Yes – äntligen är anmälan till Ironman Kalmar 2019 gjord! Nu är det bara träningen kvar…

Det kanske låter kaxigt, men jag är inte intresserad av att ”ta mig runt”. Jag tvivlar faktiskt inte en sekund på att jag skulle klara av det, ens i dagsläget. Fast då skulle jag troligtvis vara skadad och sargad och allmänt less på livet efteråt, men runt det skulle jag med all sannolikhet ta mig även om det skulle ta tid. Distansen skrämmer mig inte. Med det inte sagt att jag inte är otroligt imponerad av alla som tar sig runt oavsett tid, det är inte det det handlar om. Det ÄR en prestation att göra en Ironman och det krävs mycket träning. Men jag sätter sällan ”ta mig runt-mål” för mig själv, jag vill prestera en tid.  Ok, lite strutsbeteende för jag veeeeet hur sjukt långt det är och vilka typer av diskussioner man har med sig själv under lopp som pågår under så många timmar. Men jag gillar’t. Så från och med nu handlar allt om hur fort det kan gå om sisådär 51 veckor. Om allt går som det ska, om jag lyckas träna mig själv lika klokt som jag tränar mina adepter, om ingenting går fel under loppet, om… om… om…

Fokus under hösten ligger på att bli en bättre simmare och att stärka upp mina kroppsliga svagheter (framför allt fötterna) för att inte riskera skador när belastningen blir större.

Nuuuuuu kör vi!

/Superpepp!!