skulle fungera som test och så körde jag igång. Kände mig stark, cykeln susade fram, det sved lite lagom i benen men det var under kontroll. Hade ju dock bara klockan på armen, eftersom cykeldatorn fortfarande är på väg hem igen efter helgens eskapader, och hade således inte koll på effekten medan jag körde. När jag kom hem kollade jag genast resultatet – sänkt 20-minuterseffekt… Vafan? Det kändes ju så bra! Visserligen några nedförslöpor som gjorde att effekten dippade, men ändå. Är jag inte bättre än såhär? Jag kanske inte alls är i så bra cykelform som det känns? Nä, jag vet att jag sällan gör särskilt bra ifrån mig på test och huvudsaken är ju att man presterar när det väl gäller och det gjorde jag ju faktiskt på cykeln i lördags. Så jag fortsätter köra på den ftp jag har inställd och låtsas som att testet idag aldrig hände.

När Saga kom från skolan käkade vi lite mellis och sen drog vi till simhallen. Ida ville hellre hänga med kompisar än med morsan och lillasyrran idag (chock!).
Men skapliga lyxen – vi hade hela simhallen för oss själva under hela den dryga timmen vi var där! Så jag nötte simteknik, försökte hitta ett effektivt drag och ett bättre flytläge för benen. Saga blev inspirerad och tränade lite crawl mellan dyken och leken. Vi varvade simningen med att kasta ”gris” med min dolme (bollarna var försvunna idag) och avslutade som vanligt i bastun. Sen var energin slut för idag. Tack å gonatt!