Etiketter

, , ,

Jaha, igår var det äntligen dags – min allra första riktiga triathlon i tävlingsklass! Konstigt nog hade jag nerverna helt under kontroll både dagen innan och på morgonen före starten. Jag såg enbart fram emot att få komma iväg och se vad dagen hade att bjuda på. När jag tävlade på cykel så tampades jag ofta med alltför mycket nerver (eller prestationsångest) och tillslut var det inte ens roligt att tävla. Men nu var det bara lite sånadär härligt förväntansfulla fjärilar i magen.

När vi slutat jobba på fredagen packade vi husbilen och rullade iväg mot Sala. Med en liten omväg förbi Pershyttan för att Ida skulle fläta mitt hår. Vissa saker måste vara på plats när det är tävling och håret är en sån sak – stört jag vet! Eftersom jag inte kan fläta mitt eget hår och tjejerna var hos sin pappa, så fick vi helt enkelt åka dit (för även om Per är bra på mycket, så att just fläta hår är väl en blind-spot bland hans färdigheter…). Jag vet jag vet, jag måste lära mig. Det står på min att-göra-lista i vinter (där även att förbättra crawlet står med).

Hur som helst. Vi kom fram till Sala, parkerade husbilen, hämtade ut nummerlappen och stack sen ut för att checka av banan för cyklingen. Jag ville veta om det var några backar, och om de isåfall var långa eller om det var korta ”fullfart uppför-backar”. Det var knappt några backar alls och en supertrevlig bana – nu längtade jag ännu mer till starten!

På lördag morgon vaknade jag före klockan och hjärnan började genast gå igenom loppet, så att somna om var bara att glömma. Låg kvar i sängen och kollade igenom sociala medier och annat lika viktigt men ändå intressant. Inledde med det obligatoriska kaffet för att få magen att vakna. Packade sen allt  som skulle med in i växlingsområdet och gick och checkade in cykeln så jag inte behövde fundera över det nåt mer. Det är en av de sakerna som är lite läskigare med triathlon jämfört med cykling – det är så många fler saker man kan glömma. Och då kommer man inte på det förrän det är försent. När man cyklar är det liksom mest: ”Ok, jag har slang, kolsyrepatron, vatten och kanske lite energi med mig. Hjälmen sitter på huvudet och cykelskorna på fötterna – då kör vi”. Medan det under ett triathlon kan visa sig när man kommer upp ur vattnet att det inte står några cykelskor i växlingsområdet. Eller att man glömt fylla vätskesystemet på cykeln. Annars kan man göra som jag och ta det säkra före det osäkra och göra löpningen med punkalagning i ryggfickan på tridräkten… Jaja, jag tog iallafall av mig hjälmen och cykelskorna!

Ok, åter till storyn. Checkade in cykeln, lade iordning grejjerna, pratade med några bekanta. Kollade igenom grejjerna igen. Tog ett kort. Funderade lite. Kollade för sjuttielfte gången att allt var på plats. Och gick sen tillbaks till husbilen för att äta frukost och gå på toa.

IMG_20180825_083915_228.jpg
Cykel incheckad och klar

Mötte sen upp Lotta (åh så skönt att ha henne där) och gick för att titta på starten för medeldistansen och kolla lite på hur vi skulle simma. Nu simmade vi ju inte riktigt samma bana som dem, så vi blev inte särskilt mycket klokare av det. Det styrdes dock upp under pre-race mötet och inte ens jag simmade fel.

På med vaselin och våtdräkt, uppvärmning och före-start-fotografering, in i startfållan och kl 11.00 släpptes vi i tävlingsklass samt sprintstafetten iväg.
IMG-20180825-WA0031.jpg
Lotta och jag före start

Simning 650 m (14:57 placering 8 av 12)
Jag har aldrig crawlat så långt i ett sträck. För 2½ månad sen kunde jag inte crawla alls. Däremot är jag rätt snabb på bröstsim. Målet för dagen var därför att ta det lugnt, inte bli stressad eller drabbas av panik när ”alla” är snabbare än jag, utan bara försöka crawla och navigera själv hela vägen och göra mitt eget lopp. Och det kändes så bra! Jag var så stolt över mig själv där jag i godan ro faktiskt gjorde precis det jag bestämt att jag skulle göra. I efterhand blir jag dock ändå alltid frustrerad över att det går så sakta, att ”alla” är bättre än mig osv osv. Men mitt under loppet var jag nöjd!

IMG-20180825-WA0030.jpg
Starten har gått

IMG-20180825-WA0029.jpg

 

IMG-20180825-WA0000.jpg
Att ta sig ur en våtdräkt är inte heller det lättaste…

IMG-20180825-WA0004.jpg

T1 (2:28)
Typ whaaat?! Jag vet att jag medvetet tog det lugnt och att jag fipplade lite för att få ner den där punkasprayen (som jag sedan sprang med) i ryggfickan. Funderade på att skita i den då jag inte fick ner den så bra. Bestämde mig ändå för att jag ville ha den utifall att jag fick punka. Utöver det vet jag faktiskt inte, men jag hade iallafall näst längst växlingstid, så uppenbarligen trivdes jag himla bra där i växlingsområdet…

IMG-20180825-WA0011.jpg

Cykling 30 km (49:13 placering 3 av 12)
Äntligen hemmaplan! Tryggheten i att få komma upp på cykeln och (när pulsen och andningen väl stabiliserats) få lägga sig i tempoposition och bara trycka på – helt magiskt!! Målet med cyklingen var att våga köra för allt vad benen bar. Inte fega, utan ligga på omkörning så ofta som krävdes. Och är man en usel simmare som tillbringar för mycket tid i växlingsområdet, då blir det MÅNGA omkörningar. Men på min fantastiska (och snygga) tempohoj så kände jag mig så stark. Ren cykelglädje! Smolket i bägaren kom när jag med bara någon eller några kilometer kvar lyckades slå till min Garmin så den studsade av cykeln och landade i asfalten/vägkanten/diket. Eftersom mina tävlingshorn var fullt utvecklade vid det laget så fanns aldrig tanken att stanna och plocka upp den, utan tänkte kaxigt ”det är lugnt, jag vet var den ligger”. Japp. Ni som känner mig vet. Jag är totalt kartdyslexisk. Min inre kompass är så uppsnurrad att den ständigt pekar åt fel håll. Problemet är att jag aldrig (eller väldigt sällan) inser det själv, utan fortfarande tror att jag har koll på läget. Well. Mer om den stackars cykeldatorn senare.

IMG-20180825-WA0012.jpg
På väg ut på cyklingen

T2 (1:05)
Här var jag mer med i matchen. Tidsmässigt alltså. Eftersom jag varken drog åt snabbsnörningen på skorna eller tog ur punkasprayen ur ryggfickan så gick det riktigt snabbt… Kom på båda misstagen när jag sprungit iväg och brydde mig således inte om att rätta till något av det. Punkasprayen låg där den låg och störde inte och skorna satt fast bra ändå på fötterna, så det fick vara eftersom jag insåg att jag skulle vara tvungen att springa snabbare om jag tappade tid på att stanna och dra åt skorna. Lat som man är så valde jag att springa vidare.

Löpning 7 km (35:21 placering 6 av 12)
Målet med löpningen var att ta mig runt de 7 km i 6:00-tempo åtminstone. Det var vad jag hade dealat mig fram till under cyklingen. ”Om du vågar ge allt nu på cyklingen, så är det ok om du bara joggar dig igenom löpningen i 6-minuterstempo. Bara du tar dig runt.” Sagt och gjort. Förutom att löpningen kändes så bra. Tittade till på klockan och såg att jag låg på 5:00-tempo. En tjej la sig i ryggen på mig och jag tänkte att jag inte skulle bli stressad, tyckte hon det gick för långsamt så var det ju bara att hon sprang om. Samtidigt hörde jag att hon andades betydligt mer än vad jag gjorde. Insåg att jag nog ändå sprang i lite för bekvämt tempo, men eftersom farten var högre än vad jag ”behövde” enligt dealen med mig själv, så låg jag kvar. Tryckte på lite i de små kuperingarna och kände att benen svarade bra. Några kilometrar gick lite långsammare och några lite snabbare och slutsnittet hamnade på 5:09/km. Och tjejen som jag hade i ryggen försvann efter ungefär halva sträckan, vilket gav lite positiv känsla – att jag faktiskt kan springa ifrån någon!
Spurtade lite på slutet och sprang in på en totaltid på 1:43:02 och en 6:e-plats av de 12 tävlingsdamerna i sprinten.

IMG-20180825-WA0023.jpg
Känner mig stark med kanske 3 km kvar

IMG-20180825-WA0028.jpg

20180825_134926.jpg

 

Roligast var att Lotta vann damsprinten! Hon visade att ålder är bara en siffra och rutin kommer man långt med. Jag är så sjukt imponerad av hennes styrka och snabbhet!!

Men men men. Min Garmin då? Jo, vi åkte ju för att leta efter den innan vi åkte hem. Som ni kanske kommer ihåg så visste jag ju var jag hade tappat den. Eller? Nej, jag gjorde ju tydligen inte det när allt kom till kritan. Jo på ett ungefär. Men att gå och finkamma en vägren och ett dike på en sträcka av nån till några kilometer för att sen hitta en kraschad och obrukbar cykeldator stod inte högst upp på Pers önskelista kändes det som. Själv hade jag nog kunnat gå fram och tillbaka hur länge som helst. Det där med att ge upp är liksom inte riktigt så jag jobbar. Vi letade en stund men gav sen upp och åkte hem. Men vet ni vad som hände idag?! På Sala Silvermans hemsida läggs det upp en bild på kvarglömda/borttappade saker och där på bilden ligger en hel och fin Garmin 820 och jag blir alldeles gråtmild. En eftercyklist har hittat den och den är nu påväg hem till mig igen. Tacksamheten vet inga gränser!!

Nu är tävlingspremiären avklarad, jag har fått lite avstämning på vad jag ska jobba på i vinter. Var ju ingen nyhet att simningen är en grej, men fick ändå ett kvitto på vad jag kan och hur mycket långsammare jag är än de som simmar riktigt bra (närmare bestämt ca 5 min på 650 meter…) Men det var verkligen precis så superkul att köra triathlon som jag hade hoppats på, så jag behöver inte backa från mitt mål angående Ironman Kalmar nästa år.

Ser med tillförsikt fram emot vinterträningen och att ladda inför nästa säsongs triathlon-utmaningar! Kvar på tävlingsfronten i år är Tjejmilen nästa helg och Norasjön Runt (halvmara) helgen efter det.